Juliet, Naked (2018)

För att vara en stor fan av Nick Hornby, det räckte att läsa High fidelity en gång för att för all framtid kalla mig det, borde jag kanske skämmas lite? När jag gick in till visningen av den nya filmen Juliet, naked med Ethan Hawke visste jag inte att filmen är en adaption av Hornbys sjätte roman (ej medräknad non-fiction). Jag hade inte ens studerat postern!

Istället såg jag fram emot att se filmen för den verkade som en intressant dramakomedi ur favoritgenren American Independent. Det känns som att det är en smal film även om Judd Apatow är en av producenterna. Jag blev omedelbart helt förälskad i filmen. Jag kände igen mig något otroligt. Inte minst i den tämligen osympatiskt porträtterade Duncan. Damn, varför ska man identifiera sig med den töntiga nörden i filmen?

Chris O'Dowd går från klarhet till klarhet och här är han underbar som Duncan, en vuxen karl som är helt insnöad på en obskyr amerikansk musiker som sedan länge slutat göra musik. Duncan har en video-blog där han pratar om älsklingen Tucker Crowe. Jag känner igen mig på många sätt i Duncan, men jag hoppas att jag inte är honom.

Det andra är att jag kände igen mig i världen, eller känslan i filmen i alla fall. Och nu i efterhand när jag vet att filmen bygger på Hornbys bok är det än mer tydligt att detta är som en spirituell uppföljare till High fidelity utan att vara en formell sådan. Duncan, Annie och Tucker Crowe lever och andas i samma "universum" som Rob, Laura, Dick och Barry...



Chris O'Dowd är bra och smärtsamt smart. Annie spelas av Rose Byrne och hon gör henne rättvisa. Hon är bra om än inte sprakande. Det är nog svårt att spela kvinnliga karaktärer i Hornbys värld gissar jag. Danskan Iben Hjejle gjorde dock en fantastisk insats med Laura i High fidelity. Till den nivån kommer inte Rose Byrne upp till. Istället är det Ethan Hawke jag blir mest imponerad av i denna film. Han är så otroligt skön och här helt perfekt castad. Han påminner både om Jesse och Mason Evans Sr men spelar här en tydligt äldre karaktär.

Vissa filmer känns helt rätt rakt igenom och detta är en sådan film. Den är som gjord för mig både med tanke på handling men framför allt tonalitet och den allmänna "feelingen" i filmen. Det blev en extra stor överraskning eftersom jag var helt oförberedd på vad filmen var för något. Tänk att till och med utan att anstränga sig vara helt ospoilad inför en filmvisning! Vilken lyx. Jag kan bara tacka den generellt sett svaga line up:en i Malmö för detta. Jag behövde bara flyktigt skumma synopsis för att välja denna film. Success! En av årets bästa filmer helt klart.

Personligt så det förslår, och jag älskade det; musiknörderiet, kassettbanden, de obskyra konserterna på bootleg, spekulationerna om rockstjärnan, vinylerna i hyllorna, känslan av att livet rinner iväg, perspektiven. Men detta kommer sannerligen inte vara en film för alla. De som ser den som en romantisk komedi kommer bli besvikna. De som känner igen sig, de som lever i Hornbys värld, kommer älska den.

Jag ger Juliet, naked fem hajögon av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen har premiär imorgon fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och kommer länka till fler texter nedan (när de kommer upp):
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

Brooklyn (2015)

Brooklyn är en mycket bra gjord film med utsökta skådespelarinsatser. För alla som är intresserad av en immigranthistoria från tidigt 1950-tal om en ung tjej från Irland som anländer till Brooklyn för att skapa sig en framtid borde denna film vara en fullträffa. Enda problemet för mig är att den trots sina tekniska kvaliteter är så trist i mina ögon. Visst blev jag lite engagerad i Saoirse Ronans karaktär Eilis och filmvisningen var inte direkt tråkig, men känslan efter filmen var ett stort "jaha?". Jag har knappt tänkt på filmen sedan den visades på Stockholms Filmdagar. Alla de andra filmerna var antingen bättre och mer tänkvärda, eller sämre och mer tänkvärda.

Filmen är inte en biografi men den känns så äkta att den lika gärna kunde varit det. Och även om historien är gullig med Eilis kämpande i mot- och medgångar är jag inte superintresserad i hennes livsöde. Filmens sista del när hon återbesöker Irland är intressant endast för att jag och flera av mina bloggkompisar som såg filmen med mig inte riktigt förstod hennes drivkrafter eller beslut. Åter igen, intresset fanns inte där för att ens bry sig speciellt mycket om varför filmmakarna gjorde som de gjorde.

Julie

Kan man se filmen i perspektiv med dagens migrationsvåg av flyktingar? Jomenvisst det går säkert att se symbolik och liknelser, även om jag inte direkt kan se jättestora likheter mellan en flyktingström som aldrig tar slut på grund av krig som ingen vill avsluta och denna historia om en ung kvinna som flyttar från Irland till USA efter att hon fått jobb i drömmarnas land via kontakter.

Så jag har tyvärr inte så mycket mer att tillägga. Bra utfört, miljöerna är top notch, skådespeleriet är klanderfritt, känslor fanns där, men ändå lättglömt. Jaha, det blir så ibland.

Saoirse och Domhnall

Till slut var det de små detaljerna som var mest anmärkningsvärt... Domhnall Gleeson dök upp i en film igen. Damn, den mannen är överallt! Jessica Paré från festivalfavoriten Lost and delirious hade en liten roll. Henne har jag inte sett på åratal (psst, jag vet att hon är med i serien Mad men). Jag slogs gång på gång av hur lik Saoirse Ronan var en ung Meryl Streep. Den obligatoriska Harry Potter referensen: vi hade ett mini meeting här i filmen då skådespelarna bakom Molly Weasly, Bill Weasley och Professor Horace Slughorn alla dök upp i denna film. Däöremot såg jag fel när jag trodden mig spanat in Argus Filch bland uteliggarna men jag tror att jag är förlåten för det... Till slut, fasen vad snäll filmen var. Inte en antagonist så långt ögat nådde. Därav den menlösa känslan som inföll sig?

Jag ger Brooklyn mitt "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5

Jag tror att betygen kan spreta en hel del bland filmspanarna denna gång. Hur många av oss lider av svår hemlängtan?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord

Saoirse, Jim och Jessica