Me and Earl and the dying girl är en film jag varmt kan rekommendera. Vi får följa Greg som går sista året på high school. Han gör allt för att inte sticka ut. Han kör strategin att tillhöra alla och ingen av skolans alla grupperingar överleva skolans hårda klimat. Greg säger att high school "is like a mouth of a great demon". Han och kompisen Earl spenderar fritiden med att göra egna remakes på klassiska filmer (hilarious!). En dag får Greg reda på att granntjejen Rachel har fått leukemi och hans mor beordrar honom att söka upp henne och "hänga med henne lite". Sen får vi följa Greg and Earl and the dying girl... Och den obligatoriska snygga tjejen som trampar på Greg.Denna film var helt underbar och gjorde mig varm inombords. Filmen är humoristisk, dramatisk, sorglig, svart, upprymd och fantastisk. Kan detta bli årets film på filmfestivalen? Ja kanske det. Den påminner mig lite om "50/50", en annan dramakomedi om en cancersjuk person som jag såg och hyllade på filmfestivalen 2011. Me and Earl... skulle kunna vara som den yngre och lite mer quirky systerfilmen till "50/50".
Filmen är regisserad av Alfonso Gomez-Rejon vilket är ett nytt namn för mig. Han har inte gjort så många filmer, men han har jobbat en del inom tv ser det ut som. Här visar han prov på en lekfullhet jag älskar. Även om han inte använder samma grepp som i kultklassikern Scott Pilgrim vs The world så påminner Me and Earl... om den filmen ändå. Det är lite samma feeling. I denna film bryts "the fourth wall", och animation används för att visa Gregs känslor.
Jag gillar alla i casten, och de yngre människorna gör bra ifrån sig. Det är mestadels nya ansikten även om Thomas Mann som spelar Greg också hade huvudrollen i Project X. Varken Earl eller Rachel (the dying girl) kände jag igen. Bäst i filmen är nog ändå Gregs välmenande mor spelad av veteranen Connie Britton. Jon Bernthal, känd som den jobbiga kompisen i The walking dead, dyker upp som relaxad lärare på skolan.
Det här är tredje filmen av fyra från festivalen där någon av huvudpersonerna går på high school. Filmer som handlar om unga människor i gränslandet mellan ungdom och vuxen ålder brukar kallas för "coming of age"-filmer. När de kommer inom sektionen American Independent betyder det allt som oftast också att filmen är "quirky" eller "whimsical". Jag har inga bra svenska ord för alla dessa saker. Att "bli vuxen", vara "knäpp" eller "nyckfull" är kanske direktöversättningar, men det är inte ord som beskriver det jag har i huvudet så det får bli de amerikanska begreppen.
Jag har kompisar i min närhet som hatar "coming of age" och om de dessutom är "quirky" så blir det etter värre för dem. Jag förstår inte varför de inte gillar genren eller varför jag älskar den. Båda reaktionerna verkar överdrivna! Ofta handlar dessa filmer om en mognadsprocess där karaktärerna lär sig något mer om livet. Personligen tror jag att den situationen är mycket mänsklig och inte bara berör oss människor när vi är i åldern "young adult". Jag tror att vi alla, oavsett vi erkänner det eller ej, hela livet igenom ställs inför nya känslomässiga situationer och utmaningar som vi kan växa genom.
Nu ger jag i alla fall Me and Earl and the dying girl fyra rakade huvuden av fem. En stark fyra är det, en sådan fyra som ofta ramlar över till en femma när filmen fått ligga och rumla runt ett tag i mitt huvud.
Betyg: 4/5
Me and Earl and the dying girl har svensk biopremiär den 11:e december. Men du kan redan se den imorgon på Filmfestivalen, samt också den 21:a och den 22:a november.
