A Simple Plan (1998)

A Simple Plan är en dramatisk thriller som tyvärr nästan helt saknar humor. Filmen följer tre vänner som hittar en väska med pengar och blir indragna i en farlig spiral av lögner och bedrägeri. Filmen valdes som "companion" till bröderna Coens Fargo och likheterna är månghövdade men det finns några tydliga olikheter också.

Båda filmerna utspelas i vintriga snöbeklädda landskap uppe i norra delen av Mellanamerika. De är filmer om vanligt fõlk som försöker hitta en genväg till rikedom men där det ena snedsteget bara leder till eskalerande misstag och elände. Båda filmerna berättar historier med budskapet att det lilla folket gör bästa att förbli där de är och förlikas med sin lott i livet. Ganska grymt synsätt på många sätt men folket i stugorna verkar ju gilla denna typ av historier. 

Skillnaderna är också månghövdade. Fargo är den bättre filmen, bättre regi och produktion. Den har bättre manus och därmed mer intressanta karaktärer. Men framför allt tycker jag att de har olika tonaliteter. Fargo har en mörk och ofta underspelad humor som gör att historiens grymheter balanseras upp. A Simple Plan är kallare som ett renodlat drama med överlag korkade figurer som fuckar upp allt för sig själv och sin omgivning. Det känns som att filmteamet inte gillar sina karaktärer lika mycket som i Coens film. Till sist har Fargo mycket bättre skådespelare. 

Tonen i A Simple Plan är mörk och dramatisk, vilket kan vara tröttsamt efter ett tag.

Den första halvan av filmen känns ganska seg och det är svårt att engagera sig i karaktärerna. Men i den andra halvan tar filmen fart men tyvärr driver filmen närmast med dess karaktärer. Billy Bob Thornton, som spelar en intellektuellt begränsad man, behandlas som rent ut sagt stenkorkad, inte bara bufflig och naiv person, vilket kan kännas tveksamt. Men under slutet av filmen växer hans karaktär och Thornton ger till slut filmens mest imponerande skådespelarinsats. Bill Paxton är en gammal nostalgifavorit så honom förlåter jag det mesta. Bridget Fonda sticker ut som det svaga kortet i denna film. Hon spelar någon form av femme fatale men karaktären känns inte förankrad. 

Regissören Sam Raimi lyckas skapa en spänning som håller tittaren på helspänn. Han skapar en kuslig och oviss stämning som håller mig hyfsat intresserad. Men jag kan inte undgå att känna att filmen hade kunnat haft mer djup.

Sammanfattningsvis så är A Simple Plan en dramatisk thriller som tyvärr saknar humor. Filmen tar sig dock och andra halvan är klart bättre än den första. Billy Bob Thorntons skådespelarinsats är filmens höjdpunkt och gör att filmen till slut blir "helt ok".

Betyg: 2/5

Lyssna på när Carl och jag pratar om Fargo och A Simple Plan i Shinypodden.

Sofia har också skrivit om filmen, läs hennes tankar här.

Predator 2 (1990)

Jag såg nyligen ”Prey” och blev sugen på mera predator-film, och kom då på att jag ju inte ens sett ”Predator 2”. Detta måste ju åtgärdas!

“Predator 2” är en riktig b-rulle, men en festlig sådan. Den kom ut tre år efter Arnolds klassiska originalfilmen. Filmen inleds bra med kameran riktad över djungeln för att snart panorera upp över träden och in över Los Angeles 1997. Från en djungel till en annan. Just att de byter miljö för predatorn gillar jag skarpt. Något som de gjorde så bra med årets ”Prey” också.

Jag gillar också att vi får lära oss lite mer om predatorn. Han har uppenbarligen en kod, som att han skonar en gravid kvinna. Och att han uppenbarligen ger sig på alfahannarna bland människorna. I detta fall kombattanterna i ett våldsamt krig mellan knark- och ligisterna på ena sidan och polisen på andra sida. Det är ett laglöst land, nästan som Sverige 2022!

Tyvärr är inte skådespeleriet inte på topp på alla håll och kanter. Speciellt Maria Conchita i rollen som Leona är extremt svag, speciellt hennes leverans av dialogen. Sanslöst. Tyvärr håller inte Danny Glover riktigt till att bära en film på sina axlar heller. Precis som i ”Dödligt vapen” är han frenetisk, här är han på en hysterisk nivå. Det blir inte bra som helhet, känns så fejkat.. I övrigt är han ungefär som han är i ”Dödligt vapen”-filmerna och det är väl helt enkelt hans skådespelartak. I de filmerna dras det största lassen av Mel Gibson, Joe Pesci och René Russo så det syns inte lika tydligt där.

Däremot får vi flera festliga skådespelare i mindre roller i denna film. Bill Paxton spelar en ung hetsporren till polis. Sen har vi hjälten Gary Busey som en federal agent på ett uppdrag. Hur många filmer har Gary Busey lyft på egen hand från 80- och 90-talen egentligen? Till sist ser vi en ung Adam Baldwin som en av agenterna i Buseys team.

Filmen har inte speciellt hög ”production value” vilket man kan ta när det gäller en b-rulle. Men det är egentligen synd för storyn, om än inte dialogen, har något spännande. Jag gillar trots allt utvecklingen av ”the lore” runt predators som ges här.

Till sist kan jag undra hur stora joints King Willies gäng kunde rulla egentligen. Väldigt stora!

Betyg: 2/5

Near Dark (1987)

Near dark är en av Kathryn Bigelows tidigaste filmer. Den kom ut 1987, ett år efter James Camerons Aliens. Tre av de tuffaste från Aliens-gänget är med här i Near dark. Mumma för oss Aliens-fans.

Filmen är en melankolisk kärlekssaga i en mörk och blodig värld. Den blandar lyriska undertoner med splatter-våld på ett intressant sätt. Nästan hela filmen utspelas i mörker och de varma solstrålarna känns nästan hotfulla även för mig som åskådare. En intressant stämning la sig över mig när jag såg filmen.

Huvudpersonen Caleb spelas av Adrian Pasdar. Känner vi inte igen det namnet? Jomenvisst, det är ju hans som spelat Glenn Talbot i Marvel's Agents of SHIELD och före det Nathan Perelli i HEROES. Det var ovanligt att se honom som ung! Han är ok även om jag fladdrar i väg i tankarna när jag ser honom. Han är ju General Talbot!

Calebs käresta spelas av den för mig okända Jenny Wright. Hon har inte varit med i speciellt mycket, men jag la märke till att hon spelade groupien i Pink Floyd's The Wall. Följande text inleder hennes bio på imdb:
The talented, unpredictable, opinionated, and uniquely beautiful Jenny Wright was born March 23, 1962 in New York City.

Uniquely beautiful? Hehe, någon som håller henne kär har skrivit den texten. Fint.

Så har vi trion från Aliens; Private Hudson spelar här Severen, Bishop är Jesse och Private Vasquez är lika bad ass som alltid i rollen som Diamondback. Det är helt suveräna alla tre. ALLA tre!

Kul med en tidig, pre-Buffy, vampyrfilm. Detta är en film där ordet vampyr aldrig uttalas. Filmen är ett barn av sin tid då nya dödliga sjukdomar som överförs i blodet via sex var i allas tankar. I denna värld brinner kärleken stark om natten och vampyrerna steks i solen. Goda råd blir dyra för Caleb och hans familjer. Jag älskade Calebs beskyddande av lillasystern. Det var starkt.

Upplösningen är spektakulär, för Private Hudson men framför allt för Bishop och Private Vasques. Vibbar av både Aliens och Blade runner sköljde över mig. Bra skit detta.

Betyg: 4/5 

Trespass (1992)

En gammal rackare från Walter Hill med Bill Paxton i huvudrollen. Mr Paxton som var med i en liten roll i senaste filmen jag skrev om! Han och William Sadler spelar två branmän som letar efter en skatt (!) i en nedlagd fabrik samtidigt som buset har uppgörelser där. Det blir konflikt och många turer fram och tillbaka. Vem ska vinna priset? Spänningen var olidlig! Not.

Buset spelas av de coola dudarna Ice-T och Ice Cube. Den äldre gentlemannen spelas av Art Evans som vi känner igen från Die Hard 2.

Nej, men detta var ju för festligt. Filmen är ganska sunkig och inte speciellt bra. Ändå kommer jag ihåg att den omtalades som häftig när den var ny. Kan det verkligen stämma? Var detta "coolt" i början av nittiotalet? Really?

Filmen är inte speciellt spännande och den har ingen intressant karaktär egentligen. De flesta är elaka och mer eller mindre korkade. Bill Paxtons karaktär är snäll och korkad istället. Ur askan i elden!

Men den är lite gullig på ett oförargligt sätt och jag var i alla fall inte extremt uttråkad. Jag kan inte ge den de nesligaste betyget så det får bli nästan ok, en tvåa, betyget som innehåller så många olika nivåer...

Betyg: 2/5

Haywire (2011)

Gina Carano är bad ass som superagenten i Steven Soderberghs agent- och actionthriller från 2011. Jag vet inte varför jag missade denna när den var ny för filmen var ju faktiskt riktigt bra. Caranos Mallory skulle ju kunnat bli något av en kvinnlig Bond. Men nej det verkar ju för galet, eller hur? En kvinna som Agent 007. :-)

Filmen är snyggt gjord och riktigt najs under hela speltiden. Det stora problemet som jag kan känna är att filmen bara visar en del av historien. Det finns en massa intressanta saker som hänt före filmen startade och en hel del spännande och avslutande action som händer  under och efter filmens slut. Det där med att börja mitt i en actionscen och sluta mitt i en annan scen kan vara bra, om det genomförs perfekt, men jag kände att det drog ner denna film lite. I just detta fall hade det kanske varit bättre med ett historia som hade en start och ett slut. Nu kändes det lite spekulativt, lite prettovarning på orsakerna till detta konstnärliga grepp. Jaja, det vi fick se var bra i alla fall.

Gina Carano är jättebra i huvudrollen och vi får se idel kända alfahannar och gamla silverryggar i birollerna. Channing Tatum som dansade och åmade sig igenom den förra filmen jag skrev om är med här igen. Dessutom ser vi Michael Fassbender, Michael Douglas, Antonio Banderas och så den lite veke och ständigt överskattade Ewan McGregor. En av de mest trivsamma stunderna var med Bill Paxton som Mallorys pappa. Paxton är fin.

Synd att inte Soderbergh följde upp denna film för jag hade nog gärna sett ytterligare ett äventyr med Mallory Kane. Nu blev denna film mycket underhållande för stunden men den lämnade inte några bestående intryck efter sig. Därmed blir det en stark trea!

Betyg: 3+/5

Specialvisning av Alien (1979) och Aliens (1986)

Fredagen den 28:e oktober hölls en specialvisning av Alien och Aliens på Bio Rio i Stockholm och flera anda biografer runt omkring i Sverige. eftersom jag redan skrivit om filmerna här på bloggen kommer här endast en kort rapport från föreställningen.

När jag hörde om denna visning skyndade jag mig att köpa biljetter då jag inte ville missa chansen att se Alien på riktig bio. Självklart var det intressant att se Aliens också men den såg jag på bio redan 1986.

Jag tycker det är extremt trevligt med denna typ av specialvisningar. Biografen fylls till bredden av riktiga fans. Bion var full med folk med "Weyland Corp." t-shirts. Bio Rio är mycket mysig och efter renoveringen har de otroligt sköna stolar. Det måste framhållas. Vestibulen är liten men charmig. Hallonläsk såldes i kiosken.

Festiviteterna inleddes något försenat med Alien. Men inte riktigt ändå, först kom kvällens maskinist in med mikrofon och allt och körde någon form av absurd stand up comedy. Jag var inte imponerad. Det stående skämtet var att filmen skulle bli ännu mer försenad och pausen mellan filmerna skulle bli ännu kortare desto längre han malde på. Publiken skrattade inte. Tonen blev helt fel. salongen var fylld med fans och då var det tråkigt att Bio Rio tyckte att det var rimligt att ha en pajas som hälsade välkomna. Det var lite synd att de skulle inleda kvällen med jönserier då all form av stämning och förväntan som vi byggt upp skingrades av hans långrandiga jidder framme vid scenen. Det är alltid trevligt med en presentation av filmen på bio, men vid en specialvisning som denna passar det kanske bättre med att låta ett nördigt fan presentera filmen.

Sen drog de i alla fall igång Alien. Filmen visades utan textning och det fungerade jättebra. På bio är oftast ljudet så högt att man uppfattar vad de säger ändå. Filmen är otroligt stämningsfull och spännande. Samtidigt har jag nu sett filmen så många gånger att det är lätt att glida in i ett vaket transliknande tillstånd när jag ser den. Det var kanske fredagskoman slog till? Men annars var det en bra visning. Det var till och med ett gäng yngre tjejer som antagligen såg filmen för första gången som skrek till några gånger, en extra krydda som höjer en skräckis som denna. Jag tycker fortfarande att filmen är spännande men framför allt blir jag fascinerad över det tajta manuset och hur bra skådespelarinsatserna är. Jag tror dock att en del av mystiken runt filmen har falnat lite efter att jag skrivit om filmen på bloggen. Själva processen att skriva om en film innebär att man analyserar den i detalj och monterar ner den. Detta leder kanske ofrånkomligen till att mystiken runt filmen vittrar bort.

Efter första filmen var det en kortare paus då publiken kunde köpa på sig mer öl, läsk, popcorn och godis. Tyvärr visade de sedan specialversionen av Aliens, den som ni alla vet är sämre än originalet. Filmen drog igång en kvart försenad en sådär kvart över tio på kvällen. På grund av dess ståtliga längd kom vi inte ut i natten förrän kvart i ett.

Aliens är en perfekt kvällsfilm. All såsighet var som bortblåst, kanske hallonläskens sockerinnehåll gjorde susen, och det vara bara att åka med på turen. Absurt nog sänkte de tyvärr ljudet avsevärt mot slutet. Under drygt första halvan var ljudet jättehögt och det var bra.Var det för att klockan passerade midnatt och de inte fick spela högt längre? Jag spekulerar. I slutet av filmen hörde vi knappt vad vissa av karaktärerna sa för att ljudet var så lågt. Extremt dåligt av Bio Rio och synd på en i övrigt mycket trivsam kväll.

Läs mina revyer på filmerna här: Alien och Aliens.

Jag såg filmerna tillsammans med Jojjenito. Hans lilla text om visningen kommer upp på bloggen imorgon fredag.

Tombstone (1993)

Tombstone är en av många filmer om den legendariske sheriffen Wyatt Earp (1848-1929). Jag vet att jag sett filmen tidigare eftersom jag så tydligt kommer ihåg Val Kilmers porträtt av den lungsjuke Doc Holliday. Ett porträtt som än idag är fantastiskt. Filmen är från 1993 och jag var vagt undrande om jag efter denna titt skulle behöva uppdatera min topplista för året i fråga.... Men oroas icke. Det kommer sannerligen inte behövas.

Detta är en sablans lång film... kändes det som. Den är bara två timmar och tio minuter. Det är egentligen en biografi förklädd till western. Den första timmen är helt ok om än väldigt utdragen. Bröderna Earp slår sig ner med fruar (inga barn dock i denna film) i Tombstone och blir snart indragna i ett bråk med den ökända ligan som går under benämningen "The Cowboys" med bland annat Johnny Ringo som en av ledarfigurerna. Detta banditgäng lever dock helt öppet i samhället oavsett hur många brott de begår. Lite som Liberty Valance och hans hejdukar gjorde för övrigt.

Tombstone är framför allt för lång. Den innehåller långa partier om Wyatts sugenhet på en mörkhårig skönhet vid teatern (spelad av Dana Delany som vi såg i The housesitter). Hans fru är en osympatisk opiumjunkie, skådespelerskan Dana Wheeler-Nicholson såg vi för övrigt i serien Friday Night Lights också. Om de hade klippt ner filmen till cirka 90 minuter hade den blivit bättre tror jag.

Den stora svagheten är att första timmen spenderas till att bygga upp spänning inför en förväntat explosiv avslutning. Earp-bröderna och Doc Holliday gnabbas och småbråkar med Curly Bill, Johnny Ringo, Ike Clanton och The Cowboys mest hela tiden. Men under andra halvan blir vi lurade på konfekten. Vi får en långt från tillfredsställande slutfajt mellan Doc och Ringo men i övrigt sker det mesta av våldet i dåligt klippta collagesekvenser, ofta med närbilder så att man inte ens kan se vilka som blev skjutna.

Mitt i filmen får vi se incidenten vid O. K. Corral utan att den scenen får speciellt mycket plats eller betydelse. Sen finns en scen när Wyatt stormar hals över huvudet över en flod får att förgöra Curly Bill. Men i övrigt är detta en pratfilm. Som biografi är den dessutom ganska tunn.

Det som filmen gör bra är en enda sak, eller en skådespelare rättare sagt - Val Kilmer. Hans Doc Holliday är till och med otroligt bra. Filmens bästa scen var den i spelsalongen då Johnny Ringo mästrade med sina pistoler och Doc efteråt förlöjligade honom genom att härma honom med ett spritglas.

Men vad tusan tog Kate vägen? Docs flickvän. Klipptes hon bara bort under andra halvan eller? Drog hon med pengarna? Oklart.

Filmen kommer inte hota någon av mina toppfilmer från 1993. Som ibland händer i Hollywood har denna film en tvilling i Kevin Costners Wyatt Earp som kom året efter. Den är groteskt nog ännu längre och klockar in på tre timmar och tio minuter. Jag är mycket osäker på om jag har sett den, men jag får väl ta mig an den någon gång antar jag. Speltiden gör att jag tvekar dock.

Tombstone hade en del bra scener, fler i inledningen bland annat, men tempot dras ner om och om igen under de partier då den mer liknar ett kärleksdrama, ett svagt sådant.

Jag ger Tombstone två snygga mustascher av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Terminator (1984)

Man kan helt enkelt inte se en film utan påverkan av sina minnen, sina referensramar eller sina nostalgikänslor. Därför blev specialvisningen av klassikern The Terminator i måndags en ren nostalgiresa för mig. I ett promotionjippo inför den nya Terminator-filmen visades originalet från 1984 på bio i en specialvisning. Välbesökt sådan. Filmen var otextad men det gjorde inget då alla i publiken var i min ålder och de flesta verkade ha sett filmen ett otal gånger vardera. I vimlet syntes både Jojjenito, Movies-Noir och Mr X.

Jag har sett The Terminator fler gånger än jag kan räkna, men aldrig på bio. Nu var det dock länge sedan jag såg filmen. Skulle denna titt bli en lika stor success som när jag såg om The road warrior nyligen?

Det första som slår mig är att specialeffekterna i den inledande framtidsscenen är extremt sunkiga. Detta var en lågbudgetfilm bör man komma ihåg. Personligen stör jag mig allt som oftast inte på om det är dåliga specialeffekter så länge karaktärer och känslan i filmen finns där. På samma sätt som bra effekter inte kan rädda en film med dåliga karaktärer eller uselt manus.

Skön känsla och minnesvärda karaktärer finns det gott om i The Terminator. Arnold är perfekt i rollen som den dödliga terminatorn. Han rör sig kanske något överdrivet som robot, men jag gillar det tydliga i hans tolkning. Scenen när han attackerar polisstationen är en av filmens bästa sekvenser. Där går han systematisk från rum till rum och pepprar ner människorna. Jag gillar hans ryckiga stil där. I scenen när han opererar på sin arm och sitt öga är specialeffekterna igen risiga men funkar konstigt nog ändå. Annars är flera av scenerna från framtiden favoriter. Den med en annan terminator som tar sig in i människornas hemvist nere i katakomberna är fantastisk. Den med de skällande hundarna.

En annan favorit är givetvis Linda Hamilton som Sarah Connor. Hon börjar som en alldaglig "nobody" för att långsamt under filmen bli hårdare och hårdare. Hon funkar väldigt bra i denna film och hon förbereder oss på hennes totala bad ass karaktär som vi får möte i T2. Slutet av filmen är bra, absoluta slutet menar jag då, med Sarah Connor och hennes hund på väg söderut. Jag fick lite gåshud under sista scenen när den olycksbådande musiken började ljuda. Damn, nu blev jag sugen att se om T2:an också.

Humorn i filmen är bra. Polischefen och framför allt psykologen som hanterar Reese är hysteriska. Underbart att se Bill Paxton i hans lilla roll. Han är en favvis. Till sist måste jag nämna alla de ikoniska "one liners"... Visst funkar de för det mesta fortfarande. Speciellt i en biosalong fylld till bredden med fans av filmen var det kul med de klassiska linjerna "I'll be back", "Fuck you, asshole", "Come with me if you want to live"...

Det var riktigt kul att få se denna film på bio. Jag hade bara sett den på video eller dvd förut. Filmen sågs med Jojje och det var lika trevligt som alltid. Efter filmen träffade vi på Christian också. Järngänget från Decennier alltså. Passande på något sätt då det vi såg var en klassiker från drygt 30 år sedan.

Jag älskade denna film som ung. Den är fortfarande mycket bra men som helhet nöjer jag mig med att ge den fyra potentiella framtider av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Jag såg filmen med Jojjenito. Movies-Noir skriver också något om biokvällen. Är de kvar eller blev de terminerade?

Nightcrawler (2014)

Den avslutande filmen på Filmspanardagen var den film som först planerades in i schemat. Här har vi Jake Gyllenhaal i thrillern Nightcrawler. Detta är en storfilm som kommer gå upp på svensk bio men den kändes som en bra och spännande avslutningsfilm. Efter fikat drog vi oss mot Park (aj, får ont i rompan bara jag tänker på Park) i god tid. Visningen var utsåld. Vårt stora gäng splittrades i kalabaliken i foajén. Jag hade också fyra vänner som skulle ansluta men jag insåg snart att försöka hålla platser åt alla (crika 15 pers) skulle vara stört omöjligt så vi spreds ut inne i salongen. En grupp av filmspanare satt i alla fall på bra platser mitt i smeten. Jojje fick olyckligtvis en trasig stol. Jag satt med Jojje, Joel och Cecilia och vi pratade om en massa roliga saker före visningen drog igång, allt från restaurangrecensioner i Vasastan till swingersklubben i Sollentuna!

Jag har alltid gillat Jake Gyllenhaal sedan jag såg honom i Donnie Darko. Han är kanske inte alltid den mest lysande skådisen, han är ungefär lika bra som många andra som är beroende av manus och typ av roll för att verkligen sticka ut. Men han verkar ganska ofta välja hyfsat intressanta projekt. Förra året spelade han huvudrollerna i en av årets intressantaste filmer, Enemy.

I Nightcrawler gör Gyllenhaal sitt livs rollprestation. Han är otroligt bra i denna film. Ingen tvekan om det. Oscarsnomineringen ligger runt hörnet och väntar. Han spelar en psykopat som slår sig fram som ambulansjagande nyhetsfotograf. Han jobbar freelance och säljer sina videos till högstbjudande bland lokala TV-nyhetsstationer i Los Angeles. Gyllenhaal äger sin karaktär fullt ut. Han ser utmärglad ut via viktnedgång eller sinnrik sminkning. Han har i alla fall ett utseende som får mig att tänka på en rovfågel. Hans karaktär Louis Bloom får mig att tänka på en mindre charmig Dexter Morgan. Precis som Dexter verkar det som att Louis inte vet hur man pratar med andra personer och det mesta han säger låter som taget ut en självhjälpsbok, instruktionsbok för telefonförsäljare eller annan gojja han läst på internet.

Filmens andra tunga skådespelarinsats står Rene Russo för. Hon spelar Nina Romina, en chef på den tv-station Bloom säljer sina videos till. Scenen på den mexikanska rstaurangen mellan Gyllenhaal och Russo är en av de häftigaste scenerna jag sett på bio i år. Jake med galna och vitt uppspärrade ögon samtidigt som han pratar lugnt och sansat. Russo spelar scenen helt perfekt. Först är Nina lite överlägsen och närmast road, men allt eftersom Louis manipulerar henne och klipper av hennes utvägar ser vi hur hon blir mer och mer trängd i ett hörn. Suverän scen.

Ok, så skådespelarprestationerna från dessa två är top notch, men filmens handling ger jag inte mycket för. När jag kom ut från bion kändes det som att filmen slutat innan den riktigt tog fart. Vi fick en första akt men inget mer. Tydligen var hela filmens poäng karaktärsstudien av Bloom och satiren över tv-nyhetsbranschen. Det sistnämnda blev gammalt en kort bit in i filmen, visst träffsäkert men efter ett kort tag hade vi fattat galoppen. Sluta dunka mig i huvudet med övertydligt budskap. Gyllenhaals psykopat var också ljuvlig att se, men varför inte göra något med honom? Mer än bara visa att han bokstavligen gick över lik för att bygga upp sitt företag? Var är twisten? Var är kullerbyttan som gör att vi börjar ifrågasätta vår bild av honom och det han gjorde? Var är thrillern?

Till sist några ord om Bloom. Jag hörde på podden att Adam jämförde honom med Jordan Belfort (The wolf of Wall Street). Det är en bra jämförelse. Jag håller Louis Bloom som en hemskare karaktär inom alla områden jag kan tänka mig. Båda filmerna är klart intressanta och man kan inte döma filmen bara för att man inte tycker att huvudpersonen är osympatisk. Jag håller dock Nightcrawler som den klart svagare filmen av de två. Den hade en snygg yta och ett härligt monster i fokus, men jag tycker att man missade att göra något av historien.

Jag ger dock filmen ett positivt betyg, en rekommendation att gå och se den. Det är så min betygsskala är gjord.

Jag ger Nightcrawler tre saker som han ville ha av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Detta var den avslutande filmen på Filmspanardagen på Stockholms Filmfestival 2014. Låt oss se vad de övriga spanarna har kokat ihop i natten?
The Velvet Café
The Nerd Bird
Fiffis Filmtajm
Jojjenito - om film
Har du inte sett den? (Carl)
Movies-Noir