Timmy Failure: Mistakes Were Made (2020)

När Tom McCarthy regisserar en ny film blir jag automatiskt nyfiken. Because ”Spotlight”.

Här har han filmatiserat en av Stephan Pastis barnböcker, och de har skrivit manus tillsammans. Detta är en quirky, rolig och bedårande familjefilm. Den handlar om en liten pojke med en livlig fantasi som har någon form av diagnos, oväsentligt vilken. Filmen har ett smygande djup som just bra berättelser för barn ofta har. I filmen konstateras bara att Timmy inte är normal och sedan utmanar filmen premissen att alla måste vara normala och ”rätta sig in ledet” som läraren Mr. Crocus (Wallace Shawn) hävdar.

Detta är en i högsta grad snäll film, och då menas snäll i positiva ordalag. Eter många år av mer och mer syniska filmer (och tv-serier) har ju ”Ted Lasso” firat stora triumfer just för att den är snäll. Och vilken överraskning det var förresten...

Men ”Timmy Failure” skulle lika gärna kunnat platsa på Stockholms Filmfestival i genren ”American Independent”. Filmen skulle också kunnat varit regisserad av Taika Waititi då dess weirdness påminner om en del av hans världar. Andra filmer jag kom att tänka på nu när jag sammanfattar filmen är James Stewarts ”Harvey”, ”Where the wild things are”, ”Juno” och ”Moonrise Kingdom”.

Filmens inledning är riktigt bra och jag njöt länge av filmens stil, dialog, humor och värme. Tyvärr blev det dock lite monotont mot slutet. Jag saknade en tredje akt som skruvade upp allt (på ett bra sätt), istället fortsatte filmen i obruten takt och plötsligt var den slut. Men jag vill ändock hylla den ovanliga, nästan unika, stajlen och ge den en gedigen trea.

Betyg: 3/5

Table 19 (2017)

Detta är en mycket intressant film, och mycket väl värd att ses. Jag rankar den bland top 20 över filmer från 2017 till och med. Däremot går det inte att skriva om filmen utan att spoila genre och min upplevelse, så de av er som vill se filmen ska kanske sluta läsa här och återkomma hit när ni sett den.



SPOILER ALRET. BEWARE FOR THE SPOILERS:

Jag hade inte lagt märke till filmens manusförfattare när jag satt mig ner för att se filmen. Istället gick jag helt på att favoriten Anna Kendrick spelade huvudrollen. Dessutom antog jag att det var en komedi. Jag visste inte att jag skulle bli helt blown away av filmen. Det är inte twisten i handlingen jag tänker på utan twisten gällande filmens natur, vilken typ av film det är. Låt mig utveckla.

Under filmens första akt upplever jag den som en frustrerande galen och orealistisk komedi. Jag var inte speciellt imponerad. Anna spelar en ung kvinna som är bjuden på sin bästa väninnas bröllop. Enda problemet är att hon just blivit dumpad av brudens bror och att han nu är tillsammans med en annan kvinna i kompisgänget. Awkward så det räcker.

Hon blir dessutom placerad vid bord 19, bordet längst från honnörsbordet bland andra random gäster som inte passar in någon annanstans. I inledningen av filmen beskrivs alla sex som placerats vid bord 19 som kufar, utstötningar och allmänna weirdos.



Om jag bara hade vetat att bröderna Duplass skrivit manus hade jag kanske kunna ana ugglor i mossen. De ligger bakom eller har deltagit i filmer som The one I love, Cyrus, Jeff who lives at home med flera. En bit in i filmen ändras min uppfattning, och förståelse, om var och en runt bordet. Filmen har ett häftigt manus. Det man säger om första intrycket stämmer inte alls i denna film, allt är ställt på huvudet här.

En film som fuckar med mitt huvud som denna kan jag bara älska. Filmen visar sig vara så mycket mer än en ”crazykomedi”. Den är mer en dramakomedi som vi ofta ser i American Independents där det finns lika mycket allvar och mörker som humor. Jag kan bara stilla undra hur många gånger jag själv suttit vid ett bord och dömt mina bordsfränder som allmänna weirdos? Filmen vill antagligen att vi ska sälla oss den frågan och tvingas besvara den hur naket och kylslaget svaret än är.

Filmen har flera bra om än inte spektakulära skådespelarinsatser från Anna Kendrick, Lisa Kudrow, Craig Robinson, Stephen Merchant, June Squibb och Tony Revolori.

Jag ger Table 19 fyra oväntade karaktärsfördjupningar av fem möjliga. Anna Kendrick är för härlig.

Betyg 4/5

Filmen platsade på min top 20 filmer från 2017, se här.

Morris from America (2016)

Morris from America är en ganska bra film, eller i alla fall ett bra försök. Den är skriven och regisserad av Chad Hartigan som gjorde den klart mer lyckade filmfestivalsfilmen This is Martin Bonner från 2013. Morris är en trettonårig pojke som bor tillsammans med sin pappa i Heidelberg, Tyskland. De har flyttat dit för att pappan har fått jobb som coach för något fotbollslag. Morris sticker ut i skolan och han har svårt att få kompisar. Som en hip hopälskande afroamerikan sticker han ut i skolmiljön som domineras av extremt blonda tyska jugend. Ingen förutom den femtonåriga rebelliska flickan Katrin bryr sig om Morris. Morris och Katrin inleder en mer eller mindre skakig vänskap.

Ok, så detta är en "comin of age"-historia. Jag fann beskrivningen av filmen mer intressant än slutresultatet. Filmen skrapar på ytan till något klart intressant men den får mig aldrig engagerad. Tyvärr var detta ett klart steg bakåt från Hartigans förra film. Markees Christmas spelar Morris och han är helt ok. Det kan man inte säga om Lina Keller som spelar Katrin. Hon är inte speciellt bra och det gör att mycket av nerven i filmen kommer av sig. Jag vet inte om hon ska spela förförisk eller vad det kan vara, men den är inte övertygande. I och för sig så blir ju Morris sugen på henne. Under andra halvan drar Katrin med sig Morris på äventyr då de båda hakar på en musikartist på turné i Tyskland. Jag känner igen detta. En ung kille med tjej som kanske eller kanske inte diggar honom på omtumlande turné. Men denna film kommer inte ens nästan bli berömd. Och Katrin är ingen Penny Lane, långt därifrån!

Filmens två bästa karaktärer är istället Morris ensamstående far som spelas av komikern Craig Robinson. Han är riktigt bra i en dramatisk roll och några av hans soloscener var fina. Sen har vi universitetsstudenten Inka som lär Morris tyska. Hon spelas av Carla Juri men hon är förvillande lik Brie Larson i denna film. Hon var bra i alla fall. Tyvärr fick hon för lite att göra.

Nej, tyvärr blev detta inte den hit jag hade hoppats på. Filmen var långt från dålig, men den lyfte sig heller aldrig över "helt ok"-träsket. Jag ger Morris from America två pittoreska tyska småstäder av fem.

Betyg: 2/5

Rapture-Palooza (2013)

Anti-Christ: Marry me, Lindsey. Marry me and become the mother of my evil offspring.

Hahahahaha. Vilka dårar! Här har vi en superskön komedi om tiden efter "the Rapture". Vad är då "the Rapture" undrar mina obelästa läsare? Jo det är då alla rättrogna får åka upp till himlen och vi övriga lämnas kvar på Jorden och evig pina. Hälften av alla bowlare flyger alltså upp i luften och lämnar efter sig kläder som faller i slow motion ner på golvet.

Craig Robinson spelar The Beast som egentligen är Antikrist och som dessutom kommer återfödas som Djävulen om han dödas. Vilken villain! Vilken hjälte! Sällan har en så kåt och lustfylld Antikrist skådats. Han är verkligen en man, en helt okontrollerad och ocensurerad MAN. Han är ett "djur" eller vad var det nu vi kallades för i debatten för några år sedan... The Beast är också en mästare på "one liners" med perverst innehåll. Det är mycket snack om "shaved pussy", anal glädje och dödande av de goda och bombning av Chicago. Hahaha, inte helt politiskt korrekt vare sig man är på ett väckelsemöte med FI eller kyrkan.

Vår hjältinna Lindsey Lewis spelas av en fantastisk Anna Kednrick. Hon står också för den mycket torra berättarrösten som lite trött berättar om allt elände som händer henne och hennes familj efter "the Rapture". Hennes pojkvän Ben House spelas av den för mig helt okände John Frabcis Daley, och det med rätta, han var trist. Bens pappa Mr. House är däremot en av filmens bästa karaktärer. Pappa House har sålt sin själ till djävulen så att säga och ser mycket pragmatiskt på sin situation (It pays the bills...). Den extremt lustige Mr. House spelas av Rob Corddry, en underskattad humorist som syns lite då och då i filmvärlden. Thomas Lennon spelar Lindsey's granne zombien Mr Murphy med det stora suget efter... att klippa gräset. Till sist har vi en rolig prestation av Ana Gasteyer (från SNL) som Lindsey's mamma som först fick åka upp till himlen för att sedan bli nedkastad igen. Why? Why? Why? Whyyyyyyy?

Rapture-palooza är kort, ganska ojämn men i sina bästa stunder asgarvsbra liten komedi. Sådana har vi för få av. Det är också en film som antagligen kan ses hur många gånger som helst. Galenskapen, känslan av att "så där får man väl inte göra på film" samt dess småskaliga budget påminner mig faktiskt om en gammal film jag såg för länge, länge sedan... En film där Gudarna kastar ner en coca cola-flaska i öknen...

Jag såg filmen med Fiffi och vi skrattade högt och gott många gånger om. Ändå fick jag en känsla att hon kanske inte gillade filmen riktigt lika mycket som jag... Vem vet...

Jag kan i alla fall varmt rekommendera denna till alla som har samma humor som jag! Visst älskar vi hejdlös dialog! Är det sexism om Antikrist säger skämten? LOL.

Jag ger Rapture-palooza fyra sexistiska skämt av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Mr. House: There's no good reason to blow up Chicago. Except for the food, the weather and the people.

Fiffis revy kommer ikväll och du hittar den här.