The Girl in the Spider's Web (2018)

Jag har inte läst David Lagercrantzs bok om Lisbeth Salander "Det som inte dödar oss". Däremot fascinerades jag över alla som fick panikångest över att någon annan författare fick skriva historier om Lisbeth. Som om hon vore någon slags nationell klenod som ingen får röra. Jag har likt många läst Milleniumtrilogin, men samtidigt som jag fann den spännande och en riktig bladvändare var den rent språkligt mer likt den taffliga Tom Clancy än någon riktigt bra författare. Millenium är skräp, men spännande skräp. Precis som med James Bond där man ger olika författare i uppdrag att skriva nya historier om gentlemannaagenten, borde det vara fritt fram att skriva nya stories om Salander.

Frågan är dock om det blir så bra. Jag har nu sett den nya filmen och det var en salig röra. Manus var inte filmens styrka. Det jag mest satt och roade mig med var hur mycket filmen påminner om en Bondfilm och specifikt Skyfall. Vi har här fått en svensk kvinnlig James Bond! Nice!

Men istället för härliga varma och snygga inspelningsplatser runt om i världen så får vi en grått och vintrigt kallt Stockholm. Denna film är smutsgrå från första rutan till sista. Det är så himla tröttsamt att det nästan alltid ska se skabbigt och sunkigt ut när det kommer till svensk film. Nu när amerikanarna kommer hit och gör film blir det precis likadant. Trist!

Istället för den underbara mixen mellan humor och action, eller i Daniel Craigs fall i alla fall en coolhet med glimten i ögat kombinerat med action, får vi i The girl in the spiders web en blandning av socialrealism och action. Byt en skön stajl i glittrande kasinomiljö med pedofili och betonggråa förortsmiljöer. Bra byte... Not!

A dark guardian angel?

Men många saker återkommer rakt av. Lisbeth är James, javisst, är inte Salander Bond? Bond kör den häftigaste sportbilen producenterna kan hitta. Salander kör ett vidunder från Italien (?). Bond har en del, men inte för mycket, hjälp av Felix Leiter från CIA. Salander får också hjälp, en del, men inte för mycket, av NSA-agenten Needham. Bond har mer eller mindre kufiska medhjälpare i Q och andra, Salander har Plague. Bond tvingas åka hem till sitt barndomshem och möta sina demoner i Skyfall, Salander likaså. Skyfall brinner, gissa en gång vad Salander gör med sitt barndomshem i slutet av filmen (spoiler alert!). Filmens villain är viktig. Bond brukar kämpa mot "larger than life villains", samma sak får Salander med "kvinnan i rött". Listan kan kanske göras ännu längre...

Efter att ha sett den fantastiska First Man var jag mycket nyfiken på vad den intressanta Claire Foy kunde göra i rollen som Bond... eh Salander. Tyvärr vet jag knappt hur hennes "acting chops" var i denna film då insatsen totalt överskuggas av hennes bisarra "svenska" brytning. Hon bryter inte på svenska, det är en odefinierad fejkad östeuropeisk sådan. Hon pratar dessutom med en ljus barnröst vilket gör att hon hela tiden känns på gränsen till komisk. Det är ett generellt problem i filmen hur karaktärerna pratar engelska. Dialekterna är "all over the place". Alla verkar ha valt själva, en del utan och en del med egendomliga och misslyckade försök till svensk brytning. Suck, att en så simpel sak ska kunna stjälpa en film som denna.

En mer central svaghet i en thriller som denna, en thriller som verkar ha ambitioner att säga något om vår samtid och om verkliga och hemska problem, är karaktärsutveckling och manus. I slutet ger filmen oss en potentiellt sett mycket stark scen mellan två kvinnliga karaktärer. Tyvärr kände jag mycket lite av scenen. Hjärta och smärta måste förtjänas och denna film misslyckas med det. Dessutom är den fylld av fullständigt ologiska händelser och utvecklingar, vilket gör att min gräns för vad jag kan acceptera utan att bli utdragen ur filmens magiska värld passeras flera gånger om.

Men det måste väl finnas något bra med filmen tänker jag för mig själv när jag skriver detta. Jovars, det var ändå en ganska trivsam visning och jag fann Lakeith Stanfield bra i rollen som Needham och Stephen Merchant och Sverrir var bra som vanligt. Sveriges superskådespelare Mikael Persbrandt var till och med med i en liten men central roll. Han lyckades förmedla en ren och iskall ondska med underbart små medel. Bra förmedlat!

Därmed ger jag ändå The girl in the spider's web två, om än mycket svaga, häftapparater av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen sågs med Carl från Har du inte sett den? Läs vad han tyckte via länken.

First Man (2018)

"That's one small step for a man, one giant leap for mankind."

Bevingade ord och ett världsberömt citat från Neil Armstrong, den första människan på månen.

Själva månlandningen var i första hand en bedrift av mänskligheten, det var inte en persons individuella bedrift. I historien om månlandningen finns en avgrundsstor skillnad mellan det allmänhistoriska och det personliga. Ändå har Damien Chazelle, känd för filmerna Whiplash och La la land, lyckats göra denna biografiska film oerhört berörande på det personliga planet.

Redan i första sekvensen kommer vi under huden på människan, och fadern, Neil Armstrong. Hans relation till dottern Karen genomsyrar sedan hela den långa filmen. Alltid närvarande, sällan nämnd, vakar Karens ande över filmen.

Detta är ett mästerverk! Chazelle hoppar till synes obehindrat mellan genrer. Tre filmer i rad är inte en lyckoträff. Chazelle är "the real deal". Det är skönt.



Jag tror inte att man måste var en Apollo-nörd för att kunna älska filmen men det hjälper så klart till. Däremot borde de allra flesta biobesökare bli berörda av familjefadern Neil Armstrongs berättelse då den är mänsklig på ett grundläggande plan och inte alls handlar om en resa till månen. Jag uppskattade filmen både för dess majestätiska beskrivning av Apolloprogrammets bedrifter och dess melankoliska och sorgliga ton med tanke på det personliga perspektivet. När Neil släpper armbandet i kratern vid Sea of Tranquility var det förbaskat dammigt i salongen. Vi är människor på en liten, liten planet ute i det svarta, och det enda vi har i slutändan är våra familjer.

Detta är en typ av historisk biografi som jag kan älska. Den följer Neil och hans omgivning från tidigt sextiotal till månlandningen i juli 1969. Det är svårt att greppa vilken bedrift det var att lyckas med månlandningen då när det hände. Tekniken av anno 1969 var lite mindre sofistikerad än den är idag, milt sagt. Jag satt som trollbunden under filmens 140 korta minuter. Och den är otroligt bra rent filmtekniskt, allt vi ser på duken känns totalt äkta.

Ryan Gosling, som jag ofta tycker spelar konstigt, passar perfekt i rollen som den tystlåtne och inneslutna Neil Armstrong. Goslings sätt att skådespela är ju som bekant att inte skådespela alls. Nya stjärnan Claire Foy spelar Janet Armstrong. Hon är mycket bra på att uttrycka hur sliten mellan oro och frustration en människa kan bli i en extrem situation likt den hon befann sig i. Båda är perfekta i sina roller. Filmen har många bra skådespelare; Kyle Chandler, en av vår tids bästa coacher, Jason Clarke med det starka käkbenet, lustigkurren Corey Stoll, och Patrick Fugit, han som nästan blev berömd.

Min kännedom om Apolloprogrammet adderade till spänningen då jag i (filmens) realtid kunde se ödesdigra händelser formas framför mina ögon. Fantastisk upplevelse på alla sätt. Biografin om en av förgrundsfigurerna i Apolloprogrammet ger filmen nästan full pott på egna meriter, men det personliga perspektivet och mina tårfyllda ögon knuffar upp filmen högst upp och ut genom atmosfären...

Jag ger First man fem fantastiska resor av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen har premiär på fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar och länkar här till andra revyer om filmen:
Har du inte sett den? - Carl
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Movies-Noir