The Old Guard (2020)

SPOILER ALERT!!! Spoilers below...

Det kommer inte ut så många filmer nu för tiden så när det kommer en actionfylld genrefilm spetsar jag öron och ögon. En fantasyfilm med bad ass Charlize Theron i spetsen... Den vill jag se alla dagar i veckan.

Filmen bygger på Greg Ruckas graphic comic book "The old guard" från 2017. Han har skrivit comics för både Marvel och DC, bland annat Wonder Woman.

Detta är en riktigt frejdig modern fantasy som får mig att med välbehag minnas filmer som "Highlander", "Wonder Woman" och "Atomic blonde". Charlize spelar Andromache of Scythia aka The fighter of men. Andy och hennes tre kompanjoner är odödliga. Enter en ny odödlig i den unga soldaten Nile, spelad av Kicki Layne som vi senast såg i huvudrollen i "If Beale Street could talk".

Jag gillar världsbygget, mytologin och actioninnehållet. Matthias Schoenaerts, Luca Marinelli och Marwan Kenzari som Book, Nicky och Joe är jättebra som bifigurerna. The Operative Chiwetel Ejiofor funkar bra som Copley. Filmens svaga länk är förstås Harry Melling som den sadistiske Merrick. Låt mig hjälpa dem av er som förtvivlat försöker placera honom i tidigare alster. Han spelade ju den missbildade cirkusartisten i "The Ballad of Buster Scruggs"... Men framför allt spelade han allas vår älskade Dudley Dursley i Harry Potter-filmerna! Ni vet Harrys knubbige kusin !

Men nu var det "The old guard" som gäller. Filmen levererade på alla fronter. Det är en spännande värld som målas upp och jag gillar karaktärerna, speciellt Andy och hennes bakgrundshistoria. Ödet för hennes älskarinna Quynh var så hemskt att jag sov mycket dåligt natten efter jag såg filmen. Vilket hemskt öde!

Jag älskade dynamiken i gänget och skickar en liten hälsning till skaparna av F&F: så här kan man också hantera ett team som agerar som om de vore en familj. Men trots det pratar de sannerligen inte om sig själva som en familj stup i kvarten! LOLs.

Charlize Theron är den tuffaste kvinnliga krigaren vi har på den vita duken nu för tiden. Hon följer i Sigourney Weavers, Gina Torres och Linda Hamiltons fotspår. All cred till Charlize, hon fyller skorna med råge.

I filmens sista sekund kastas en cliff hanger in och det verkar som upplagt för en uppföljare. Och om en sådan kommer till livs kommer jag stå först i kön för att följa Andys fortsatta äventyr.

Betyg: 4/5

The Operative och Dudley

If Beale Street Could Talk (2018)

2018 var året då diversitet slog igenom i filmens värld. I alla fall om man tänker på svarta regissörer, skådespelare och historier som beskriver upplevelser som svarta har i det amerikanska samhället. En av de bättre i denna subgenre är dagens film, If Beale Street could talk. Den är gjord av Barry Jenkins som 2016 gjorde den trippla oscarsvinnaren Moonlight. Jag gillade Moonlight skarpt. Beale Street har lite av samma känsla som Moonlight men den har mer inslag av realism istället för den lyriska och poetiska känslan Moonlight hade.

Beale Street berättad med bruten tidslinje där vi får veta mer och mer om historien via flash backs. Filmen visar på de svårigheter svarta kan ställas inför just på grund av sin hudfärg vilket är ledsamt att se. Men också starkt.

Filmen bygger på James Baldwins bok med samma namn och utspelas i början av sjuttiotalet. Man hoppas och tror att situationen för den svarta befolkningen är förbättrad på många sätt. Samtidigt är polisbrutalitet mot svarta en mycket aktuell fråga. Det är en fråga som Colin Kapernick protesterat mot med stor massmedial uppmärksamhet som följd. Kapernick har därefter blivit "black balled" av lagen in NFL, så frågan är långt från utagerad än idag.

If Beale Street could talk fokuserar på Tish och det är bra, vi får se mer och mer om vad som hänt hennes fästman desto längre filmen fortgår. Hon spelas av nykomlingen Kiki Layne. Mamman Sharon spelas med inlevelse av Regina King. Hon är en av karaktärerna man tar med sig från filmen. Scenerna i inledningen när Tish och Sharons familj bjuder in pojkvännen Fonnys familj är kanske filmens bästa. Jag gillade mamman mycket i de scenerna. En annan scen jag minns är den när Tish och Fonny tittar på lägenhet som visas av en judisk ung man. Den satt sig kvar i minnet.

Mycket av filmen handlar inte så mycket handling utan en känsla, både tidskänsla men också känslan av vanmakt för vår huvudperson. Vi leds ju långsamt till det bittra slutet och, utan att veta hur andra kände när de såg filmen, så fann jag slutet extremt trovärdigt och också troligt inom filmens ramar och kontext. Jag tänkte till och med på att filmen kunde ha slutat före sista delen. Bara det faktum att den slutar som man känner på sig att den ska göra säger något om våra förväntningar om hur rättsväsendet fungerar. Den politiskt brännande frågan hade kunnat lysa upp ännu starkare om tittaren själv tvingats beakta sin egen förväntan. Men för att inte riskera att åskådarna går hem med illusionen att allt skulle gå bra, som om det handlade om en mer naiv låtsasvärld, gjorde Barry Jenkins såklart rätt som tog historien ända in i kaklet.

If Beale Street could talk är en riktig film film, snyggt filmad, betydelsefull och riktigt tung.

Betyg: 4/5 

If Beale Street har premiär på svenska biografer idag fredagen den 8/2.

Fler åsikter om filmen:
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Movies - Noir