A Dangerous Method (2011)

Humiliation.

Man kan ju undra varför jag och Kitty valde just denna film. Efter en intensiv filmfest med mycket kultur-film var jag mogen för något lite mer lättillgängligt medan Kitty suktade efter spansk film. På något sätt blev vår minsta gemensamma nämnare en film som jag funderade på att se redan på filmfesten, men som inte blivit av. Efter att ha sett David Cronenbergs två tidigare filmer "A history of violence" och "Eastern promises" just på festivalen ville jag se om detta var en tredje stark film från den egensinnige regissören. Att min man crush Michael Fassbender spelade huvudrollen som Jung var förstås ingen nackdel.

Men tyvärr, "A dangerous method" blev en stor besvikelse. Kitty har redan redogjort för det mesta som vi snackade om efter filmen, se hennes revy här.

Den första jag är besviken på är Herr Regissör Cronenberg själv. Jag hade hoppats att han skulle göra denna historia på sitt lite vrickade personliga vis. Istället levererar han en tekniskt fulländad, men tyvärr helt ordinära period-film. Jag tyckte inte att den är varken vågad eller nervig. Jag kände inget obehag eller förvirring. Den är vanilla, och det är inte vad jag väntat mig från en man med hans rykte.

Den andra besvikelsen är rörande handlingen. Som Kitty redan varit inne på är de bästa bitarna i filmen mötena mellan Jung (Fassbender) och Freud (Viggo Mortensen). Deras dialoger var en njutning att beskåda. Två knivskarpa intellekt som triggar varandra till nya och fördjupade tankar. Det var alldeles för lite av de scenerna. Istället fokuserade filmen nästan uteslutande på kärlekshistorian mellan Jung och Sabina (Kiera Knightly). Trist.

Den tredje besvikelsen gäller fröken Knightlys skådespeleri. När vi möter hennes Sabina för första gången, då hon spritt språngande galen läggs in på mentalsjukhus, trodde jag inte mina ögon. Hon spelar över något så fruktansvärt. Det enda jag fann intressant var hennes sätt att skjuta fram underkäken så att hon liknade alien-monstret. Jag har tidigare tyckt att hennes skarpa underkäke vagt påmint mig om alien, men här går hon all in i imitationen. Det var lustigt. Det kanske är så att Knightly inte vill bli type castad och bara spela "söt tjej" längre, och då kan ju denna roll hjälpa henne på traven.

Michael Fassbender och Viggo Mortensen var båda bra, men de sticker inte ut så mycket att filmen blir ett måste att ses. Jag ger "A dangerous method" två terapisessioner av fem. Det är tal- och spankingterapi för den intresserade...

Betyg: 2/5

Dag - Season 1 (2010)

Hei bror.

Den norska tv-serien "Dag" måste vara en av de största positiva överraskningarna jag sett på tv de senaste åren. Som en kollega sa, efter att jag lobbat för serien och han sett de första avsnitten: Detta är det bästa som gått på tv sedan Seinfeld!

Jag fick tipset om "Dag" av min mor av alla människor. Serien gick på en riktigt risig tid på svt, sent tisdag kväll tror jag, men lyckligtvis ligger den kvar på Svt Play ännu ett tag.

"Dag" handlar om Dag (Atle Antonsen), en parterapeut som allt som oftast rekommenderar sina kunder att de borde separera. Huvudpersonen själv är en asocial ensamstöring som låser ute världen både bokstavligt och bildligt. In i Dags liv kommer så den underbara Eva (Tuva Novotny), och Dags liv ställs på ända. I serien figurerar också Dags ensamstående syster Marianne och kompisen Benedikt (Anders Baasmo Christiansen) byens största horbock.

Humorn är bisarr och mörk, ibland svart, men osannolikt kul och fräsch. De tio korta avsnitten försvinner fort och kvar blir tomhet, men nu hör jag att det finns en säsong två! Kul.

Antonsen påminner lite om vår egen Johan Rheborg både till utseende och spelstil. Seriens ljusglimt är dock förstås Tuva Novotny. Hon talar en klingande norska vilket imponerar, men det mesta säger hon genom sina öppna ögon. Öppna? Ja, hennes ansikte är vackert och öppet. Det är underbart att se henne reagera, tänka och agera bara genom ansiktsuttrycken och då främst via hennes klarblåa ögon.

Japp, "Dag" är suverän. Så är det.

Ha de!

Betyg: 5/5

The Ides Of March (2011)

You're my best friend, Ida.

Julius Cesar blev lönnmördad av sina politiska motståndare den 15:e mars 44 f. Kr. Den dagen kallas Idus Martiae på latin och Ides of March på engelska. George Clooneys nya politiska thriller handlar om intriger och svek i de politiska korridorerna i Washington. Ett passande ämne inför den stundande amerikanska politiska stormen vi alla kommer följa under kommande år. Jag gick och såg filmen med min vän Kitty och vi hade ganska liknande upplevelse av filmen.

Detta var en film som jag trodde kunde bli hur bra som helst. Clooney har blivit bättre och bättre med åren, som om han vore ett lagrat vin. Motspelare i denna film är en av de hetaste unga manliga skådespelarna just nu, Ryan Gosling. En av mina manliga skådespelarfavoriter, Philip Syemour Hoffman, spelar också en tämligen stor roll. Skådespeleriet skulle därmed antagligen hålla hög nivå. Det gick givetvis inte att inte tänka på The West Wing och jämföra filmen med tv-serien. Jag hoppades att denna film skulle efterlikna den älskade serien, och kanske ta ämnet om amerikanska presidentvalskampanjer till nya höjder.

Filmen har två halvor. Den första delen var ganska tråkig och jag nickade till flera gånger. Sova på bion? Ofattbart! Lyckligtvis var den andra halvan engagerande och spännande. Jag kom mer och mer in i historien och flera av scenerna mellan Clooney, Gosling och Hoffman var mycket starka. Tyvärr saknade jag hela tiden en äkta känslomässig kontakt med karaktärerna. Figurer förblev ganska tunna och grunda och de förtjänade aldrig åskådarens sympatier. Denna film blev mer fokuserad på själva processen än människorna i densamma. Det är mycket som står på spel i denna film, men utan en känslomässig kontakt med dem blir det liksom inte så viktigt vem som vinner och vem som förlorar.

Jag tycker att de flesta skådespelarna gör ett gediget jobb, men jag blev inte "blown away". Det är så tydligt när en skådespelare gör en insats utöver det vanliga, då kan det kännas ända in i märgen. Detta skedde inte här. Den jag kommer ihåg bäst från de tre huvudnamnen är nog PSH. Och även om Gosling är bra hade denna film vunnit mycket på om Josh Lyman tagit den rollen istället. Då jäklar hade det blivit åka av!

Det finns en scen där Clooney tar emot Hoffman i en bil. Jag tycker att det var synd att vi inte fick se den dialogen. Kameran dröjer sig kvar utanför bilen och vi ser bara Hoffmans min och kroppsspråk efter han klivit ur bilen. Det var en scen jag gärna velat se inifrån bilen.

Tyvärr nådde inte "The ides of March" ända fram. Mycket av det som filmen handlar om hanteras bättre i "The West Wing" och jag kan rekommendera er att se om några av era favoritavsnitt från tv-serien istället för denna film. Men "The ides of March" är ett gediget hantverk med gedigna skådespelarinsatser i en film som behandlar ett intressant ämne och som har många knivskarpa dialoger och repliker.

Sista scenen med Ryan Gosling är otroligt bra och jag älskar filmer med öppna slut, där inte allt är helt och hållet tillrättalagt. Filmen får tre ovärderliga eller ovärdiga kandidater av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jack Goes Boating (2010)

Cannoli?

"Jack goes boating" är en förtjusande liten film. Det är ett romantiskt drama med en hel del komiska inslag. Filmen hade kanske inte fångat mitt intresse om det inte vore så att allas vår favorit Philip Seymour Hoffman spelar huvudrollen. Nu visade det sig att detta är PSH's regidebut också vilket gör filmen än mer intressant.

Jack (PSH) är en limousinechaufför i New York och bästa kompis med Clyde (John Ortiz). Något motvilligt går Jack går med på en blind date med den nya kollegan till Clyde's fru Lucy (Daphne Ruby-Vega). Han inleder sedan en långsam och ömsint uppvaktning av den något bessynerliga Connie (Amy Ryan), ivrigt påhejad av sin kompis. Filmen följer sedan de två paren under en period och vi lär känna dem och dela deras drömmar, förhoppningar och besvikelser.

Detta är inte en film om en socialt handikappad kille som på ett mystiskt sätt får till det med en härlig tjej. Jack är inte som huvudpersonerna i "Adam" eller "Lars and the real girl". Istället målas en ganska ordinär kille upp. Jack må ha ett torftigt socialt liv, men när chansen ges lever han upp. Bland annat lovar han Connie att han ska ta med henne i en roddbåt till sommaren, och eftersom han inte kan simma måste han lära sig det under vintern. Clyde hjälper till. Scenerna i badhuset hör till filmens bästa.

Det är snarare Connie, Clyde och Lucy som får representera filmens socialt handikappade. Alla har sina problem och alla hanterar dem på sitt sätt. Filmen är bedårande men inte exstatiskt bra. Den passar in som en medelbra American Independent-film. Om man älskar PSH ska man självklart leta fram denna film och ge den en chans. Om inte får man väl titta på Jake Gyllenhaals muskler i Prince of Persia (har inte sett den, men antar att den är dålig som fan...).

Jag ger i alla fall denna lilla film tre besynnerliga kommandon i sängen av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

American: The Bill Hicks Story (2009)

By the way, if any of you are in advertisment or marketing - kill yourself.

Jag gillar bra stå-upp komikers, och jag tror mig kunna känna igen de riktigt bra när jag ser dem. Men jag är sannerligen inte en expert och jag är mer eller mindre okunnig inom ämnet. För en tid sedan såg jag en dokumentär på tv om Greg Giraldo. Han var en stigande stjärna på komedi-scenen i USA, som tyvärr dog av en överdos av läkemedel 2010. Jag kände något som bäst kan beskrivas som sorg över att jag upptäckt denna hjälte för sent. Då, när jag sökte på nätet efter allt jag kunde hitta om Greg Giraldo, visste jag inte att jag skulle uppleva exakt samma sak igen, men denna gång ännu starkare.

Jag har just sett dokumentären "American: The Bill Hicks story" på svt. Otroligt, samma sak igen! Jag ser en dokumentär och upptäcker en humorist utan dess like, en frisk fläkt i en rutten värld, en sanningsägare utan motstycke, och så är han redan död? The joke's on me...

Bill Hicks startade sin bana som stå-uppare som femtonåring och jobbade på ända fram tills han dog 1994, endast 32 år gammal. Bill, uppvuxen i Texas med religiösa föräldrar, gjorde tidigt en karriär av att uppträda så berusad som möjligt. Han var bra men han slog inte igenom då klubbar och etablissemanget inte riktigt kunde hantera den ohanterliga Bill. Han testade alla gränser och drev publiken fram till, och över desamma. På fördärvets kant stannade han så upp, såg klart, och blev nykter.

Efter cold turkey återuppstod Bill den vite med ett klarare intellekt och en förstärkt disciplin. Nu kunde han verkligen excellera. Bättre än någonsin började han erövra publiken. Han slog igenom i Kanada, i England och inom vissa kretsar hemma i USA. Bill Hicks var en stolt amerikan som kritiserade sin regering och sitt lands levnadssätt. Rätten att kritisera och säga sanningen var det centrala i den amerikanska drömmen för Bill.

Men tyvärr är verkligheten inte som Hollywood ofta beskriven den. De lyckliga sluten är mångt färre än de verkliga sluten... När Bill började närma sig toppen, kreativt och mentalt, fick han reda på att han hade en dödlig cancer och bara en kort tid kvar att leva. Varför? VARFÖR? Sa han så många sanningar att han var tvungen att tas bort?

Om du är intresserad av humor, sanningen, livet, mänskligheten eller dig själv - se denna dokumentär! Jag ger "American: The Bill Hicks Story" fem döda hjältar av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Dokumentären ligger fortfarande på Svt Play. Den är nedklippt till en timme. Hela dokumentären finns på dvd.

Women In Trouble (2009)

Holly Rocket: Nobody thinks it can happen to them, but anyone can get a PhD. Make sure you get tested. Thank you. 

När jag var och hälsade på den store Frans i somras såg vi filmen "Elektra Luxx" som var både annorlunda och rolig. När jag upptäckte att det var en uppföljare svor jag att jag skulle se den första filmen vid tillfälle. Tillfälle!

"Women in trouble" fortsätter i samma stil som sin efterföljare, det är en blandning av komedi, drama och lite naughy naughty med glimten i ögat. Filmen följer tio kvinnor vars vägar och öden korsar varandra. Centralfiguren är porrstjärnan Elektra Luxx förträffligt spelad av Carla Guigno. Jag gillar denna typ av film där många historier vävs ihop, ni vet som i "Short cuts" och "Magnolia". Detta blir därmed också ett tips till Kitty som älskar den typen av film.

Filmen är skriven och regisserad av Carla Guigno's pojkvän, sydamerikanen Sebastian Gutierrez. Han skriver kvinnoroller mycket bra. Filmen vimlar av kända tv-serieansikten. Guigno var ju med i "Spin City". Sen har vi Connie Britton som var med både i "Friday Night Lights" och "Spin City". Hon spelar en kvinna som påminner mycket om fru Taylor i FNL. Vi ser också Sarah Clarke från "24", där hon spelade Nina Myers.

Filmens stora, stora stjärna är dock, precis som i uppföljaren, Adrianne Palicki i rollen som den korkade Holly Rocket. Palicki är känd som Tyra i FNL. Hon är helt underbar i denna film. Det sägs att komedi är det svåraste att spela för en skådespelare, och här visar Adrianne återigen en otrolig tajming och stor talang. Hon gör sin ganska dumma och bortkomna porraktris med en kärlek och inlevelse som gör att denna film höjer sig över mängden. Jag tycker helt enkelt att hon är jättegullig, och hon är söt också...

Det är många härliga tjejer i "Women in trouble" men också några män. Joseph Gordon-Levitt introducerar här sin bloggare Bert Rodriguez, men man får vara uppmärksam för annars kanske man missar honom. "Hunken" Josh Brolin gör också en mindre roll.

Men det är kvinnorna det är mest fokus på, och läckrast av dem alla är Bambi, spelad av Emmanuelle Chriqui, ni vet den där heta bruden från "You don't mess with the Zohan". Jag förstår Holly Rocket till fullo. Go girl!

Om du är sugen på en portion humor, en portion drama och en massa portioner kvinnor på gränsen till anständighet ska du ta och kolla in "Women in trouble". Jag ger filmen fyra tvångsbeteenden efter oralsex av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Un Prophète (2009)

"Un prophète" var en av 2009 års mest omtalade filmer. Nu när jag äntligen fick tillfälle att se denna film råkade jag ut för den olycksaliga effekten av för höga förväntningar, besvikelse. Filmen var inte så banbrytande som jag förväntat mig och min filmupplevelse blev mest ett väntande på att filmen skulle bli bättre...

Profeten i fråga är Malik en ung småbrottsling som hamnar i ett fängelse fullt med busar, mördare och maffian. Malik är hälften korsikan och hälften arab, så han passar inte in i något av gängen. Eller passar han in i båda? För att överleva måste han vara listig och smidig, och likt en modern Yojimbo manövrerar Malik sig igenom de fem åren i fängelset.

Filmen är ett långsamt fängelsedrama. Det finns några våldsamma scener, men det är inte det synliga våldet som sticker ut. Känslan av vanmakt, rädsla och ilska som Malik och övriga fångar känner är påtaglig, och det är ett tecken på filmens effektivitet. Tahar Rahim i rollen som Malik är hyllad för sin skådespelarinsats, och även om han gör ett trovärdigt porträtt blir jag inte salig av hans agerande.

Varför funkade då inte filmen för mig? Dels är den kliniskt fri från humor. Även allvarliga draman kan, och bör, innehålla humor. Det är en del av mänskligheten och något saknas när det inte får plats. Humorlösa filmer är allt som oftast pretentiösa, och det är denna film i högsta grad. Den påminner mig om en annan pretentiös fransk film som jag revyat på bloggen, Carlos.

Nej, detta var inte min kopp av te. Fängelsefilmer är inte mitt te, jag finner dem ofta ganska tråkiga. Jag ger "Un prophète" två maffiamord av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Adventures Of Tintin (2011)

How's your thirst for adventure, Captain?

Häromveckan bjöd jag med min systerson Melker, åtta år, på bio. Vi såg "Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet" och vi valde att se filmen i 3D och med svenskt tal. Om jag sett filmen i vuxet sällskap hade jag valt 2D och med engelskspråkiga skådespelare i röst-rollerna.

Det är synd när 3D bara blir en ploj! Jag kommer inte ihåg en enda scen där 3D-effekterna förbättrade historien. När man dessutom inte kände igen en enda av de svenska rösterna är jag rädd för att upplevelsen blev mindre än om den setts med engelskt tal (alla talar engelska!). Jag hade gärna hört Simon Pegg och Nick Frost som the Thompson Twins (Dupond och Dupont) till exempel.

Jag är ingen fanatisk Tintin-älskare, men jag läste alla album jag kom över när jag var ung. De hade en skön känsla som jag inte fann i något annat seriealbum. Andra favoriter var "Johan och Pellevin", "Lucky Luke" och "Asterix". Givet den gamla känslan jag bar med mig blev jag lite villrådig under denna film. Det verkar som att paret Jackson-Spielberg tror att Tintin är någon kusin till Indiana Jones, men det stämmer inte in alls. I så fall är han mer besläktad med Ture Sventon tycker jag! Filmens action-innehåll blev därmed lite malplacerad.

Vad som var bra med filmen är animationen som lyckas väl. Gubbarna och deras näsor blir precis så roliga som de borde vara. En del av Haddocks humor från böckerna kommer fram i filmen, även om den fokuserar allt för mycket på action som sagt. Dessutom har de förvrängt vissa scener till det mer fåniga, vilket kanske uppskattas av den yngre publiken, men det faller inte mig i smaken. Att avgöra hur mycket komiska inslag det ska vara i en action-komedi är alltid en mycket svår avvägning.

Allt som allt var det ett mycket trevligt biobesök med Melker, och han verkade uppskatta filmen en hel del, men jag var inte helt övertygad. Jag ger "The adventures of Tintin" två bomber och granater av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Midnight In Paris (2011)

Gil: That Paris exists and anyone could choose to live anywhere else in the world will always be a mystery to me.

Varning för lättare spoilers i texten nedan...

Woody Allen gör i princip en film per år. "Midnight in Paris" är årets film, en magisk och romantisk komedi med Owen Wilson och Paris i huvudrollerna. Precis, för efter New York, Barcelona och London ställer Woody nu siktet på the city of lights, Paris.

Woodys produktion är minst sagt ojämn, men här har han skapat en film som är lika bra som hans bästa filmer från 70- och 80-talen. Det finns flera paralleller mellan denna film och ett av hans tidiga mästerverk "Manhattan".

Owen Wilson spelar Gil, en framgångsrik men desillusionerad manusförfattare på semester i Paris med sin fästmö Inez (Rachel McAdams) och hennes föräldrar. Gil är en drömmande romantiker som uppskattar Paris till fullo till skillnad mot hans resesällskap som representerar den värsta sortens amerikanska turister som bara vill ha det som det är hemma (i mellanvästern?). Gil drömmer också om en svunnen tid, en bättre tid då kulturen, konsten och skönlitteraturen stod på toppen. En natt stannar så en taxi framför en villrådig Gil och han hoppar in... och hamnar i Paris på 1920-talet.

Marion Cotillard och Owen Wilson

Där träffar han paret Fitzgerald, Ernest Hemmingway, Pablo Picasso, T S Eliot, Luis Buñuel och Salvadore Dali bland många andra. Fortfarande helt uppslukad av sina egna författardrömmar glider Gil omkring bland barer och historiska kändisar och där träffar han Picassos flickvän Adriana, spelad av den underbara Marion Cotillard. På dagarna är Gil i Paris i nutid, men nätterna spenderar han på 20-talet! Jag tror nog att Woody har lånat lite idéer från Christopher Nolan i denna film... Sekvenserna från 20-talet är underbara med fokus på romantiken och det magiska. De scenerna är bättre än delarna från nutiden, som blir lite åt det stolpiga "screwball comedy"-hållet. En av höjdpunkterna i filmen är Adien Brody i rollen som Salvatore Daaaali! En annan är Inez bekant Paul, lustfyllt överspelad av Michael Sheen, den pompösa besserwissern som kan "allt"!

"Hemmingway", "Fitzgerald", "Dali"

Woody är en mästare på denna typ av romantisk drama och här har han träffat mitt i prick. Owen Wilson är en otroligt skön skådespleare och han lyckas väl i "Woodys" roll, speciellt eftersom han inte försöker härma Woodys spelstil utan gör ett eget porträtt av Gil. Vad är då budskapet i filmen? Jag tolkar det som att även om det var bra förr, så ska man leva i nuet och inte drömma sig bort. Fångas dagen och allt det där...

Jag ger "Midnight in Paris" fyra starka nätter i Paris av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Adriana: I'm from the '20s, and I'm telling you the golden age is la Belle Epoque!

Stockholms Filmfestival 2011 - Sammanfattning

Ok, då är filmfesten över för denna gång och jag har nu skrivit revyer för alla de sexton filmer jag hann se på festen. Som en liten avslutande omfamning av årets festival tänker jag här dela ut priser för extra goda insatser. Det är de välkända Fripp Awards som ska delas ut till bästa biroll respektive huvudroll för manliga och kvinnliga skådespelare, ett antal hedersomnämnanden i några kategorier jag känner för just nu, och till sist en top-5 lista med de fem bästa filmerna som jag såg på årets festival. Gör dig redo att scrolla, och mycket nöje!

Jag börjar med det ack så viktiga skådespeleriet.


Bästa manlige biroll


Nominerade:
Albert Brooks (Drive)
David Hellenius (En gång i Phuket)
John Hawkes (Martha Marcy May Marlene)
Rupert Everett (Hysteria)
Seth Rogen (50/50)










Vinnare...










Motivering: Trots ett lågmält skådespeleri och utan att vara fysiskt dominerande förmedlar han en fruktansvärt hotfull karaktär.

John Hawkes (Martha Marcy May Marlene)

Bästa manlige huvudroll


Nominerade:
Brendan Gleason (The guard)
Gary Oldman (Tinker tailor soldier spy)
Joseph Gordon Levitt (50/50)
Michael Fassbender (Shame)
Ryan Gosling (Drive)










Vinnare....










Motivering: Naket, ärligt och helt skamlöst, hans insats i denna film är en tour de force inom modernt filmskapande.

Michael Fassbender (Shame)

Bästa kvinnliga biroll


Nominerade:
Angelica Huston (50/50)
Anna Kendrick (50/50)
Bryce Dallas Howard (50/50)
Carey Mulligan (Shame)
Frances McDormand (This must be the place)










Vinnare...










Motivering: En av de mest intressanta unga skådespelerskorna just nu visar återigen musklerna i detta otroliga porträtt av en mycket trasig själ, hon kan som ingen annan spela karaktärer som är unga och gamla. Samtidigt.

Carey Mulligan (Shame)

Bästa kvinnliga huvudroll


Nominerade:
Elizabeth Olsen (Martha Marcy May Marlene)
Emily Browning (Sleeping beauty)
Felicity Jones (Like crazy)
Greta Gerwig (Damsels in distress)
Miranda July (The future)










Vinnare....










Motivering: Denna debutant levererar en skådespelarinsats av yppersta klass. Hon är fullständigt trovärdig i alla scener trots att rollen kräver en dynamik och bredd som skulle få vilket erfaret proffs som helst att darra. Imponerande!

Elizabeth Olsen (Martha Marcy May Marlene)

Blandade hedersomnämningar:

Bästa regi: Steve McQueen för Shame

Bästa foto/scenografi: Houte Van Hoytema för Tinker tailor soldier spy

Bästa scen:
- actionscen: inledingsscenen i Drive
- romantiska scen: telefonscenen i Like crazy
- mest spännande scen: absolut sista scenen i Sleeping beauty





Top-5 Filmfesten 2011

5. Tinker tailor soldier spy

4. Drive

3. Martha Marcy May Marlene

2. 50/50

1. Shame

Carey Mulligan and Michael Fassbender in Shame

Det var alles gott folk. Shame! Låt nu kommentarerna flöda.

En nickning till Movies - Noir vars inlägg inspirerade mig till denna sammanfattning.

Vi ses på filmfesten nästa år!

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Things aren't always what they seems.

För mig representerar Tomas Alfredssons "Tinker tailor soldier spy" stil över innehåll. Den hyllade svenskens brittiska storfilm är en fröjd att beskåda. Produktionsteamet har återskapat ett London från tidigt 70-tal med en precision som gör att man undrar hur de gjort. Ja, hur har de lyckats med detta? Skådespelarnas kläder, inomhus- och utomhusmiljöer, och allt annat som krävs för att ge oss åskådare en tidsresa, är perfekt valda. Detta är ett grått och nergånget London vi möts av. De få scenerna utanför England är också bra, men filmen fokuserar på intrigerna inom MI5 mitt inne i London så mycket att staden och dess miljö nästan blir som en karaktär i berättelsen.

Detta är filmatiseringen av den första boken i John Le Carré's trilogi om George Smiley som kom ut 1974. Karaktären Smiley introducerades som en liten biroll redan i Le Carré's genombrottsbok "The spy who came in from the cold", men trilogin har alltså Smiley som huvudperson. Serien handlar om hans kamp mot högsta hönset i KGB, Sovjetunionens spionorganisation, en man med täcknamnet "Karla". De andra två böckerna är "The honourable schoolboy" (1977), och "Smiley's people" (1979). Jag har läst trilogin och den avslutande delen var klart bäst. Böckerna är långsamma funderingar om ensamhet, svårmod, en otrogen hustru och ett livs långa kamp mot fienden under det kalla kriget.

"Tinker tailor soldier spy" måste varit en stor utmaning för manusförfattaren. Det är inte en action-historia, jämförbar med "The Bourne trilogy" eller Mission impossible-filmerna. Då det gäller tempo och typen av spänning som byggs upp är denna historia är mer lik "The constant gardener", en annan filmatisering av Le Carré.

Gary Oldman i rollen som en pensionerad George Smiley är delikat i sitt skådespeleri. Hans roll här är långt från "livsnjutaren" han spelade i "Léon" och som han återskapade i "The fifth element". Oldman använder små, små rörelser och miner, förutom i några centrala scener då han brister ut med styrka och pondus. Man förstår att Smiley varit, och fortfarande är, en mäktig och stark mästerspion. Han dras in i intrigerna på MI5 igen, och blir ansvarig för en jakt på en högt uppsatt sovjetisk mullvad.

Filmen är långsam, men spännande. De flesta av rollerna är fyllda av den brittiska skådespelar-eliten. Tomas Alfredsson har fått med sig Hoyte Van Hoytema som fotograf, fotot är delikat i denna film, samt svenske David Dencik i en ganska stor roll. Favvisen från "Inception" Tom Hardy har också en stor roll, likaså John Hurt, Colin Firth och mr Sherlock Holmes själv Benedict Cumberbatch. Jag såg en nyhet i veckan om att det diskuteras en filmatisering av tredje boken, "Smiley's people", där Gary Oldman ska få spela Smiley igen. Den filmen ser jag fram emot mycket.

"Tinker tailor soldier spy" var en njutning att se, tiden flög fram och man ville inte att den skulle ta slut. Men den saknar trots allt den där lilla extra kryddan för att nå ända upp. Till slut var det självklart vilket betyg den skulle få. Jag ger "Tinker tailor soldier spy" fyra spionjägare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Martha Marcy May Marlene (2011)

There's no such thing as dead or alive; we just exist.

"Martha Marcy May Marlene" är en mycket bra film. Den är intensiv på ett sätt som ger en träningsverk i magen dagen därpå. Och det är en oerhört intressant film. Nykomlingen Elizabeth Olsen spelar Martha, en ung (?) tjej som i filmens början tar sig ur greppet (?) från en sekt någonstans i nordöstra USA. Hon dyker plötsligt upp hos sin storasyster, efter att inte hört av sig på två år. Vi får följa Martha då hon försöker vänja sig vid ett vanligt liv, och hur systern Lucy försöker att förstå vad som hänt, samtidigt som systrarna behandlar obehandlade konflikter från tidigare. Lucys man Ted, som inte ens träffat Martha tidigare, förstår ingenting.

Under filmens gång får vi åskådare se tillbakablickar från livet i sekten, och Marthas historia vecklas upp som om det vore ett mysterium. Bilden av hennes upplevelse blir mer och mer skrämmande allt eftersom vi får veta mer om vad som hänt bakom sektens stängda dörrar. Elizabeth Olsen gör helt enkelt en fantastisk skådespelarprestation enligt mitt tycke. Hon är värd minst en oscarsnominering för denna insats. Att hon är lillasyster till tvillingarna Olsen får inte ligga henne i fatet! Lillasyster är "the real deal".

Ett sak som jag kom att tänka på efter filmen var att det är mycket svårt att sätta fingret på hur gammal Martha ska vara. I inledningen av filmen, när hon är på flykt uppfattade jag henne som en mycket rädd tonåring. När Martha sedan kommer till sin syster och svåger och försöker leva med dem verkar hon mer vara runt 25 år. Men i vissa av tillbakablickarna från tiden i sekten, speciellt då hon blivit ansvarig för vissa sysslor, och därmed medskyldig till sektens brott, spelas hon med en moderlig auktoritet, en kvinna på långt över 30 år. Allt detta sköljer obemärkt över oss i publiken och det känns helt naturligt tills jag började tänka på hur ontaurligt det är att en och samma Martha verkade vara allt från sexton till det dubbla. Som cineast blir man upphetsad av sådana saker... Det Elizabeth Olsen gör, med mycket små medel, är imponerande.

Skådespeleriet är av central betydelse i en film som denna och den näst viktigaste figuren är givetvis sektledaren, Patrick. Vi återser här en av de senaste årens favorit från tex filmer som "Winter's bone", John Hawkes. Han agerar också med mycket små rörelser, inga stora gester eller eggande tal i motljus. I hans namnlösa sekt finns ingen tid. Inga klockor, inga ägodelar alls, men istället ett ständigt sökande efter att leva i nuet. Patrick är utifrån sett en generös och jämlik ledare som tar fram gitarren och drar en skön countrysång vid lägerelden. Ändå förstår vi in i benmärgen att han är elak och grym, en mycket ond man.

Stämningen är tung, och den förtätas mer och mer under filmens gång. Martha blir mer och mer paranoid. Hennes situation upplevs av henne själv, och därmed av oss, som mer och mer omöjlig. Vi i publiken blir mer och mer paranoida. Vilken väg ut är enklast, minst smärtsam eller ens möjlig? Filmen har ett öppet slut, som kan tolkas på flera sätt. Detta är inte en politisk film som vill skriva oss åskådare på näsan. Men när eftertexterna börjar rulla är den ändå en av de filmer som givit mig ett av de starkaste budskapen på mycket länge. Låt oss sammanfatta: sekter är inte bra...

Som ofta sker då jag sett komplexa intressanta filmer visste jag inte exakt vilket betyg filmen var värd direkt efter visningen, men under tiden den legat i mitt medvetande och skvalpat runt har den växt som en bra film alltid gör. Jag kan inte göra annat än "rösta med hjärtat" och ge "Martha Marcy May Marlene" fem osedda unga tjejer av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Mon Pire Cauchemar (2011)

Revyerna från årets filmfest börjar närma sig sitt slut. Bara tre filmer kvar att behandla och två av dem tillhör de allra bästa från årets fest. Men tyvärr är inte denna film en av dem. Lördagen under avslutningshelgen inleddes med den varmt sköna svenska komedin "En gång i Phuket". Kvällen skulle avslutas med det kalla amerikanska dramat "Martha Marcy May Marlene". Däremellan skulle jag se den intressanta dokumentären "Buck" med Johan och Britta. Olyckligtvis fick de förhinder och agile som jag är uppdaterade jag min plan och hängde istället på Vanessa och Nathalie på den franska komedin "Mon pire cauchemar".

Det finns många bra franska filmer och jag hoppades på att detta skulle vara en diamant i smutsen. Det är ofta spännande att hänga med på någon helt okänd film som någon av ens filmfestvänner valt, just för att filmvalet då är som den berömda chokladasken. Jag var dock lite misstänksam eftersom man kunde läsa "denna Woody Alleninspirerade komedi" i festivaltidningen. Hmm? Kan vara bra, men också oroande på ett vagt sätt.

Vanessa ville se filmen för att hennes husgud Isabelle Huppert (tillika årets Lifetime Achievments Award-vinnare) spelade huvudrollen som den iskalla Agathe. Filmen utspelas i Paris i nutid. Agathe lever ett ekonomiskt tryggt liv, men i en kall och död relation med sin man Francois. De har båda avancerade jobb, Agathe är någon sorts chef på ett konstgalleri, och Francois är publicist. De har en ointelligent son. In i deras liv ramlar så den burduse och vulgäre snickaren Patrick och hans intelligenta son. Sönerna är kompisar från skolan. Agathe och Patrick går inte alls ihop.

Med denna premiss skulle man kunna göra en ganska rolig och varm komedi. Men jag fann denna film helt missa det målet. Jag har verkligen inte fått bra utdelning på de fransktalade filmerna i år. Agathe är en vedervärdig karaktär, oavsett hur väl spelad hon är av Isabelle Huppert. Hon är orättvis och elak på jobbet, och vresig och arg hemma. Den "charmige" Patrick är den troligen intellektuelle manusförfattarens överdrivna bild av hur "arbetarna" är. Woody Allen skulle inte ta i den karaktären med en tång. Jag anade ju oråd redan när jag läste filmfestivaltidningen. Det räcker inte att en film ska utspelas i en storstad och handla om folk som har intellektuella jobb för att det ska bli en Woody-film.

För mig definieras Woody Allen av hans karaktärer som man kan känna för och med. Det går allt som oftast att kritisera och förbanna dem, men till slut får Woody oss nästan alltid att känna sympati för dem ändå. Karaktärerna och dialogen gör Woodys filmer till vad de är. "Mon pire cauchemar" är beklagligt nog mycket svag då det gäller båda dessa viktiga ingredienser. Alla tre huvudkaraktärer är överdrivna och jag kände allt annat än sympati för dem. Agathe är vedervärdig som person och hon måste bli full som en tunna för att Patrick ska falla för henne. Patrick i sin tur är totalt egoistisk och feg, man kan inte annat än tycka synd om hans son. Francois är kanske den figur som ligger närmast någon karaktär ur Woodys persongalleri, men han har en mindre roll än de andra två, och vi får inte se in i hans själ över huvud taget. Det som återstår av honom är den trista klichén med en äldre man som tar sig en ny ung flickvän.

Vad var bra då? Egentligen inte så mycket, men filmen var lite småputtrigt lustig i vissa delar. Scenen där Francois och hans unga flickvän är ute på någon slags överlevnadshelg i skogen var mycket underhållande. Jag log lite några gånger i alla fall.

Men till slut, nä, detta var inget bra. Woodys namn har använts skamlöst i marknadsföringen av denna menlösa film. Jag ger "Mon pire cauchemar" två kvinnor i akvarie av fem möjliga.

Betyg: 2/5

En Gång I Phuket (2011)

Kapa trossen.

Om jag ska vara helt ärlig brukar jag oftast välja bort svenska filmer på bion. Är inte svensk film mest polisfilmer där det går tretton på dussinet, samt tokroliga komedier som "går hem i stugorna"? Ibland kommer det givetvis bra svenska filmer. På senare tid är "Låt den rätte komma in" ett mycket bra exempel. Från filmfestivalen kan jag lyfta fram den underbara "Masdjävlar". Så när årets festivalprogram kom ut överraskade jag mig själv med att snabbt boka in Peter Magnussons nya film "En gång i Phuket". Jag har inte ens sett hans första film "Sommaren med Göran", en film jag hört inte ska vara så jättebra.

Nu gick jag och Vanessa på denna komedi (med viss djup och eftertänksamhet). Filmen handlar om Sven (Peter Magnusson) en kille i 40-årsåldern som fastnat i gamla hjulspår. Uttråkad på jobbet, ingen familj och allmänt spottad på av snusförnuftiga systrar, en sarkastisk moder och överlägsna kompisar. Sven när en dröm om att skriva en roman, men han tycks inte få tummen ur den omtalade baken. En dag säger han upp sig, trots att han har fått tjänstebil, och åker till Phuket för att finna sig själv.

Detta är en varm komedi om den ofrånkomliga 40-årskrisen, om hur man ser på livet, vad som är värt och inte. Det är en dramadriven komedi, inte en farsartad "snubbla-på-soffan"-komedi, vilket jag tackar för. Peter Magnusson spelar huvudrollen och har också skrivit manus. 

Ett generaliserat skäl till att jag ofta tycker att svenska filmer är dåliga är att dialogen är såååå dålig. Den låter helt tillgjord, som en teaterpjäs med glada amatörer. Dialogen i den allra första scenen i "En gång i Phuket" är riktigt stolpig, den hade inte en uns av "äkta" i sig. Jag suckade besvärat och såg framför mig en besvikelse trots låga förväntningar. Men som genom ett under rätades skutan snabbt upp och jag fann en otroligt träffande och underhållande film som talade till mig på ett väldigt personligt plan. Skådespelarinsatserna är bra, speciellt David Hellenius som snubben som arrangerar äventysutflykter på plats i Thailand är skön. 

De filmer som bäst påminner om denna är nog Lasse Åbergs sällskapsresan-filmer. Magnussons Sven är inte den karikatyr som Åbergs Stig-Helmer, men samma värme finns här. Det kanske inte är den bästa romantiska komedin jag sett, men för att vara en svensk film var jag mycket, mycket nöjd. Hoppas att denna film kommer gå bra på biograferna, det förtjänar den.

Jag ger "En gång i Phuket" fyra säkerhetsgenomgångar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Sleeping Beauty (2011)

No penetration will occur.

Jag såg "Sleeping beauty" med Vanessa och två tjejer till. Efter filmen tog vi en drink och pratade lite om den. Det skilde ganska mycket mellan hur vi uppfattade Lucy, hur vi tolkade hennes drivkrafter, och vad slutet av filmen egentligen betydde. Detta gör filmen mycket tänkvärd, om än inte nödvändigtvis bra. Det kändes som att detta var en film som mycket väl kan uppfattas helt olika mellan män och kvinnor. Hmmm, interesting!

Jag drar mig till minnes när vi såg "Innocence", 2004 års vinnare av bronshästen. Jag var mycket fascinerad av filmen, men jag fattade inte alls vad den handlade om. På det efterföljande F2F diskuterade den kvinnliga franska regissören Lucile Hadzihalilovic hur filmen mottagits. Hon menade att den publik som förstått filmen bäst var en grupp trettonåriga flickor. För dem hade filmen varit en självklar beskrivning av hur livet är. Så, åskådarens perspektiv är av central betydelse för hur man förstår och upplever komplexa och utmanande filmer.

"Sleeping beauty" handlar om Lucy (Emily Browning), en ung vacker universitetsstuderande som bland många andra tillfälliga extraknäck tar anställning hos en "madame" som driver någon sorts exklusiv "escort service". Lucy ombeds att ta sömnmedel och sedan sova i en stor säng. Kunderna, rika gamla gubbar, spenderar därefter natten med henne. Lucy vet inte vad som försigår under natten, mer än att hon blir lovad att ingen penetration får förekomma. Samtidigt som Lucy inte synligen eller direkt tar skada av aktiviteterna påvekas hon ändå av detta på ett oklart sätt. Hon blir till slut besatt av att få veta vad som händer då hon sover.

I vår diskussion efter filmen kom det fram att vi nog tolkat Lucy på olika sätt, från olika perspektiv måhända. Jag såg Lucy som nyfiken men oförsiktig, hon har en "don't give a shit"-attityd. Hon säger inte nej en enda gång i hela filmen. När en kompis bjuder på droger och hon frågar var det är och får svaret att han inte vet så svarar hon bara "ok" och sväljer snabbt pillret. Samtidigt som hon verkar vara bekymmersfri, på gränsen till sprallig, får vi se en mörkare sida av hennes personlighet då hon besöker en gammal vän som tynar bort i en dödlig sjukdom (AIDS?). Emily Browning som också är med i "Sucker punch" har ett intressant utseende. Hon gör ett distanserat och naket porträtt av Lucy. Jag tror att hon gör ett mycket bra jobb men jag faller inte pladask för det.

Jag vet inte om så många av er kommer se denna film, men det finns en mycket intressant sak med filmen att fundera på. "Sleeping beauty" skulle lätt kunnat gjorts om till en thriller, eller skräckfilm, men i denna form är den inte direkt skrämmande. Detta är ett renodlat drama där hotet ligger under ytan och jag upplevde det inte så tydligt. Ändock i filmens allra sista scen skruvades stämningen helt plötsligt till. Jag fann mig sitta på helspänn, livrädd, jag vill inte spoila här, men vi talar om ett mycket öppet slut och jag skulle vilja få reda på hur den scenen egentligen ska tolkas.

"Sleeping beauty" var en mer intressant än bra film. Filmplanschen är läcker och scenerna i sovrummet är vackra, men i övrigt är filmens foto blekt och obearbetat. Detta känns som en lågbudgetfilm. Karaktärerna är outvecklade eller åtminstone nedtonade. Den nådde inte ända fram till mig.

För bra intentioner och ett delvis lyckat resultat ger jag "Sleeping beauty" tre frågetecken av fem möjliga.

Betyg: 3/5