Sharp Objects - Season 1 (2018)

Marti Norton tog över som "show runner" för Buffy the Vampire Slayer inför säsong 6 då Joss var upptagen med sin nya serie Firefly. Marti tog Buffy på en mörk resa, något hon fick ta en del skit för. Säsong 6 anses generellt sett som den mörkaste säsongen av Buffy. Hon var också "show runner" under den sjunde och sista säsongen, vilken jag håller som ungefär lika mörk som sexan, även om mörkret ligger lite mer under ytan.

Det är därför inte helt överraskande att Martis nya serie Sharp objects också är mörk. Det är en av de mentalt tuffaste serierna jag sett. En serie vars atmosfär är lika hotande som tryckande. Mängden hemska saker som sker i denna serie är makalös, som taget från en mardröm och långt värre än fysiskt våld. Allt ses ur huvudpersonen Camilles perspektiv. I bokformat är det ett vanligt perspektiv. I filmiskt format är det dock inte lika enkelt. Noxon och seriens regissör Jean-Marc Vallée har valt att använda en herrans massa "flash backs" från Camilles barndom och andra events för att visa hur mycket av handlingen som tolkas i Camilles huvud. Det är en svår utmaning, men de har lyckats extremt bra. Vallée är uppenbarligen en mästare på klippning bland mycket annat.

Historien utspelas i den amerikanska södern och hettan, svetten och den svåråtkomliga lokalbefolkningen återkommer i denna "southern gothic" på samma sätt som i första säsongen av True detective. Och precis som i föregångaren är alla avsnitt i Sharp objects regisserad av en och samma person (J-M Vallée). Det skapar en speciell känsla och jag upplever en klar kvalitetshöjning mot "vanliga" serier som kan vara ojämna, kanske på grund av olika regissörer. Sharp objects är likt säsong ett av True detective istället som en extremt lång långfilm uppdelad på flera delar.

Dessutom har denna mini-serie, precis som True detective, flera fantastiska skådespelare med Amy Adams i spetsen.



Amy är otroligt modig i denna roll. Men hon fick tydligen betala ett högt mentalt pris för den, och det är inte aktuellt för henne att fortsätta i en eventuell säsong 2. Vilket vi verkligen får hoppas inte blir av. Det räcker med denna mini-serie. Nog nu. Första säsongen berättar allt som kom ur Gillian Flynns roman. Man skulle kunna tänka sig en slags fortsättning i samma anda som True detective säsong 2, men då är risken stor att resultatet skulle bli en lika stor besvikelse. Igen.

Här spelar i alla fall Amy sin Camille på ett totalt naket sätt, inte bokstavligen utan bildligt. Hennes Camille går att läsa som en bok, inte bildligt utan bokstavligen. Serien är en "who did it"-thriller som inte är speciellt intresserad av vem som gjorde det eller hur det gick till. Allt handlar om den psykiska thrillern inom Camille. Hennes spöken tar stor plats i handlingen, åter igen bokstavligen. Detta är en renodlad psykologisk thriller förklädd som en kriminalserie. Och det är mörkt, gott folk, aj så mörkt.

Jag älskade serien så länge den varade. Den har en tydlig känsla. En känsla som omsluter mig som ett lager svett och en orolig sömn under de varmaste dagarna i somras, de med den högsta luftfuktigheten. Femte avsnittet "Closer" när de firar "Calhoun Day" står av någon anledning ut i mitt minne. Annars är serien inte differentierad på samma sätt som de flesta andra serier. Däremot kan man inte tänka på serien utan att lyfta sista avsnittet. Jag fann det extremt långsamt fram till den sista kvarten då allt exploderar med händelseutveckling. Och slutet är chockerande. Chockerande.

Betyg: 4/5 

PS, missa inte sista scenerna under eftertexterna.

28 Hotel Rooms (2012)

28 hotel rooms är en lite speciell film. Filmen består av en ström scener från olika hotellrum. Vi får följa ett par, en man (Chris Messina) och en kvinna (Marin Ireland) som efter ett "one night stand" fortsätter att träffas under sina respektive tjänsteresor. Lite som George Clooney och Vera Farmiga gör i Up in the air, ni vet. Men till skillnad mot den filmen får vi i 28 hotel rooms inte se något från huvudpersonernas vanliga liv utanför hotellrummen. Som filmiskt experiment är filmen ganska intressant.

Frågan är då hur en berättelse som är så upphackad som denna funkar? Ganska bra visar det sig. I början är man som åskådare sökande efter handling och struktur. Vi lär oss att mannen och kvinnan på lika villkor ser på deras relation som en rent fysisk flykt från sina respektive "vanliga" liv. Båda har andra förhållanden, senare äkta makar och till och med barn.

Efter ett tag upplevde jag dock att rännilen av hemliga möten blev lite långtråkigt. Filmen tappar i tempo i mitten, eller är det mitt intresse som svalnar? Men ingen fara, filmens avslutande tredjedel blir mycket, mycket mer engagerande. Experimentet var lyckat! Filmens format, med scen efter scen från olika hotellrum, betalade sig.

Till slut var jag helt inne i parets dynamik, utveckling och problem. Detta är ett romantiskt drama och det både svider till lite i hjärtat i vissa scener, medan andra scener gjorde mig varm och go.

Chris Messina (som också var med i Ruby Sparks) och Marin Ireland är båda mycket bra. Det är i princip de enda skådespelarna i hela filmen och därmed är den helt beroende på deras skådespelarinsatser. Jag gillade dem båda. Mycket. Härligt nog tvingades inte åskådaren ta parti för den ena eller den andra, ibland kunde jag sympatisera mer med mannen, ibland med kvinnan.

Hur det slutade? Fick de varandra? Var det ens en film som handlar om "att få varandra"? Nä, du måste se filmen själv om du vill finna svaren på alla dina frågor. Jag gillad filmen skarpt, den har hängt kvar i huvudet lång tid efter jag såg den på festen.

Jag ger 28 hotel rooms fyra hotellrum av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Ruby Sparks (2012)

Harry: Women are different up close. I love Susie... But she's a weirdo. Sometimes, she's mean as fuck for no reason... She's a person.

Den tionde filmen i planeringslistan var den intressanta amerikanska independent-filmen Ruby Sparks. Jag frågade efter filmen vad Vanessa tyckte om den och hon sa att den började bra men att den blev "bara gullig" i slutet. Hon har en poäng där. Den är väldigt bra i början och filmen tappar mot slutet. Jag vet däremot inte om jag kan sträcka mig till "bara gullig", jag tycker till och med att filmen är otroligt intressant under andra halvan, men det är något som gjorde att jag ändå inte hyllar den fullt ut.

Paul Dano spelar den 26-årige författaren Calvin. Han är något av en kändis då hans debutroman är älskad av otaliga fans, men han kämpar med den andra boken. Han har skrivkramp helt enkelt. Dessutom är han deprimerad över en flickvän som dumpat honom och han visar upp tydliga antisociala tendenser. Hans psykolog föreslår att han ska skriva om sin drömtjej. Sagt och gjort, Calvin skriver om Ruby. Och så finns hon helt plötsligt. Hon är dessutom hans sambo och precis så härligt sprallig som han hade fantiserat ihop. Calvin blir mycket skärrad när han upptäcker en främmande kvinna i sin lägenhet.

Zoe Kazan spelar denna den senaste versionen av en manic pixie dream girl - Ruby Sparks. Zoe har också skrivit manus till filmen. Hon är helt ok inom båda yrkena, bra men inte jättebra. Paul Dano känd från Little miss Sunshine och eposet There will be blood spelar den kärlekskranke Calvin. Jag ogillade honom redan innan jag förstod att jag ogillar honom. Här passar hans mesiga stil ganska bra in, men jag kan knappast säga att jag njuter av att se honom på den vita duken.

Filmen påminner givetvis rejält mycket om Marc Fortser's Stranger than fiction med Will Ferrell, Maggie Gyllenhaal och Emma Thompson. Det är dock en mycket bättre film. Båda filmerna handlar om en författare som skriver en karaktär som kommer till liv. Författaren styr karaktärens liv i verkligheten. Skillnaden mellan historierna är att Emma Thompsons författare inte vet om att hennes karaktär lever medan Calvin i Ruby Sparks vet om att hon finns, och styr henne efter behag med sin skrivmaskin. Skillnaden mellan filmerna är att både idén och kärlekshistorien i Stranger than fiction vida överglänser idén och kärlekshistorien i Ruby Sparks.

Det intressanta med filmen Ruby Sparks är det filosofiska, ja allmänt mänskliga, problem Calvin ställs inför. Vill jag leva med en person som älskar mig därför hon måste, hon kan inte inte älska mig? Vad är värdet av den fria viljan hos en partner? Dessa frågor berörs lite lätt i filmen. Tyvärr berörs de för lite och delvis som komisk effekt. Frågeställningen var värd så mycket mer.

Jag måste dock ge en extra stjärna åt flera av birollsinnehavarna. Annette Bening och Antonio Banderas är suveräna i rollerna som Calvins mor och styvfar. Mycket underhållande. Chris Messina som spelar Calvins bror Harry är också bra. Samt Steve Coogan, såklart.

Efter att jag låtit filmen sjunka in har jag kommit fram till ett betyg. Jag ger Ruby Sparks tre omöjliga förhållanden av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Calvin gömmer sig för sin oväntade sambo