Le souffle au coeur (1971)

Jag undrar jag om inte Wes Anderson låtit sig inspireras av denna film när han skrev Rushmore. Max är som tagen från Louis Malles film. Här heter han Laurent och är en ambitiös och pretentiös student som läser Proust, föredrar det intellektuella över det fysiska och har en komplex relation till vuxna. I detta fall är det av det oidipustiska slaget.

Det är femtiotal. Frankrike håller på att kriga i Indochina, rör upp damm och skapar konflikter som kompisarna borta i USA senare skulle få ta hand om... Pappan är läkare, mamman är en uttråkad yngre troféhustru. Paret har tre söner och de kunde lika gärna bo i Bromma eller på Lidingö. De äldre sönerna stjäl sprit av pappa och tjuvlånar bilen när de åker på fest. Laurent är yngst, oskuld och mammans favorit.



Trots att jag glömt det lilla franska jag lärde mig i skolan hör jag att skådespelerskan som spelar mamman Clara pratar franska med en tydlig brytning, det låter som om hon kommer från landet. Det visade sig att hon är från Italien. Det är välkända Lea Massari från L'Avventura som spelar mamman. Hon försöker mer vara en kompis till sin son än en mor och gränsen mellan moderlig kärlek och något annat är tunn.

Den unge Laurent utsätts för en mängd inviter, allt från den katolske prästen (vem är förvånad?) till den glada horan som bröderna betalat, från nyfikna men skygga tjejer i samma ålder till hans egen mor. Men låt oss aldrig mer prata om det.



Prällen, det aset, spelas av ett välkänt ansikte för oss Bondfans. Det är ingen mindre än Michael Lonsdale som också spelade Hugo Drax, han med sina "cucumber sandwiches".

Hela filmen är förgylld med femtiotalsjazz som Gillespie, Miles och Satchmo. Musiken är ljuvlig och filmen är förunderlig. Den är som en nyöppnad flaska vin. Till en börja med är vinet för kallt och för dåligt syresatt. Då smakar det inte så mycket och saknar karaktär. Men efter ett tag börjar det pirra på tungspetsen och strama på sidan av tungan och till slut blommar hela eftersmaken ut som en solfjäder. Bouquet.

Le souffle au coeur (Murmur of the heart) är inte lika bra eller gripande som Au revoir les enfants, å nej långt därifrån, men det är en väldigt intressant film med många lager. Han är en mästerregissör, herr Malle.

Jag ger Le souffle au coeur tre Matisse-tavlor av fem.

Betyg: 3/5

My Dinner with André (1981)

The sleeping audience.

Detta är en film i min smak. Jag gillar när filmmakare tar ut svängarna och testar nytt. Även om resultatet inte alltid blir perfekt välkomnar jag innovationslustan. My dinner with Andre ansågs som nyskapande när den kom ut. Filmen har också förärats med en Criterion Collection-utgåva.

Filmens huvudperson är Wally, spelad av Wallace Shaw, ni vet Vizzini från klassikern The princess bride (sv. Bleka dödens minut). Wally jobbar som teaterförfattare och skådespelare i New York. Han är bjuden på middag av sin gamle vän Andre (Andre Gregory), också verksam inom teatervärlden. Under några minuter på väg till och från middagen funderar Wally på det ena och det andra och detta får vi följa via hans voice-over. Resten av den nästan två timmar långa filmen är från Wally och Andre's middag. Män från teatervärlden som sitter och pratar.

Jag skulle vilja påstå att denna film var nyskapande på flera vis, inte bara inom filmens värld. Den föregick nämligen också med tre decennier det nu så populära fenomenet podcast. Wally och Andre sitter och pratar om meningen med livet, deras besvikelse över branschen de arbetar inom, hur teatern kan utvecklas, hur de som personer kan utvecklas med mera. Jag följer slaviskt Alex och Sigges podcast och precis som med samtalen i deras podd är samtalet i My dinner with Andre en ström av tankar där några är bra, andra inte lika lyckade. Jag uppskattar dock den intellektuella stimulansen som tankarna ger. Min kropp och knopp längtar efter middagar med djup konversation som håller på så länge att man blir sist kvar i restaurangen. Mot slutet av filmen kommer Andre till och med in på hur han och hans frus relation utvecklats över åren och hur de är andra personer inför varandra nu. Detta är exakt samma tankar som Sigge luftade under det allra senaste avsnittet av deras podd som jag lyssnat på, Magneterna från fredagen den femte december.

Filmen är regisserad av den franske mästerregissören Louis Malle och manus är skrivet av de två skjådespelarna själva, Wallace Shaw och Andre Gregory. Vad som är sant och vad som är hittepå får man själv försöka lista ut. Precis som med Alex och Sigges podd alltså! The complicity!

Jag lät mig svepas med av My dinner with Andre och ger den tre samtal av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Lät sig mina vänner bli begeistrade av middagens alla tre rätter, eller tröttnade de redan efter förrätten?
Christian
Fiffi
Sofia
Jojje
Roger