Obi-Wan Kenobi - Season 1 (2022)

Disney+ fortsätter att pumpa ut serier från Star Wars. Efter den överraskande svaga serien om Boba Fett kom så turen till Obi-Wan Kenobi. Jag var inte superpepp på serien trots dess huvudkaraktär. Tyvärr besannades alla farhågor. Serien kan bäst beskrivas som rakt upp och ner som tråkig. Den magi som originaltrilogin besatt är som bortblåst. Manus är både för simpelt och onödigt invecklat. Besvikelsen borde inte vara så markant, men jag måste någonstans innerst inne ha hoppats på att den skulle varit bra i alla fall...

Ewan McGregor var ok i rollen som General Kenobi på dekis, det var i alla fall inte han som drog ner serien. Säsongens största problem var den helt misslyckade planteringen av Reva, hennes back story och story arc. Tala om en stor besvikelse. Jag tror inte att det var skådespelerskans fel, det låg i manus och story telling. 

Hur de använde Dart Vader var också närmast patetiskt. Fajten mellan honom och Obi-Wan ute vid ett grustag var kanske seriens höjdpunkt om man menar tvärtom. Till sist blev det inte speciellt bra med den lilla flickan som spelade en ung Leia. Visst hon var rolig och tolererbar i några få scener men mestadels funkade det inte alls för mig. Var det verkligen någon som såg Leia genom hennes agerande?

Ett exempel där showen misslyckades totalt var när Tala dog. Musik, dialog och klippning signalerade att teamet bakom showen såg scenen som en känslomässig storm, men pga av dåligt etablerade karaktärer och slafsigt genomfört berättande kände jag tyvärr mycket lite när scenen spelades upp. Träligt.

Jag kan inte komma på någon bra aspekt från serien över huvud taget och jag är allt annat än sugen på att se om den. Nej, detta var inte bra, men, den var i alla fall bättre än WoT S1! 

Betyg: 2/5

Haywire (2011)

Gina Carano är bad ass som superagenten i Steven Soderberghs agent- och actionthriller från 2011. Jag vet inte varför jag missade denna när den var ny för filmen var ju faktiskt riktigt bra. Caranos Mallory skulle ju kunnat bli något av en kvinnlig Bond. Men nej det verkar ju för galet, eller hur? En kvinna som Agent 007. :-)

Filmen är snyggt gjord och riktigt najs under hela speltiden. Det stora problemet som jag kan känna är att filmen bara visar en del av historien. Det finns en massa intressanta saker som hänt före filmen startade och en hel del spännande och avslutande action som händer  under och efter filmens slut. Det där med att börja mitt i en actionscen och sluta mitt i en annan scen kan vara bra, om det genomförs perfekt, men jag kände att det drog ner denna film lite. I just detta fall hade det kanske varit bättre med ett historia som hade en start och ett slut. Nu kändes det lite spekulativt, lite prettovarning på orsakerna till detta konstnärliga grepp. Jaja, det vi fick se var bra i alla fall.

Gina Carano är jättebra i huvudrollen och vi får se idel kända alfahannar och gamla silverryggar i birollerna. Channing Tatum som dansade och åmade sig igenom den förra filmen jag skrev om är med här igen. Dessutom ser vi Michael Fassbender, Michael Douglas, Antonio Banderas och så den lite veke och ständigt överskattade Ewan McGregor. En av de mest trivsamma stunderna var med Bill Paxton som Mallorys pappa. Paxton är fin.

Synd att inte Soderbergh följde upp denna film för jag hade nog gärna sett ytterligare ett äventyr med Mallory Kane. Nu blev denna film mycket underhållande för stunden men den lämnade inte några bestående intryck efter sig. Därmed blir det en stark trea!

Betyg: 3+/5

Star Wars: Episode III - Revenge of the Sith (2005)

Ok, jag trodde att denna film skulle vara lite mer solid. Men ack icke. På pappret händer en massa superdramatiska saker med karaktärerna i denna film, men trots det känns filmen helt meningslöst och ointressant. Karaktärerna i filmen är lika djupa eller intressanta som de Legofigurer de skapats för all sälja. 

Än en gång förblir jag totalt oengagerad över vad karaktärerna i filmen gör eller utsätts för. Det är så trist.Anakin är fortfarande groteskt dålig som karaktär. Både manus och skådespeleri från Hayden Christensen är minst lika dåligt som i förra filmen. När jag skriver att jag finner Anakin lika dålig och irriterande som Jar Jar Binks i The Phantom Menace förstår ni säkert hur illa jag tycker om honom. Det pratas om Anakin som om han vore en god karaktär, men det är bara på pappret. Lucas misslyckas totalt visa honom som positiv någon enda gång och då blir inte övergången till den mörka sidan speciellt dramatisk, eller ens intressant.

Problemet med Episode 1-3 är att Lucas verkar vara mer orienterad mot storpolitiken och institutionerna (The Republic, The Senate, The Trade Federation, The Jedi order, The Clone army och The Battle Droid army) än någon enskild karaktär i filmen. Allt för lite tid ges åt en riktigt story-arc för våra hjältar. De är statiska och grunt "målade". Jag har en vag känsla när jag ser dessa filmer (Ep 1-3) att karaktärerna agerar efter vad som behövs för historien Lucas fokar på, inte efter hur karaktärerna skulle agerat om de var "fullödiga levande" karaktärer. Detta är mest tydligt med Anakin... Och eftersom hela denna film handlar om honom och inget annat blir det problematiskt för mig.

Scenerna när Anakin blir övertalad av Palpatine att komma över till den mörka sidan är otroligt dåligt underbyggda. Hur snabbt går Anakin från att han vill ställa Palpatine inför rätta till att han helt sällars sig till den mörka sidan? Det handlar om 10 sekunder eller något sådant. Och i nästa scen åker han iväg för att mörda ett antal små barn! Detta efter mer än 10 års jedi-träning under Obi-Wan Kenobi. Du har failat Obi-Wan må jag säga. Denna otroligt stora svängning i grundläggande värderingar och motiv hanteras med en eller två repliker i filmen. Nej, Lucas har helt struntat i att hantera den potentiellt spännande förvandlingen hos Anakin. Och det är ju precis detta som denna film handlar om. Visst får vi se en massa jedis mördas av the clone army, och det borde blivit mer känslosamma scener. Men i skuggan av berättelsen av Anakin förbleknar de potentiellt bra sakerna i denna film fort.

Jag kan inte undgå att jämföra Revenge of the Sith med Joss Whedons sci-fi Serenity från samma år som till motsats till denna film helt fokuserar på karaktärsutvecklingen hos några väl utvalda huvudpersoner framför en fond av storpolitiska händelser.

Jag har gett mig attans på att lyfta fram vad jag gillar med filmerna, även de dåliga. Denna gång får jag verkligen anstränga mig för att hitta något av intresse. Scenerna med Palpatine ganska bra över lag. Jag gillar dem framför allt när Anakin inte är med. 

Är inte slutet bra då? Jovars, de sista tio minuterna är något bättre. Men när slutet barmhärtigt nog anländer har jag redan funderat på vad jag ska ha till middag imorgon flera gånger om så det är "too little, too late" för mig...

Vad som inte är lika bra är Yoda som en slags actionfigur, även om han säkert sålde bra som sådan. I de gamla filmerna såg jag honom som en vis gammal Jedi som agerade lite i utkanten av historien om Luke, och där passade han bra. Nu blir han någon slags huvudroll, och som slagskämpe till och med och det funkar inte alls. Det blir bara fånigt när han studsar omkring som en gummiboll frenetiskt viftande med sitt lasersvärd. Han är inte speciellt bra gjord i cgi'n och jag köper inte det de säljer. Nej tack, ingen "action figure" av Yoda för mig tack.

Jag ger Star Wars: Episode 3 - Revenge of the Sith" en fånig ödla av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Obligatorisk hemläxa för er alla som håller med mig, OCH för ni som inte håller med mig... NOOOOOOOOOOO.

Star Wars: Episode II - Attack of the Clones (2002)

Attack of the Clones är ett fall framåt jämför med förra filmen. Den har fler scener som ger mig Star Wars-vibben och generellt sett bättre miljöer. Filmen är dock inte utan problem. Den är uppdelad i två delar, dels den starkare delen om Obi-Wan och hans detektivarbete om vem som försöker mörda Padmé, dels den svagare om Anakin och Padmés relation.

Filmens story är rörig som tusan. Helt onödigt då det är en Star Wars-film. Betänk hur enkla och effektiva episode 4-6 var och hur det passade för denna typ av fantasysagor. Här är det rebelliska handelsfederationer som försöker bryta sig ur The Republic och två hemliga arméer som byggs utan att man vet vem som styr dem, en klon-armé och en robot-armé. Min kritik gäller inte att jag inte förstår utan att det är uppsvällt och oeffektivt. Historien som vi är intresserade av är inte betjänt av allt detta storpolitiska dravel.

Filmens svagaste länk är dock Hayden Christensen som spelar Anakin. Han är fasansfullt dålig. Skådespeleriet är inte det enda som suger. Manus rörande Anakin är skandalöst dåligt. Karaktären är vresig, arrogant och tämligen korkad från allra första scenen vi ser honom. Senare under filmen och i den efterföljande tredje episoden kommer han lockas över till den mörka sidan. Denna transformation från de goda till de mörka borde kunnat bli en jätteintressant utveckling. Men då krävs att han startar från den goda sidan. Vi måste åtminstone gilla honom lite grann för att det ska bli någon effekt av att han förleds över till andra sidan. Han är inte älskvärd en enda sekund i mina ögon. Han är tvärt emot vad jag tror att en jedi ska vara, vilket också Obi-Wan är inne på om och om igen när han tillrättavisar honom. Han beter sig dock mest som ett rebelliskt barn utan någon uppfostran. Resultatet blir att jag inte bryr mig speciellt mycket när Anakin går över till den mörka sidan och det måste vara ett monumentalt misslyckande. Jag finner det otroligt konstigt att Lucas med sitt manus och regi så totalt missade målet med den viktigaste karaktären i hela "nya" trilogin. Har George Lucas blivit så stor att alla hans medarbetare bara vågar säga "Yes, sir"?

Anakins kärleksrelation med Padmé är också fruktansvärt dålig. Det känns helt orimligt att hon skulle falla för honom. Det är snarare så att han uppvisar alla tecken på en blivande hustrumisshandlare och översittare. Denna del av filmen är nästan lika dålig som The Phantom Menace.

Lyckligtvis har vi en hel del scener med Obi-Wan och de ger mig lite hopp. Help me Obi-Wan Kenobi, you're my only hope. I flera av scenerna med honom får jag lite Star Wars-feeling. Jag gillade den inledande jakten på lönnmördaren även om den var lite överdriven. Den långa scenen hos det lustiga folket som producerar klonerna var riktigt bra. Det konstiga folket, med de långa halsarna och stora ögonen, ser precis ut som jag tänker mig the Aelfinns i The Wheel of Time.

Rent generellt sett är det något fler bra scener i denna film, om man jämför med The Phantom Menace, men den når inte ända fram. Låt mig ta ett exempel och jämför denna film med A New Hope. I båda filmerna kommer "våra hjältar" till Tatooine och besöker familjen Lars som bor i nedgrävda boningar ute i öknen. I denna film får jag ingen mysig känsla alls. I A New Hope är de scenerna varma och mysiga. Inte för inte är det en av de scener som jag känner mig nostalgisk av.

De svagaste delarna med Attack of the Clones är alltså Anakin som karaktär och hans obefintliga utveckling, Anakins och Padmés kärlekshistoria samt Hayden Christensens skådespeleri.

Favoritscenerna är Obi Wan på havsplaneten Kamino samt delar av slutfajten med alla Jedis på Geonosis. Tyvärr är inte fajterna i slutet speciellt spännande och de saknar något som vi får i de gamla filmerna: karaktärer som vi känner för och "coola" skurkar. Scenerna med alla Jedis som dör borde varit mycket starkare än vad de var (om man tänker på vad som sker på duken).

Jag gillar också call backen mellan denna film och The Empire Strikes Back med ett anfall på bred front. Här är det Jedis och klonerna som anfaller droidarmén, i The Empire Strikes Back är det Rymdimperiet med sina storm troopers som anfaller Leia, Han Solo och rebellerna på isplaneten Hoth.

En sista liten fundering... Vad var det för fånigt segel George Lucas satt dit på Count Dooku's rymdskepp? Hehe.

Jag ger Star Wars: Episode II - Attack of the clones två svaga kopior av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Star Wars: Episode I - The Phantom Menace (1999)

Det börjar redan i första scenen ned ett tjutande rymdskepp som åker genom rymden. Jag måste ha sett Joss Whedons film Serenity minst tio gånger sedan jag såg en Star Wars-film senast och i Whedons värld är det tyst i rymden. Som de ska vara!

Episode 1... Damn, vad uselt detta var! Jag visste att den får mycket skit hos fansen men jag trodde att den var hyfsat duglig i alla fall. Men nej... detta var den sämsta film jag sett på mycket länge.

Var ska jag börja? Hela Star Wars-serien är en fantasy som utspelas i space. Filmer av detta slag är antingen charmiga eller fåniga. Gränsen däremellan är hårfin. Vi vet från serier som den om Harry Potter att även "barnsliga" historier kan vara nog så bra för vuxna. Men här i Episode 1 går det helt överstyr. Hela filmen har en fånig ton och det känns än mer tydligt nu 2015 att allt i filmen bara är en reklamkupp för att få sälja plastleksaker via hamburgerkedjor.

Det börjar med det extremt krystade handelskriget. What the fuck? Star Wars lever på en ganska simpel story. Det ska vara det goda mot det onda. Rymdimperiet mot rebellerna. Att konstra till det med en massa invecklade ointressanta sidokonflikter ger inget mervärde.
Edit som uppföljning av kommentarer nedan: Det jag inte gillar är Lucas fokus på institutionerna i konflikten, på bekostnad av huvudpersonernas karaktärsutveckling. De äldre filmerna fokuserar helt på ett fåtal karaktärer som "råkar" befinna sig i konflikten (oavsett om de har en hel del att göra med hur den får ett slut).  

Sen hade jag helt glömt hur uselt allt runt lilla Anakin var. Jake Lloyd, barnskådespelaren, är usel. Pernilla August som Anakins tärda mamma Shmi är kass och vad hur tänkte Lucas runt jungfrufödseln? Det om något var pretto, Fredrik. Midichloriner-biten var också totalt malplacerad.

Det känns som att filmen inte har någon handling och de som förordar The Machete Order och därmed säger att man inte behöver se Episode 1 alls har HELT RÄTT! Avsaknaden av stakes känns tydlig i denna film. Jag blir aldrig engagerad som åskådare.

Filmens största svaghet är dock Jar Jar Binks. Jag som hade för mig att han bara var med i inledningen. Men nej, han förstör filmen mest hela tiden. Även alla "häftiga" djurliknande karaktärer är på fel sida av fånighetslinjen. Jag gillar inte när påhittade arter pratar engelska (japp jag tittar på dig Star Wars och på dig Star Trek). Det funkade bättre i den gamla trilogin, mest för att de lustiga figurerna mest är i bakgrunden och endast fungerar som detaljer som hjälper till att bygga världen. I denna film kommer de i fokus och då blir det pannkaka. Dessutom är den nya figurerna väldigt dåligt gjorda trots "modern" cgi.

Den bästa av dessa karaktärer är nog Watto men det är mest för att han påminner mig lite om Badger i Firefly.

Jag fann inte en enda karaktär som "likeable" i denna film. Liam "Big dikkus" Neeson är torr och trist. Ewan McGregor är i bakgrunden och även om han försöker ge oss glimten i ögat är han ointressant. Natalie Portman är helt ok och kanske filmens lilla ljusglimt förutom skurkarna. Här i ettan ska vi luras att inte veta vem The Emperor är men det fungerar väl sisådär. Den nya Sith lorden Dart Maul var i alla fall bra. Det lilla han fick vara med.

Att R2-D2 och C-3PO har en så stor roll i denna film får ses som tröttsam "fan service". Jag finner deras deltagande mer belysande av avsaknaden av nya idéer än nostalgisk återblick.

Finns det då några bra scener i filmen? Jag måste lyfta tre bra saker... Jag gillade inledningsscenen med Qui-Gon och Obi-Wan och deras fajt på rymdstationen hos The Trade Federation, speciellt när Qui-Gon körde lasersvärdet igenom "the blast door". Sen tycker jag att pod racet var helt ok. Visst är scenen för lång men jag gillade den sekvensen, speciellt det coola ljudet som kom från Sebulbas pod. Till sist gillade jag de två scenerna med fajt mellan Darth Maul och Qui-Gon (och Obi-Wan i andra scenen). Lite klassisk light saber fight helt enkelt.

Som helhet var detta mycket sämre än jag kom ihåg det. Inget av det jag kom ihåg som bra fanns kvar och de svaga delarna har nu helt tagit överhanden. Även om man måste ge cred åt George Lucas för att han tänkte ut denna värld en gång i tiden så bevisar han än en gång att hans manus inte håller längre och att han är en ännu sämre regissör än manusförfattare.

Jag ger Star Wars: Episode 1 - The phantom menace en "the chosen one" av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Big Fish (2003)

Jag vet inte riktigt hur Big Fish slank in i projektet. Jag hade en kollega för några år sedan som tjatade om att det var världens bästa film. Men den är regisserad av Tim Burton och det får anses som en stor varningsklocka. Den mannen har om och om igen bevisat att han har dåligt omdöme och jag litar inte på honom över huvud taget. Big fish handlar om relationen mellan en gammal man på ålderns höst och hans vuxne son.

Den gamle mannen Ed Bloom spelas av Albert Finney. Ni vet den buffliga advokaten som anställer Erin i filmen Erin Brokovich? Stora delar av denna film är tillbakablickar till Eds tidigare liv och som ung spelas han av den kraftigt överskattade Ewan McGregor. Sonen Will spelas av den förträfflige Billy Crudup. Kommer ni ihåg honom från Almost famous? Wills fru spelas av Marion Cotillard. Hon är som alltid otroligt bra och intressant. Hon ställer frågor till mig i publiken... Till näst sist nu när vi ändå håller på att rabbla skådespelare har vi Jessica Lange i rollen som Eds fru Sandra. Och till sist har vi Helena Bonham Carter i hela tre roller. Nähä, är Helena med i en film av Tim Burton? Vad originellt.

Pappan Ed har hela sitt liv berättat fantasifullt om sitt äventyrliga liv. Han har också lämnat sin familj i sticket och tillbringat större delen av sonens uppväxt på resande fot. Ed har varit så frånvarande från familjen att till och med hans unga fru i en scen berättar att hon trodde att han hade an annan familj på sidan. Pappan struntar i sin son på ett graverande sätt. Han lever för sina berättelser. Han framstår som en mytoman i värsta fall eller en man som vässa sina historier å det grövsat i bästa fall. Det går så långt att han på sonens bröllop tar över med en av sina utdragna meningslösa historier om hur han fångade en stor fisk (Big fish).

Jag blir lite provocerad av denna film. Den "goe" gubben Ed framställs som en man som lever i gränslandet mellan fantasi och verklighet och att detta skulle vara något positivt. Ed ser verkligen som en saga där magi blandas med den bistra verkligheten. Filmen är som en hyllning till de som ser magisk realism i livet. Men egentligen är Ed ett stort präktigt asshole som försakat sin familj. Som om hans fåniga historier skulle ta bort något av hans ansvar. Jag tror inte att de som hyllar denna film har ett lika stort förakt för karaktären Ed som jag. Med tanke på den absurda försoningsscenen i slutet av filmen tror jag att filmmakarna är på Eds sida. Han är en "go gubbe" i deras ögon. Jag känner bara avsky för honom. Jag gillar inte denna film då den verkar hylla en usel människas usla livsbeslut. Det handlar inte om att filmen är dålig för att jag inte gillar huvudpersonen, Det handlar om att filmen är dålig för att filmmakarna hyllar en dålig huvudperson. Det känns som att filmen (filmmakarna) manipulerar mig och försöker få mig att gilla ett praktsvin. Den känslan tycker jag inte om.

Filmens bästa delar var de i nutid. Jag gillade de få scenerna med Marion Cotillard och Billy Cudrup. Tillbakablickarna med Ewan McGregor som Ed Bloom var mer eller mindre trist. Fasen, McGregor är verkligen inte en favorit. Han har något tillgjort över sig i denna film (och ofta annars också). När jag en kort bit in i filmen endast hörde Forrest Gumps enfaldiga stämma komma ut ur McGregors mun var filmen än mer körd i diket för mig. Tänk på det nästa gång ni ser filmen. Ed Bloom modell yngre låter precis som Forrest Gump. LOL, Det var antagligen inte menat.

När, detta var inte min kopp av te. Vidare till andra bättre filmer. Jag ger Big fish två roliga bankrån av fem möjliga. Bankrånet var roligt i alla fall!

Betyg: 2/5

Beginners (2011)

I don't want to just be theoretically gay. I want to do something about it.

Äpplet faller inte långt från trädet. Oliver Fields (Ewan McGregor) sörjer sin nyss avlidna far samtidigt som han inleder en kärleksrelation med den franska skådespelerskan Anna (Mélanie Laurent). Scenerna när de blir ihop första gången är otroligt mysiga. De möts på en maskerad. Bara det är en fantastisk start, det är ju så kul att gå på maskerad! När Anna dessutom har fått order från sin läkare att hon inte får prata på grund av problem med stämbanden blir Olivers och Annas förförelsedans något helt annorlunda. Och gullig.

Hur var det med äpplet då? Jo, Olivers föräldrar Hal (Christopher Plummer) och Georgia (Mary Page Keller) levde ett känslokallt och kärlekslöst liv. Som litet barn måste Oliver sett sin mors frustration över en icke närvarande fader, både själsligt och fysiskt. Oliver lärde sig då att inte knyta an för mycket. Barnen gör ju så ofta det som föräldrarna gör, inte vad föräldrarna förmanar eller säger. Äpplet faller inte långt från trädet.

När vi möter Oliver som vuxen är det uppenbart att han har svårt att binda sig. Hans relation med Anna tar den mer brokiga vägen, det är inte full fart på en motorväg i alla fall. Filmen visar på ett bra sätt hur han slits mellan nuet och dåtiden. Hans mor dog fem år tidigare och efter hennes död hittade hans far en ny partner. Kort efter det blev fadern diagnoserad med cancer. Trots sjukdomen levde han upp under sina sista år och omfamnade livet och kärleken. För Oliver måste det varit en förvirrande känsla, att se sin far som var så kall mot hans mor leva upp under skymningsfasen av sitt liv, och transformeras till en levnadsglad nybörjare i kärlekens skola. Och precis som sin far är Oliver en nybörjare på relationer, men Oliver inser till slut att det är bättre att börja sent än aldrig. Något som hans far med övertydlighet bevisat.

Christopher Plummer har nominerats till en Oscar för bästa manliga huvudroll. Jag känner mig kluven till detta. Hans Hal är glad och sprallig filmen igenom, men det är långt ifrån ett dynamiskt porträtt av den döende mannen. Varför får vi inte se några känslor som vemod, sorg, ånger osv. Det hade gjort den gamle mannen mer helgjuten tycker jag. Anledningen till att han uppmärksammats så mycket är troligen att han i denna film spelar en roll som går på tvärs de roller han brukar spela. Christopher Plummer har sedan länge varit type castad att spela statsmän, företagsledare eller andra figurer på tunga positioner med mycket makt. Men här i "Beginners" spelar han en "vanlig" man, och det räcker tydligen till en nominering i alla fall.

Ewan McGregor var istället den stora behållningen för mig i denna film. Jag har länge misstänkt att McGregor varit otroligt överskattad som skådespelare, men denna gång måste jag buga mig och lyfta på hatten för ett jobb bra gjort. Han är mycket bra i rollen som Oliver. Och han får göra en mängd olika känslor också. Speciellt en scen när han står i en dörröppning och studerar sin far var mycket stark, såvitt jag kommer ihåg.

"Beginners" var ganska bra. Den är ett starkt drama och för er alla som gillar lite gråtmilda dramer är detta perfekt. Jag fann den dock lite sövande och långsam. Jag nickade nog till både en och två gånger och det är sannerligen inte ett bra tecken. Därför blir det inte högsta betyget, men filmen är klart godkänd och jag rekommenderar den helhjärtat. Jag ger "Beginners" tre döende fäder av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, filmen står som 2010 på imdb då den gick på vissa filmfestivaler redan under 2010, men den hade premiär på bio både i USA och i Sverige under 2011 så jag hanterar den som en 2011:a.

Black Hawk Down (2001)

Super 6-1 is down. We've got a bird down in the city.

"Black Hawk Down" är den bästa krigsfilm jag sett! Närvarokänslan är otrolig och det gör filmen ännu mer dramatisk. När filmen dessutom beskriver en verklig händelse blir anspänningen total.

Jag hade läst boken med samma namn före jag såg filmen för första gången. Boken är också helt otroligt spännande och intressant. Författaren Mark Bowen har genom intervjuer och militärt material återskapat så bra det går vad som hände i Mogadishu det ödesdigra dygnet hösten 1993. Journalisten Bowen har bland annat fått lyssna på all radiotrafik mellan de amerikanska enheterna under hela slaget.

Filmen visar slaget ur de amerikanska soldaternas synvinkel. Filmen behandlar medvetet inte de politiska, sociala eller geografiska aspekterna av konflikten. Kultursnobbarna på DN gav filmen dålig kritik för att den inte tog upp detta ämnet. Hur besynnerligt! Bowen behandlar frågorna lite mer i sin bok och han spekulerar i om vad som hände i Somalia under tidigt 90-tal kan ha en direkt koppling till Al Qaida och terrordåden under 90-talet som kulminerade i 9/11 och USAs intåg i Afghanistan.

Filmen är regisserad av mästaren Ridley Scott. Detta är ett av hans lyckade projekt. Filmens foto är spektakulärt, speciellt inledningsscenerna i en kall blå ton. Under slaget lyser filmen av en febrigt varm gul ton. Filmens cinematograf är mycket riktigt Kieslowski's gamle fotograf Slawomir Idziak. Till slut tycker jag att filmmusiken också är "top-notch". Den är komponerad av Hollywood-veteranen Hans Zimmer.

Skådespeleriet är inte det primära i en film av detta slag, som spelas som om den vore dokumentär. Ridley Scott har dock samlat ett stjärnspäckat gäng; Eric Bana, Tom Sizemore, Ewan McGregor, Orlando Bloom, Josh Hartnett, Sam Shepard, William Fichtner med flera.

Filmen får betyg fem!

Betyg: 5/5

Cassandra's Dream (2007)

There's no going back from this.

Skuld. Som i skuldkänslor, skyldig till brott eller spelskulder. Woody utforskar brott och straff, handling och konsekvenser, i "Cassandra's dream" från 2007. Den följer i spåret efter filmer som "Små och stora brott" samt "Match point".

Ewan McGregor och Colin Farrell spelar två bröder, vanliga trevliga killar från undre medelklassen som av olika skäl har ekonomiska trubbel. De söker hjälp hos sin rike morbror. Han hjälper gärna till, men han har också behov av hjälp, fast av ett annat slag. Morbrodern vill bli kvitt en ihärdig anställd som kan vittna mot honom i något diffust fiffel. Bröderna är olika som dag och natt. Den ena liknar deras far, en vänlig, lätt självföraktande "ordinary Joe" som lite misslyckat driver en restaurang. Den andre brodern är mer ambitiös, alltid med en ny "affär" på gång. Han liknar den inom familjen högt värderade morbrodern, en "self made" miljonär.

Jag vill börja med vad som är bäst med filmen... Jag tycker att Colin Farrell spelar skjortan av Ewan McGregor. Farrells nervösa, oroliga men kloka Terry är mycket bra. Ewan McGregor är dock som vanligt ganska slätstruken. Han blev ju så omtyckt efter genombrottet i "Trainspotting", men är han bra egentligen? Han är ju inte speciellt bra, va? Han lever på gamla meriter, ett gott utseende och en pojkaktig charm. Det andra som är bra med filmen är den sköna segelbåten bröderna köper i början av filmen, och som de olycksbådande nog döper till Cassandra's dream. Båten är en liten pärla!

Cassandra hade förmågan att se in i framtiden, se vad som går snett, men hon hade en förbannelse över sig så att ingen tog hennes varningar på allvar. Det är lätt att vifta bort varningarna på grund av att budbäraren är svagsint eller galen. Terry är Cassandra.

Vad är det som inte är så bra då? Hela filmen är ganska svag, som ett 1800-tals franskt moraldrama. Det är inte första gången historien berättas och frågan är vad denna version tillför. Jag tycker att dialogen är ovanligt svag för att komma från Woody. Antingen är han i en svacka, eller utanför sina hemtrakter. Filmen utspelas ju i London. Eller är det så att det är skådespelarensemblen som inte levererar? Dialogen känns i alla fall oharmonisk, ibland teatralisk. Är det per design? Vet inte. En annan lurig sak är att flera av karaktärerna stammar en massa i filmen. Oklart varför.

Filmen är ett drama och ska ställa djupa moraliska frågor, men jag rycks inte med. Den är inte alls helt kass, men utan en fängslande handling och med tveksamma skådespelarprestationer så faller denna platt till marken för mig. Den får två svaga bröder av fem.

Betyg 2/5