The Fabelmans (2022)

Mitzi: Guilt is a wasted emotion.

The Fabelmans är en film om film och det är en genre jag verkligen gillar. Men i första hand är den förstås en biografi över Steven Spielberg. Vi får följa honom som tonåring när han gör sina första filmer med syskon och vänner. Det är den åldern då vi vanliga dödliga bildar oss vår filmsmak. För Steven Spielberg, även om han heter Sammy Fabelman i denna film, blev filmskapandet ett sätt att "överleva" high school och att föräldrarna skiljde sig.

Om jag gillar film om film så är det oftast tvärtom med biografier, men denna gången vinner den första genren. Det är underbart att låta sig översköljas av berättelsen och inse gång efter annan var olika saker i Spielbergs filmografi kommer från. Till slut känner jag än mer vördnad över allt han gjort för filmhistorien.

Men oavsett hur fin beskrivningen om hans uppväxt, hans filmande och hans familj rent generellt sett är så är det Michelle Williams porträtt av han mamma Leah som sticker ut. Hon kallas Mitzi i filmen. Michelle är extraordinärt bra i denna film. Hon är alltid bra i och för sig. Hon är också nominerad till en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Jag hade kanske hellre sett henne nominerad som biroll som det kändes i filmen. Nu kommer hon antagligen besegras av Cate Blanchett dessutom.

Pappan Arnold som i filmen kallas Burt spelas av weirdon Paul Dano. Honom gillar vi icke. Jag upplever alltid en konstig energi från honom. Pappan presenteras som en kopia av George McFly när han är som töntigast. En toffel och hanrej.

Jag fattar inte alls varför Spielberg döpt om alla i filmen. Det blev kanske för personligt om karaktärerna hetat deras riktiga namn? Oklart. Diskutera i små grupper!

Filmen är kanske inte så spännande på pappret, men jag var fullt engagerad hela filmen igenom. Den är till bredden fylld av känslor, känslor som smyger sig på obemärkt och borrar sig djupt in i själen. Den är lyrisk över filmen som konst men också djupt sorglig under ytan. Leah som dansar i nattlinnet i strålkastarljuset, och Sammy som snabbt växer upp när kan klipper sin film från sommarens campingtur. Michelles Williams otroliga scen i garderoben. Hon är brutal.

När filmen tagit slut var jag varm i hela kroppen, och jag kände mig nostalgisk på det där sättet när man är både glad och ledsen samtidigt. Det var lite dammigt i rummet men tyst och stilla, inte skrik och hulkande.

Betyg: 4/5

Sammy: Unless I make a movie about it.

The 40-Year-Old Virgin (2005)

Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.

Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!

Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)

Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.

Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.

Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se om denna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious.

Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5

Neighbors 2: Sorority Rising (2016)

Svensk titel: Bad neighbours 2

I Neighbors 2: Sorority rising möter vi småbarnsföräldrarna Mac (Seth Rogen) och Kelly (Rose Byrne) åter igen. Nu är deras lilla dotter Stella fyra år och de väntar barn på nytt. Stella ska få en lillasyster. Givetvis blir det problem när en festsugen studentförening flyttar in som grannar. Familjen ska numera flytta och de försöker därför sälja sitt hus. Samtidigt har de tre tjeerna Shelby (Chloë Grace Moretz), Beth (Kiersey Clemons) och Nora (Beanie Feldstein) startat en alternativ sorority, studentförening för tjejer, och de har flyttat in i grannhuset. Paret Radners gamla nemesis Teddy Sanders (Zac Efron) dyker upp som gubben i lådan och erbjuder sina tjänster till tjejerna. Radners inser snabbt att de inte kommer kunna få huset sålt om studentföreningen nästgårds har högljudda fester. Konflikt under uppsegling? You bet. "Parenthood vs sisterhood" som den såldes in som i staterna.

Till en början köpte jag inte riktigt premissen i filmen. Tjejerna tvingas starta en egen sorority "utanför systemet" eftersom "vanliga" sororities inte är tillåtna att ha egna fester. Endast fraternities, dvs studenföreningar för killar, får ha fester. Nu visade det sig att detta inte alls var ett rent påhitt. Helt otroligt. Vad tusan vad orättvist! Ok, ok, ok, de finns inga lagar om detta i USA, men tradition och annat styr sådana saker. Se denna artikel för lite mer om frågan.

WTF?

Jag hade inga förväntningar på filmen alls. Det enda jag sökte var några skämt som jag kunde skrocka över och en avkopplande stund så där dagen efter flertalet mentala översvämningar nere i Malmö under filmdagarna. Och med de förväntningarna kunde det ju knappast gå illa. Eller? Nej faktiskt inte denna gång. jag fann filmen roligare än vad jag kunde ana. Zac Efron driver hejdlöst med sig själv och sin karaktär Teddy Sanders. Jag älskar när skådespelare släpper taget och går all in i sådana lägen. Seth Rogen var kanske filmens mest nyanserade och lugna figur! Bara en sådan sak. Rose Byrne har ett kul minspel och hon gör bra ifrån sig som frun, eller "the mom" som the sorority girls kalla henne. Visst är det många snuskskämt och lustigheter om att röka gräs men det är stort en ganska snäll film ändå.

De roliga replikerna äro många men jag lyfter några här; Kellys "Black cock!" när de möter köparna första gången, killarna som står och skanderar "USA, USA, USA" efter att Darren har friat till Pete samt referensen till att ge någon en roofie numera kallas "to get Cosby'd". Lite kul också med piken från filmen om den urbana legenden att hus fulla med kvinnor som dricker sprit skulle betyda att det är "a brothel?".

Jag roades en hel del och filmen flög fram. det är bra. Jag ger Neighbors 2: Sorority rising tre röda dildosar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Interview (2014)

Dave Skylark: They hate us because they ain't us!

Jag antar att de flesta som letat sig in till min blogg hört om The interview? Den senaste komedin från Seth Rogen och James Franco? Den om det amerikanska tv-teamet som ska intervjua Nordkoreas diktator Kim Jong-un och blir anlitade av CIA för att "take him out"...

Kontroverserna runt filmen har varit stora och det är svårt att tro att det inte varit till dess fördel. All reklam är bra reklam, eller hur? Konspirationsteoretikerna skulle kanske till och med kunna tro att detta var en reklamkupp. Oavsett om det är Nordkoreas regim som ligger bakom hoten eller om det är en "Wag the dog"-cyniker bakom kulisserna var man ju tämligen sugen på att se filmen.

Förra filmen från firma Rogen-Franco var This is the end. Det var en film som var mycket svår att betygssätta. Den var i delar otroligt rolig och den bjöd på en massa sköna garv (Michael Cera! Emma Watson!). Vilka dårar de är! Men efter filmen när jag kände efter om det verkligen var en helgjuten film fanns inte feelingen där. Den var ganska tom, hur rolig den än var. Mixade känslor gjorde att jag förhöll mig ganska kallsinnig till filmen och gav den en tvåa, dvs "helt ok".

The interview är mycket lik This is the end med avseende på "rolig som satan men inte så bra". För detta är en mycket rolig film. Dess första del är komiskt guld. Jag garvade läppen av mig och då måste man ju ändå säga att filmen lyckades! Men allt eftersom tokigheterna får fortsätta på duken, allt mer utmattad som åskådare blir man och till slut faller skämten platt. När de dessutom slänger in ett parodisk James Bond-slut med bomber och granater blir jag inte alls imponerad.

Men nu är det ju så finurligt att denna film har mer än bara sin yta. Den är också brickan i ett politiskt spel mellan väst och Nordkorea. Enligt källor har många nordkoreaner dvd-spelare hemma, även om det är förbjudet, och många tittar på film från väst. Med tanke på att idén i The interview är att hjälpa till att störta Kim Jong-un genom att bevisa att han inte är gudomlig kan ju faktiskt filmen hjälpa till med exakt samma sak i verkligheten. Genom komik undergräva en regim som väl förtjänar att bli förlöjligad. Jag skulle gärna lägga en slant i skålen till den där sydkoreanen som tänker skicka in tusentals ex av filmen med små ballonger till Nordkorea. Kul idé. Tänk tanken, att besegra en galen regim med skratt och satir. Var har vi hört liknande tongångar just nyligen? Je suis Charlie!

Jag gillade vissa delar av The interview så mycket att den kämpar sig upp till tre skratt som förkortar Kim Jong-un's liv av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Bloggarbrodern Steffo har också låtit sig intervjuas. Vad blev hans svar? Kolla här.

Horton Hears A Who! (2008)

Horton: A person's a person, no matter how small.

Ända sedan Fredagsfemma #48 har jag varit lite nyfiken på den lilla gula saken i Horton hears a Who! Nu när det nalkas 2008-lista var filmen det givna förstavalet bland filmer som jag vill kolla upp för att se om de kunde slå sig in på topplistan.

Horton hears a Who! är en helt galen animerad film. Den handlar om elefanten Horton som försöker rädda lilleputtlandet Whoville och alla dess invånare. Horton har hittat en blomma med ett litet sandkorn på och på det lilla sandkornet lever the Whos.

The Mayor of Whoville

Norton kämpar mot en elak känguru och en illasinnad gam som försöker få alla djuren i djungeln att misstro Horton. Någon form av samhällskritik kommer här fram. Typ att man ska stå på sig om man tror på något viktigt. När kängurun säger att hennes som är "pouch-schooled" (syftar på home schooled) får man genast vibben att hon står för inskränkthet, rädslor samt religiösa och odynamiska åsikter.

Med sig har Horton råttan Morton och ett gäng sköna individer med side kicken Katie som den mest gula representanten.

Katie: In my world everyone is a pony, and they all eat rainbows, and poop butterflies.

Filmen bygger på en barnbok från 50-talet av Dr. Seuss, som jag dock inte läste när jag var liten. Filmens känsla är galen och då och då hysteriskt lustig. Samtidigt sackar den ibland. Höjdpunkterna är alla fyra (?) korta scener med Katie. Vilken kul liten tjej. Horton är också rolig som animerad elefant med ett tydligt kroppsspråk och ett lustigt sätt att använda öronen som olika välanpassade mössor. Hortons lilla blå kompis (råtta?) Morton var också underhållande, mest för att Seth Rogen gjorde rösten bra.

Jag såg givetvis filmen med amerikanska röster och det är en uppsjö av kändisar som talskådespelat; Jim Carrey, Steve Carell, Seth Rogen, Carol Burnett, Isla Fisher, Jonah Hill, Amy Poehler, Selena Gomez och Joey King för att nämna några.

Ond Vlad

Snäll Vlad

Vilka scener var bäst, de med Horton eller de från Whoville? Svårt att säga, men jag tycker nog att de med Horton var bättre.

Det är en kul film som som ändå är tämligen lättviktig. Vissa partier är komiskt guld men den håller inte samma höga klass rakt igenom.

Jag ger Horton hears a Who! tre Katies av fem möjliga.

Betyg: 3/5

En hel värld på ett "speck"?

Neighbors (2014)

Jimmy: Let's make a baby!
Paula: Yes, that will solve all our problems.

Den amerikanska komedin Neighbors har fått en sällsam svensk titel: Bad neighbours. Titeln "Bad neighbours" är något av en förolämpning för oss lättkränkta då filmbolaget uppenbarligen tror att de måste hjälpa oss med en förenkling som om vi vore korkade. Dessutom hjälper de oss "sinnessvaga" med den korrekta brittiska stavningen! Bisarrt.

Månadens filmspanarfilm valdes av Markus. Inför filmen frågade han vad jag förväntade mig från filmen. Mitt svar var en del garv men antagligen en taskig film. Och så blev det ungefär. Jag skrattade läppen av mig under vissa partier, men som helhet var filmen dels för ojämn, del för grund och ofokuserad för att kunna klassas som en bra modern komedi, likt Ted eller Forgetting Sarah Marshall för att nämna några.

en stor anledning till att jag fick mig några goda skratt under filmen var att jag inte sett dess trailer innan. Tydligen spoilas de flesta roliga scener i trailern. Fan vad jag hatar tailers som spoilar, dvs 99% av alla trailers nu för tiden. Jag lyckades vända bort blicken när de inför vår visning visade trailer för Godzilla som vi ska se ikväll (onsdag), men jag missade att titta bort när trailern till Seth MacFarlane's nya film A million ways to die in the west visades. En massa kul scener visades däri och jag förbannade tyst livets orättvisor...

Men åter till Neighbors. Humorn är ojämn men vissa "höjdare" finns (tänker på air bags...). Jag har inga specifika problem med Seth Rogen och Rose Byrne var mycket lustig i flera scener. De två passade mycket bra ihop. Jag gillade scenerna när de smider ränker mot grannarna. Samtidigt är historien svag. Den lilla strimma av sanning som de försökte sälja var väl att även uppvuxna småbarnsföräldrar ibland kan längta tillbaka till ungdomens ansvarslösa och glada dagar samt nattlånga fester.

Neighbors är ett bra exempel på film som retar upp den kristna högern i USA eller vad det nu är för maniacs som skrivit reviews på imdb. Över 78 % av betygsättarna ger filmen en 7:a eller högre i betyg på den tiogradiga skalan. Ändå är det nästan bara extremt negativa "user reviews" i den sektionen. Folk är upprörda över "the f-word" (no shit, tea party idiots), att det finns nakenhet, sex och rent generellt "slag under bältet"-humor helt enkelt. Denna reaktion är nästan skäl nog för att hylla denna film lite extra! Japp, likt favoriten Kevin Smith gillar jag en film mer om den retar folk och får ut "dem" ur sina hålor.

Kul film, men ganska risig i partier, så är det. Var det inte något sånt jag förväntade mig? Och precis det fick jag. Ibland skrattade jag så att det lät som en väsning, enligt min stolsgranne Markus, medan ibland satt man och undrade när Seth MacFarlane's nya film har premiär. Vissa partier var överdrivna och ändå kändes det som att de som helhet inte drog det till sin yttersta spets. De vill kanske både ha kakan och äta den, både spela safe och vara vågade samtidigt.

Neighbors kan jämföras som en svagare variant av en blandning av Old school och Project X. Ses på egen risk säger jag till alla som har lätt att få moralpanik!

Jag ger Neighbors tre oanvända kondomer av fem möjliga.

Betyg: 3/5




Kolla nu in vad mina filmspanarkollegor tyckte om de nya grannarna:
Har du inte sett den?-podden med Markus och Erik
Jojjenito
The nerd bird
Fiffis filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

This Is The End (2013)

Danny McBride: Hermione just stole all of our shit. And Jay suggested that we rape her. I think the only reason he did that is because he knows he's about two minutes away from becoming the house bitch himself.

Här kommer en revy på en film som jag såg precis före filmfestivalen men som hamnade i bakvattnet till den tornado av filmtittande och revyskrivande som följde med sagda festival. Jag såg alltså denna komedi för cirka fyra veckor sedan och den är nu som bortblåst ur mitt sinne. Jag kommer nästan inte ihåg någonting från denna film. Och det är inte ett speciellt bra tecken. Den så bespottade The Internship såg jag för längre sedan men den kommer jag ihåg mycket mer från. Jag skulle nog kunna redogöra för dess handling scen för scen, i stora drag i alla fall.

Men icke så med This is the end. Det jag kommer ihåg är Michael Cera, att de var i James Francos hus mest hela tiden och att filmen avslutades som ett sämre Buffy The Vampire Slayer-avsnitt. Samt att den hade en rolig dialog, men att det blev lite för mycket efter ett tag.

This is the end är en komedi där skådespelarna spelar sig själva fast ändå inte. Den plaskar i grumliga vatten mellan skådespelarnas verkliga personligheter och en helt galen och crazy story. Jag förstår det som att mycket av dialogen ska vara improviserad. Jag kan helt klart bli nyfiken och intresserad av konceptet, men genomförande måste ändå vara bra oavsett vilken arbetsform filmen tagits fram i.

Filmens story är att Seth Rogen och hans gamle kompis på besök Jay Baruchel går på fest hos James Franco. På festen partas det rejält och en och annan drog konsumeras och ett och annat anus slickas. Senare under natten sker något konstigt med världen. I en droginducerad hallucination eller en parallell verklighet öppnas helvetets portar och djävlar och demoner kommer ner över syndens stad, Los Angeles.

Under resten av filmen försöker våra "hjältar" att överleva. Det är Seth Rogen, Jay Baruchel, James Franco, Jonah Hill (vilket as), Danny McBride och Craig Robinson som vill överleva. De försöker också undvika att våldta Emma Watson. Alla får inte sin önskan uppfylld, vilket är frächt och uppfriskande, men de som är osjälviska kommer upp till himlen och får där gå på konsert. Klipp på egen spoiler-risk.

Filmen är underhållande och skådespelarna bjuder en hel del på sig själva. Michael Cera är med en kort, kort stund och han är bäst i hela filmen. Man får hoppas att Jonah Hill inte är lika dryg som han framställs i filmen. Om skådisarna har bjudit på sig själva och de avigsidor i deras personligheter som vi ser är äkta, då är filmen bra. Om det mesta är manusskrivet är filmen meningslös och därmed ganska dålig.

Evil

Jag hade en rolig, delvis mycket rolig, stund med denna film, men en film som glöms så illa kvickt kan knappast få mer än "bara helt ok".

Jag ger This is the end två bakgatugrabbar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Japp, Channing Tatum är med i filmen