onsdag 29 augusti 2018

Sharp Objects - Season 1 (2018)


Marti Norton tog över som "show runner" för Buffy the Vampire Slayer inför säsong 6 då Joss var upptagen med sin nya serie Firefly. Marti tog Buffy på en mörk resa, något hon fick ta en del skit för. Säsong 6 anses generellt sett som den mörkaste säsongen av Buffy. Hon var också "show runner" under den sjunde och sista säsongen, vilken jag håller som ungefär lika mörk som sexan, även om mörkret ligger lite mer under ytan.

Det är därför inte helt överraskande att Martis nya serie Sharp objects också är mörk. Det är en av de mentalt tuffaste serierna jag sett. En serie vars atmosfär är lika hotande som tryckande. Mängden hemska saker som sker i denna serie är makalös, som taget från en mardröm och långt värre än fysiskt våld. Allt ses ur huvudpersonen Camilles perspektiv. I bokformat är det ett vanligt perspektiv. I filmiskt format är det dock inte lika enkelt. Noxon och seriens regissör Jean-Marc Vallée har valt att använda en herrans massa "flash backs" från Camilles barndom och andra events för att visa hur mycket av handlingen som tolkas i Camilles huvud. Det är en svår utmaning, men de har lyckats extremt bra. Vallée är uppenbarligen en mästare på klippning bland mycket annat.


Historien utspelas i den amerikanska södern och hettan, svetten och den svåråtkomliga lokalbefolkningen återkommer i denna "southern gothic" på samma sätt som i första säsongen av True detective. Och precis som i föregångaren är alla avsnitt i Sharp objects regisserad av en och samma person (J-M Vallée). Det skapar en speciell känsla och jag upplever en klar kvalitetshöjning mot "vanliga" serier som kan vara ojämna, kanske på grund av olika regissörer. Sharp objects är likt säsong ett av True detective istället som en extremt lång långfilm uppdelad på flera delar.

Dessutom har denna mini-serie, precis som True detective, flera fantastiska skådespelare med Amy Adams i spetsen.



Amy är otroligt modig i denna roll. Men hon fick tydligen betala ett högt mentalt pris för den, och det är inte aktuellt för henne att fortsätta i en eventuell säsong 2. Vilket vi verkligen får hoppas inte blir av. Det räcker med denna mini-serie. Nog nu. Första säsongen berättar allt som kom ur Gillian Flynns roman. Man skulle kunna tänka sig en slags fortsättning i samma anda som True detective säsong 2, men då är risken stor att resultatet skulle bli en lika stor besvikelse. Igen.

Här spelar i alla fall Amy sin Camille på ett totalt naket sätt, inte bokstavligen utan bildligt. Hennes Camille går att läsa som en bok, inte bildligt utan bokstavligen. Serien är en "who did it"-thriller som inte är speciellt intresserad av vem som gjorde det eller hur det gick till. Allt handlar om den psykiska thrillern inom Camille. Hennes spöken tar stor plats i handlingen, åter igen bokstavligen. Detta är en renodlad psykologisk thriller förklädd som en kriminalserie. Och det är mörkt, gott folk, aj så mörkt.


Jag älskade serien så länge den varade. Den har en tydlig känsla. En känsla som omsluter mig som ett lager svett och en orolig sömn under de varmaste dagarna i somras, de med den högsta luftfuktigheten. Femte avsnittet "Closer" när de firar "Calhoun Day" står av någon anledning ut i mitt minne. Annars är serien inte differentierad på samma sätt som de flesta andra serier. Däremot kan man inte tänka på serien utan att lyfta sista avsnittet. Jag fann det extremt långsamt fram till den sista kvarten då allt exploderar med händelseutveckling. Och slutet är chockerande. Chockerande.

Betyg: 4/5 

PS, missa inte sista scenerna under eftertexterna.




3 kommentarer:

  1. Instämmer! Det bästa jag sett sedan True Detective S1.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst var det härligt i allt mörker! Amy Adams for the win! :-)

      Radera
  2. Meh.

    Sen var jag iof inte en stor fan av True Detective S1 heller.

    SvaraRadera