52 Directors: Woody Allen

Woody Allen har alltid varit en favorit. Jag gillar hans relationsdrivna pratfilmer med neurotiska akademiker på Manhattan. Jag uppskattar hans komedier lite mer än de mest dramatiska. Han har en diger produktion bakom sig då han ofta får ur sig en film per år. Jag fick det till 47 filmer när jag räknade långfilmer han regisserat. Självklart blir kvalitén lite lidande med ett sådan tempo. Jag har "alltid" ambition att se alla hans filmer men det går lite si och så med att se dem alla. Jag har skrivit om åtminstone 17 av hans filmer på bloggen (så många har jag kommit ihåg att tagga inlägget med hans namn). Till detta har jag sett en hel drös med filmer som jag inte skrivit om på bloggen. Det oändliga projektet fortsätter.

Nedanstående lista är helt tagen ur magkänslan över Woodys filmer. Jag fick fram 12 filmer i en första grupp efter en snabb koll. Att ta ned dem till fem var en utmaning. Flera av filmerna har jag inte sett på länge så en omtitt skulle kanske ändra på listan...

Listan med 12 filmer innehåller två från 70-talet, två från 80-talet, tre från 90-talet, två från 00-talet och tre (!) från 10-talet.



Without further ado...

Woody Allen topp 5 filmer

5. Mighty Aphrodite (1995)

Fantastiskt rolig och romantisk komedi med Mira Sorvino. Fiction och reality smälter samman.

4. Husbands and wives (1992)

Underhållande dramakomedi filmad med handhållen skakig kamera.

3. Annie Hall (1977)

Romantisk komedi med den ursprungliga "manic pixie dream girl" spelad av Diane Keaton.

2. Crimes and misdemeanors (1989)

Lite tyngre dramakomedi om små och stora brott. Alan Alda är lysande.

1. Midnight in Paris (2011)

Owen Wilson, Rachel McAdams och Marion Cotillard i magisk realism blandat med romantisk komedi. Woodys mest fabulösa film i mina ögon.


Övriga sju filmer på min "kortlista":
6. Hannah and her sisters (1986)
7. Manhattan murder mystery (1993)
8. Whatever works (2009)
9. Manhattan (1979)
10. Vicky Christina Barcelona (2008)
11. Café Society (2016)
12. Wonder wheel (2017)


Jag har sett 31 av Woody Allens 47 filmer:

1. Bananas (1971)
2. Everything you always wanted to know about sex (but were afraid to ask) (1972)
3. Sleeper (1973)
4. Love and death (1975)
5. Annie Hall (1977)
6. Interiors (1978)
7. Manhattan (1979)
8. Zelig (1983)
9. The purple rose of Cairo (1985)
10. Hannah and her sisters (1986)
11. Crimes and misdemeanors (1989)
12. Husbands and wives (1992)
13. Manhattan murder mystery (1993)
14. Bullets over Broadway (1994)
15. Mighty Aphrodite (1995)
16. Deconstructing Harry (1997)
17. Small time crooks (2000)
18. The curse of the jade scorpion (2001)
19. Melinda and Melinda (2004)
20. Match point (2005)
21. Scoop (2006)
22. Cassandra's dream (2007)
23. Vicky Christina Barcelona (2008)
24. Whatever works (2009)
25. You will meet a tall dark strranger (2010)
26. Midnight in Paris (2011)
27. To Rome with love (2012)
28. Blue Jasmine (2013)
29. Irrational man (2015)
30. Café Society (2016)
31. Wonder Wheel (2017)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tycker om Woody Allen.

Wonder Wheel (2017)

Woody Allen är en produktiv herre med ungefär en film per år. Sedan 1982 har han kommit ut med minst en film per år! Det är inte svårt att då förstå att kvalitén varierar ganska häftigt. Årets film Wonder wheel som också var filmfestivalens avslutningsfilm är den starkaste från honom sedan Midnight in Paris från 2011. Japp, så tycker jag. Det som inledningsvis uppfattas som en dramakomedi är egentligen en dramathriller där de komiska inslagen är glesa. I mina ögon är detta ett mörkt drama om en olyckligt gift och deprimerad kvinna.

Filmen inleds med att berättelsens ciceron Mickey (Justin Timberlake) talar rakt in i kameran och förkunnar att detta är en melodrama med "larger than life"-karaktärer... Och så slängs vi in i nöjesparken på Coney Island under 50-talet. Precis som Mickey berättat är alla karaktärer förstärkta som om det vore teater. Det tar ett tag för mig att ställa in de filmiska receptorerna till denna stil men allt eftersom filmen rullar på desto mer indragen i historien blir jag.



Filmen handlar om trängda och olyckligt gifta Ginny (Kate Winslet), hennes man Humpty (Jim Belushi), hennes son från tidigare äktenskap Richie (Jack Gore), Humptys dotter från tidigare äktenskap Carolina (Juno Temple) och så den levnadsglade livräddaren Mickey. Ginny har en affär med Mickey och börjar fantisera om ett bättre liv där hon kan kasta förklädet från syltan hon serverar på och åptergå till skådespeleriet vid teatern, Carolina är på flykt från maffian och sin make som Humpty hatar, Richie är jävligt jobbig och lider av pyromani, Humpty vill bara ha lugn och ro och Mickey har författardrömmar.

Filmen är fotad och ljussatt på ett otroligt häftigt sätt. Speciellt ljussättningen används för att förstärka känslor hos karaktärerna. Varma orangea färger när de är lyckliga eller förälskade, kalla och gråa när de är ledsna och förtvivlade. Denna effekt tar också en viss tid att vänja sig vid men slutresultatet blir en mycket tydlig känsla i filmen. Den är inte realistisk utan lever sitt liv i en egen bubbla. Åter igen som kan liknas vid bubblan som skapas i teatersammanhang.

Skådespeleriet är ypperligt och Kate Winslet dominerar. Jag undrar stilla om hon varit bättre förr? Jim Belushi har en grund karaktär och det mest intressanta med honom är kanske att han är förvillande lik en något yngre John Goodman. Jag trodde först att det var Goodman som klev in i scenen när vi träffade Humpty för första gången. Också Justin Timberlake är bra, damn, han är riktigt bra och perfekt castad i denna film. Sen gillar jag givetvis Juno Temple också, hon är väl bra i alla filmer? Det känns så även om jag inte sett mer än en handfull. Till sist, vad kan man säga om sonen Ritchie förutom att jag bara ville dränka honom i en regntunna hela filmen igenom? Hans problem med tändstickorna var något form av budskap från Woody, som ett sista förtydligande att familjen inte var lycklig. Killen som spelade honom var antagligen ganska bra med tanke på den avsky som jag kände inför karaktären.

Wonder wheel kändes som en förvrängd verklighet, kanske lika förvrängd som livet inne i en nöjespark är jämfört med det grådaskiga vardagliga diskbänkslivet är utanför. Jag älskar bildspråket och efter ett tag dialogen och karaktärerna också. Jag ger Wonder wheel fyra fisketurer av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Play It Again, Sam (1972)

"Play it again, Sam" är en halv Woody Allen-film. Den är inte regisserad av Woody vilket gör att den inte finns med på den listan, men han har skrivit manus och han spelar huvudrollen Allan. Detta är en pratig film om en neurotisk filmkritiker som har problem med självförtroendet och kärlekslivet. Allans fru lämnar honom i filmens inledning och han söker tröst hos hans vänner Linda (Diane Keaton) och Dick (Tony Roberts).

Allan är en riktig filmnörd och han refererar det mesta i sitt liv mot Bogart och hans Rick från filmen Casablanca. Jerry Lacy spelar Bogart i Allans dagdrömmar och gör det bra. Bogart hjälper Allan med "pick-up lines och när han ska göra sina "moves" med "the dames".



Filmen är regisserad av Herbert Ross. Han gör ett så bra jobb att man lätt skulle kunna missta den för en "äkta" Woody Allen-film. "Play it again, Sam" är som en tidigare föregångare till "Annie Hall", "Manhattan" och "Husbands and wives".

Det enda som skaver lite är att filmen utspelas i San Fransisco. Känns konstight att det inte är New York. En annan sak som skiljer sig med de senare och mer välkända filmerna är att Woody prövar sig på en del fysisk farsartad humor. Speciellt i några dråpliga scener då han ska dejta kvinnor som han vänner totat ihop honom med. Dessa inslag är lite småroliga men framför allt barmhärtigt korta.

Woodys personkemi med Diane Keaton är på plats och som hennes man i filmen ser vi Tony Roberts som också har en ganska stor roll i Serpico. Ett annat bekant ansikte är Jennifer Salt som spelade en av två kvinnliga huvudroller i De Palmas Sisters från samma år.



Dialogen är filmens starka kort då den är mycket underhållande. Denna film känns mer som en "riktigt" Woody-film än samtida verk från honom själv som "Bananas", "Everything you always wanted to know about sex, but were afraid to ask", "Sleeper" och "Love and death"...

Jag roades kungligt och ger "Play it again, Sam" tre dejter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Min revy av Serpico
Min revy av Sisters
Min revy av Sleeper

Sleeper (1973)

Att Woody Allens sci-fi skulle vara den bästa av de tre jag såg från 1973 var lite överraskande, men detta är vinnaren. Den vinner inte på grund av sin grundidé, eller på grund av snygga specialeffekter eller dramatisk handling. Nej den vinner på sin ypperliga humor. Filmens dialog är fylld till bredden av kul kommentarer, skämt och ironiska synvinklar som många står sig än idag. Det berör fanatism inom religion, vapenlagar (aktuellt som alltid) att äta grönt och rätt, eller att leva mjukis och undvika miljöförstöring. Allt med Woodys varma hjärta. Det är inte elakt men ofta lite bitskt fast alltid med en stor glimt i ögat.



Woody spelar Miles Monroe som läggs in för en enkel operation och vaknar upp 200 år senare i händerna på några rebeller som motsätter sig den framtida diktatoriska kontrollstat som tagit över. Diktatorn är en näsa. På sina irrfärder träffar han Diane Keatons Luna Schlosser och vi får en kärlekshistoria på halsen även om de bråkar mest hela tiden.

Filmen är kanske ett ögonblick i världsrymden men den är rackarns rolig. Man har svårt att hinna med alla skämt. Omtitt beordrad! Och om humorn inte passar kan du säkert njuta av musiken både jazz och ragtime.



Några på måfå utvalda citat från filmen:

Miles Monroe: I'm a clarinet player in 1973, I go into the hospital for a lousy operation, I wake up 200 years later and I'm Flash Gordon!

Miles Monroe: I haven't seen my analyst in 200 years. He was a strict Freudian. If I'd been going all this time, I'd probably almost be cured by now.

Luna Schlosser: Oh, I see. You don't believe in science, and you also don't believe that political systems work, and you don't believe in God, huh?
Miles Monroe: Right.
Luna Schlosser: So then, what do you believe in?
Miles Monroe: Sex and death - two things that come once in a lifetime... but at least after death, you're not nauseous.

Luna Schlosser: It's hard to believe that you haven't had sex for 200 years.
Miles Monroe: 204, if you count my marriage.

Miles Monroe: Where am I anyhow, I mean, what happened to everybody, where are all my friends?
Dr. Aragon: You must understand that everyone you knew in the past has been dead nearly two hundred years.
Miles Monroe: But they all ate organic rice!



Luna Schlosser: "Register commies, not guns." What's that mean?
Miles Monroe: What?
Luna Schlosser: "Register commies, not guns."
Miles Monroe: Oh, he was probably a member of the National Rifle Association. There was a group that helped criminals get guns so they could shoot citizens. It was a public service.

Miles Monroe: This stuff tastes awful. I could make a fortune selling it in my health food store.

Luna Schlosser: Sex is different now. There are no problems. Everyone is frigid now.
Miles Monroe: So all the men are impotent.
Luna Schlosser: Pretty much, except for those whose ancestors were Italian.
Miles Monroe: I knew there was something in that pasta.

Miles Monroe: I'm always joking, you should know that about me; it's a defense mechanism.

Jag ger Sleeper tre överraskningar av fem möjlig.

Betyg: 3/5

Love and Death (1975)

Love and death är hysteriskt rolig. Woody har här gjort en spoof på den klassiska ryska litteraturen och Ingmar Bergman! Woody och Diane Keaton spelar huvudrollerna i filmen, Boris och Sonja, en casting som Woody återupprepade i hans nästa film Annie Hall. Love and death är som sagt otroligt rolig och det är framför allt själva idén och konceptet som underhåller. Tyvärr blir den också något av en "one trick pony", dvs den har bara ett skämt som den kör om och om igen.

Woody blandar fysisk komedi som påminner om Charlie Chaplins filmer med en travesti på de stora ryska författarna som Tolstoj och Dostojevskij. Det är roligt när huvudpersonens familj räknas upp... en oändlig mängd ryska namn där alla är kusiner med varandra. Senare i filmen har Woodys och Keatons filosofiska diskussioner som är i den högre akademiska nivån, som taget ur studiegrupper i Oxford eller annat fint lärosäte. Jag tror till och med att Boris har en dialog med sin far som uteslutande består av boktitlar från Dostojevskij...



Woodys fascination av vår egen Ingmar Bergman är tydlig i denna film. Han lånar scenen där vi möter döden från Det sjunde inseglet, och Keaton ser ut som Liv Ullman filmen igenom och i filmens sista scen dyker helt plötsligt Jessica Harper upp och vi får en scen som tagen från Persona. Harper ser vi två år senare som huvudrollen i Dario Argentos Suspiria. Vet inte varför Woody kastade in henne i denna enda scen i filmen...

Som koncept på pappret är detta en fullträff men som komedi är den bara delvis effektiv, mest för att den blir lite för repetitiv. Filmen är kul men för enformig.

Jag ger Love and death två pistoldueller av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Interiors (1978)

Interiors är Woodys åttonde film som regissör och den första där han själv inte var med som skådespelare. Det är också hans första film som inte är en komedi. Allen var uppenbarligen mycket influerad av Ingmar Bergman och det syns tydligt i denna film. Den är extremt långsam och består uteslutande av långa smärtsamma samtal och gräl om relationerna inom en familj. Den pensionerade fadern meddelar helt plötsligt att han vill separera från den labila och destruktiva modern. Hon flippar ur och de tre vuxna döttrarnas liv kommer i gungning då allt som var stabilt nu ställs på sitt huvud.

Om man hade gjort en spoof på Bergmans filmer hade man kunnat starta filmen på exakt samma sätt som Interiors startas. Enda skillnaden är att Interiors inte driver med Bergman, den använder stilen som en homage. Under de inledande minuterna ser vi ett collage av tysta stilla bilder från ett tomt hus, en kvinna tittar ut genom ett fönster, hon tittar på tre lekande barn, ett tomt hus, kameran sveper genom matsalen, tomt, tyst, ljusa interiörer, avskalat, opersonligt, kallt, "ljust och fräscht".

Alla i beige och dämpade färger

Jag är ingen expert på Bergman men jag har fått för mig att han ofta fokuserar på relationen till Gud samt relationen till sina föräldrar, kanske med fokus på sin mor. Woody Allen brukar fokusera på en neurotisk man inom ett kreativt yrke samt på kärleksrelationer mellan intellektuella personer i storstaden (oftast New York). I Interiors är det dock relationerna inom en familj generellt sett och relationen till modern i synnerhet som står i fokus. Modern Eve (Geraldine Page) är en narcissistisk manipulatör som kväver sin man och spelar ut sina döttrar mot varandra. Så snart något går emot henne får hon en av sina neuroser och allt och alla runt henne måste stanna upp och lulla med henne. Hon arbetar med utstuderade passivt aggressiva metoder av värsta sorten. Hon är inte en trevlig människa.

Modern i sitt perfekt inredda hem

Döttrarna hanterar moderna demoniska inflytande på olika sätt. Favoritdottern Renata (Diane Keaton) är en framgångsrik författarinna. Hon är gift med den underpresterande och mentalt kastrerade författaren Frederick (Richard Jordan). Den andra dottern Joey (Mary Beth Hurt) som modern hela tiden klagar på är en oförlöst konstnär som hela tiden är missnöjd med sitt liv. Joey är gift med  filmens mest sansade karaktär Mike (Sam Waterston). Till sist har vi den tredje (yngsta?) dottern Flyn (Kristin Griffith) flytt östkusten och hankar sig fram som vacker men obegåvad skådespelerska i Hollywood.

Alla tre döttrar verkar leva begränsade och olyckliga liv under skuggan av sin mor. När fadern Arthur (E. G. Marshall) bjuder hem sin nya flickvän Pearl (Maureen Stapleton) livar hon upp stämningen med sina röda klänningar och ett levnadsglatt humör som ställs i gäll kontrast till moderns livsval.

Äntligen en färgklick i det "perfekta" hemmet

Under filmens första hälft måste jag ställa in mig till stilen. Den känns utdragen och jag känner mig mer och mer tröstlös. Men filmen är ändå tillräckligt bra för att jag ska titta vidare och desto längre in i filmen jag kommer desto bättre blir den. I slutet av filmen är jag både investerad i karaktärerna och handlingen. Filmen var ganska bra när allt kommer till kritan. Den passar nog dock inte alla. Om man vill ha action och bomber och robotar som slåss så får man leta någon annanstans.

Jag ger Interiors tre "vulgarians" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Alla jävlar är klädda i beige

Café Society (2016)

Woody Allen gör i princip en film per år och det är rimligen för mycket för att alla filmer ska ha högsta kvalité. Men trots att standarden på hans filmer går upp och ner dras jag alltid till dem. Det finns något i Woodys berättelser, hans sätt att berätta dem och hans ofta intressanta och omväxlande casting som känns hemma för mig. Café Society är en av Woodys bättre filmer från de senare åren och jag njöt i stora drag av filmen. Den utspelas under 1930-talet i Hollywood och New York. Jag älskar den gulaktiga tonen i scenerna från det torra och varma Hollywood.

Woody är en filmmakare som oftast gör filmer som handlar om sig själv i någon form. Allt som oftast är det en intellektuell neurotisk judisk man so står i fokus. Notabla avvikelser från denna mall på senare tid är Match Point, Blue Jasmine och Vicky Christina Barcelona. Men oftast handlar det om honom själv. Eftersom han blir äldre med åren har hans huvudperson glidit upp i åldrarna och filmernas oftast unga kvinnliga karaktärer har då hamnat med en äldre man vilket jag vet upprör många. Därför är det nu skönt med omväxling när Woody valt att inte spela huvudrollen och därmed kunnat skriva om en ung man som kavaljer till filmens kvinnliga huvudperson. Hans alter ego är den unge Bobby som försöker göra karriär i Hollywood. Bobby spelas av Jesse Eisenberg och han gör det bra även om det känns som att Jesse spelar en ung Woody som spelar Bobby. Det är helt ok i min bok. Han får till Woodys manér perfekt i flera scener.

Som så ofta finns här en ung dam i centrum av handlingen. I denna film cirklar allt runt Kristen Stewarts Vonnie. Hon spelar sekreteraren till Bobbys morbror Phil Stern som också råkar vara en Hollywood-mogul. Vonnie måste välja mellan den rike och berömde Phil eller den unge och oprövade Bobby. Låt dramat och komedin starta!

Kristen Stewart är mycket bra som Vonnie. Jag får kanske backa från mina hårda ord om hennes talang som kanske har uttalats när Twilight-filmerna diskuterats. De är så gräsligt dåliga och hon gör ingen glad i dem heller, med sin sura och korkade min mest hela tiden. Men här lever hon upp som jag inte trodde att hon kunde. Det bästa är att hon inte spelar över i de viktiga scenerna. Man ser tankarna och känslorna nätt och jämnt och hennes Vonnie är fortfarande något av en enigma för mig när filmen slutar. Härligt nog, och till skillnad från Woodys vanliga stil, har filmen ett öppet slut om man så vill.

På tal om casting ser vi "Laura Palmer" dvs Sheryl Lee i en liten roll i filmen. Steve Carell spelar Phil Stern och han gör det bravur. Som vanligt visar det sig att skådespelare som är bra på humor är lika bra på drama. Det sägs ju att humor är det svåraste att spela.

Café Society är en romantisk komedi, javisst. Men den har bra mycket mer svärta och drama än vad en romantisk komedi med Hugh Grant brukar ha, om ni förstår vad jag menar? Woody har utvecklats lite och ger oss en komplex historia i det lilla och ett slut som är annorlunda än vad jag väntade mig från honom. Jag gillar filmen mycket på grund av de små ändringar han fört in jämfört med hans vanliga mall. Skådespelarna är bra och filmen lämnar mig med fler tankar än svar. Det är bra i detta fall.

Jag ger Cafe Society fyra livsval av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jag såg denna film under Malmö Filmdagar tillsammans med några av filmspanarna och här under kommer det dyka upp länkar till deras recensioner när de finns tillgängliga:
Jojjenito
Fiffi
Sofia