2012 (2009)

The moment we stop fighting for each other, that's the moment we lose our humanity.

Ibland går jag och kollegan Andy på film efter jobbet. Då är målet att få en trevlig kväll på bio, en stunds avkoppling från stressiga projekt. Våra filmval blir därefter också, vi kanske väljer en lättsmält film före ett östtyskt drama om en blind pojke i Sibirien.

Roland Emmerich är faktiskt tysk, men han jobbar sedan länge i Hollywood. Han gör bombastiska action-filmer med kända skådespelare och en hel drös datoranimation. Roland gillar inte handling eller intelligent dialog. Han gillar verkligen inte logik, heller. Han gillar de små gröna pappersbitarna. Hollywood gillar Roland. Publiken gillar Roland. Publiken är hjärndöd säger jag. Publiken vill ha hjärndöda popcorn-filmer. Jag med.

Genom åren ser man olika skådespelare göra sitt bästa i olika roller. Endast de allra bästa av de bästa lyckas spela helt olika karaktärer gång efter annan. Exempel kan vara DeNiro, Streep eller DD-L. Andra spelar samma karaktär i roll efter roll och antingen gillar du dem, eller inte. Skådisar som hamnat i samma karaktär om och om igen, antingen genom så kallad "type casting" eller på grund av odynamiskt skådespeleri är sådana storheter som Bruce Willis, George Clooney och Hugh Grant. En sådan är också en av mina allra största favoriter - John Cusack. Jag älskar honom och hans karaktär. Den är skön.

Vad är då den röda tråden? Jo, jag och Andy gick och såg undergångsfilmen "2012". Hur var den då? Se ovan, paragraf två. Popcorn, en stunds verklighetsflykt. Intet efteråt. Dialogen? Patetisk.

John Cusack var i sitt esse och han höjer filmen med ett helt betyg. Cusack tillhör en liten grupp skådespelare som jag i princip gillar vad de än gör; John Cusack, Bruce Willis, Pierce Brosnan... Jag gillade också Woody Harrelson's profet. Han var helt "över toppen", men det var ett kul inslag i filmen.

"2012" får två arker av fem.

Betyg 2/5