Heat (1995)

Som på beställning kom Heat på någon tv-kanal just som jag hade skrivit mina texter om de tre urfäderna till moderna crime-filmer. Efter förtvivlat sökande insåg jag att jag inte skrivit om Heat på bloggen. Quelle faux pas!

Heat är en otroligt bra film och en klockren 5 av 5 i min bok. Michael Mann har gjort ett filmiskt mästerverk. 

Det har runnit mycket vatten under bron sedan Little Caesar, The Public Enemy och Scarface men Hollywood lever fortfarande mer eller mindre under samma regler som de filmerna hade att tampas med. Kan det vara dessa regler som styrt Manns val av slutscen? Manns film har trots att den är fullständigt utsökt, magisk till och med, ett i mina ögon simpelt och trist tillrättalagt slut. Damn it. 

Filmen som byggt upp Neils karaktär under över 150 minuter skulle kunna få en att tro att han skulle varit vass nog att navigera slutet på ett bättre sätt (för honom). Men det känns som att Hollywoods playbook dikterar ett slut där polisen vinner mot skurken, rakt emot vad filmen varit upp till den punkten. Men slutet stämmer in om de regler som etablerades redan på det tidiga 1930-talet tilläts påverka producenterna. 

Jag tror inte att reglerna är obligatoriska, mer att de följs för att det är så "vi alltid har gjort". Det gäller att få in cashen och då vill producenter minimera risker. Det finns säkert många exempel på (små) filmer som bryter mot ovan regel, men kanske inte så många som är storfilmer lik Manns Heat...

När filmer går på tv och jag blir sugen att se om dem brukar jag slå över till mitt ex av filmen på BR när den så förhatliga reklamen dyker upp. Reklam mitt i en film förstör film. Och då kan jag också, som jag alltid gör nu för tiden, slå av filmen just efter Neil har lämnat en förvirrad Eady och vi ser Vincent springa genom kaoset av sjukhuspersonal och patienter. Det är där filmen borde slutat. Tycker jag i alla fall.

Men detta är i sammanhanget faktiskt en petitess för fram till dess är detta en ren masterclass. Manus, dialog, och skådespelare är otroliga. Favoriter är Val Kilmer, Robert De Niro, Jon Voigt och Ashley Judd. 

Javisst, Al Pacino är med också. Har jag glömt honom? Sannerligen icke, och han är bra, men han spelar över en gnutta tyvärr. Eller mycket. 

Hank Azaria är ljuvligt underhållande i en film som inte lever på sin humor. Men egentligen är alla skådespelare mer eller mindre perfekta. Fotot är dessutom ljuvligt och ljuddesignen och musiken är utomjordiskt bra.

Några favoritscener och sekvenser:

• Charlene varnar och tar farväl till Chris med en liten handrörelse (blir alltid dammig i rummet, otroligt stark scen tydligen, det är något där med hennes lojalitet trots alla problemen som kniper runt hjärtat...)
• Bankrånet och efterföljande shoot-outen (koreografi och ljuddesign i perfekt symbios)
• När Vincent inser att det är dem själva Neil betraktar (katt och råtta-leken mellan poliser och Neils gäng, två extremt kompetenta team)
• Scenen när Neil och team ska hämta pengar från Van Zants killar (gillar att se smarta professionella göra saker)
• Alla scener mellan Neil och Nate (Nate coolaste karaktären i filmen)

Detta är en 5 av 5 och helt klart en film i min privata filmiska "panteon".

Betyg: 5/5

Night at the Museum: Battle of the Smithsonian (2009)

Battle of the Smithsonian är en mycket bra film, klart bättre än första filmen. Amy Adams är innerlig i rollen som Amelia Earhart och hon lyfter filmen till skyarna. Med henne får filmen helt nya dimensioner, en liten gnutta kärlek och än viktigare - vemod.

Den ståtlige Napoleons intåg i handlingen sörjer för mycket av den nya adderade humorn. Det är som att de ersatt scener med den fåniga apan Dexter och ersatt dem med Napoleon och det är ett byte vi alla vinner på. Napoleon spelas förträffligt av franske skådisen och producenten Alain Chabat. Vilket fynd!

Till detta återser vi de gamla favoriterna Owen Wilson som Jed, Steve Coogan som Octavius, Ricky Gervais som Professor McPhee och den fine, fine Robin Williams som Teddy Roosevelt. Nytillskott är den som alltid hysteriskt roliga Hank Azaria som "the villain" Kahmunrah, samt en underbar Bill Hader som gör General George Custer till perfektion. Till detta får vi se Ben Stiller springa som Tom Cruise med perfekt hållning, raka händer och pendlande armar!

Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Om jag var vagt road och ibland rejält underhållen av första filmen så var den trots allt en familjeorienterad och "ofarlig" komedi som inte berörde mig jättemycket i hjärtat. denna andra film erbjuder mer i känsloregistret. Mycket av skillnaderna ligger i Amy Adams rollfigur. Amelia Earhart lyft filmen. Jag gillar att vi nästan får en kärlekshistoria istället den totala fokusen på Larrys familjeproblem med sonen. Dessutom ställs det faktum att alla dessa figurer lever på lånad tid på sin spets, de lever ju bara upp när de är nära tabletten. Elefanten i rummet i dessa filmer är att alla figurer utom ett fåtal lämnas döda när trilogin är över.

I denna andra del blir det till och med lite dammig i rummet när vi förstår att Amelia hela tiden vetat att hon bara hade en natt till "i livet". Först tycker man att hon är överdrivet energisk i sin önskan efter mera äventyr, mera upplevelser och mera roligt. Men sedan när Larry till slut tar mod till sig för att berätta för henne att hon snart kommer försvinna igen kommer det fram att hon vetat hela tiden.

Såklart hon vill att natten skulle innehålla allt! Lite sorgligt att tänka på att hon vetat hela tiden och ändå var så positiv och att hon omfamnade den korta tid hon hade. Länge leve Amelia säger jag! Sen skadar det ju inte att Amy Adams är så bra också. Även om hon här är tillbaka i komediträsket är hon alltid intressant att se i film.



Mitt under filmen kände jag ingen mig. en stark känsla som mynnade ut i att jag liknar denna film vid Toy story. Är det tvåan som denna film påminner om så?

Om sensmoral, stereotyper och tropes

Kör med ett citat från Amelia med anledning av sensmoral. Amelia Earhart: Have fun!

Stereotyp: Jonah Hill spelar en lite lätt korkad vakt som känns som en stereotyp. Han har en karaktärstyp som kommer bli kopierad i tredje filmen och som då spelas av Rebel Wilson.


Tropes:

Att hellre dö än att bli "fängslad". Amelia flyger iväg med planet mot sin död då hon kommer bli damm så snart solen går upp. Detta istället för att åter igen bli en vaxfigur.

Big Damn Heroes! Abe lincoln är en big ass hero!

Tavlor som kommer till liv i bakgrunden som om det vore en Harry Potter-film.

Trivia

Amelia says in the movie that she became a pilot for "the fun of it" the title of a 1932 autobiography by the real Amelia Earhart.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Jag gillar denna film! Den är mysig, rolig och saknar mycket av de fåniga partier som drog ner ettan. en mycket trivsam komedi med utrymme för mer än bara humorn och jag kommer säkert se om filmen flera gånger.


Betyg: 4

Along Came Polly (2004)

Jag hade sett stora delar av filmen tidigare men detta är första gången jag sett den från början. Along came Polly är en mycket rolig komedi som till stor del lever på sina birollskaraktärer. Jovisst, Ben Stiller och Jennifer Aniston helt ok, men det är birollsskådisarna som firar komiska triumfer här. Vad sägs om Philip Seymour Hoffman, Alec Baldwin, Hank Azaria, Bryan Brown och inte att förglömma Debra Messing.

Seymour Hoffman spelar Reubens barndomsvän Sandy Lyle. Han är plufsig, röd i ansiktet och lever på berömmelsen från en enda film från när han var ung. Hank Azaria spelar "scuba diver"-kungen Claude.

Debra Messing spelar Reubens fru Lisa som är otrogen med Claude på smekmånaden. Hennes min när Claude glider upp naken i inledningen av filmen är underbar. Observera ryckningen i ena ögonlocket när den nakne Claude pratar om sin stora...segelbåt. Måste ses.

Alec Baldwin spelar Reubens chef Stan. Hans tal på bröllopet är hysteriskt. Mazel, mazel. Sen har vi förstås vildhjärnan Leland Van Lew som spelas till perfektion av Bryan Brown. Allt som allt en mycket trivsam cast och casting.

Typ av humor?

Visst finns där lite romantik, jag kan inte förneka det. Men filmen lever i sin humor i mina ögon. Den är först och främst väldigt rolig i partier.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Detta är en ganska dålig film som har en del väldigt roliga scener. De svagare partierna är de mellan Ben Stiller och Jennifer Aniston. Speciellt filmens intresse i bajs- och prutthumor är sorglig. Den romantiska historien är inte speciellt engagerande heller. Visst, Anistons karaktär är på pappret gullig och skulle kanske kunnat varit härlig, men jag känner det inte. Det säger inte klick. Däremot är nästan alla scener mellan Stiller och olika birollskaraktärer komiskt guld. Jag tänker då på Seymour Hoffman, Baldwin, Brown samt Messing och Azaria.

Manus vs. skådespelare

Manus är svagt då det gäller filmens primära handling. Dialog och framför allt skådespelarinsatser från birollerna lyfter filmen.

Sandy Lyle: Make it rain... Raindance... Let it rain... Raindrop...

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

Sensmoral: acceptera vem du är så kan du leva ditt liv "happy as a hippo".

Två stereotyper:
- Bryan brown spelar den våghalsiga företagsledaren... in absurdum. Men kul!
- Alec Baldwins överdrivna chef, bombastisk, ger snabba order som skjutna från höften. Alltid bra, han Alec!

Tre troper:

a. kvinnlig karaktärers förtjusning över stora saker... som stora båtar.

b. före detta barnstjärna: Sandy gjorde succé i Crocodile tears (en travesti på The Breakfast Club) och lever fortfarande på sin tidigare berömmelse...

c. runaway bride-tropen även om Lisa väntade till smekmånadens första dag! Ben Stiller gör för övrigt samma sak mot sin fru i The Hearbreak kid (2007)

Favoritkarakärer?

Gillar Hank Azarias Claude. Han är snäll innerst inne vilket är tydligt i flera scener, bland annat att han skjutsar Reuben till flyget på St Barths. Philip Seymour Hoffmans Sandy Lyle är störtskön, en egocentrisk och bullrig shartande skitstövel. Men med hjärtat på rätt ställe.

För extra humor vänder jag mig till Bryan Browns Leland Van Lew, Debra Messings Lisa och Alec Baldwins Stan Indursky.

Trivia

Från imdb:

The green flag on Leyland Van Lew's yacht features the 'boxing kangaroo' which was flown from Australia II during the 1983 America's Cup campaign in which Australia was successful.

Omtittningspotential?

Den är så rolig att man kan lätt kan fastna om den visas på tv, men det dröjer nog tills jag väljer att se den igen.

Slutomdöme

Rolig men dålig. Går det ihop? Jo i detta fall eftersom filmen är så sablans ojämn. Vissa delar får mig att skratta så att jag gråter, vissa delar är svaga och nästan lite sega.

Betyg: 3/5

America's Sweethearts (2001)

Billy Crystal är en fantastisk komiker. Hans allra starkaste kort är kanske som värd för filmgalor där han med ett varmt hjärta driver med eliten i Hollywood. Här har han skrivit manus och spelar huvudrollen i en vass satir över Hollywood förklädd till en romantisk komedi. Crystal spelar Lee Phillips en PR-guru för det mest kända skådespelarparet i Hollywood Eddie Thomas och Gwen Harrison. Tänk er Brad Pitt och Angelina Jolie fast ännu mer kända och framgångsrika.



Filmen inleds när filmbolaget ska promota Eddie och Gwens senaste film Time over time. Problemet är bara att Gwen har dumpat Eddie för en viril spanjor och Eddie har fått ett nervöst sammanbrott över hjärtesorgen. Nu måste Lee se till att paret kan samarbeta för att göra reklam för filmen med en lagom mängd skandaler och maximera antalet foto opportunities. Samtidigt har studiochefen avskedat Lee men ber på sina bara knän om att han ska komma tillbaka och filmens regissör, den legendariske Hal Weidmann håller filmen som gisslan.

Hahaha, detta är en suverän satir och komedi i första handen. Catherine Zeta-Jones i rollen som den extremt egocentriska och tämligen korkade Gwen är helt perfekt. Så bra att man undrar om hon ens skådespelar. John Cusack spelar den nervige Eddie. Christopher Walken spelar den ikoniska regissören. Stanley Tucci är briljant som chef för filmbolaget. Hank Azaria är likaså mycket välfunnen som den spanske älskaren med "coins". Till sist har de kastat in Julia Roberts, filmens minst lysande element, som Gwens syster och tillika en av de romantiska delarna i  den fyrkant som Lee måste jonglera.

Typ av humor?

Javisst blir det lite romantik men den är ack så sekundär. detta är humor på hög nivå, speciellt alla branschinterna skämt och absurditeter. det lustiga är att det inte känns som att det ibland är svårt att skilja på satiren och realistisk skildring av hur det går till bakom kameran. det är här som Billy Crystals grymma känsla och tajming kommer fram genom manus. Detta är en satirpärla!

Filmkvalité vs. humorkvalité

Båda är i topp här. Filmen ställer inga krav på specialeffekter och sådant. Det är en renodlad komedi och satir med fokus på dialog och  skådespeleri. Humorn är karaktärs- och situationsdriven samt bygger en del på den speciella miljö som är Hollywood.

Manus vs. skådespelare

Båda är tipp topp här också. Manus är exceptionellt bra, vasst men med hjärtat på rätt plats. Det är smarta skämt såklart, det är ändå Billy Crystal. Vi får alltså väldigt lite juvenila kiss- och bajsskämt. Däremot skämtas det lite om sex då det passar in i handlingen... En viss spanjor får ta en del stryk där.

Skådespeleriet är otroligt bra. Bäst är Catherine Zeta-Jones, Billy Crystal, Stanley Tucci och Hank Azaria. Jag gillar också Seth Green, Christopher Walken och John Cusack. Och nej, det är inget fel på Julia Roberts insats i denna film men hon försvinner bakom de andras insatser.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral: all publicitet är bra publicitet!

Två stereotyper: nja, i princip alla karaktärer i denna film är mer eller mindre klassiska stereotyper; den egocentriska stjärnan, den hänsynslösa filmbolagschefen, den insmickrande och taktiske pr-mannen, den eldige sydländske älskaren, primadonnan - det "missförstådda" artistiska geniet, den osynliga systern med ett hjärta av guld, den oerfarne och oduglige påläggskalven...

Tre tropes:

a. korkad analogi: Gwen säger något i stil med att Eddie alltid varit hennes stöttepelare... som Sodom och Gomorra... :-D

b. korkad påläggskalv. Seth Green spelar påläggskalven Danny som ska ta över som publicist efter Lee. Danny är dock inte speciellt kunnig på filmhistoria:

Lee: [on the phone] Hello, darling, can I get Holly Golightly's cottage, please? Thank you.
Danny: Who's Holly Golightly?
Lee: It's Gwen's code name. It's from "Breakfast at Tiffany's".
Danny: Oh. What's that?
Lee: It's a movie, a great movie. Hepburn?
Danny: Right. Katharine.
[pause]
Lee: Let me tell you something. Don't tell anyone you're in the movie business. Okay? Thank you.

c. "Cassandra truth": He fell into a cactus!

Favoritkarakärer?

Lee (Crystal) är favoritkaraktären. Älskar att titta på Gwen i Zeta-Jone's skepnad, hon är så underbar för att hon är så elak. Gillar Stanley Tucci's hänsynslöse Dave Kingman, speciellt när han funderar på hur Eddies eventuella självmord skulle kunna användas i marknadsföringen. Plus en massa favoritscener på det.

Trivia

Billy Crystal tänkte sig först Meg Ryan för Julia Roberts roll och Julia Roberts skulle spelat Catherine Zeta-Jones roll. Ryan föll ur på grudn av hennes "personal problems"(?). Julia Roberts valde då att spela Kiki istället för Gwen. Bra Julia!

Crystal ville ha Robert Downey Jr is John Cusacks roll men det gick inte på grund av hans legala problem. Då gick rollen till Cusack istället, som för övrigt gör rollen mycket bra.

Av ovan nämnda originalcast är det nog endast Robert Downey Jr som hade kunna förbättra. Zeta-jones är central för filmen och det är svårt att se Roberts göra Gwen bättre. Håller också Robwets som klart bättre än Ryan i rollen som Kiki.

Omtittningspotential?

Mycket högt. En av dessa suveräna satirer över Hollywood som jag antagligen kommer återkomma till lite då och då livet ut.

Slutomdöme

Fantastisk film! Det är ju en top of the line, creme de la creme, five by five eller vad ni än vill. Betyget givet!

Betyg: 5/5

Along Came Polly (2004)

Midsommarhelgen. Lördag kväll. Hemkomna från den lokala puben nere på "landet" skulle jag och svågern se fotbolls-VM för damer. Det var Sverige mot Tyskland i första utslagsrundan. Jag trodde svågern ville se matchen och han trodde tydligen att jag ville se den. Hmm, så det kan gå. Några få minuter in i matchen upptäcktes fadäsen och vi kunde snabbt slå över till Along came Polly som gick på en annan kanal. Hehe, mycket bättre nu...

Jag hade sett filmen förut, före bloggen. Den var lite småroliga som jag mindes den, men den drogs ner i skiten av... skiten om jag kom ihåg det. Vid denna omtitt föll jag för filmen mycket mer. Den är ju jätterolig! Självklart inte utan sina problem men klart bättre än vad jag kom ihåg den i alla fall.

Ben Stiller är perfekt i rollen som lite fumlig och bortkommen huvudperson. Han stolpar fram bredbent med hans ben som trumpinnar. Han spelar den neurotiske men godhjärtade storstadsbon mycket bra. Detta är en roll som han ofta hamnar i, andra filmer där han spelar en liknande karaktär är The heartbreak kid och Meet the parents. Här i Along came Polly spelar han en riskanalytiker och det jobbet passar han som hand i handske för.

Filmens "love interest" spelas av Jennif Aniston. Hun är superstabil som en flummig "flower power girl". Aniston är inte en av mina allra största favvisar men hon är alltid bra i det hon gör. Inga djupa dalar alltså, även om man inte får de höga topparna heller. Hennes karaktär i denna film påminner oss också om andra roller som den i Office space till exempel.

Som vanligt i denna typ av romantiska komedier spelar birollskaraktärerna ofta en huvudroll. I Polly har vi hela fyra bikaraktärer som är helt underbara. Favoriten Alec Baldwin är sitt vanliga sliskiga jag i den lilla rollen som Ben Stillers chef. Objektet som Stiller ska riskutvärdera är den australiske företagsledaren med fäbless för base jumping och katamarankappsejsning Leland Van Lew. Han spelas förträffligt av Bryan Brown.

Kvar har vi stjärnorna i klassen. Hank Azaria spelar "the scuba diver instructor". "The nude scuba diver instructor"! Han som kallar Stillers Ruben för Luben hela tiden. Hehe, han är helt underbar i denna film. Hans lustiga figur var nästan det enda jag kom ihåg från första titten.

Till sist har vi ingen mindre än maestron himself Philip Seymour Hoffman i rollen som Sandy Lyle (!), Rubens kompis. Han är som alltid suverän och här är han extra pompös, vulgär och högljudd. Rest in peace, min gode Philip. Du lämnade oss allt för tidigt. Det var Sandy som för mig introducerade begreppet "sharting"... Det är en blandning av "shitting" och "farting" och det kommer från en av filmens lite mindre kul partier.

Filmen har nämligen ett enda stort problem och det berör just det. Filmen är fylld av extremt patetisk kiss- och bajshumor. Tyvärr drar det ner helhetsintrycket en hel del. Jag förstår inte riktigt varför det ska vara så mycket bajshumor i en film som denna. Alla komponenter för en jättebra romantisk komedi finns där, men som kunden som beställer "extra allt" på Burger King var filmmakarna tvungna att ösa på med mer extra allt. Tyvärr är det extra som erbjuds banalt och passande för en publik som befinner sig i kiss- och bajsåldern. Hur gamla brukar de vara? 4-5 år?

Filmen är uppe och flyger på betyg fyra under vissa sekvenser men dippar sedan titt som tätt när den blir onödigt nödig. Jag hamnar därför mitt emellan. Jag ger Along came Polly tre misslyckade smekmånader av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Grosse Pointe Blank (1997)

Martin: I am a professional killer.

Förra helgen var Erik och Markus från Har du inte sett den? på besök för lite grillning på terassen och efterföljande film i biosalong nr 1. Det är alltså podradio-digniteterna som blev nominerade i flera av kategorierna i Svenska Podradiopriset 2012. Efter grillning i den blöta och mörka svenska höstnatten intogs burgarna inomhus. Egenhändigt grillade burgare som rullats längs trådarna och skurits tvärs dem samma serverades med pommes och all värdens tillbehör från knaperstekt bacon, tomat och sallad till senap, ketchup och andra krämer. Markus drack många öl.

Efter magarna fått sitt var det dags för filmtajm. Vi stod alla tre ivriga framför bokhyllorna med filmer och känslan av deja vu från videobutiken med kompisarna i Skövde på 80-talet blev smärtsamt tydlig. Markus ville se Aliens, men jag hittade till slut en film som gästerna i alla fall inte hade sett. Det var en film som jag gärna såg om då det är en av mina favoritfilmer med favoritskådisen John Cusack - filmen med det besynnerliga namnet Grosse Pointe Blank.

Om jag bara får lite tid att fundera kommer jag oftast ihåg var och ungefär när jag såg de flesta av mina favoritfilmer, men jag kan för mitt liv inte komma ihåg var eller när jag såg denna film första gången. Det kan ha varit den store Frans som introducerade mig för den. När vi började titta på filmen insåg jag snart att jag faktiskt inte ens sett inledningen av filmen! Mycket komiskt på något sätt. Inte för er kanske men för mig. Jag trodde jag sett hela.

Nåväl. Efter filmen frågade jag de ärade gästerna om vad de tyckte och det verkade som båda var mycket nöjda. Det var befriande att höra för mig som värd. Sen frågade jag vilken genre den tillhör. Jag har alltid sett den som en actionkomedi, i samma grupp som Snuten i Hollywood-filmerna och kanske till och med Dödligt vapen-filmerna. Men killarna var benhårda på att detta var en komedi. Så då säger vi det.

John Cusack spelar Martin Blank en professionell lönnmördare som åker tillbaka till hemstaden Grosse Pointe för tioårsjubileum för hans avgångsklass från high school. Samtidigt är han jagad av både en försmådd tidigare uppdragsgivare, och en konkurrent. Väl hemma i Grosse Pointe har han tänkt sig att utföra ett mord på sidan av, men först och främst ska han träffa sin gamla flickvän som han övergav samma dag som de skulle gått på prom night tillsammans. Martin Blank har det lite jobbigt, han sover dåligt och hans psykolog är livrädd för honom efter att han berättat vilket jobb han har.

Inledningen av filmen är faktiskt lite ojämn. Martin Blanks sekreterare spelas (över) av hans syster Joan Cusack. Blanks påstridige och senare mordlystne kollega spela, ibland över, av Dan Aykroyd. Han är kul att se i filmen, men i inledningen har han en scen som inte funkar alls. Däremot är scenerna mellan Blank och psykologen spelad av Alan Arkin mycket roliga.

Filmen tar verkligen fart då Blank anländer Grosse Pointe och flickvännen Debi kommer med i handlingen. Debi spelas av den helt underbara Minnie Driver. Hon är en äkta Manic Pixie Dream Girl i denna film och jag blir kär. Hon är bara härlig. Scenen när hon springer in i sitt flickrum och kastar sig i sängen är... ljuvlig.

Andra halvan av filmen är fylld av underbara birollskaraktärer som spelas en massa kända skådespelare som Hank Azaria (scuba diver instructor), Jenna Elfman (Dharma), Carlos Jacott (känd från Firefly, Buffy och Angel) och framför allt Jeremy Piven. Tala om att stjäla alla scener han är med i. Piven som är stjärnan i Entourage visar redan här var skåpet ska stå. Där!

Grosse Pointe Blank är en given favorit om man gillar John Cusack. Han spelar ungefär samma roll som han oftast gör. Han spelar den där smarte killen som ändå är lite på glid och inte hamnat rätt i livet. En sökare, en betraktande outsider som ser på sin omgivning med ett leende på läpparna som antyder att han vet något vi andra inte vet. Den har en skön stämning och den har mycket humor. När vi dessutom får en underbar motspelerska och flera sköna birollskaraktärer är vi hemma.

Jag ger Grosse Pointe Blank det enda betyg den kan få, nämligen fyra omöjliga kontrakt av fem möjliga.

 Betyg: 4/5