Sharp Objects - Season 1 (2018)

Marti Norton tog över som "show runner" för Buffy the Vampire Slayer inför säsong 6 då Joss var upptagen med sin nya serie Firefly. Marti tog Buffy på en mörk resa, något hon fick ta en del skit för. Säsong 6 anses generellt sett som den mörkaste säsongen av Buffy. Hon var också "show runner" under den sjunde och sista säsongen, vilken jag håller som ungefär lika mörk som sexan, även om mörkret ligger lite mer under ytan.

Det är därför inte helt överraskande att Martis nya serie Sharp objects också är mörk. Det är en av de mentalt tuffaste serierna jag sett. En serie vars atmosfär är lika hotande som tryckande. Mängden hemska saker som sker i denna serie är makalös, som taget från en mardröm och långt värre än fysiskt våld. Allt ses ur huvudpersonen Camilles perspektiv. I bokformat är det ett vanligt perspektiv. I filmiskt format är det dock inte lika enkelt. Noxon och seriens regissör Jean-Marc Vallée har valt att använda en herrans massa "flash backs" från Camilles barndom och andra events för att visa hur mycket av handlingen som tolkas i Camilles huvud. Det är en svår utmaning, men de har lyckats extremt bra. Vallée är uppenbarligen en mästare på klippning bland mycket annat.

Historien utspelas i den amerikanska södern och hettan, svetten och den svåråtkomliga lokalbefolkningen återkommer i denna "southern gothic" på samma sätt som i första säsongen av True detective. Och precis som i föregångaren är alla avsnitt i Sharp objects regisserad av en och samma person (J-M Vallée). Det skapar en speciell känsla och jag upplever en klar kvalitetshöjning mot "vanliga" serier som kan vara ojämna, kanske på grund av olika regissörer. Sharp objects är likt säsong ett av True detective istället som en extremt lång långfilm uppdelad på flera delar.

Dessutom har denna mini-serie, precis som True detective, flera fantastiska skådespelare med Amy Adams i spetsen.



Amy är otroligt modig i denna roll. Men hon fick tydligen betala ett högt mentalt pris för den, och det är inte aktuellt för henne att fortsätta i en eventuell säsong 2. Vilket vi verkligen får hoppas inte blir av. Det räcker med denna mini-serie. Nog nu. Första säsongen berättar allt som kom ur Gillian Flynns roman. Man skulle kunna tänka sig en slags fortsättning i samma anda som True detective säsong 2, men då är risken stor att resultatet skulle bli en lika stor besvikelse. Igen.

Här spelar i alla fall Amy sin Camille på ett totalt naket sätt, inte bokstavligen utan bildligt. Hennes Camille går att läsa som en bok, inte bildligt utan bokstavligen. Serien är en "who did it"-thriller som inte är speciellt intresserad av vem som gjorde det eller hur det gick till. Allt handlar om den psykiska thrillern inom Camille. Hennes spöken tar stor plats i handlingen, åter igen bokstavligen. Detta är en renodlad psykologisk thriller förklädd som en kriminalserie. Och det är mörkt, gott folk, aj så mörkt.

Jag älskade serien så länge den varade. Den har en tydlig känsla. En känsla som omsluter mig som ett lager svett och en orolig sömn under de varmaste dagarna i somras, de med den högsta luftfuktigheten. Femte avsnittet "Closer" när de firar "Calhoun Day" står av någon anledning ut i mitt minne. Annars är serien inte differentierad på samma sätt som de flesta andra serier. Däremot kan man inte tänka på serien utan att lyfta sista avsnittet. Jag fann det extremt långsamt fram till den sista kvarten då allt exploderar med händelseutveckling. Och slutet är chockerande. Chockerande.

Betyg: 4/5 

PS, missa inte sista scenerna under eftertexterna.

Wild (2014)

Vissa filmer talar rakt in i ens hjärta. "Wild" är en sådan film för mig.

Exakt vad det är som triggade djupa känslor hos mig är oklart. På ytan är denna film närbesläktad med filmer som "Tracks" och i lite mindre skala "Into the wild". Jag fann dock "Wild" som klart bättre de två. Det är en film som triggar mina drömmar, min längtan och min fantasi. Filmen följer Cheryl på en flera månader lång hiking längs Pacific Crest Trail i västra USA. Under filmens gång får vi via flashbacks se vad som hänt henne i livet. Hon återtar sitt liv genom att gå en bit. Under promenaden träffar hon en massa goda, hederliga, "decent people" och jag får i de partierna starka vibbar av Lynch's film "The straight story". Cheryl träffar dock inte bara snälla folk, hon har det lite mer äventyrligt ibland också.

Under filmens gång inser jag att detta måste vara baserat på en verklig historia och så är fallet. Denna BOATS är dock lyckligtvis ett av få undantag som bekräftar regeln att BOATS är tråkiga skitfilmer! Nejdå, jag bugar och bockar. Detta är en BOATS och jag gillar den! Det kan förefalla lite konstigt att jag blev så positivt överraskad av detta, speciellt som att den underliggande historien inte är speciellt speciell. Det är helt enkelt så att filmen är bra gjord, bra spelad, har suverän musik och är bra klippt. En kort bit in i filmen tappade jag koncentrationen för en kort stund (middagsscenen) men i övrigt satt jag som klistrad vid duken.

Reese Witherspoon spelar Cheryl Strayed. Hon är bra och framför allt dedikerad till historiens huvudkaraktär. Det är nog mest hennes kommittent till karaktären som imponerar. I övrigt sköter sig alla skådespelare bra. Laura Dern som Cheryls mor är en glad pingla och funkar bra i filmen. Tycker dock inte att hennes roll var speciellt utmanande. Witherspoons roll måste däremot varit både mentalt och fysiskt utmärglande. She did all the walking in the movie!

Är det Cheryl gjorde  det enda rätta? Finner man sig själv om man tar en lång promenad? Hur lång i så fall. PCT är enligt Wikipedia 4286 kilometer. Det är långt. Om man går 25 km per dag blir det över ett halvår. Cheryl gick kanske inte hela leden... Det verkade som att hon var ute cirka 4 månader. Vad var det för skomärke hon hade? I fåfängan hade hon ju köpt för små kängor och hennes fötter blev misshandlade. Det kom blod ur fötterna. I filmen fick hon ett tips från en veteran om att det bara var att ringa skofirman och så skickade de henne ett par större kängor helt gratis. Sådana företag gillar vi.

Jag älskade denna film och den är en het kandidat till topplistan för 2014. Jag ger "Wild " fyra sorgearbeten av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Dallas Buyers Club (2013)

Ron Woodroof: Let me give y'all a little news flash. There ain't nothin' out there can kill fuckin' Ron Woodroof in 30 days.

Dallas Buyers Club var verkligen en av de filmerna jag ville se före jag sammanfattar filmåret 2013 med en topplista. Förhandstipsen inför oscarsgalan talade om mycket starka skådespelarinsatser från Matthew McConaughey och Jared Leto. Dessa förhandstips blev besannade när de båda vann varsin statyett, den förste för bästa manlige huvudroll och den andre för bästa manlige biroll. Jag såg filmen i samband med filmfestivalens medelmsvisning som hölls tidigare i veckan.

Gudars, vilka skådespelarinsatser! Om man skulle bedöma filmen efter Letos rolkning av transan Rayon skulle filmen vara en 5/5. Och om man skulle bedöma filmen efter Matthew McConaughey's engagemang och insats i filmen skulle det också bli 5/5. Han såg ut som ett benrangel, som en man som svultit i månader, som en man som lider av AIDS sedan länge.

Hollywood älskar denna typ av mänskliga transformationer som bevisar ett vanvettigt seriöst åtagande inför rollen. För den insatsen ska han med rätta få en hel del beröm och han är värd att nämnas i samma grupp som tidigare självplågare som Christian Bale i The Machinist eller Robert De Niro i Raging Bull. Ingen av de omformningarna av sina kroppar tycker jag gjorde skådespelarinsatserna speciellt mycket bättre. Bra mer spektakulära.

Men om man tittar lite närmare på Matthew McConaughey's skådespeleri i denna film, den insats som han alltså vann en oscar för, ser jag inte mycket av hans arsenal som skådis. Han har kanske använt 20-30% av sitt register. Allt i denna film är grunt och ytligt. Man kan jämför med hans insats i titelrollen i filmen Mud. Där händer något bakom ögonen på honom i varenda scen han är med i. Och om jag tittar på hans briljanta tolkning av den sanne detektiven Rust Cohle i tv-serien är det som natt mot dag jämför med Dallas Buyers Club. Jag kan helt förlora mig av förhäxning genom att bara studera hans ansikte i intervjuscenerna i True Detective. Markus saknar action i TD, men den finns i ögonen på Matthew McConaughey och i hans skådespeleri i de övriga scenerna. Tänker på scenen när han dyker upp berusad på middag hos kollegan. Den scenen är ensam bättre än alla scener i Dallas Buyer Club ihop.

Men visst, om man ska bedöma hur synd det var/är om dem som drabbas av HIV/AIDS borde filmen få 5/5. Men det är ju inte det jag bedömer när jag ser en film. Det är helt andra saker. För mig räcker det sällan att ämnet är "viktigt" eller "pk". Det räcker heller inte att gå ner 30 kg (eller vad det nu än var han gick ner, någon som vet?).

Jag tycker filmen var lika tråkig som den var bra gjord. Detta är ännu en av dessa oengagerande och andefattiga BOATS-filmerna som förföljer mig. Bort, försvinn, jag vill inte veta av er mer nu på ett tag!

Filmen är grund. Den handlar i princip om hur Ron Woodroof fixar och trixar för att få tag på alternativ medicin då han drabbas av HIV och sedan AIDS. Den täcker in några intressanta ämnen men inget fördjupas. Inte ens konflikterna, i Texas och i honom själv, mellan hetro och homo får speciellt djup.

Filmens bästa karaktär är inte Ron utan Ravon, han har i alla fall lite mer djup. Potentiellt intressanta områden som smugglingen eller Rons forskning om vad som funkar som behandling berörs knappt i narrativet. Annars är FDA's agerande filmens mest intressanta röda tråd och även den tråden hålls i dunkel och beskrivs lite med vänsterhanden. Det är upprörande hur myndigheterna behandlade Ron, Ravon och deras sjuka vänner, men det är kanske inte speciellt överraskande. Fan vad förbannad man kan bli på överdrivet nitiska myndighetspersoner.

Istället för att borra sig ner i något av de potentiellt intressanta aspekterna runt denna story får vi bara följa Ron när han fixar och trixar, men det blir varken speciellt gripande eller spännande, eller något annat. Jag började kolla på klockan runt en timme in i filmen när jag märkte att den inte hade så mycket att erbjuda.

Jennifer Garner hade en framträdande roll som en läkare på den goda sidan. Fasen vad blek och andefattig hon var. Riktigt risig insats. Blev hon oscarsnominerad? Nej, tänkte väl det. I första scenen jag såg henne i fann jag mig själv komma att tänka på, och längta till en gammal skådis från 80-talet, Andie MacDowell. Kommer ni ihåg henne som Dale Biberman?

Jag ger Dallas Buyers Club två extraordinära skådespelarinsatser av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Johan har också sett filmen. Tog kan pillren som en snäll pojke eller spottade han ut dem?