Vilken pärs. Jag var helt urvattnad efter jag sett denna film. Den är brutal sorglig helt enkelt. Men bra och sann. Filmen heter Hotaru no haka på japanska, Grave of the fireflies på engelska och Eldflugornas grav på svenska. Detta är ytterligare en animerad film från Studio Gibili men det är inte en Miyazaki-film. Regissören heter Isao Takahata.Som så ofta i japansk animerad film handlar det om ett syskonpar, den 14-årige Seita och hans fyraåriga lillasyster Setsuko. Filmens första scen inleds med Seitos voice over:
Seito: September 21, 1945... that was the night I died.
Lite senare i samma scen får vi se en städare hitta en liten plåtask som han äcklas av och därmed kastar bort. Signifikansen av den scenen förstod jag inte men nu kan jag knappt tänka på den utan att ögonen fylls av tårar. Efter den mycket bistra inledningen blir filmen än mer sorglig för att sedan bli lite bättre för att sedan bli jättesorglig för att sedan ta slut. Men ack vilken fin film. Den skär in i benmärgen på en på det allra bästa sättet. Detta är en otrolig film, den bästa animerade film jag sett och en kandidat till vilken topplista du än kan tänka dig. Förutom topplistan över komedier...
Humor kan annars ofta hjälpa till att göra tunga, allvarliga eller sorgliga filmer lite lättare att se. Humorn kan ställa saker i perspektiv och ge åskådaren ett andningshål. Ett sådant exempel är filmen 50/50 som handlar om en ung man som får cancer. Grave of the fireflies har i princip ingen sådan humor alls. Istället för humor är det humanism som används som andningshålet. Detta är helt enkelt en otroligt mänsklig film. En mänsklig film om en omänsklig situation.
Vill du veta handlingen? Jag antar att jag borde berätta ramhistorien i alla fall? Egentligen vill jag inte rabbla handling utan bara rekommendera er alla att se filmen. Den är bra och värd en titt. Men ok, Seita och Setsuko är två föräldralösa barn på den japanska landsbygden i slutet av det andra världskriget. Pappa är borta i kriget och mamma har dött i eldbombningarna. På grund av en kallhamrad befolkning helt utan empati, egoistiska och elaka släktingar samt några tveksamma beslut av Seita försöker de två klara sig själva.
Jag undrade ett tag om denna film skulle bli lika bra som vanlig spelfilm. Boken har filmats också och jag vet inte vilken version som blev starkast, men som animerad film gick historien fram på ett ypperligt sätt i alla fall. Miljöer och naturen är helt fantastiskt animerade. Däremot är det en ganska enkel animation av människorna, men animatörerna fångar rörelserna perfekt. De har lyckats med att få fram exakt de känslor de söker i karaktärernas ansikten. Med den enkla och "nakna" animationen har de kunnat fokusera på det viktiga. Med skådespelare får man ju ofta en mer komplex och kanske grumligare bild över rollfigurernas känslor. Här är allt "bare bone" istället.
Jag älskade en liten scen när Seita och Setsuko är på en lekpark bakom det provisoriska sjukhuset där deras mamma dött av brännskadorna. Setsuka är ledsen över något och vrider på foten bakom det andra benet och sjunker ner i en hukande ställning. Den lilla rörelsen såg så verklig ut och animationen gör att jag får allt jag behöver för att helt kunna förstå Setsuko.
Kärleken mellan syskonen är helt otrolig fin. Scenen när de badar ihop var vacker. Vid sidan av varandra är deras enda njutningsmedel några försvinnande få karameller som förvaras i en karamellask av metall. Denna ask följer paret ända fram till det bittra slutet och det är asken jag minns tydligast från filmen. Och utslagen på den lilla ryggen. Och Setsukos hjärtskärande glada ansikte. Och Seitas oändliga sorg... Det är en film som jag aldrig kommer glömma så länge jag lever.
Betyg: 5/5
Tror det är ofrånkomligt att inte bli påverkad av denna fina film. Och vem säger att animerad film bara är för barn? Här berättas en minst sagt vuxen historia (förvisso om barn) som påverkar en så starkt.
SvaraRaderaNu var det bra länge sen jag såg den, men det är min favorit bland de japanska anime-filmerna. Har iofs inte sett så många, men jag gillar att den behåller fötterna på jorden. Oftast är det för mycket fantasy (Miyazaki).
Aldrig fel med en femma! :) Själv gav jag Grave of the Fireflies en svag fyra, men det är helt klart den anime jag helst skulle se om en dag. Tror nämligen betyget bara kan bli högre.
PS: När du skrev om Min granne Totoro nämnde jag denna film. Hade du sett denna vid det tillfället eller såg du den efter min kommentar? Förmodar att du redan hade denna på din radar ;)
Jodå jag hade denna på listan mycket tidigt. Och jag såg dem båda flera dagar före jag postade inlägget om Totoro.
RaderaLustigt nog gick båda dessa filmer som en dubbel-ticket när filmerna släpptes i Japan 1988. Detta för att det hade varit svårt att sälja Totoro annars! Studio Ghibli glömde dock att ange i vilken ordning filmerna skulle visas och ibland visades Totoro först, ibland Fireflies först... Har själv svårt att se att man skulle kunnat ta emot Totoro alls efter att ha sett Fireflies...
Nej, det är ju inte en film som man nånsin glömmer. Jag såg den för ganska exakt tio år sen och den har aldrig riktigt lämnat mig. Den finns liksom kvar där inne som liten del av en själv. Oftast är minnet vilande men när man påminns om filmen så väcks det till liv. Nu minns jag egentligen inte så mycket av filmen, i form av detaljer och scener. Nej, det är känslan som kommer tillbaka. En känsla du beskriver fint i din text.
SvaraRaderaSå himla kul att du har tagit dig an anime och kollat på några klassiker. Som vanligt är det vissa filmer som är ok eller bara hyfsade. Att du föll för just Eldflugornas grav är föga överraskande (för mig) men desto mer roligt.
Min tio år gamla text:
http://jojjenito.wordpress.com/2013/06/25/eldflugornas-grav/
Detta är en otroligt bra film helt enkelt. Varje gång jag tänker på den ramlar jag in i dess värld igen, choking up...
RaderaJapansk animé är den genre som mest sticker ut nu när jag i Decennier 80s dammsugit filmer som legat utanför mina preferenser tidigare. Som sagt, jag har ju sedan tidigare redan sett det mesta av det jag trott mig gilla. Men animé - not so much. Och det kommer två till från Studio Ghibli innan december är över!
Efter att ha läst din revy inser jag att det här är en film jag inte kan se lite hipp-som-happ. Jag hittade den på SF Anytime och fick för mig att jag skulle se den igår men...nej. Den måste planeras in, läggas på en liten kudde och liksom gona in sig vid exakt rätt tidpunkt, i alla fall för en sån som mig som (kan jag ana) kommer vända hela hjärtat ut och in av filmen - och kanske ögonen med. Men den är på G. :)
SvaraRaderaOj då, har jag skapat de så förhatliga förväntningstrollen nu? Nåja, jag hoppas att du uppskattar filmen och jag ser fram emot att läsa din text.
RaderaFin revy och du har fångat essensen i filmen. Omöjligt att värja sig mot denna film, intressanta att du nämner rörelser som det som gör dem mänskliga, det har du helt rätt i. Också när Setsuko vrider/vaggar kroppen i sidled när Seita säger att hon inte får träffa deras mamma än kom jag att tänka på. Tror det är alldeles innan hon sätter sig på huk.
SvaraRaderaUsch. Sitter här på jobbet och torkar ögonen...
Radera