Disenchanted (2022)

 

Enchanted kom 2007 och den var en mycket positiv överraskning för mig. Amy Adams i sitt esse som Disneyu-prinsessan som dyker upp som "Live action"-figur i New York City var underbart. Jag var sugen, förväntansfull och lite, lite orolig för magplask när uppföljaren nu dök upp hela 15 år senare. Sablans vad tiden går fort...

Och om det inte var känt tidigare kan vi nu slå fast att Disney kan trolla! Denna gång har de trollat bort all magi från den första filmen och gjort uppföljaren Enchanted fruktansvärt dålig. Usel. Bra trolleri ändå Disney, bra trollat med oss i publiken.

En kort bit in i filmen efter Giselle och hennes familj flyttat ut i förorten fick filmen en liten vajb av WandaVision men den försvann snabb. Så kul skulle vi tydligen inte ha det.

Är det roligt med en gråtmild Amy Adams? Hon kör en tillgjord ljus röst och verkar vara på på gränsen till gråt filmen igenom. Hur tusan tänkte de här?

Idén är trots allt ganska intressant. Via förvecklingar blir Amy Adams Giselle en ond häxa, och allt håller på att gå åt skogen. Men tyvärr går ju detta inte för sig. Istället för att gå hela vägen låter de Giselle vara ond men egentligen snäll och det snälla vinner och allt blir bra igen... det vill säga blir dåligt igen eftersom det var det filmen var innan hon blev ond-fast-god.

Denna film har till skillnad från första filmen absurt många sånger. Det är ju trots allt Disney. Fast inte Disney med lite nya alternativa idéer som i Enchanted utan trista "gamla" Disney. Och tyvärr är sångerna inte fyndiga med blinkning i ögat utan smöriga så in i bomben. Urtråkigt. 

Den enda som fortfarande är rolig är James Marsden som sagoprinsen Edward. Amy Adams är osannolikt svag med tanke på vad hon kan. Patrick Dempsey är som vanligt trist och nykomlingen Maya Rudolph är usel. Generellt sett är birollskaraktärerna undermåliga i denna film, något som bland mycket annat var en styrka med den första filmen.

Mycket stor besvikelse.

Betyg: 1/5

Popstar: Never Stop Never Stopping (2016)

Det är svårt det här med att värdera tips man får på komedier. Humor är ju så otroligt personligt. Satiren och musikdokumentärs-spoofen Popstar: Never stop never stopping dök nyligen upp på två topplistor över 2016 års bästa filmer. Jag lystrar alltid lite extra när nya komedier hyllas. Klart jag ville se filmen före jag drar strecket i sanden för 2016 sammanfattningen som kommer lite senare.

Ja, men detta var väl helt ok? Överlag blev jag såklart lite besviken då den inte alls levde upp till den nivå jag hade hoppats. Det är inte en ny Vacation (2015) om man säger så. Filmen passar nog mer till dem av er som gillar den gamla godingen This is Spinal Tap som också är en allmänt hyllad satir och musikdokumentär-spoof. Det är en annan film jag inte är jätteförtjust i så jag borde kanske varit varnad? Men eftersom jag inte kände till att filmerna påminde om varandra så blev jag inte förvarnad i tid.

Andy Samberg spelar en popstjärna som gjort solokarriär efter några år som del i ett pojkband. Managers, de gamla vännerna i pojkbandet, massmedia, publicister, nya konkurrenter... Detta är som en lång radda med SNL-bits uppradade efter varandra. Vi får också en herrans massa interna skämt från branschen och ännu fler cameos från dagens musikelit, mestadels från hipp hopp och annat modernt.

Det är småroligt mest hela tiden och riktigt kul i några få scener. Jag är kanske inte tillräckligt insatt eller intresserad av modern R'n'B-musik för att vara rätt publik för denna film. Undrar däremot om inte Jojjenito skulle gilla detta en hel del.

Några få dagar efter jag såg filmen kommer jag knappt ihåg en enda scen. Justin Timberlake spelar en bifigur i filmen och han är rolig. N ä, detta var kanske inte för mig ändå. Jag ger Popstar: Never stop never stopping två smash hits av fem möjliga.

Betyg: 2/5