Thirteen Lives (2022)

Den första frågan man ställer sig inför denna film är ”varför?”. Svaret i Hollywood är alltid dollars, och denna gång kanske också ett ogenerat försök till en "Oscar grab". 

Frågan ställs för det släpptes en mycket bra dokumentär om denna historia så sent som förra året med det förträffliga namnet ”The Rescue”. Den var dessutom delvis byggd av återskapade scener med skådespelare vilket gjorde den i delar lik en spelfilm. Så varför en spelfilm till? För mig som nyligen såg dokumentären kändes denna film lite överflödig. Jag var dock nyfiken att se hur spelfilmen stod upp mot dokumentären så jag gav den chansen.

Här spelar Viggo Mortensen och Colin Farrell huvudrollerna som Rick och John. Joel Edgerton har också en stor roll som Dr. Harris. Dessutom har vi förstås många thailändska skådespelare varav jag inte kände igen många.

Filmen är regisserad av Ron Howard och då får man en otroligt kompetent filmad film men också en ”säker” och ofta lite tråkig film. Den generaliseringen gäller också här, detta är en typisk "Ron Howard"-film. Nu har han lyckligtvis en otroligt spännande grundstory att hålla sig till och trots att jag som sagt sett dokumentären var denna film olidligt spännande i partier. Så filmen är helt klart bra gjord.

En sak jag saknade var en liten detalj som kändes som en viktig aspekt som togs upp i dokumentären. Det var diskussionen om Dr Harris skulle få amnesti från den thailändska regeringen i förhand för det fall att teamets galna idé inte skulle fungera så bra. Detta skippade man helt och hållet i filmen. 

Det är kanske just därför Dr. Harris är en av få huvudpersoner från den riktiga händelsen som inte deltog i filmarbetet som konsult. Det finns kanske fortfarande oklarheter i juridiken eller moralen om vad de gjorde där fyra kilometer in i berget. Men den gode Ron Howard ville väl inte trassla in sig i frågor om moral och etik. Kan ju bli besvärligt och, hemska tanke, otryggt, men ack så intressant om ni frågar mig! 

Båda filmerna är spännande och bygger på den verkliga händelsen. Se denna eller välj dokumentären. Det är väl värt att se en av dem i alla fall!

Betyg: 3/5

Hillbilly Elegy (2020)

 

Hillbilly elegy är något av en klagosång över en förlorad arbetarklass i dagens Amerika. Filmen bygger på J. D. Vances memoarer "Hillbilly Elegy: A Memoir of a Family and Culture in Crisis". 

Här har vi alltså ytterligare en film om en hårt arbetande familj, men denna känns inte lika gedigen som förra veckans film med vissa tematiska beröringspunkter - Minari.

Vår huvudkaraktär J. D. växte upp i en familj där vanvård av barnen, drogmissbruk och psykisk och fysisk våld gått i arv i generationer. Han slet sig loss ur den miljön genom att ta värvning i armén och sedan fortsätta med universitetsstudier. Bra för honom!

Filmen avslutas med att J. D. förklarar att han fått sin styrka från sin familj och vi får se klipp från familjens hemmafilmer på lyckliga stunder i livet. Fina bilder...

Men också överraskande bilder då teamet bakom filmen valt att nästan uteslutande visa på familjens allra värsta ögonblick livet igenom. Mamma, mormor, morfar och andra visas nästan uteslutande från deras sämsta sidor. Jag fann filmen uttröttande ensidig i sin beskrivning av familjen och jag har svårt att tro att en familjs hela liv kan vara så banalt enformig. De flesta människor har flera sidor, både bra och dåliga. Vi har alla stunder då vi är usla och stunder då vi är fantastiska...

Samtidigt har filmen uppenbarligen sina fans och de måste funnit betydelse i historien som jag missat. Detta beror säkert på hur man är inställd till genren generellt sett, och förväntningar på filmen specifikt. 

Filmer som beskriver fattigdom och sociala problem är som ett svart hål ute i rymden. Filmmakare verkar ha mycket svårt att inte ramla in i hålen och fiska efter oscarsnomineringar med ett överflöd av misär. Här är det Amy Adams som har gjorts ful och vidrig. Matriarken spelas av Glenn Close men hon framställs sannerligen inte i god dager hon heller.

Jag tror att alla personer i denna film var komplexa personer med både mörka och ljusa sidor. Jag hade antagligen känt mer för dem alla och tyckt att filmen var bättre om det eländiga hade blandats med vackra scener. Det är i den kontrasten det hade känts i hjärtat. Som filmen nu är gjord känns det bara spekulativt och gallrat för att få "the most elände for the buck". 

Egentligen är inte J. D. filmens protagonist, utan det är Amy Adams karaktär som gör en resa genom filmen och det är hennes karaktär som mest kämpar mot sina inre demoner. Trots det lämnar vi filmen utan att fått ett vettigt avslut på hennes resa.

Jag känner mig tveksam över vad Ron Howard och teamet egentligen ville med sin film. Om de ville problematisera varför vissa människor eller hela familjer hamnar på glid, och ställa det egna ansvaret att bli bättre mot samhällets förfall och hur detta påverkar de svagaste i systemet lyckades den inte (för mig i alla fall). Jag har en känsla av att boken handlar mycket mer om dessa intressanta frågor.

Nej, denna film var mest frustrerande för mig. Min hjärna kan förstå dess innehåll, men jag känner det varken i magen eller i hjärtat. Jag förstår att det måste finns en mening med filmen, och att den säkert har ett fint budskap, men jag känner inte att dessa saker förmedlas speciellt ärligt. Jag upplever filmen obalanserad och spekulativ och därmed faller den platt på sitt eget grepp. 

Om jag finge välja skulle jag hellre rekommendera en trio filmer som rör sig i liknande miljöer (vilka några redan nämnts i min revy av Minari); In America från 2002, The Florida project från 2017 eller varför inte thrillern Winter's bone som kom ut samma år som bloggen föddes, 2010.

Betyg: 1/5

52 Directors: Ron Howard

Vi fortsätter med ytterligare en Ron. Denna gång är det Ron Howard som står i fokus. Han startade som barnskådespelare och växte upp till en av de mest stabila, men kanske inte mest innovativa, regissörerna i Hollywood. Jag har sett en drös av hans filmer och tycker kanske att hans filmer från åttio- och nittiotalen är bättre än hans senare verk. Framför allt blev jag väldigt besviken över vad han gjorde med "Solo: A Star Wars Story".

Hans dotter Bryce Dallas känns mer spännande än han själv. Och vad är det med filmer med bara ett ord i titeln?



Without further ado...

Ron Howard topp 5

5. Ransom (1996)

Renee Russo och Mel Gibson i kidnappningsthriller. Kan aldrig vara helt fel.

4. Splash (1984)

Gullig romantisk komedi med Tom Hanks och Daryl Hannah som jag gillade när jag var yngre. Hur den står sig idag har jag ingen aning om men John Candy är också med vilket alltid är ett plus.

3. Willow (1988)

Fantasyfilm före Lord of the Rings var något helt annorlunda. Lite mindre häpnadsväckande helt enkelt. Men en ung och smidig Val Kilmer i långt hår kan aldrig vara fel.

2. Parenthood (1989)

Jag såg mycket film med favoriten Steve Martin under åttiotalet och denna var en av de trevligare. Mycket njutbar pratfilm med gigantisk cast. En uppsjö av härliga manliga skådisar; Steve Martin, Rick Moranis, Tom Hulce och en bra castad Keanu Reeves. Kvinnfolket inte lika namnkunnigt, representeras av av Mary Steenburgen och Dianne Wiest.

1. Apollo 13 (1995)

Den klart bästa filmen i listan, en riktigt bra film! Andlös spänning och en otroligt intressant film med stabila skådisar som Tom Hanks (igen!), Bill Paxton (!!), Kevin Bacon och Ed Harris i huvudrollerna. Jag gillar verkligen filmen om NASA:s rymdprogram!



Jag har sett tio av Ron Howards 25 filmer:

1. Splash (1984)
2. Willow (1988)
3. Parenthood (1989)
4. Apollo 13 (1995)
5. Ransom (1996)
6. A beautiful mind (2001)
7. The Da Vinci Code (2006)
8. Angels & Demons (2009)
9. Rush (2013)
10. Solo: A Star Wars Story (2018)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian har att säga om Ron Howard.

Solo: A Star Wars Story (2018)

Oavsett förväntningar kan inget annat konstateras än att Solo: a Star Wars story är en svag film. Det är otroligt synd, jag hade gärna hyllat den. Alden Ehrenreich i rollen som huvudpersonen Han Solo är riktigt svag. Hela filmen är urvattnad på ett menlöst sätt. Det är en så otroligt väntat blek film när det handlar om det säkra men ospännande valet av Ron Howard som regissör. Filmen saknar helt "stakes". Inget speciellt viktigt står på spel i denna film. ack, Rogue One vad mycket bättre du var! Thandie Newtons karaktär Val dör i en absurd scen där hon begår självmord för att de ska kunna göra en simpel stöld. Det är som att gänget bakom filmen trott att den scenen skulle ge filmen tyngd, men resultatet blir ju bara att publiken skakar på huvudet åt det. I stort undrar jag över vad idén med filmen ens är. På vilket sätt ger den oss en ovärderlig och förnyad förståelse av Han Solo eller något annat i denna värld?



Som simpel actionfilm och "heist"-movie är den närmast undermålig. Håret på mina armar låg och sov lugnt under hela filmen. Inte en enda gång blev jag så imponerad eller upphetsad att håret stod i givakt. Var är de mäktiga scenerna som man tar med sig hem från en Star Wars-film?

Och var är känslorna? Var är det storslagna, galna och fantastiska? Var är det magnifika fantasieggande äventyret som hela tiden balanserar på gränsen till det pompösa? Nu får vi en lite tristare version av  Fireflyavsnittet The Train Job. Det är sant, hur galet det än låter.

Sen Disney köpt Star Wars-franchisen har de haft en aggressiv plan med en massa nya filmer från universat. Jag kände en viss oro för om kvalitén kunde hållas uppe. Den oron har nu förstärkts. Lika bra som The force awakwens var, lika förvirrande misslyckad var The last jedi. Av de två spin offs vi har fått var Rogue One problematisk men mycket bra vid en omtitt, medan Solo: A Star wars history är direkt blek.



Till att börja hänger ju mycket på skådespelaren i rollen som Han om det nu ska vara en "origins story" om Han Solo. Alden Ehrenreich har knappt någon karisma eller charm alls och upplevs mest som en barnrumpa som försöker leverera coola "one liners". Hans motpart Lando Calrissian spelas av Donald Glover som är mycket mycket bättre i allt. Tänk på scenen mellan Thor och Peter Quill i senaste Avengers. Två karaktärer, och skådespelare, med karisma och charm som gnabbas med varandra. Jag gissar att de ville ha en liknande dynamik mellan Lando och Han men det funkar ju inte alls när den ena är så mycket mindre , till och med nästan fånig. Danny Glover har mycket mer tyngd.

Skådespeleriet är i övrigt ok men inte gnistrande. Emilia Clarke kom kanske inte till sin rätta i denna film? Hon känns bättre som Mother of Dragons i alla fall. Woody Harrelson kom inte ens i närheten av vad han levererade i True detective. Det är bara Donal Glover som levererar en riktigt kul tolkning av sin karaktär. Han drar på alla cylindrar värdig en Star Wars-film.



Efter Alan Tudyks succé med K-250 i Rogue One försökte de hitta rätt med en ny robot i denna film. Tyvärr tycker jag inte att Phoebe Waller-Bridge lyckas alls i rollen L3-37. Hon hade inte det mest spirituella manuset att arbeta med heller för den delen. Paul Bettany var närmast tråkig och långt från hotfull som filmens primära "villain". Såg vi inte alla bara Vision framför oss ändå?

Hur hänger detta ihop med övriga filmer i serien. efter ett kort snack med Patrik inser jag nu att denna måste utspelats mellan Episode 3 och Rogue One. Vilket betyder att Darth Maul överlevde Episode 1. Tydligen har han redan återkommit i de tecknade serierna som gått sedan prequel-trilogin, så att han dyker upp här är kanske inte så överraskande. När jag såg Solo trodde jag ett ögonblick att den utspelades före Episode 1 men det hänger ju inte ihop alls med tidslinjen.



Scenen när Han sköt först var en uppenbar "fan service" och jag gillade den. Som om Ron Howard gav George Lucas fingret lite. Men i övrigt tycker jag att de misshandlade Han Solo i manus. Nu var han en reko snubbe hela filmen som de försökte smeta lite mörker på mot slutet för att hans karaktär skulle passa in mot Harrison Fords variant i originaltrilogin. Bättre hade varit att visa Han Solo som en mörkare och mer självisk karaktär från början för att sedan visa på ett frö till hjärta och patos. Att ha målat upp Hans personlighet mer som Woody Harrelsons Beckett, eller som den där manlige rebellen Cassian i Rogue One (han som sköt en annan rebell bara för att...).

Emilia Clarkes Qi'ra var trots allt en av behållningarna i filmen. Jag trodde länge att hon skulle dö innan filmen var slut på samma sätt som hjältarna i Rogue One. Ni vet, eftersom de inte omnämns i originaltrilogin kan man gissa att de inte överlever denna film. Nu fick vi en twist som funkade fullt ut på mig. Jag blev överraskad, även om jag i retrospektiv kan se att jag kanske borde förstått att hon spelade ett eget spel. Filmens slut måste betyda att vi kommer få se en uppföljare, eller hur va? Kommer givetvis gå och se den, men vet inte om jag kommer ha speciellt höga förväntningar.

Jag ger Solo: A Star Wars story två guldtärningar av fem möjliga.

Betyg: 2/5   

Sofia beskriver väl några av svagheterna i denna film.

The Shootist (1976)

John Wayne har 179 "credits" som skådespelare på imdb. De första filmerna han var med i kom ut 1926. Det var i filmhistoriens absoluta barndom. Hans allra sista film kom ut ett halvt sekel senare 1976 - The shootist. John Wayne gick ur tiden endast tre år senare vid en ålder av 72 år gammal.

The shootist är speciell med tanke på ovanstående faktum. Filmen utspelas 1901 i Carson City under fasen då den gamla western höll på att dö ut. I denna tid av omvandling får vi följa de sista dagarna i livet för JB Books, den sista revolvermannen med nationell stjärnstatus. Books är så känd att varje överförfriskad slusk man kan tänka sig skulle kunna få för sig att göra sig känd genom att döda honom. Att få sina 15 minuter av berömmelse. På samma sätt som att en era i den amerikanska historien går i graven går Books i graven. Men också The Duke själv. Detta är meta och lager på lager. Jag ser sista filmen med en synligt gammal John Wayne och snart kan jag inte längre skilja på honom och karaktären JB Books.

Människans bräcklighet är aldrig tydligare än när åldern och den hemska krypande dödande sjukdomen får fäste. Vad kan man göra för att få dö med sin värdighet i behåll? Ensam med sina tankar. Filmen är märkvärdigt påtaglig i mitt huvud. Den är inte överdrivet sentimental, snarare tvärtom precis som The Duke och hans filmkaraktärer ofta var, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte blev väldigt dammigt i rummet i några scener mot slutet.

John Wayne i all ära, han är alltid bra, men filmen har än mer "true star quality". Vi ser här den alldeles underbare James Stewart i en av hans sista filmer som den vänlige Doc Hostetler samt en värdig och gåtfull Lauren Bacall som Bond Rogers. Jag är inte kompis med Lauren Bacall sedan tidigare, men hon är jättebra i denna film. Hennes mrs. Rogers balanserar upp JB Books vresiga karaktär med ett stoiskt lugn och en stilla medmänsklighet. Hon är lite drottninglik i sin uppenbarelse.

The shootist dök upp av en slump på min lista av filmer för 1976. Den är inte ofta nämnd när man söker efter de bästa westernfilmerna på "the internets". Jag är glad för att jag gav den chansen för detta är en film under radarn som verkligen levererade. Det är ett drama om en av de mest mänskliga sakerna som vi inte känner till... döden.

Jag ger The shootist fyra finkuddar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

A Beautiful Mind (2001)

Jag gillar ju historier om matematik och matematiker, och historien om John Nash som kämpar med psykisk sjukdom men senare i livet får upprättelse och till och med nobelpriset är lika spännande som den om Alan Turing och han kodbrytarmaskin. Turing behandlades nyligen i filmen The imitation game och även om den bakomliggande historien är spännande behöver inte filmen bli bra. Jag var mer sval inför The imitation game än vissa andra, host*Halo*host.

Det ligger i sakens natur att dessa filmer är BOATS och det är ofta tyvärr ett litet problem. Det blir ofta så formuläriskt och stelt. Filmen om John Nash, A beautiful mind, bjuder på ytan inte några nya grepp som BOATS. Den startar när han är helt ny på universitetet och slutar på galan i Stockholm. Egentligen handlar filmen dock bara sekundärt om hans forskning och idéer. Den handlar mest om hans paranoida schizofreni. Inom detta område är filmen både innovativ och lekfull. Jag gillar de bitarna av filmen.

Alla inblandade skådespelare är bra. De kända namnen är Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ed Harris, Paul Bettany, Adam Goldberg, Judd Hirch och Christopher Plummer. Ingen av dem stod dock ut så mycket att filmen definieras av dem. Filmen är regisserad av Ron Howard vilket brukar borga för superstabilt men inte riskabelt eller nyskapande.

Som matematiker fick alltså Nash sitt erkännande till slut. Jag älskar filmens bästa scen då hans kollegor visar honom sin respekt med att lägga ner sina pennor vid hans plats i universitetets kafé. Det är någon sorts tradition som lever där. En stor del av filmen utspelas i universitetsmiljön och det är en miljö jag gillar i filmens värld (också). En bra film i den miljön är Wonder boys. En bra bok i den miljön som jag gärna skulle se filmatiserad är Donna Tartts The secret history.

Åter till A beautiful mind. Jag kände till att Nash var en nobelpristagare och ju längre in i filmen vi kom desto mer såg jag fram emot hur de skulle behandla detta. Jag tycker att scener då pristagare får veta att de vunnit är det bästa med priset. Ni vet det där samtalet från någon från akademin i fråga. Medaljutdelningen och festen är givetvis också kul, men att få se när pristagaren får informationen är spännande. Tyvärr fumlar filmen med detta moment. Det blir en halvmesyr med en "vetting" före priset annonseras. Trist då jag verkligen såg fram emot en "tear jerker" scen där.

Detta är en helt ok film, bland de bättre BOATS om en historisk person jag sett på ett tag nu, men den är inget mästerverk. Den blev ju oscarsnominerad i alla möjliga kategorier. Akademin är verkligen svag för BOATS-filmerna. Som om de inte kan skilja på filmen och personen/gärningen som filmen beskriver.

Jag ger A beautiful mind tre låtsaskompisar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

American Graffiti (1973)

Första scenen i filmen ackompanjeras av en "skön" rockabillylåt. Andra scenen likaså. Och tredje. Och fjärde. Och femte. Och sjätte. Och sjunde... Va fan? Låt på låt på låt. Det slutar ju aldrig! Jag dör, stäng av de vidriga låtarna, jag står inte ut! En orimlig tanke studsar in i huvudet på mig. Kommer denna värdelösa  musikskatt spelas oavbrutet filmen igenom? Jämmer och elände! Attans att man inte "får" stänga av en film innan den tagit slut (självpåtagen regel).

Efter drygt femtio minuter (!) kommer en scen som inte totalförstörs av "skön" musik. Finally! Men fan vad trött jag är på filmen vid det här laget. Vad handlar filmen om? Richard Dreyfuss karaktär Curt velar om han ska åka till college eller ej. Koka soppa på en spik! Ligger filmens värde i den så svårfångade "känslan"? Känslan som dog i en kakafoni av femtiotalslåtar?

Filmen har fler riktigt svaga skådespelarinsatser där Ronny Howard och Charles Martin Smith tar priset som filmens mesigaste skådespelarinsatser. De enda som klarar sig skapligt är stjärnan Richard Dreyfuss och Lucas kompis Harrison Ford i en biroll som filmens antagonist.

Ska detta vara en klassiker? Bah. Skit åsså.

Vad är det folk gillar med denna film? Den har en tydlig melankolisk stämning och en klassisk switscharoo mellan Curt och Steve. Är det en BOATS? Vore typiskt då jag  normalt sett brukar bli uttråkad av dem.

Jag ger American graffiti en extremt svaga "coming of age"-film av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Idag har jag postat två inlägg med filmer från Decennier 1970-talet. I morse kom mina tankar om Sidney Lumet's Network upp.

Rush (2013)

Snabb.


Rush var en av flera filmer under filmdagarna som bygger på verkliga händelser, så kallade BOATS (Based on a true story). Jag brukar förhålla mig skeptisk till biografier och BOATS, men jag tänkte att om Robert Zemeckis kan göra en film som Flight intressant borde då inte Ron Howard kunna göra detsamma med Rush?

Filmen följer Formula 1-rivalerna Niki Lauda och James Hunt under några år på F1-cirkusen med kulmen tävlingssäsongen 1976. Niki Lauda spelas av spanske Daniel Brühl som tidigare setts i en del tyska filmer som Good bye, Lenin. Den engelske gamängen James Hunt spelas av Liam Hemsworth. Båda skådespelarna är intressanta att studera i denna film.

Liam Hemsworth? Thor? Jag kände inte ens igen honom. Jo, jag kände igen honom men jag kunde först inte placera honom. Jag visste inget om Rush när jag gick in i biosalongen för att se filmen, varken vilka skådespelare som var med eller något om handlingen mer än att det handlade om F1. Hemsworth var i alla fall otroligt trovärdig som tjejtjusaren med det långa lockiga blonda håret. Jag sökte i minnet efter engelsmän som kunde vara han. Jag kunde för mitt liv inte koppla ihop honom med snubben i The Avengers eller Red dawn. Riktigt imponerande, jag såg honom inte som någon annan än James Hunt under hela filmen. I efterhand kom jag på att Hemsworth är från Australien så det är inte så konstigt att han kunde spela britt.

Daniel Brühl i rollen som Niki Lauda är jag mer tveksam över. Jag kände ingen sympati eller ens förståelse för honom i över huvud taget. Inte ens under några smärtsamma scener mot slutet av filmen stack det till i hjärtat. Detta är ett tecken på att han inte funkar. För oavsett om karaktärerna är goda eller onda måste jag som åskådare kunna förstå dem eller känna med dem, även om man inte hejjar på dem eller tycker att deras gärning är bra. Ta till exempel nazisten Christophe Waltz i Inglorious basterds. Jag sympatiserar sannerligen inte med honom men hans karaktär är så karismatisk att jag gillar honom i filmens kontext. Waltz fick också en Oscar för sin rolltolkning.

Filmen är alltså någon form av bio pic. Och den är ganska tråkig som så ofta med sådana filmer. Jag brydde mig helt enkelt inte speciellt mycket om James Hunt's kvinnoaffärer, eller om Niki Lauda's vilja att vinna och psykopatiska känsla för detaljer. Jag tycker att det är på tok för lite racingscener i denna film. Ron Howard missar helt att återskapa den intensiva spänning som kan infinna sig i ett F1-lopp. Fartera, ljuden, närheten till döden och de bästa chaufförerna i världen. Det finns så mycket dramatik i loppen men Howard väljer att i princip helt skippa dramat ur tävlingssynpunkt. Om han gjort filmen med mer fokus på sporten hade den vuxit i mina ögon.

Jag vill avsluta med tre bra scener som dröjt sig kvar hos mig. En är då Niki Lauda kör en personbil på den italienska landsbygden med en kvinnlig och två manliga passagerare. Kul scen som gärna kunde ha använts som ingång till de där racingscenerna som jag saknade. En annan scen är den där James Hunt tar med sig en journalist in på toaletten efter en presskonferens. Den scenen personifierade karaktären. Men filmens bästa scen är från några av de få racingscener som trots allt finns och det är från racet i Japan. Med ett magnifikt skyfall blir scenerna inte bara spännande utan filmiskt vackra.

Filmen är bra gjord men den saknar själ. Ronnie Pettersson nämns i alla fall en gång i filmen.

Jag ger Rush två dödsföraktande vinnarskallar av fem.

Betyg: 2/5

Nej detta var en tråkig film. Kolla nu om någon av mina filmbloggarvänner blev fartblinda: Jojjenito - om film, Rörliga bilder och tryckta ord och Fiffis Filmtajm.

Cowboys & Aliens (2011)

Demons took your gold.

Director Jon Favreau, Producer Ron Howard och Executive Producer Steven Spielberg. Wow. Now we're talking.

Jag visste inte mycket om denna film när jag la mig till rätta i sängen i stugan och slog på ännu en film i Sommarklubben. Tänk er Tompas War of the worlds fast den utspelas i vilda västern och med trästubbarna Daniel Craig och Harrison Ford i huvudrollerna. Vi får då en lagom spännande, lagom underhållande och lagom meningslös actionfilm med cowbojsare och  indianer, och aliens.

Alla de vanliga delarna i en klassisk western är med. Den trygge sheriffen som fångar in den efterlyste, fåordige hjälten. Den arge rika ranchägaren med den odugliga sonen som skapar oreda i staden. Den vackra frun och hennes mesige man, som senare visar sig kunna skjuta rakt i alla fall. Den lille pojken som inte har en far och ser upp till en ny fadersgestalt.

Och det mysiga och fina samarbetet mellan de vita och indianerna. Men vänta nu, det brukar man inte se i klassiska westerns...

Nej, precis. Detta är inte en vanlig western. Det är en ovanlig western. Om filmen tillför något vettigt till genren kan jag inte säga. Men om man gillar westerns och kan tänka sig att acceptera lite demons (aliens), då kan detta vara en film för dig.

Daniel Craig är tystlåten och butter, men han är sannerligen ingen John Wayne. Harrison Ford gör säkert sitt bästa, men när han är vresig och arg i filmens inledning har jag väldigt svårt att tro honom. Han är en snäll gammal gubbe, ju. Den olidligt äcklige Paul Dano spelar den odräglige sonen helt perfekt. Keith Carradine spelar den trygge sheriffen och favoriten Sam Rockwell spelar den lite mesige "Doc".

Sommarklubben fortsätter att överraska. Jag hade inte sett marknadsföringen på denna film, men bara av namnet trodde jag att jag skulle få se en actionkomedi mer lik Will Smith's Wild wild West. Men ingen komedi, ack nej. Snustorr. Ganska spännande ett tag.

Jag ger Cowboys & Aliens två guldtörstande demoner av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Ransom (1996)

It shouldn't be a problem.

"Ransom" är en tät kriminalthriller om en kidnappning av en rik familjs son. I huvudrollerna ser vi Mel Gibson och Rene Russo som paret Mullen. Mels karaktär Tom är en skrupelfri företagsman. I filmens inledning blir sonen kidnappad och bovarna vill ha två miljoner dollar för att lämna tillbaka pojken. FBI kopplas in och snart är en spännande "katt och råtta"-lek igång. Tom är hård och boven är hård. En större del av filmen består av en viljornas kamp mellan antagonisterna. Jag skulle vilja jämföra envigen med en heads-up high stakes cash game. Förutse, analysera tendenser, höja insatserna och vinn!

"Ransom" är inte en jättebra thriller, det finns mer intressanta filmer i genren, men den underhåller dig i några timmar. Den får två dödshot av fem möjliga.

Betyg: 2/5