Ghostbusters: Afterlife (2021)

Man kan still undra varför. Klart de vill tjäna pengar, krama ut en skvätt till ur de av oss som vuxit upp med de gamla Ghostbuster-filmerna. Jag gillade dem men är inte ett super-fan. Därmed hoppades jag på en film som stod på egna ben och gav mer underhållning än bara fan service i form av blinkningar till förr.

Nja, filmen är helt ok. Den var underhållande under titten men egentligen står den sig tämligen slätt, den står inte ut på något specifikt sätt. Paul Rudd och Carrie Coon är inga Bill Murray, Dan Akroyd eller Sigourney Weaver om man säger så. Vi får en ny generation med Finn Wolfhard (veteran från Stranger things) och McKenna Grace. De är också ok. Damn it, allt är ok med denna film, men inget får mig exalterad.

Hmm, okey då, slutet kanske? Vad har vi på det? Jag gillade vad de gjorde, där och då i fåtöljen. Det kändes varmt i kroppen och jag log. Det är ett starkt kort att spela, att återbesöka de gamla hjältarna. Kul och det knöt ihop nuet med historiken. Bra gjort.

Men, men, jag hade ändå hoppats på något mer vederkvickande från regissör Jason Reitman (Thank you for smoking, Juno och Up in the air).

Lagom underhållande för de av er som är specialintresserade av Ghostbusters-filmerna.

Betyg: 2/5 

Dog Days (2018)

Ken Marino är en komiker känd från Veronica Mars och i gänget runt David Wain med Wet hot American summer. Här har han skrivit och regisserat den supermysiga Dog days. Detta är en gullig film om en brokig samling människor med lite olika öden där allt knyts samman av människans bästa vän, våra fyrbenta vänner, hundkräken.

Filmen påminner mig om en light-variant av Garry Marhsalls underskattade Valentine's Day från 2010. Däremot har vi en aningens mindre stjärnsprakande cast i denna film, som sig bör i en light-variant.

Eva Longoria, Nina Dobrev och Vanessa Hudgens spelar de vackra kvinnliga huvudpersonerna. Bland de manliga dominerar Rob Corddry, han är satans stabil som alltid! Och finaste Finn Wolfhard från Stranger things var med. Honom gillar vi! Jon Bass var underhållande som den energiske nörden. Kul också att se att Marino tagit med polaren Ryan Hansen från Veronica Mars. Ni kommer väl ihåg Dick Casablancas?

Dog days är rolig på ett varmt sätt. Ingen syrlig ironi eller elaka sarkasmer. Man kan gissa att Ken Marino har ett stort hjärta döma av denna film. Den känns nästan för snäll i inledningen, något jag tror till stor del beror på Nina Dobrevs mesiga karaktär. Men allt eftersom filmen puttrar på tar den sig mer och mer. Tråden om Rob Corddry och Eva Longoria är fin, och Vanessa Hudgens trekant med snygge läkaren och nörden med hjärtat av guld är djup och meningsfull. Sedelärande! ;-)

En av de lustigaste sakerna med filmen är att vid närmare eftertanke hade hundarna i filmen egentligen inte så stor betydelse. Visst de hade del av handlingen, men allt i filmen handlade egentligen om relationer, längtan, motgångar, kärlek och vunna vänner. Good times.

Allt som allt är detta en film som balsam på värkande leder för stressade nutidsmänniskor. Se den när du vill få en "pick me up". Sparka av dig skorna, slå upp ett stort glas med väl kyld sauvignon blanc och kryp upp i soffan och starta rullen. Jag lovar att livet kommer kännas lite bättre efter filmen. I alla fall om du gillar den det vill säga. Snälla, var inte en sådan som hatar en film som denna. Bara va inte en sån.

Jag ger Dog days tre katter av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Filmen har premiär idag fredag. Jag såg filmen på Malmö Filmdagar. Andra texter om filmen kommer adderas när de finns:
Har du inte sett den? - Carl
Jojjenito

Stranger Things - Season 2 (2017)

Stranger things har varit en av de mer spännande och omtalade nya serierna de senaste åren. Nu har jag sett säsong 2 och det känns som upp-och-nedvända världen. Den första säsongen var som bäst under första halvan när serien mer levde på stämning. Paradoxalt nog blev serien mindre intressant under andra halvan när den var mer spännande. Andra säsongen har den helt motsatta utvecklingen. Säsongen inleds svagt, den är trevande och sökande under flera avsnitt. Lyckligtvis vänder alltså den andra säsongen på perspektiven och blir som bäst under andra halvan. Avsnitten sex, åtta och nio är riktigt, riktigt bra.

Vad är det då som skiljer säsongerna och varför upplever jag att slutet är bättre i S2? Jag har givetvis analyserat detta, allt för mina högt värderade läsares skull. Andra säsongen lider av en av de största dödssynderna en tv-serie som denna kan begå. Splittring! Serien är en multi cast-serie. Det är många viktiga och bra karaktärer som samverkar i ett härligt gäng. Tyvärr är gänget splittrat under hela jäkla säsongen. De kommer ihop först precis mot slutet (inte en spoiler för det var så givet att inte ens mormor Agata skulle missa det).



Serien blandar känslan från Spielbergs familjeäventyr med klassiska science fiction-filmer som Närkontakt av tredje graden, Aliens, Resident Evil och Aliens! Ja mycket referenser till Aliens är det i denna säsong och det älskar jag såklart. Vi får se Paul Reiser i rollen som ond företagsmänniska. Paul Reiser! Serien bjuder dock på en liten tvist när det gäller honom. Vi ser gänget springa och skrika i underjordiska gångar där det kommer monster ut ur väggen...

Private Hudson: They're coming outta the walls. They're coming outta the goddamn walls.

Serien är som starkast när Mike, Eleven, Dustin och Lucas hänger ihop. När Joyce, Will, Jonathan och Hopper kommer ihop till en grupp. Men nu lirar de solo mest hela säsongen. Visst får vi några höjdarscener lite här och där, men den långsiktigt höga nivån uteblir. Inledningen av andra säsongen av Stranger things är svag, men i och med att säsongen avslutas så starkt kan jag med glädje rekommendera den. Every breath you take!



I slutet av min text om Säsong 1 spekulerade jag om andra säsongen...

La ni märke till dialogen under rollspelet som killarna spelade i slutet av sista avsnittet? Det var som att serieskaparna listade vilka kvarvarande trådar som finns kvar inför säsong 2. Betänk då att rollspelande i inledningen av första avsnittet förespådde handlingen i säsongen. De mötte ett monster, en "Demogorgon" och de blev oense om hur de skulle besegra monstret. Man kan tänka sig att äventyret de spelar i slutet av sista avsnittet förespår säsong 2 på liknande sätt. Denna gång möter de monstret "Thessalhydra" med flera huvuden (svårt att döda alltså).

Dialogen var ungefär så här:
- The campaign was way too short.
- It was ten hours!
- But it doesn't make any sense.
- It makes sense.
- Uh, no, what about the lost knight? And the proud princess? And those weird flowers in the cave?

Är The lost knight Chief Hopper? Vi vill veta mer om hans utveckling från suput till hjälte...
Är the proud princess Eleven? Vad hände med henne när hon dödade "The Demogorgon"? Förpassades hon till The Upside Down för gott?
Och vad hände med monstret, som kallas för The Tulip Head Monster på nätet, dvs the "weird flower in the cave"?

Hur blev det då?

Säsongen blev nio entimmesavsnitt (avrundar till ten hours!). The lost knight kan mycket väl ha varit Hopper. The proud princess är uppenbarligen Eleven. Och The the weird flowers in the cave är the demo-dogs i tunnlarna med ansikten som öppnar upp sig som blommor. Verkar passa väl in i mina ögon i alla fall.

Betyg: stark 3:a (igen)