Shame (2011)

I don't want you here!

"Shame" är andra filmen på filmfesten med Carey Mulligan i en av huvudrollerna, och precis som jag skrev i inledningen av revyn för "Drive" skriver jag här: Det är inte var dag man ser en ny film med Carey Mulligan! Vilken festival vi hade i år! I denna film, "Shame", spelar hon mot den kanske mest spännande manlige skådespelaren just nu, Michael Fassbender.

Detta är brittiske Steve McQueens andra film, vilket sällsynt filmiskt namn dessa dagar. Hans första film var den allmänt hyllade "Hunger", också den med Fassbender i huvudrollen. "Shame" är ett starkt, starkt drama utspelat i New York City. Trots väldigt höga förväntningar gick jag från visningen bedövat förbryllad. Det var svårt att ta in allt direkt under visningen. Filmen har legat och skvalpat i huvudet på mig i över en vecka nu. Scen efter scen poppar upp i medvetandet, återupplevs, behandlas, tolkas, för att sedan glida ner i det undermedvetna igen. Jag tror att "Shame" inte har premiär i Sverige förrän i vår, men jag väntar redan otåligt på att få se om den.

Filmen är en brutalt ärlig studie av ett gravt och tvångsmässigt beroende, och en djupdykning in i en människas mörkaste vrår. Fassbender är Brandon, en yuppie i NYC som lider av ett svårt sexberoende. Han konsumerar sex och porr, dag och natt, på jobbet, ute på stan, hemma i lägenheten. Han har glidit så långt in i dimman att han inte ens verkar speciellt orolig för upptäckt. Filmen börjar med att Fassbender går omkring helt naken i sin rena men opersonliga våning. Denna scen sätter effektivt nivån på filmen. Lite överraskande med den myckna nakenheten, men med en så "magnifik" "sak" förstår jag att han inte skämdes för de scenerna, Fassbender alltså.

När den andra stora karaktären i filmen introduceras blir jag desto mer överraskad. Brandon kommer hem en dag och finner sin syster i duschen. Det är en spritt språngande naken och blonderad Carey Mulligan i rollen som "Sissy". Givet filmens innehåll och tema var det en passande scen, men jag blev ändå lite förvånad. Om du undrar, nej hon är inte en naturlig blondin.

Brandons liv som redan var på bristningsgränsen blir än mer rörigt med systern på långbesök. Båda syskonen har rejäla problem, men vi får aldrig veta vad de varit med om, men vi anar, spekulerar och oroas. De bråkar mer och mer, men ändå är det så tydligt att de båda är otroligt ensamma, och de har bara varandra i hela världen. I filmens viktigaste scen har McQueen valt att filma dem bakifrån, ett beslut som jag ifrågasätter, men trots att vi inte ser dem helt så sprakar det om scenen. Efter den rämnar tak, väggar och golv för dem båda. Som åskådare känner man Brandons skam på ett nästan fysiskt sätt i filmen slut. Detta är en riktigt djävla bra film.

Careys roll här är som dag och natt jämfört med hennes roll i "Drive". I denna film får hon ta mycket större plats och hon lever ut den spralliga och trasiga "Sissy" till sista blodsdroppen. Detta är hennes främsta framträdan hittills i hennes korta men intensiva karriär. Carey Mulligan har intagit och nu bevisat att hon tillhör crème de la crème.

Michael Fassbender då, ja vad kan man säga? Imponerande och modigt. Han utforskar alla hörn och vrår av Brandons psyke, i scen efter scen. Han är så otroligt varierad i sitt uttryck i filmens olika faser. Fassbender är otroligt bra och han tillhör eliten.

Skådespeleri av yttersta klass och en intressant historia som inte skrivs oss på näsan. Inget är övertydligt, allt går att tolka, både intellektuellt och känslomässigt. Miljöerna är perfekta, vi möter ett New York som erbjuder allt som går att konsumera, det bästa av det bästa och det sämsta av det sämsta. Och Brandon vill ha allt. Filmen kittlar din hjärna, boxar dig i mellangärdet och lägger sig till slut som en våt kall duk över ditt hjärta.

Jag kan inte sluta tänka på denna film, så jag ger "Shame" fem skuldkänslor av fem möjliga.

Betyg: 5/5