Elf (2003)

Detta var en glad film. Kombinationen att ligga hemma sjuk och Steffos inspirerande jultema på bloggen och tillika tips om julfilmer som Elf gjorde att jag plockade ner filmen från bokhyllan där den samlat damm allt för länge. Juletider är här. Snart kommer tomten och besöker alla snälla barn.

Jag har sannerligen inget emot Will Ferrell. Han är stor, högljudd och allt som oftast rolig. Jon Favreau är en underskattade filmmakare som blåste iväg mig med Chef tidigare i höstas. Till slut måste Zooey Deschanel lyftas fram - denna varelse som är så häli.

Filmen inleds underbart med back story om hur människan Buddy hamnade uppe på Nordpolen hos Jultomten och alla nissarna. Den delen var en klar favorit. Sedan kommer den långa biten när Buddy lär känna New York och sin biologiska pappa spelad av träbocken James Caan. Han, Caan, har aldrig varit en favorit hos mig men här är det just det träiga som behövs. Bra casting ändå! Mary Steenburgen flimrar förbi som Walters fru. Hon är bra men underutnyttjad rent generellt.

Filmen puttrar på. Allas ansikten ser glada ut i biosalongen. Slutet blir som vanligt i komedier som denna både överdrivet och sockersött. Jag förväntar mig och bejakar lyckliga slut i filmer som denna, men det får vara måtta på hur konstlat det får vara.  Jaja, ingen fara, mitt leende frodas, det blir inte stelt en enda gång. Tyrion Lannister dök upp i en mycket underhållande scen och att få se Zooey i elf-mundering i sista scenen gjorde min kväll både mysigare och roligare. Nu åter till sjuksängen...

Jag ger Elf tre väckarklockor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, hon sjunger bra också...