Juliet, Naked (2018)

För att vara en stor fan av Nick Hornby, det räckte att läsa High fidelity en gång för att för all framtid kalla mig det, borde jag kanske skämmas lite? När jag gick in till visningen av den nya filmen Juliet, naked med Ethan Hawke visste jag inte att filmen är en adaption av Hornbys sjätte roman (ej medräknad non-fiction). Jag hade inte ens studerat postern!

Istället såg jag fram emot att se filmen för den verkade som en intressant dramakomedi ur favoritgenren American Independent. Det känns som att det är en smal film även om Judd Apatow är en av producenterna. Jag blev omedelbart helt förälskad i filmen. Jag kände igen mig något otroligt. Inte minst i den tämligen osympatiskt porträtterade Duncan. Damn, varför ska man identifiera sig med den töntiga nörden i filmen?

Chris O'Dowd går från klarhet till klarhet och här är han underbar som Duncan, en vuxen karl som är helt insnöad på en obskyr amerikansk musiker som sedan länge slutat göra musik. Duncan har en video-blog där han pratar om älsklingen Tucker Crowe. Jag känner igen mig på många sätt i Duncan, men jag hoppas att jag inte är honom.

Det andra är att jag kände igen mig i världen, eller känslan i filmen i alla fall. Och nu i efterhand när jag vet att filmen bygger på Hornbys bok är det än mer tydligt att detta är som en spirituell uppföljare till High fidelity utan att vara en formell sådan. Duncan, Annie och Tucker Crowe lever och andas i samma "universum" som Rob, Laura, Dick och Barry...



Chris O'Dowd är bra och smärtsamt smart. Annie spelas av Rose Byrne och hon gör henne rättvisa. Hon är bra om än inte sprakande. Det är nog svårt att spela kvinnliga karaktärer i Hornbys värld gissar jag. Danskan Iben Hjejle gjorde dock en fantastisk insats med Laura i High fidelity. Till den nivån kommer inte Rose Byrne upp till. Istället är det Ethan Hawke jag blir mest imponerad av i denna film. Han är så otroligt skön och här helt perfekt castad. Han påminner både om Jesse och Mason Evans Sr men spelar här en tydligt äldre karaktär.

Vissa filmer känns helt rätt rakt igenom och detta är en sådan film. Den är som gjord för mig både med tanke på handling men framför allt tonalitet och den allmänna "feelingen" i filmen. Det blev en extra stor överraskning eftersom jag var helt oförberedd på vad filmen var för något. Tänk att till och med utan att anstränga sig vara helt ospoilad inför en filmvisning! Vilken lyx. Jag kan bara tacka den generellt sett svaga line up:en i Malmö för detta. Jag behövde bara flyktigt skumma synopsis för att välja denna film. Success! En av årets bästa filmer helt klart.

Personligt så det förslår, och jag älskade det; musiknörderiet, kassettbanden, de obskyra konserterna på bootleg, spekulationerna om rockstjärnan, vinylerna i hyllorna, känslan av att livet rinner iväg, perspektiven. Men detta kommer sannerligen inte vara en film för alla. De som ser den som en romantisk komedi kommer bli besvikna. De som känner igen sig, de som lever i Hornbys värld, kommer älska den.

Jag ger Juliet, naked fem hajögon av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen har premiär imorgon fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och kommer länka till fler texter nedan (när de kommer upp):
Jojjenito
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

X-Men: Apocalypse (2016)

Den andra filmen i uppsamlingsheatet av superhjältarfilmer var X-Men: Apocalypse. Jag har aldrig varit helt såld på denna filmserie. Bloggarkompisen Johan till exempel har denna serie högre än Marvels Cinematic Universe. Det är helt tvärt om för mig. Jag ser nog hellre vilken Thor-film som helst över en random X-Men film varje dag i veckan. Men det är ju tur att man får tycka olika.

Jag hade därmed inte jättehöga förhoppningar på denna film. När den dessutom inleddes med en scen som tagen från golvet i klipprummet från The Mummy började jag ångra mitt filmval. Men se där, det blev ju ganska bra. Detta är antagligen en av de två bästa filmerna i serien som jag ser det. Jag har sett alla utom den andra Wolverine-filmen tror jag. Denna film var helt perfekt för en stunds verklighetsflykt. Jag gillade den enkla och tydliga handlingen där vi faktiskt får följa några utvalda karaktärer lite mer nära.

Sophie Turner, kära Sansa från Game of Thrones, dyker upp här som en ung Jean Grey och jag gillar henne jättemycket i denna film. Den andra filmen ur serien som jag gillade en hel del var den tredje delen där Jean Grey också hade en viktig roll som kraftfull... typ "häxa". Här får vi se henne när hon fortfarande utforskar sina krafter. Hejja starka häxor. Jean är som en annan Willow eller varför inte Egwene (en stark Aes Sedai) från The Wheel of Time?

Sen måste jag lyfta delen från Polen med Michael Fassbender i rollen som Erik/Magneto. Scenen i skogen med Erik, dottern, de rädda poliserna och frun var riktigt fin. En stark och betydande scen. Efter Jean och Erik gillade jag Quicksilver också. Han var det bästa i den första av de nya filmerna och han var bra här också.

Skurken i denna film hette lämpligt nog Apocalypse och han var sannerligen uppskruvad till "over 9000". På gränsen till tråkig då han nästan var allsmäktig, men de fick ner honom till slut. Det var ju Star Wars-hjälten Oscar Isaac som spelade honom men han påminde mig också en hel del om Clancy Brown från Highlander, The Kurgan ni vet...? "There can be only one!".

Jag var vagt underhållen under hela filmens gång. Jag kollade inte på klockan mer än några få gånger!

Jag ger X-Men: Apocalypse tre helveten på Jorden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Neighbors 2: Sorority Rising (2016)

Svensk titel: Bad neighbours 2

I Neighbors 2: Sorority rising möter vi småbarnsföräldrarna Mac (Seth Rogen) och Kelly (Rose Byrne) åter igen. Nu är deras lilla dotter Stella fyra år och de väntar barn på nytt. Stella ska få en lillasyster. Givetvis blir det problem när en festsugen studentförening flyttar in som grannar. Familjen ska numera flytta och de försöker därför sälja sitt hus. Samtidigt har de tre tjeerna Shelby (Chloë Grace Moretz), Beth (Kiersey Clemons) och Nora (Beanie Feldstein) startat en alternativ sorority, studentförening för tjejer, och de har flyttat in i grannhuset. Paret Radners gamla nemesis Teddy Sanders (Zac Efron) dyker upp som gubben i lådan och erbjuder sina tjänster till tjejerna. Radners inser snabbt att de inte kommer kunna få huset sålt om studentföreningen nästgårds har högljudda fester. Konflikt under uppsegling? You bet. "Parenthood vs sisterhood" som den såldes in som i staterna.

Till en början köpte jag inte riktigt premissen i filmen. Tjejerna tvingas starta en egen sorority "utanför systemet" eftersom "vanliga" sororities inte är tillåtna att ha egna fester. Endast fraternities, dvs studenföreningar för killar, får ha fester. Nu visade det sig att detta inte alls var ett rent påhitt. Helt otroligt. Vad tusan vad orättvist! Ok, ok, ok, de finns inga lagar om detta i USA, men tradition och annat styr sådana saker. Se denna artikel för lite mer om frågan.

WTF?

Jag hade inga förväntningar på filmen alls. Det enda jag sökte var några skämt som jag kunde skrocka över och en avkopplande stund så där dagen efter flertalet mentala översvämningar nere i Malmö under filmdagarna. Och med de förväntningarna kunde det ju knappast gå illa. Eller? Nej faktiskt inte denna gång. jag fann filmen roligare än vad jag kunde ana. Zac Efron driver hejdlöst med sig själv och sin karaktär Teddy Sanders. Jag älskar när skådespelare släpper taget och går all in i sådana lägen. Seth Rogen var kanske filmens mest nyanserade och lugna figur! Bara en sådan sak. Rose Byrne har ett kul minspel och hon gör bra ifrån sig som frun, eller "the mom" som the sorority girls kalla henne. Visst är det många snuskskämt och lustigheter om att röka gräs men det är stort en ganska snäll film ändå.

De roliga replikerna äro många men jag lyfter några här; Kellys "Black cock!" när de möter köparna första gången, killarna som står och skanderar "USA, USA, USA" efter att Darren har friat till Pete samt referensen till att ge någon en roofie numera kallas "to get Cosby'd". Lite kul också med piken från filmen om den urbana legenden att hus fulla med kvinnor som dricker sprit skulle betyda att det är "a brothel?".

Jag roades en hel del och filmen flög fram. det är bra. Jag ger Neighbors 2: Sorority rising tre röda dildosar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Neighbors (2014)

Jimmy: Let's make a baby!
Paula: Yes, that will solve all our problems.

Den amerikanska komedin Neighbors har fått en sällsam svensk titel: Bad neighbours. Titeln "Bad neighbours" är något av en förolämpning för oss lättkränkta då filmbolaget uppenbarligen tror att de måste hjälpa oss med en förenkling som om vi vore korkade. Dessutom hjälper de oss "sinnessvaga" med den korrekta brittiska stavningen! Bisarrt.

Månadens filmspanarfilm valdes av Markus. Inför filmen frågade han vad jag förväntade mig från filmen. Mitt svar var en del garv men antagligen en taskig film. Och så blev det ungefär. Jag skrattade läppen av mig under vissa partier, men som helhet var filmen dels för ojämn, del för grund och ofokuserad för att kunna klassas som en bra modern komedi, likt Ted eller Forgetting Sarah Marshall för att nämna några.

en stor anledning till att jag fick mig några goda skratt under filmen var att jag inte sett dess trailer innan. Tydligen spoilas de flesta roliga scener i trailern. Fan vad jag hatar tailers som spoilar, dvs 99% av alla trailers nu för tiden. Jag lyckades vända bort blicken när de inför vår visning visade trailer för Godzilla som vi ska se ikväll (onsdag), men jag missade att titta bort när trailern till Seth MacFarlane's nya film A million ways to die in the west visades. En massa kul scener visades däri och jag förbannade tyst livets orättvisor...

Men åter till Neighbors. Humorn är ojämn men vissa "höjdare" finns (tänker på air bags...). Jag har inga specifika problem med Seth Rogen och Rose Byrne var mycket lustig i flera scener. De två passade mycket bra ihop. Jag gillade scenerna när de smider ränker mot grannarna. Samtidigt är historien svag. Den lilla strimma av sanning som de försökte sälja var väl att även uppvuxna småbarnsföräldrar ibland kan längta tillbaka till ungdomens ansvarslösa och glada dagar samt nattlånga fester.

Neighbors är ett bra exempel på film som retar upp den kristna högern i USA eller vad det nu är för maniacs som skrivit reviews på imdb. Över 78 % av betygsättarna ger filmen en 7:a eller högre i betyg på den tiogradiga skalan. Ändå är det nästan bara extremt negativa "user reviews" i den sektionen. Folk är upprörda över "the f-word" (no shit, tea party idiots), att det finns nakenhet, sex och rent generellt "slag under bältet"-humor helt enkelt. Denna reaktion är nästan skäl nog för att hylla denna film lite extra! Japp, likt favoriten Kevin Smith gillar jag en film mer om den retar folk och får ut "dem" ur sina hålor.

Kul film, men ganska risig i partier, så är det. Var det inte något sånt jag förväntade mig? Och precis det fick jag. Ibland skrattade jag så att det lät som en väsning, enligt min stolsgranne Markus, medan ibland satt man och undrade när Seth MacFarlane's nya film har premiär. Vissa partier var överdrivna och ändå kändes det som att de som helhet inte drog det till sin yttersta spets. De vill kanske både ha kakan och äta den, både spela safe och vara vågade samtidigt.

Neighbors kan jämföras som en svagare variant av en blandning av Old school och Project X. Ses på egen risk säger jag till alla som har lätt att få moralpanik!

Jag ger Neighbors tre oanvända kondomer av fem möjliga.

Betyg: 3/5




Kolla nu in vad mina filmspanarkollegor tyckte om de nya grannarna:
Har du inte sett den?-podden med Markus och Erik
Jojjenito
The nerd bird
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

The Place Beyond The Pines (2012)

Filmen dök upp på svenska biografer i april förra året och jag fick snabbt uppfattningen via bloggar och annat att det var en speciell film. Men av olika anledningar tog det lite tid för mig att komma till skott. På Imdb anges den som en film från 2012, men den hade biopremiär någonstans i världen först 2013 så jag räknar den som sådan.

Jag hade ganska höga förväntningar men inte orimligt höga. Det var därför inte på grund av dem jag blev besviken. De första 10-20 minuterna med en som vanligt tystlåten Ryan Gosling var helt klart intressanta men sedan blev det bara tråkigt. Precis när historien ska switcha från Goslings karaktär till Coopers började jag titta på klockan, skruva mig i fåtöljen och kolla min mobil.

Tre akter. Kan funka bra, men strukturen i sig gör inte filmen bättre. Någon idé med de tre akterna måste finnas. Annars blir det ju bara tre fristående kortfilmer efter varandra.

Jag fann denna film ganska välgjord och med flera stabila skådespelarinsatser. De försökte nog allt göra en fin arty-farty-film. Filmmakarna verkade vara väl medvetna om det sista i alla fall. Arty-farty, eller som en del skulle kalla det pretentiöst gojja. Vad har filmen i sin berättelse vid sidan om att den kan ses som tre kortfilmer? Vad i berättelsen motiverar de tre akterna? Kan det vara ett hemmasnickrat dravel om att brottslighet eller otur skickas vidare via generna? Viken dynga, hörni.

Jovisst kan brottslighet och klass överföras via föräldrar, tradition eller kulturell omgivning i dess bredaste mening. Men här går Lukes son i sin fars fotspår, ner till detaljen med motorcykeln, utan att han ens vet om sin far under uppväxten. Istället har han vuxit upp i en familj som framställs som stabil och med rimligt hyfsad moralkompass. Vilket budskap är det egentligen de säljer i denna film? Vilken koppling mellan Luke och hans ovetande son är det de vill påvisa? Nej, filmens struktur, med de tre akterna, funkar bara om man gör något vettigt med denna struktur och istället får vi en hemmasnickrad amatörspsykologisk analys av banden mellan far och son. Bläh.

Vad var då bra? Jag gillade Dane DeHaans insats. Han ser ut som en spinkigare och knarkad version av en ung Leo men han är bra. Gillade honom också i Lawless och Chronicle. Ray Liotta var bra som korrumperad snut, men det känns som att han spelat den rollen flera gånger tidigare och därmed är valet av honom för denna film ett tråkigt och riskfritt val.

Bradley Cooper försökte göra en annan roll än den vi brukar se honom i men det funkar inte fullt ut. Han må varit en rookie i inledningen av hans akt, men jag köpte inte hans roll. Det blev bättre i tredje akten, men då var jag sedan länge trött på filmen.

Jag ger The place beyond the pines två pretentiösa filmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Internship (2013)

Googliness!

Varje år genomför Sveriges Ingenjörer en undersökning om den mest attraktiva arbetsgivaren. I år fann de en överlägsen vinnare... Google. Varför är Google en så populär arbetsgivare? Kan vi kanske få svaret i komedin The internship?

En sådan skulle jag vila att de hade på mitt jobb också!

Billy McMahon och Nick Campbell är två sköna dudes. De är säljare av den gamla skolan. De åker runt till butiksägare, bjuder på middag och kör sitt säljsnack. Tills de en dag abrupt förlorar sina jobb. De har sålt exklusiva klockor till återförsäljare men ingen bär ju klocka längre! Jag gör det i alla fall inte. Det svettas och kliar under armbandet och tiden kan man ju ändå kolla på sin mobil...

Jag älskade Wedding crashers från 2005. Owen Wilson och Vince Vaughn, vilka hjältar! The internship känns som en uppföljare till The wedding crashers. Wilson, Vaughn och vapendragaren Will Ferrell spelar alla samma karaktärer som de gjorde i den förra filmen även om de har andra namn i denna film.

HQ

Jag älskade som sagt Wedding crashers, och jag älskar The internship. Simpel och gedigen varmhjärtat humor duger för mig. Humor och feel good movies i en salig blandning. Vince Vaughn spelar Billy, den snacksalige, och Owen Wilson spelar Nick, hans kärlekskranke wing man. Billy kommer upp med en plan. De ansöker om praktikplats på Google's huvudkontor utanför San Fransisco.

Olika scener i denna film fick mig att tänka på filmer som Office space, Spring breakers och Old school. Men först och främst fick den mig att tro att Google kan vara det bästa ställer att jobba på i hela världen. Filmen är delvis filmad på Google's huvudkontor i Mountain View. Kan den vara sponsrad av Google också? Kanske inte, men en av grundarna är med i en cameo i slutet så den hade uppenbarligen stöd hos de högsta cheferna.

Nattklubben med hela laget

Mycket av humorn bygger på de äldre gubbarnas oförståelse för ungdomars teknik och sociala medier. Jag gillade Quiddich-matchen, nattklubbsbesöket och scenerna från Google's högkvarter.

Billy: Put the photo on the line.
Lyle: Online?

Vaughn är sitt vanliga jag, en ledare av människor och inspiratör. Owen Wilson är den mjuke killen som blir involverad i romantiska ting med Rose Byrne's Dana. Billys och Nicks team fylls ut av några för mig okända ungdomar där Tiya Sircar i rollen som Neha sticker ut mest.

Lagbild inför quiddich-matchen

Humorn är lik den i flera av Vaughns tidigare komedier och jag har inte tröttnat på den än. Du som har det ska kanske hålla dig borta från denna film, men annars kan jag varmt rekommendera denna lilla parentes.

Jag ger The internship fyra utmaningar av fem omöjliga.

Betyg: 4/5

Nooglers

Get Him To The Greek (2010)

When the world slips you a Jeffrey, stroke the furry wall.

Patrik var ju och hälsade på i helgen och vi såg fem filmer på filmfesten. På lördag förmiddag tog vi ett break från festivalen. Vi tittade på film helt enkelt. Kitty hade höjt "Get him to the Greek" och den blev vårt val.

Aldous Snow dök upp i den roliga romantiska komedin "Forgetting Sarah Marshall". Han kom som en vårvind och charmade självaste Veronica Mars, och så kom han en gång till. Nu har de gjort en spin-off med Aldous i huvudrollen tillsammans med Jonah Hill. Ni vet den där populäre tjocke killen.

"Get him to the Greek" är en bra komedi. Vi skrattade båda vid flera tillfällen. Sex, drugs & rock'n'roll funkar som alltid bra när man är bakfull. Aldous är kul, men hur mycket av honom vill man ha? Är han som lök? Bra som krydda men inte lika lyckad som huvudrätt?

Bästa inslaget i filmen var Jackie Q (Rose Byrne) både hennes scener och videos. Presidentens dotter var söt i sin blodiga skjorta.

"Get him to the Greek" får tre kaskadspyor av fem.

Betyg: 3/5

PS, Tell him that you loved "African Child."

Sunshine (2007)

We're only stardust.

Jag missade "Sunshine" när den var ny. Den har dock legat på min "att se"-lista då jag hört både bra och dåliga revyer om den. När jag häromdan var sugen på en sci-fi-action-rulle blev det så dags.

Danny Boyle som regissör är omtyckt av många ("Trainspotting", "28 days later") men jag är ganska ljummen inför honom. Hans manusförfattare Alex Garland är jag dock väldigt intresserad av. Han skrev en av mina favoritböcker "The Beach". Jaja, jag vet att "The Beach" också finns som film och den var en mycket stor besvikelse. Damn you, Leo!

"Shunshine" börjar ganska bra. En liten besättning på ett rymdskepp på väg mot solen. Huvudpersonen Capa spelas av den där killen som spelar fågelskrämman i "Batman begins". För övrigt känner jag igen tjejen från "Adam". Det är svårt att sätta fingret på vad för slags film det är i början. Den är lite högtravande och pretentiös. Humor lyser med sin frånvaro. Den påminner i sitt anslag om klassikers som "Solaris" eller "2001". Tyvärr hörs ljud i rymden, det dova ljudet från motorerna och det roterande rymdskeppet stör den moderne sci-fi-fantasten.

En liten bit in i filmen börjar dock logiken att vittra och filmen saknar till slut all vett och reson. De uppenbara referenserna till flertalet religiösa teman blir övertydliga och filmen blir inte en stjärna, endast damm.

Tyvärr falnar "Sunshine" som så många lovande sci-fi-filmer ofta gör. Dag blir natt. Jag fann den dock intressant i början så den får väl två brinnande solar av fem.

Betyg: 2/5