MCU rewatch: Doctor Strange (2016)

Vad har hänt med Benedict Cumberbatch egentligen. Jag blev som många andra fascinerad av honom i tv-serien Sherlock men efter det har jag svårt att komma på något han har gjort som övertygat mig. Här spelar han den underlige Doctor Stephen Strange. Om man kan tycka att Tony Stark är arrogant, dryg och otrevlig som person är det inget jämfört med Stephen Strange. Sällan har jag skådat en huvudperson som är så svår att sympatisera med. Där Tony Stark har en charm han ärvt av skådespelare som porträtterar honom, Robert Downey Jr. Tyvärr lyckas in the Batch med samma bedrift för sin doktor.

Stephen Strange uppför sig inte bara avskyvärt mot affärskonkurrenter, fiender eller HYDRA-agenter, han är ett stort asshole mot sin flickvän, sin mindre begåvade kollega och mot de patienter ha skulle kunna hjälpa om han inte tyckte sig vara för bra för deras allt för enkla fall. Hans kollega Dr West spelas av Michael Stuhlbarg och hans roll måste blivit hårt nedklippt för karaktären är nästan inte med i filmen alls trots ett hyfsat känt skådespelarnamn.



Filmen är i övrigt ett stort steg i en oroväckande riktning inom MCU. Det är magi och en massa Space. Tyvärr tror jag att Dr Strange kommer spela en viktig roll i kommande Avengers-film, den om kriget om the inifinity stones. Jag som håller Captain America-filmerna som "kärnan" och essensen av MCU hoppas nu att Russo-bröderna kan överraska ännu en gång.

Vi pratade en del om de psykadeliska scenerna i Shinypodden. Jag var inte lika begeistrad i dem som Carl men jag håller med om att de adderar något nytt. När jag ser filmen nästa gång ska jag titta på de scenerna igen och låtsas att de är en tidig musikvideo från Pink Floyd. När de för övrigt spelade Floyds Interstellar overdrive njöt jag för fulla muggar. Blinkningen till alla psykedeliska sextiotalsbands moder var tydlig. Shine on you crazy diamond, Syd Barrett.



Stranges flickvän Christine Palmer spelas av Rachel McAdams. Jag älskar McAdams och hon lyfter filmen ett snäpp var gång hon är med. Tilda Swinton får givetvis hyllningar av mina poddkompisar i sin roll som The Ancient one. Det är populärt och finkulturellt att hylla Swinton. Personligen har jag alltid haft lite svårt för henne, men visst hon funkar ok som en androgyn bowiansk munkinna. Lustigt att jag tänker på David Bowie när jag såg henne i och med att han valde henne som motspelerska i en av hans sista musikvideor (youtube).

Det är mycket magi i denna film och det roligaste inslaget var den röda capen som väljer Doctor Strange som sin herre. Precis som trollstavarna väljer sin master i Harry Potter. Jag kan gilla magi lika mycket som vilken fantasynörd som helst, men jag är lite skeptiskt mot det i MCU bara. Det är något jag får vänja mig med helt enkelt. Eftertexterna gick i guld och jag kom att tänka på Thor-filmerna, speciellt den andra.



Filmen använder sig av lek med tidsloopar. I vilken film förutom Måndag hela veckan har det funkat riktigt bra egentligen? Jag tror att jag inte gillar det. En annan som alltid viktig del är skurkarna. Speciellt i en serietidningsfilm. Lillskurken Kaecilius spelas av Le Chiffre och han har jag aldrig varit förtjust i. Storskurken Dormammu är i samma klass som Supreme Leader Snoke det vill säga lika "cringeworthy". Att det är The Batch som spelar Dormammu hjälper föga. Det är en extremt plastig och diffus motståndare. Tacka vet jag när HYDRA står för motståndet...

Är det inte konstigt att den bästa scenen i hela filmen är den extrascen där vi får se Dotor Strange sitta och prata med Thor?

Jaja, jag tror att jag skulle kunna uppskatta filmen lite mer vid nästa titt men för denna gång blev jag mer besviken är peppad. Jag ger Doctor Strange två spegelvärldar av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden när vi avhandlar filmen i avsnittet "To plant yourself like a tree".