Happy Christmas (2014)

Den andra julfilmen jag tog mig an i julas var denna lilla amerikanska indy-film. Jag valde den utan att veta något om filmen förutom att favoriten Anna Kendrick var med. 

Det visade sig snart att detta är en lågbudgetfilm från Joe Swanberg, och en film i sub-genren "mumblecore". Joe har tidigare gjort mumlande filmer som Hannah takes the stairs med Greta Gerwig.

I Happy Christmas spelar Anna Kendrick en typisk manlig roll som familjens svarta får. Det yngsta barnet som räds ansvar och som begår misstag efter misstag som påverkar hela familjen. Hennes Jenny flyttar hem till storebrodern och hans fru spelade av regissören själv Joe Swanberg och den gravt underskattade Melanie Lyndskey. Jenny har också en gammal kompis i staden som spelas av Lena Dunham.

Efter ett antal ångestframkallande scener under filmens första hälft blir jag positivt överraskad över var historien landar under andra halvan. Detta är ju en renodlad indy-film där komedi, drama, hjärta och svärta blandas hej vilt. Man utmanas och överraskas mer än i en normal Hollywood-film enligt formulär 1A.

Jag gillade flera saker i denna film. Kul att se Kendrick i en lite annorlunda roll, med en hel del mer mörker än vad vi ofta får från henne. Dynamiken mellan syskonen (Anna Kendrick och Joe Swanberg) var mycket fin. Kanske den bästa sedan The skeleton twins? Men jag gillade också tjejtrion (Anna Kendrick, Melanie Lyndskey och Lena Dunham) och deras scener där dialogen i sann mumblecore-stil är improviserad. 

Inte så mycket av en klassisk julfilm, men en mycket trevlig American Independentfilm.

Betyg: 3/5

Nights And Weekends (2008)

Mattie: I don't respond to sarcastic fun.

Nights and weekends var den andra mumble core-filmen med Greta Gerwig i huvudrollen jag såg inför 2008-listan. Denna film handlar om Mattie och James som har ett långdistansförhållande. Greta spelar Mattie och Joe Swanberg spelar James. Duon har både skrivit och regisserar den ihop. I biroller syns både Jay Duplass och Lynn Shelton.

Filmen påminner mig jättemycket om 28 hotel rooms i det att det två huvudpersonerna är med i alla scener i hela filmen, att de allt som oftast är i närbild och att scenerna utspelas i olika rum, till och med i ett hotellrum.

Nights and weekends är en otroligt intim film. I nya scener kommer vi ofta in mitt i en konversation eller gräl vilket adderar till känslan av att vara som en fluga på väggen som tittar in i James och Matties förhållande. Det känns nästan som att man kommer för nära karaktärerna, det känns naket och nästan lite förbjudet att "tjuvlyssna" på dem. Som vanligt näckar Greta, men också Joe drar sitt strå till stacken och visar sig naken, snabel och allt.

Första halvan fokuserar på några dagar då paret besöker varandra. Mattie besöker James i Chicago och sen besöker han henne i New York. Andra halvan utspelas ett år senare då deras förhållande förändrats.

Denna film är bra mycket bättre än Baghead men den har också en bra bit upp till 28 hotel rooms. I denna film har vi genomgående bra skådespleare och jag gillar framför allt Joe Swanbergs underspel i vissa känslosamma scener. Greta spelar den roll hon så ofta spelar, lite excentrisk, utåtriktad, orolig, med dåligt självförtroende. Hon har fortfarande mycket vackra ögon.

Även om Greta oftast är med i relationsdramer har hon helt klart en känsla för komedi. Det framkommer tydligt i en scen då hon övervattnar sina blommor och får små översvämmningar på halsen. Underhållande. Humor finns också i flera av de viktigaste scenerna. I slutet av filmen står Mattie och James i en hotellrum och pratar om gamla minnen från skoldanser. Greta klickar med munnen i en underbar liten reaktion. Joe's James lutar sig in för en kyss och Greta gör en lustig min. Jag skrattade igenkännande åt the awkwardness.

Joe och Greta leker med förhållandets bräckliga natur. Vem har övertaget i relationen varierar över tiden. Det kan svänga fram och tillbaka på ett ögonblick. Ett felaktigt ord eller en utebliven blick. Jag finner deras historia intressant hela tiden men efter film är slut är den slut. Den har inte så mycket att efterbehandla, inga djupare meningar som behöver funderas igenom, inga aha-moments.

Nights and weekends kan ses som ett steg i Joe Swanberg's och Greta Gerwig's respektive utveckling inom filmkonsten. Ett steg framåt men långt från framme.

Jag ger Nights and weekends tre relationsdödare av fem möjliga.

Betyg: 3/5 


Filmbloggarkompisen Fiffi har också spenderat en kväll, eller helg, att titta på denna lilla film. Se hennes tankar här.

Hannah Takes The Stairs (2007)

Hannah: You look for me. You look for my eyes. You look to make me laugh.

Några lösryckta scener jag kommer ihåg från Hannah takes the stairs:

• Hannah ligger i sängen och äter stora isbitar samtidigt som hon gör slut med sin kille Mike
• Hannah fikar med en flirt och leker med två magnetiska kulor, hon styr den ena kulan på kinden med den hon har i munnen. 
• Den konstiga killen som pratar i mobiltelefonen liggandes på trottoaren, till synes utanför filmmanus.   
• Hannah och Matt sitter nakna i badkaret och spelar trumpet.

Hannah takes the stairs är en extrem lågbudget, galen American independent och en av de första inom mumble core-genren. Dialogen är mestadels improviserad, trivian säger "Shot without a script". Den är inspelad hemma hos de som gjort filmen känns det som. Regissören Joe Swanberg och casten har skrivit manus on the fly som det verkar. Swanberg gjorde den hyllade Drinking buddies förra året (en bättre film för övrigt, mer vuxen).

Vi får följa Hannah som har ett praktikantjobb som manusförfattare på en tv-station. Egentligen händer inte så mycket i filmen. Istället har den en skön stämning, en quirky dialog och en massa bisarra scener. Filmen är som en lillasyster till 2013 års Frances Ha. Men denna har mycket lägre "production value" samt är tunnare i fler avseenden. Den är som ett provskott inför vad som komma skulle.

Greta Gerwig spelar huvudrollen i Hannah takes the stairs, precis som i Frances Ha, och jag misstänker att hon i princip helt själv skapat båda karaktärerna då de påminner mycket om varandra. Båda funderar på vad de vill göra i livet och båda funderar på relationer. Frances beskrev kärlek på ett otroligt bra sätt men jag har glömt citatet. Det var något om att möta blicken från sin själsfrände i ett fullsatt rum och tänka samma sak eller något sådant. Hannah gör detsamma i denna film då hon pratar om hur Matt söker hennes ögon och söker få henne att skratta. Fint beskrivet av något så verkligt och vanligt. Det kan kännas så sant i all sin banalitet.

Det är inte så svårt att söka hennes ögon då de i princip är filmen huvudrollsinnehavare. Greta har fascinerande och förhäxande ögon. Så vackra att man skulle vilja förlora sig i dem.

Det borde kanske inte vara så anmärkningsvärt... Men jag la självklart märke till att Greta var spritt språngande naken i tre scener i filmen, dvs en scen per pojkvän hon avverkar under filmens korta speltid. Och då pratar vi inte bara tutte utan hela faderullan, punani och allt. Också en av av de manliga skådespelarna var spritt språngandes, det var då de satt i badkaret och spelade trumpet, så en viss jämställdhet finns där. Jag funderade lite på varför de gjorde så där, speciellt Greta. Hon var ju i högsta grad involverad i skapandeprocessen så det kan inte varit förtäckt tvång. Kände hon att hon ville visa hur seriöst hon kände inför projektet? Eller var det för simpel publicitet och för att sälja biobiljetter? Filmen har en mycket intim ton och nästan alla scener utspelas i sovrum eller andra trånga, små rum så nakenscenerna känns naturliga, men det är ändå värt att notera.

Vad har vi på titeln då? Hannah takes the stairs? Det syns inte till några trappor i hela filmen. Nej, det handlar nog om att Hannah inte tar den lätta vägen, hissen, hon gnetar på i trapporna istället... Hur det sedan översätts till filmens handling är upp till åskådaren, men jag tolkar det som att det har att göra med hennes flackande med nya pojkvänner hela tiden. Hon är en drömmare och hon blir lätt uttråkad med nuvarande kille då vardagen gör sig påmind och hon ser hans skavanker och brister, medan nya flirtar alltid är spännande och fulla av potential. Men i slutändan blir det jobbigt för henne, precis som det kan bli om man går i trapporna ända upp till översta våningen i huset...

Jag gillar denna typ av film och detta är ett bra försök och en bra introduktion till mumble core, men den är inte lika fyllig som en film som Frances Ha.

Jag premierar dock modet och nya grepp inom en genre som jag redan gillar så jag ger Hannah takes the stairs en fyra! Wow, vilket högt betyg!

Betyg: 4/5 

PS, jag kan ha sagt något annat betyg på podden... Oklart då det blev både öl, vin och whisky under kvällen.

Drinking Buddies (2013)

Drinking buddies var en komplex film. Jag fann det svårt att komma på vad jag vill säga om denna film. Slutet är öppet och det tolkades olika mellan mig och Fiffi som jag såg den med. När jag sedan träffade på Johan Sq någon dag senare hade han också sett den och han hade en tredje tolkning av filmens centrala budskap. Vad hände egentligen? Hur gick det för dem? Ska man se filmen "face value" dvs exakt det man ser sker, eller ska man söka sanningen under ytan, i det som inte sker eller inte uttalas? För mig slutade inte händelseutvecklingen där filmen slutade utan vi lämnade karaktärerna några steg före de rett ut sina relationer. Jag såg kanske något som inte fanns där. Såg jag något som Joe Swanberg (manus och regi) inte tänkt sig? Hoppas och tror inte det, filmen verkar tillräckligt genomarbetad för att innehålla lite mer tuggmotstånd.

Drinking buddies handlar om folk som dricker öl. Och jag som inte ens gillar öl speciellt mycket. Vad värre är att jag inte heller gillade de två huvudkaraktärerna Kate och Luke, kollegor på ett microbryggeri. De är mer än kollegor, de är bästisar på jobbet med en lite flörtig jargong pågående. Jag vet inte om de tänkt att vi i publiken genast ska gilla Kate och Luke, men jag fann dem båda ganska avskyvärda. Extremt jobbiga helt enkelt. Luke är bullrig, fysiskt närgången, oseriös och ganska äcklig i sitt skvättande med öl hit och dit. Kate är inte mycket bättre hon, en pojktjej i en manlig miljö som försöker passa in genom att vara mer vulgär och dricka mer än någon av grabbarna.

Kate och Chris

Filmen utvecklas till ett relationsdrama med Kate och Luke i centrum och där Kates pojkvän Chris och Lukes sambo Jill spelar avgörande roller. Chris och Kate bjuder med Luke och Jill på en weekend till Chris sommarstuga i Michigan. Där ute vid sjön sätts relationer, personligheter och känslor på spel.

Komplex film. Jag tycker att den var mycket intressant men jag har inte tagit den till mitt hjärta så mycket som jag kanske trott att jag skulle göra. Kate och Luke spelas av Olivia Wilde och Jake Johnson och allt eftersom under filmen börjar jag mjukna mer och mer inför deras karaktärer och skådespelarinsatser. Luke visar upp sidor som var helt klart trevliga. Den karaktär som jag gillade minst under hela filmen var Kate, och hon är något av en huvudperson så det blev lite knasigt.

Luke och Jill

De två birollerna Jill och Chris spelas av två favoriter i Anna Kendrick (Up in the air) och Ron Livingston (Office space) och jag tyckte att de var underbara båda två, både som karaktärer och i sitt återhållna skådespeleri. Filmens roligaste scen var när Jill och Chris var ute på hajk och de skulle äta lunch. Jill hade en arsenal av bra saker att ha på picknick i sin rygga. Hysterisk scen. Tyvärr missade jag vad som sades i slutet av den scenen och jag missade en viktig sekvens. Damn, dåliga ljudmixar på film!

Picnic med ostplattan

Olivia Wilde har helt klart fått den "stora" rollen i denna film och hon kliver på i stora steg och målar med den största penseln hon hittat i verktygslådan. Jag finner ibland dessa "showiga" prestationer lite falska och tröttsamma.

Drinking buddies var en av de filmer som man kan fundera mest på från årets festival och det är i min bok alltid ett bra betyg, men det funkade inte fullt ut för mig. Jag kan ändå rekommendera den och ge den ett riktigt högt betyg, men det är fanimej på håret att den fick ett snäpp lägre....

Jag ger Drinking buddies fyra arga bilförare av fem möjliga (visste du att den arga bilföraren är filmens regissör?)

Betyg: 4/5

Visningen gick ok. Filmen visades utan textning och speciellt under filmens första halva utspelades många scener i pubmiljöer eller liknande och då var det ibland svårt att höra vad de sa. Trist för en del av den viktiga dialogen gick då förlorad. Vi såg filmen på Park, aj det gör ont i rumpan bara jag tänker på det. Salongen var långt från full och jag trodde att jag skulle få fri sikt. Precis innan filmen kom igång dök de upp ett par och satt sig snett framför mig. Utan att bli allt för störd såg jag tydligt hur killen om och om igen skulle luta sig in och säga något till tjejen. Detta pågick under hela filmen. Det såg inte ut som att de var ihop, så jag kom fram till att han antagligen hårdraggade på henne. Lite synd om hon var sugen på att se filmen för han var både närgången och ivrig.

Kolla nu in Fiffi's revy. Drack hon upp sin öl eller lämnade hon halva kvar?

Alkoholister?

White Reindeer (2013)

Filmfesten började med några riktigt starka filmer i år. Tredje dagen spenderades med Erik och Johan från Har du inte sett den? Andra dagens enda film bokade jag av efter magknip. Kvällens första film och min tredje (om man räknar in Mud) blev den amerikanska independent-filmen White reindeer som visades på Klarabiografen på Kulturhuset. Insläppet gick ok, men det var ett fasligt spring med sent anlända biobesökare under de inledande tio minuterna och under hela den tiden stängde volontären aldrig dörren, så den dramatiska inledningen av filmen avnjöts med en stor lysande "blaffa" i ögonvrån (från den öppna dörren).

Filmen handlar om Suzanne (Anna Margaret Hollyman), en lyckligt gift 30-årig fastighetsmäklare i övre medelklassen. Hon är gift med den lokale tv-stationens meteorolog. En dag i början av december kommer hon hem och finner sin make död, skjuten av inbrottstjuvar. Suzanne faller ner i ett svart, svart, djupt, djupt hål. Filmen utspelas sedan under de förtvivlade veckorna som leder upp till julen.

Fasen, det är just sådan här filmer jag söker efter under filmfestivalen. Bra skådespelare och bra manus. Tungt drama som innehåller mycket mer varm humor och situationskomik än mången menlös komedi som kommer ut ur den stora filmfabriken i Hollywood.

Deprimerad

Vi får följa Suzanne genom sorgearbetets faser, allt från impulsköp, avsky för kött, förtvivlat letande efter vem hennes älskade make var, snatteri, droger och ett swingersparty. Just det sista där var filmens höjdpunkt. Absurt men hysteriskt underhållande sekvens. Filmen inleds med att Suzanne säljer en villa i samma kvarter som hon själv bor i till det välordnade paret Patti and George (Lydia Hyslop och festivalaktuelle Joe Swanberg). Patti är till utseendet mycket lik Charlotte York (Kristin Davis) från Sex in the city vilket gör hennes karaktär än roligare (kontrasten mot Charlotte). Patti och George mumlar om att beklä vissa rum med madrasser och när Suzanne frågar om varför de ska flytta säger de att de vill bo större. We enjoy to entertain... Senare i filmen när Suzanne är som mest avstängd av sorg besöker hon sina nya grannar och med sexgungan synlig i bakgrunden frågar hon om hon får komma på inflyttningsfesten. Patti skruvar besvärat på sig då hon menar att deras inflyttningsfest är lite "annorlunda". Suzanne blir dock inbjuden och påsatt. Hehe, hysterisk sekvens som sagt.

Lydia Hyslop

Filmen har fler trådar som jag inte avslöjar här. Allt som allt en mycket bra AI. Lite tårar och lite mer skratt. Det händer egentligen inte så mycket mer än att du hinner lära känna karaktärerna så mycket under de 90 minuterna att du nästan upplever det som att du känner dem som vänner.

Jag ger White reindeer fyra "mörka" hemligheter av fem möjliga.

Betyg: 4/5