Mon Pire Cauchemar (2011)

Revyerna från årets filmfest börjar närma sig sitt slut. Bara tre filmer kvar att behandla och två av dem tillhör de allra bästa från årets fest. Men tyvärr är inte denna film en av dem. Lördagen under avslutningshelgen inleddes med den varmt sköna svenska komedin "En gång i Phuket". Kvällen skulle avslutas med det kalla amerikanska dramat "Martha Marcy May Marlene". Däremellan skulle jag se den intressanta dokumentären "Buck" med Johan och Britta. Olyckligtvis fick de förhinder och agile som jag är uppdaterade jag min plan och hängde istället på Vanessa och Nathalie på den franska komedin "Mon pire cauchemar".

Det finns många bra franska filmer och jag hoppades på att detta skulle vara en diamant i smutsen. Det är ofta spännande att hänga med på någon helt okänd film som någon av ens filmfestvänner valt, just för att filmvalet då är som den berömda chokladasken. Jag var dock lite misstänksam eftersom man kunde läsa "denna Woody Alleninspirerade komedi" i festivaltidningen. Hmm? Kan vara bra, men också oroande på ett vagt sätt.

Vanessa ville se filmen för att hennes husgud Isabelle Huppert (tillika årets Lifetime Achievments Award-vinnare) spelade huvudrollen som den iskalla Agathe. Filmen utspelas i Paris i nutid. Agathe lever ett ekonomiskt tryggt liv, men i en kall och död relation med sin man Francois. De har båda avancerade jobb, Agathe är någon sorts chef på ett konstgalleri, och Francois är publicist. De har en ointelligent son. In i deras liv ramlar så den burduse och vulgäre snickaren Patrick och hans intelligenta son. Sönerna är kompisar från skolan. Agathe och Patrick går inte alls ihop.

Med denna premiss skulle man kunna göra en ganska rolig och varm komedi. Men jag fann denna film helt missa det målet. Jag har verkligen inte fått bra utdelning på de fransktalade filmerna i år. Agathe är en vedervärdig karaktär, oavsett hur väl spelad hon är av Isabelle Huppert. Hon är orättvis och elak på jobbet, och vresig och arg hemma. Den "charmige" Patrick är den troligen intellektuelle manusförfattarens överdrivna bild av hur "arbetarna" är. Woody Allen skulle inte ta i den karaktären med en tång. Jag anade ju oråd redan när jag läste filmfestivaltidningen. Det räcker inte att en film ska utspelas i en storstad och handla om folk som har intellektuella jobb för att det ska bli en Woody-film.

För mig definieras Woody Allen av hans karaktärer som man kan känna för och med. Det går allt som oftast att kritisera och förbanna dem, men till slut får Woody oss nästan alltid att känna sympati för dem ändå. Karaktärerna och dialogen gör Woodys filmer till vad de är. "Mon pire cauchemar" är beklagligt nog mycket svag då det gäller båda dessa viktiga ingredienser. Alla tre huvudkaraktärer är överdrivna och jag kände allt annat än sympati för dem. Agathe är vedervärdig som person och hon måste bli full som en tunna för att Patrick ska falla för henne. Patrick i sin tur är totalt egoistisk och feg, man kan inte annat än tycka synd om hans son. Francois är kanske den figur som ligger närmast någon karaktär ur Woodys persongalleri, men han har en mindre roll än de andra två, och vi får inte se in i hans själ över huvud taget. Det som återstår av honom är den trista klichén med en äldre man som tar sig en ny ung flickvän.

Vad var bra då? Egentligen inte så mycket, men filmen var lite småputtrigt lustig i vissa delar. Scenen där Francois och hans unga flickvän är ute på någon slags överlevnadshelg i skogen var mycket underhållande. Jag log lite några gånger i alla fall.

Men till slut, nä, detta var inget bra. Woodys namn har använts skamlöst i marknadsföringen av denna menlösa film. Jag ger "Mon pire cauchemar" två kvinnor i akvarie av fem möjliga.

Betyg: 2/5