Warm Bodies (2013)

R: This girl's dead. That guy's dead... That guy in the corner is definitely dead.

Som innehavare av medlemskap hos Stockholms Filmfestival får man inte bara billigare biljetter på festivalen, man blir också inviterad till medlemsvisningar under de efterföljande tolv månaderna. På så sätt kom det sig att jag och Jojjenito gick och såg filmen Warm bodies i måndags.

Filmen är regissören Jonathan Levine's fjärde fullängdare. Jag hade sett hans förra film 50/50 på 2011 års festival och den älskade jag fullt ut, en helt suverän film. Därmed var jag mycket nyfiken på vad han kunde tänkas komma upp med som nästa projekt. En zombiefilm? Förvirring. En romantisk komedi och zombiefilm? Förvirring! Nåväl, vem är jag att döma på förhand?

Warm bodies utspelas i Los Angeles i en inte allt för avlägsen framtid efter någon odefinierad apokalyps, där stora delar av befolkningen förvandlats till "the undead", zombies. Vi får följa "R" en depprockartyp som går omkring och filosoferar. Som zombie har man tydligen inte någon som helst intellektuell kapacitet kvar, förutom om man smaskar i sig något stackars offers hjärna då man för en kortare stund får uppleva offrets minnen och känslor.

Resten av filmen är ett mish-mash av komedi, romantik och zombies. Säga vad man vill om idén. Den verkade inte helt solid, men om det hade funkat fullt ut hade filmen kunnat blir en oslipad diamant. Men tyvärr fick jag inte se en diamant slipas framför ögonen på mig. Det blir inte skarpt nog. Anrättningen blir lika sölig som hjärnan av Julies pojkvän som R mumsar i sig.

Filmen hade behövt bli mer goofy, eller mindre. Den hade behövt bli en spoof på zombiegenren fullt ut, eller inte alls. Eller så hade den behövt bli roligare, eller allvarligare. Eller så kunde den varit mycket mer romantisk.

Filmens huvudpersoner var för mig helt okända. R var utmärglad och hårt sminkad. Julie spelas av en australiensiska som säkert kan komma att dyka upp i fler filmer från Hollywood. Jag trodde mig känna igen henne som spelade Julies väninna, men jag misstog mig. Det var inte hon från The darkest hour, men jag hade faktiskt sett henne i Damsels in distress och Crazy, Stupid, Love. Däremot kände jag igen Rob Corddry från både Hot tub time machine och Cedar Rapids. Filmens dragplåster och kändis var John Malkovich som aldrig gör bort sig, men som samtidigt inte gjorde hem sig denna gång.

Jag anade flera gånger en mycket bättre film precis utom räckhåll. Den fanns där rent konceptuellt, men den realiserades inte. Nej tyvärr, oavsett om zommbiesarna sprang snabbt eller hasade sig fram i ett sömngångartempo, och ja de gjorde båda i denna film (oskärpa!), så var det varken spännande, roligt eller romantiskt nog. Däremot lyfter jag på hatten för det frejdiga försöket till något nytt.

Jag ger Warm bodies två dunkanden hjärtan av fem.

Betyg: 2/5


Kolla in vad zombieälskaren Jojjenito tyckte om filmen här.

50/50 (2011)

I look like Voldemort.


Ibland stöter man på filmer som är helt perfekta. Det händer inte så ofta, men belöningen är så grandios att det är värt all möda att fortsätta leta. Den årliga Filmfesten är ett bra ställe att leta på. Nu har ett av dessa guldkorn dykt upp.

"50/50" är en dramakomedi som handlar om Adam, en 27-åring som får cancer på ryggmärgen. Detta förändrar livet för honom och de närmaste runt honom. Det är allt.

Skådespeleriet är superbt i denna film. De som står ut mest är Joseph Gordon-Levitt (Adam), Anna Kendrick (terapeut), Seth Rogen (kompis), Angelica Huston (mamma) och Bryce Dallas Howard (flickvän). Jag blir varm och go av en film som denna, med en ensemble där alla levererar perfekta rolltolkningar. Varenda scen i filmen är helt underbar.

Nu ska vi inte glömma manuset. Det är lika briljant som skådespeleriet. Jag skrattade och fällde tårar om vartannat. Det som imponerade så var att ingen av dessa starka scener var manipulation av oss i publiken, det kändes väldigt äkta. Jag har inte läst så mycket om filmen än, men jag skulle inte blir förvånad om manusförfattaren beskriver egna erfarenheter.

Uppdatering: Filmens manusförfattare, Will Reiser, skriver mycket riktigt om sina egna upplevelser. Hans bästa kompis, i filmen spelad av Seth Rogen, är Seth Rogen! Inte undra på att det känns äkta!

Jag tycker att de fångar relationen mellan Adam och hans föräldrar på ett mycket bra sätt. Den där känslan man har som ung vuxen att jag klarar mig själv, jag behöver ingen hjälp och jag vill helst vara ifred. Sedan när det verkligen gäller, då man verkligen behöver hjälp, det är då det visar sig om blod är tjockare än vatten. En av filmens bästa scener är mellan Adam och hans mor, precis innan han rullas in för operation. Panik, förtvivlan, ömsinthet under en bråkdels sekund. Otroligt bra.

Vi var ett stort gäng som såg filmen tillsammans och alla hade breda, nästan fåniga, leenden i ansiktena när vi gick ut. Gruppen var väldiga nöjd. Jag vill inte prata sönder denna film. Gå och se den, den är underbar, men glöm för all del inte näsdukarna!

Jag ger "50/50" fem stjärnor av fem möjliga.

Betyg: 5/5