Family Plot (1976)

 

"You must see it twice!"

Alfreds sista film blev en slags kriminalkomedi om två par av skojare vars vägar korsas under dråpliga former. Filmer som denna måste ha en skön ton och bra skådespelare för att jag ska gilla dem, tror jag. Detta är dock inte Hitchs styrka som jag ser det. Denna film är i samma genre som To catch a thief men den var överlägsen detta sista ryck från den gode Alfred.

Tyvärr känns det som den dalande kurvan på filmkvalitéten på de sista filmerna under karriären fortsätter här ända in i mål..

Förvisso gillade jag Barbara Harris lustiga lurendrejare Blanche. Dessutom fann jag William Devanes sliskige psykopatiske diamanttjuv Arthur Adamson. Men de hade passat bättre som bifigurer och en krydda i en film. De var inte bra nog för att lyfta hela filmen.

Dessutom fann jag som vanligt att Bruce Dern var dålig och snarast äcklig. Han spelar filmens största roll så det blev inte så lyckat för mig.

Återigen finner jag mig tänka tillbaka på Hitchs gulliga och naiva komedier från 30-talet. Jag vet inte om tiden har slätat över svagheterna i de filmerna eller om de helt enkelt var bättre, utförda med en lättare hand och inte lika ångestladdat forcerat som hans sista filmer känns. 

Som komedi var detta ganska svagt och tyvärr är den inte speciellt spännande eller på något annat sätt innovativ eller intressant. Om man vill se en komedi från Hitch bör man testa The trouble with Harry och vill man se en spänningsfilm kan man välja nästan vilken som helst av hans mer kända filmer. 

Betyg: 1/5

Idag bjuds det på sampostning! Hm, han var visst lite snabbare på't än jag! Nåväl, hoppa över och kolla vad Jojjenito tyckte om filmen. Han var säkert mer förlåtande.

Den intresserade kan också lyssna på Shinypodden där jag, Frans och Joel snackar om filmen.

The Peanut Butter Falcon (2019)

"The Peanut Butter Falcon" är en härlig amerikansk road movie om en omaka trio som av ödets nyck satts samman. Det är en dramakomedi som är oväntat rolig och oväntad dramatisk. Filmen har jämförts med "Little miss Sunshine" och jag förstå varför. Men jag skulle ändå heller säga att den är som en blandning mellan "Mud" för miljöerna och "The station agent" för dess känsla.

Shia LaBeouf står i filmens centrum och han är suverän i denna roll. En roll som jag lätt hade kunnat se favoriten Sam Rockwell i. Ben Foster var tilltänkt först men det känns bra att det blev LaBeouf. Jag har sett honom i flera filmer men aldrig uppskattat honom som nu. Jag får kanske helt enkelt omvärdera honom efter denna film.

Filmens huvudperson Zak spelas av Zack Gottsagen som har Downs syndrom. Zack träffade regissörerna Tyler Nilson och Michael Schwartz på ett läger för ungdomar och berättade då att han ville bli filmstjärna. Nilson och Schwartz skrev då ett manus baserat på honom och hans drömmar. Så filmen både är och känns semidokumentärt. Zack är bra i denna film även om det är lite svårt att bedöma. Vissa delar av dialogen är tydligen improviserad och allt känns väldigt autentiskt.

Den tredje i trion är Eleanor spelad av Dakota Johnson. Hon är mycket bra hon också. Här visas hon i alla färgnyanser förutom grått. John Hawkes och Bruce Dern har små biroller och de gör dem ypperligt bra.

Min spaning var att sista scenen antagligen var en önskedröm. Regissörerna förnekar detta bestämt. Fegisar!

Filmen är bra och den berörde mig mer än väntat. Det är mycket mer fokus på dramat än humorn och då är humorn ändå mycket välfunnen och känsligt utförd. Det blir dammigt i rummet flera gånger under visningen så glöm för all del inte näsduken när ni går och ser filmen på bion.

Jag ger "The Peanut Butter Falcon" fyra livsdrömmar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på Shinypodden Special om de bästa filmerna från 2019: Del 1 (där denna film kommer upp), Del 2 (creme de la creme från 2019)

Andra revyer av filmen:
Jojjenito

The Cowboys (1972)

The cowboys från 1972 kunde mycket väl blivit The Dukes sista film. Han hade bara sju år kvar i livet. Trots att livet sipprade hann han spela in ytterligare sex filmer under de sista åren. Han sista blev The shootist, en mycket fin western från 1976. Men redan här i The cowboys känns det som att vi håller på att ta avsked från en av de stora på duken. John spelar Wil Andersen som runt 1875 ska driva sin hjord kossor till en stad för försäljning. Hans inhyrda kofösare överger honom för en spökguldrush och Wil står ensam. Nöden har ingen lag och han beslutar sig efter en viss vånda att ta in ett tiotal pojkar i åldrar upp till 15 år som fösare.

Wil fokuserar på ordet "boys" i "cowboys" så att säga. Med sig på resan får han en svart kock, erfaren från både grytor och inbördeskrig. De två åldermännen uppfostrar de unga på det gamla viset... De är hårda på ytan men mjuka inuti. Som pappa Dan.



Detta är en riktigt klassisk western med overtyr, intermission och entre 'acte. Den är lång som sig bör. Första akten fokuserar på rekrytering och träning av de unga, andra på själva fösandet och sista akten på fajten mot skurkarna ledda av en osedvanligt otrevlig typ spelad av rövhålet Bruce Dern. Har den mannen någonsin spelat en trevlig människa?

Förutom en avsky för Bruce Dern finns det många fina prestationer i denna film. John är som vanligt och det betyder BRA i min bok. Han kommer inte i närheten av sin insats i The shootist men detta är också en annan typ av film. Filmens bästa är helt klart Roscoe Lee Browne i rollen som kocken Jebediah Nightlinger. Vilket makalöst namn bara! Sen gillade jag också att se Slim Pickens i en liten roll, honom såg vi senast i filmen Pat Garrett & Billy the Kid. Av de yngre förmågorna är det kanske bara Robert Carradine som känns igen i rollistan, en av Carradine-klanen. Pojkarna är bra, mycket bra för att var så unga. Det är alltid en risk med barnskådisar men dessa klarar det bra. Detta är också första riktiga rollen för Richard Farnsworth (The straight story).

Jag gillade filmen en hel del. Andra halvan var starkare och slutet var finast.

Jag ger The cowboys tre Guitar Concerto in D major av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Min revy av The shootist (1976)
Min revy av Pat Garrett & Billy the Kid (1973)
Min revy av The straight story (1999)

The Driver (1978)

The driver är från 1978 och den påminner OTROLIGT mycket om Drive från 2011. Det vill säga att Drive påminner om The driver helt enkelt. Set-uppen och huvudpersonens karaktärsdrag är mer eller mindre samma. Det handlar om en duktig "getaway driver" som jobbar för olika busar vid bankrån. Han kommer i slag med dåliga personer och så blir det rörigt. Han jagas av polisen också. Nicholas Winding Refn har lyckligtvis sagt att han var influerad av The driver tillsammans med flera andra filmer. Alrighty, det är helt ok att sno från andra filmer antar jag.

Vad har vi då på The driver? Jag valde att se den för att den är regisserad av Walter Hill som jag har fått för mig att jag gillar efter filmer som The warriors och Southern comfort. Dessutom spelar Ryan O'Neal huvudrollen och honom gillar man ju automatiskt efter hans insats i Paper moon. Till sist ser vi fransyskan Isabelle Adjani i den kvinnliga huvudrollen. Hon är fantastisk i Luc Bessons Subway.

Filmen lever i hög grad på sin stämning. Det är en skön stämning. Ganska lugn, nästan en lite avmätt och distanserad stämning. Ingen karaktär i hela filmen är nämnd vid namn. De kallas bara för vad de är; The Driver, The Player, The Detective, The Connection osv. Det är givetvis gjort med en tanke. Detta är inte en film som fokuserar på någon av karaktärernas inre liv, detta är inte en karaktärsstudie. Istället är det stereotyper av typiska pjäser på brädet i en film som denna som vi får följa. Det skulle kunna vara intressant om Hill hade använt sig av förväntningar vi haft på stereotyperna och ställt allt på sitt huvud, men tyvärr utnyttjas inte detta knep och istället blir filmen ganska standard utan överraskningar med effekten att jag inte riktigt bryr mig. Det var antagligen inte så som det var tänkt. Den enda karaktären som vi får lära känna lite mer är kanske Bruce Derns polis The Detective. Han är lika svinig i denna film som han brukar vara (Nebraska). Sen hjälper det inte att han ser ut som Art Garfunkel på speed.

Filmen innehåller såklart några exalterande biljakter, som för övrigt förärats med extremt jobbig ljud från skrikiga däck. Den längsta av jakterna fungerade som en Madeleinekaka för mig. Jag kastades tillbaka till Vemdalsskalet anno 1978 och bilspelet i hotellets spelarkad som jag och Sverker spelade på den tiden. En mycket speciell känsla att kastas tillbaka i tiden mitt under filmen.

Trots att filmen inte bjöd på några överraskningar runt format eller karaktärer är den hyfsat spännande och underhållande i det den gör. Den är dock inget mer än vad den verkar vid första anblicken, men det duger helt ok denna gång.

Jag ger The driver tre bankrån av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Hateful Eight (2015)

Jag hade den stora förmånen att få se Quentin Tarantinos nya film The hateful eight på specialvisningen av filmen På Rigolett i Stockholm. En extra lång version av filmen visades i fantastiskt 70 mm format. Tarantino har filmat i Ultra Panavision 70 och för det använt speciella linser som tydligen inte har använts sedan sextiotalet. Specialvisningen inleddes med en kort intervjufilm med Quentin Tarantino och skådespelare från filmen där det berättades lite om filmhistoria generellt sett och kameratekniken specifikt. The hateful eight är den endast elfte filmen i filmhistorien som filmats med Ultra Panavision 70.

Som bioupplevelse var detta en av de bästa på mycket länge. Jag, Johan, Christian och Patrick såg filmen vid lunch på trettondagen. Det blev som en klassisk westernmatiné. Visningen var utsåld och alla på plats verkade vara genuint intresserade av filmen. det var en hövlig publik och jag såg inte en enda person som satt och messade på mobilen under visningen. det känns ganska ovanligt nu för tiden.

Filmen inleddes med en overture, ett inledande musikstycke. Till musiken visades en stillbild på duken. Musiken tycktes hålla på i evigheter men till slut drog filmen igång. Efter 105 minuter av de 190 var det intermezzo, en 20 minuter lång paus. Innan filmen återupptogs var där ett nytt musikstycke. Detta påminde mig om en av de första bioupplevelserna jag någonsin haft då jag som ung pojke såg Ben Hur av alla filmer, en film som också är mycket lång och som hade paus i mitten. Ben Hur är också en av de få filmer som spelats in i Ultra Panavision 70.

Filmens extrema storlek och kameratekniken sägs vara extra bra för spektakulära shots från utomhusscenerier. Perfekt för western som ofta utspelas ute på vidderna. Filmen inleds med några smärtsamt vackra bilder över ett snöbeklätt landskap. Tyvärr utspelas dock den största delen av filmen inne i en liten stuga. Jag kan inte än att tänka att Quentin ändå försatte en chans där. Varför allt bekymmer med de gamla linserna och tekniken om han ändå skulle filma en majoritet av filmen inne i rummet, som om det vore en teaterscen?

The hateful eight är den andra western Quentin gjort på kort tid. Den förra var givetvis Django Unchained. Även om jag gillade Django håller jag nog H8 som en tyngre och mer seriös film. Jag måste se om båda för att våga uttala mig om vilken som är bäst. Django känns lite mer lättsam, trots dess bistra ämne. Den påminner mer om Pulp fiction i feelingen där våldet är lite ytligare och mer glättigt. H8 är en stenhård film och känns riktigt elak. Det har nog en hel del med att göra med det extrema våldet och att ingen i hela filmen som har mer än några få raders dialog är god. Alla jävlar i denna film är hatiska och elaka. samtidigt som jag kan hylla filmen som en magnifik skapelse med hög konstnärlig ambitionsnivå, kan jag också känna mig lite trött på att alla var så eländigt hatiska.

På tal om hat så används "the n word" extremt mycket i denna film, inte lika mycket som i Django men mycket nog ändå. Till skillnad från när jag såg Django fann jag det lite störande denna gång. Inte för att jag är personligen känslig utan för att det kändes som att det överdrevs och användes som någon form av statement och då blir det inte bra. Det är samma sak som när filmer är för pk, det tjänar ett annat syfte än att göra filmen bättre. Här var det som att Quentin var pk fast tvärtom.

Vad kan jag säga om filmen då? Bioupplevelsen var magnifik. Filmen var också otroligt bra under första halvan. Fram till pausen och intermezzo var jag i filmiska himmelen. Under andra delen, den något kortare, avslöjades tämligen snabbt "who did it" eller som i detta fall var "who is was". Och när man fått veta vem som var vem i den lilla skaran som var inblåsta i stugan försvann lite av magin i filmen. Under middagen efter filmen kommenterade vi om detta och jämförde filmen som en monsterfilm som allt som oftast är som mest spännande innan man får se monstret. När det väl är ute i det ljusa blir monstret inte lika skrämmande längre. Så var det med mystiken i denna film.

Jag gillade dock alla skådespelarinsatser och jag var helt inne i filmen och till fullo engagerad. Under filmens gång landade mina sympatier, den jag "hejjade" på, hos Kurt Russels John Ruth, Samuel L Jacksons Marquis Warren, han som spelade diligensföraren OB och till slut Walton Goggins Sheriff Chris Mannix. castingen av Goggins var extra briljant då han endast spelat lömska typer tidigare (som jag sett i alla fall). Jag hade inte mycket till övers för Jennifer Jason Leighs Daisy Domergue. Hon var äcklig men hon spelades aldrig upp som ett oskyldigt offer så trots den minst sagt ovärdiga behandlingen hon fick utstå var jag inte speciellt olycklig för det. Jag var egentligen inte speciellt olycklig för någons öde i filmen, förutom OB faktiskt. Det var en "lustig" effekt av att alla karaktärer av rang i denna film var onda, usla och äckliga.

Nej, ta mig tusan, detta var en bra film, en mäktig film, men den kommer inte bli en favoritfilm. Den kommer säkert upp på årets "bästa filmer"-listan, men mer av intellektuella skäl än rent känslomässiga.

Jag ger The hateful eight fyra sätt att dö på av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Missa nu inte att läsa vad killarna tyckte om filmen. Hatade de den eller kände de kärlek?
Jojjenito
Movies-Noir

Hang 'Em High (1968)

"Hang 'em high" är Clintans första western efter "The man with no name"-trilogin. Den är regisserad av en Ted Post. Det skulle dröja ytterligare några år innan  Clintan regisserade sin första western i och med "High plains drifter".

"Hang 'em high" är en arg, ja till och med en ursinnig film. Mer eller mindre alla Clintanfilmer av värde är antivåld. Men om de tidigare så kallade spagettiwesterns viskade fram sitt budskap skriker han här: "Slut döda varandra för helvete!!"

Filmens inledning är riktigt bra. Clintan spelar Jed Cooper som nyligen köpt ett liten hord nötkreatur som han driver genom öknen. Han blir upphunnen av ett posse som jagar den rättmätiga ägarens mördare. Det faktum att Jed har djuren räcker för skocken med blodtörstiga män att besluta sig för att hänga honom. Clintans Jed blir hängd redan innan förtexterna börjar rulla.

Spoiler alert. Clintan dör inte. Han räddas, rentvås och tar jobb som US Marshall i det fria territoriet Oklahoma. Den allsmäktige domaren i territoriet har bestämt sig för nolltolerans inför våld och brott. Hans plan är att rensa upp allt bus och därmed ge territoriet chansen att bli fullvärdig delstat i USA. Den nyblivne marshallen Jed Cooper tar tillfället i akt att jaga de nio som hängde honom.

Hämnd, hämnd, hämnd. Dödande, dödande och elände. Filmen är långt från förskönande av våldet. Det är en film i den gamla skolan så det mest av våldet syns inte i bild men det finns där. Om man vill problematisera hjälterollen kan man såklart klaga på att Clintan är en tuffing och svagsinta kan säkert tycka att det han gör är "coolt". Men om man ser hur filmen behandlar problemet med domaren som är den mest blodtörstige av dem alla finns ingen tvekan om var denna film ställer sig i debatten. Hela cirkusen runt domarens publika hängningar av dömda brottslingar är frånstötande. Oklart hur mycket sanningshalt det finns i den beskrivningen, men med tanke på hela mänsklighetens historia håller jag även denna historiebeskrivning som helt trovärdig.

Jag tycker att inledningen av filmen är jättebra. Sista akten är också bra, men filmen sackar lite i mitten. Den är lite seg helt enkelt. Man tog god tid på sig förr i tiden i filmens värld. Men den är trots allt klart sevärd och jag tvekar inte en sekund med att ge den tre män som får sona för sina brott av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Nebraska (2013)

Woody: Huh?

Alexander Payne har en radda med lyckade filmer bakom sig. Hans senaste film The descendants tyckte jag mycket om. Därför var hans nya film Nebraska en av de filmer jag såg mest fram emot på årets festival. Men detta blev en stor besvikelse.

När jag skrev min revy på David Lynch's film The straight story kommenterade jag att jag normalt sett inte är så intresserad av filmer om väldigt gamla människor. Men den filmen bevisade för mig att jag faktiskt visst det gillar filmer om gamla människor så länge det är bra karaktärer, bra manus och bra genomförande. Precis samma krav som för alla filmer alltså.

Tyvärr kom inte Nebraska ens i närheten av The straight story. Likheterna mellan filmerna är att det finns en mycket gammal man som huvudperson, det lågmälda tempot samt att de båda är road movies.

Bruce Dern spelar Woody Grant, filmens gamla gubbe. Sonen David erbjuder sig att skjutsa sin åldriga far från Montana ända till Lincoln, Nebraska, för att hämta en lotterivinst. På resan stannar de till i Woodys hemstad och där möter de släkt och gamla bekanta.

Det är så många saker med denna film som är fel. Woody är ett egoistiskt arsel. Jag förstår inte vad Alexander Payne vill säga med sin huvudperson. Woody ska ha dålig hörsel och han svarar "Huh?" på allt som sägs till honom. I en av de scener som publiken skrattade mest åt (jag tyckte inte scenen var det minsta rolig) var då David och hans bror Ross försöker stjäla tillbaka en maskin som pappan lånat ut till en man för många år sedan. Scenen får sin upplösning när de åker iväg med den stulna mackapären och Woody till slut säger att de stulit den från fel hus. Åhå, vad roligt! (Obs, sarkasm). Gubbskrutten menar att han inte fattade vad sönerna höll på med när de höll på att baxa in manicken i bilen. Gubbjäveln spelar hela filmen igenom döv och dum så länge det passar honom. Och han är elak, sur och totalt självisk.

Filmen inleds med att Woody går som en senildement åldring längs en landsväg och hans son tvingas komma och hämta hem honom från polisen som plockade upp honom. Så detta var kanske en film om en senil man? Nej! Och det hade inte varit speciellt intressant det heller. Var det kanske en film om en gammal man som hade dålig hörsel? Nej igen. I några scener i slutet av filmen ser vi hur Woody visst har bra hörsel så fort han är intresserad av vad hans son eller fru vill säga honom. Och i en annan scen ser vi att han inte alls är senil. När det passar honom är han pigg och vaken.

I slutändan handlar alltså denna dramakomedi om ett stort praktsvin som djävlas med sina väl menande söner och sin fru. Hans familjemedlemmar får städa upp hans smutsiga byk.

Vad menar Alexander Payne? Vilken av filmens karaktärer lärde sig något under filmens gång? Inget ändrades såvitt jag såg. Fick Woody insikter om sig själv och sitt beteende under filmens gång? Knappast. Var det sonen David som utvecklades på något sätt? Nej, han var ömmande och vänlig mot sin far i början av filmen likväl mot slutet. Vem var protagonisten?

Till sist måste jag säga några ord om valet att låta filmen vara i svartvitt? Jag och mitt sällskap antog efter filmen att man valde svartvitt för att gamla människor inte ser speciellt bra ut i färg. Deras skavanker blir inte lika tydliga i svartvitt. Personligen hade jag mycket hellre sett den i färg. Filmen utspelas i Montana, Wyoming, South Dakota och Nebraska, en del av USA som jag vet med egen erfarenhet är otroligt vackert (i färg). Speciellt kan skymningen vara helt magiska där upp i Big Sky country... Dessutom tycker jag att känslan av äldre film, tänker 50-tal, som det svartvita fotot ger inte passade in i berättelsen där de använder iPhone och andra moderna saker. Den anakronistiska kontrasten mellan dess utseende och dess innehåll funkar inte alls.

Till allra sist tycker jag att filmens avslutning, den förlösande scenen då Woody får upprättelse (från vadå?), varken var förtjänad eller speciellt smart. Det var mer en simpel manipulation av publikens lättrörda känslor. Precis som med filmen Sideways får jag en känsla av att Payne tror sig vara mer djup och filosofisk än vad han egentligen är, eller vad hans filmer är i alla fall.

Woodys fru var frejdig

Jag är nästan på väg att ge denna film en etta, men den har vissa kvalitéer i skådespeleri och filmhantverk så den får en mycket svag tvåa.

Jag ger Nebraska två Huh? av fem möjliga

Betyg: 2/5

Om visningen: Före visning träffades jag och Fiffi och åt en bit mat på Vapiano i närheten av biografen. Det var trevligt! Sedan såg vi filmen på Sture med de underbart sköna stolarna. Till visningen anslöt Jojjenito, Johan Sq och hans bror Henrik. Det blev en allmänt trevlig visning. Vad tyckte då mina bloggande medtittare? Tyckte de att Woody var en skön och härlig gubbe? Eller fann de filmen nebraskans dålig? Fiffis filmtajm. Jojjenito.