The Hunger Games: Catching Fire (2013)

Vi såg första filmen i serien om The Hunger Games på en filmspanarträff för cirka två och ett halvt år sedan. Spänningen var hög då filmen var omtalad och allmänt emotsedd. Filmen visade sig vara ganska underhållande men också lättglömd. Den vände sig till en ung publik och jag kände inget större sug efter fler filmer i serien. Men nu på lördag ska filmspanarna se tredje filmen i serien, The Hunger Games: Mockingjay - Part 1. Därför föll det sig naturligt att jag tog tag i saken och kikade lite på seriens andra film i helgen som gick.

The Hunger Games: Catching fire heter den. Mina förväntningar var extremt lågt ställda. Men döm av min förvåning när det visade sig att den var riktigt underhållande. Döm av min förvåning gånger två när det visade sig att uppföljaren var bättre än första filmen. Det är ju inte helt vanligt.

Catching fire är allvarligare och mindre "barnslig". Lyckligtvis fokuserar den på distriktens spirande revolution mer och mindre på själva hungerspelen. Spelen tar ändå en försvarlig del av andra halvan av filmen men vi kan väl nu konstatera att de inte är speciellt spännande? Rip-offen av Battle Royale är fortfarande något av en nagel i ögat.

Eftersom jag inte har en aning om vad som ska hända i filmerna framöver tyckte jag att det var spännande att se hur spelet mellan Katniss och presidenten skulle falla ut. Eller spännande och spännande, jag ska kanske uttrycka min känsla som nyfikenhet istället. I övrigt var filmens styrkor flera av skådespelarna med Woody Harrelson i spetsen. Elizabeth Banks imponerar och det var jätte, jättekul att se Philip Seymour Hoffman i sin lilla roll. Tiden börjar rinna ut för mig att se PSH i nyare filmer. Snart är de slut...

Kärlekshistorian i filmen är kass, men motståndsrörelsen och allt runt det är intressant. Filmens svaghet visar sig till slut vara ganska chockerande för mig som hyllar Winter's bone till skyarna. Svagheten är filmens stjärna, Jennifer Lawrence. Hon är inte bra i rollen som Katniss. Hon spelar rollen med för stort allvar och för lite dynamik. Hon har bara ett enda känsloläge i hela filmen och det tenderar bli ointressant och tråkigt. Tyvärr påminner hon mig allt för mycket om den där otroligt trista figuren i filmserien Twilight.

Catching fire är i alla fall ett steg i rätt riktning. Jag är därmed uppdaterad på handlingen och nu ser jag fram emot lördagens film med stor belåtenhet.

Jag ger The Hunger Games: Catching Fire tre fingrar i luften av fem möjliga.

Betyg: 3/5