War Dogs (2016)

War dogs är skriven och regisserad av Todd Phillips. Vad har vi på Todd Phillips? Han har gjort två riktigt roliga i Old school och re-maken av Starsky & Hutch. Han är också känd för Road trip och The hangover-trilogin där den första var kul men de efterföljande två - not so much.

Med War dogs har Phillips slagit in på en ny bana. Han har gjort en mini-"The wolf of Wall Street". Här har vi ett drama som bygger på en osannolik men sann historia om två tonåringar från Miami som blev stora players inom vapenhandeln som distributörer till Pentagon. Phillips är kanske ingen ny Martin Scorsese, men hans film har likt Scorseses "förlaga" en attityd och ett humoristiskt anslag som gör filmen till en fröjd att beskåda.

Jag gillar denna film mycket även om den har en bit kvar upp till The wolf of Wall Street. Men den höjer sig över mängden ändå. Miles Teller som vi lärde känna i Whiplash och The spectacular now spelar huvudrollen. Hans slajmiga kompis och affärspartner spelas av Jonah Hill. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Jonah Hill. Han verkar vara ett asshole privat och hans karaktärer på den vita duken brukar allt som oftast också vara sliskiga. Är det ett tecken på en briljant skådespelare som kan förställa sig, eller har han helt enkelt bara tagit med sin privata persona in i rollerna? Tills jag är överbevisad om motsatsen kommer jag anta det senare.

Men oavsett vad man tycker om Jonah Hill så får man ge honom cred för att han passar in mycket bra som den bufflige Efraim. Och jag älskar hans bisarra skratt.

Filmen är inte lika mycket "in your face" som "The wolf " är men den har ändå en frejdig "don't give a damn"-attityd och den beskriver en makalös historia. War dogs påminner mig också om den förträffliga Charlie Wilson's war (på grund av temat) samt The big short (på grund av det lätta anslaget i berättelsen). Phillips lyckas på ett bra sätt visa hur killarnas entreprenörsanda tar dem framåt och hur absurd vapenhandeln är. Jag vet dock inte hur effektiv den ironiska tonen är som opinionsbildare, och med lite otur kan denna film hamna i samma blåsväder som The wolf of wall Street där det blir otydligt om filmen hyllar brottslingarna eller ej. Men för mig är det en del av charmen med dem båda. Filmer som skriver oss i publiken allt för mycket på näsan är i alla fall ett sämre alternativ.

Jag ger War dogs tre till fyra vackra ögon av fem möjliga beroende på dagsformen.

Betyg: 3+/5

Hostage (2005)

Helt plötsligt upptäckte jag en thriller med Bruce Willis från 2005 som jag helt missat. Perfekt sommarfilm! Den passade in i min version av Sommarklubben där jag ser actionfilm eller komedier som jag missat under det kallare vinterhalvåret eller som i detta fall tidigare.

Filmen inleds starkt vilket filmer i denna genre ofta gör. Det brukar vara svårare att avsluta stark dock. Brude Willis är en bad ass polis med specialitet att förhandla med gisslantagare. Efter ett misslyckat ingripande drar han sig tillbaka till en liten håla där han slipper kollegors och massmedias kritiska ögon.

Men om man heter Bruce Willis kan den lugna småstaden givetvis inte fortsätta så. Tre äckliga ungdomsligister, en rik bankman med försigkommen ung son och strulig tonårsdotter, maffian samt Bruce Willis fru och dotter bildar den perfekta fyrhörningen runt Brucan i mitten.

Filmen dalar långsamt under hela filmen för att sluta på knappt godkänt. Regissören försöker vara konstnärlig och lägger in extra känsliga scener i slow motion vilket förtar all känsla av spänning som han mödosamt skapat. Detta sker om och om igen. Mycket irriterande.

Egentligen sticker ingen av skådespelarna ut i denna film. Det är ett osannolikt slätstruket gäng karaktärer som skapats. Extra irriterande är den tioåriga sonen till bankmannen. Det är väl i och för sig omöjligt att få till en gisslanfilm utan dessa klämkäcka små hjältar, men man måste ju inte tycka om det för det. Hade hoppats att ungen skulle blivit skjuten av olyckshändelse av polisen eller något sånt. Hade varit överraskande och uppfriskande.

Ben Foster? Ben Foster!

Överraskande och uppfriskande var denna film inte. Den enda ögonhöjaren var en ung och oigenkännbar Ben Foster som den värsta av ungdomsskurkarna. Brucan är alltid stabil, men han var enda behållningen i denna tretton på dussinet thriller.

Jag ger Hostage två "Himlen kan vänta" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Red State (2011)

I fear God. You better believe I fear God.

Kevin Smith är en av mina favoritfilmskapare. Han är inte en av de bästa regissörerna, långt därifrån. Han är inte en av de bästa skådespelarna, ännu längre därifrån. Men han är en otroligt skön snubbe som gör bra och egensinniga filmer. På något sätt är hans samlade verk bättre än någon enskild film i samlingen. En filmsamling som tills nyligen var en homogen och tämligen likriktad enhet. Kevin Smith hade i mina ögon en väldefinierad stil och filmisk "röst".

Smiths nya film "Red state" är ett långt avsteg från hans vanliga stil. "Red state" är en thriller, en skräckfilm och en politisk satir i en och samma film. När han presenterade filmidén för sitt filmbolag tackade de nej och han har producerat filmen med minimal budget och distribuerat den via oortodoxa kanaler. Trots den lilla budgeten lyckades Smith samla flera riktigt bra skådespelare runt sig som John Goodman, Michael Parks, Melissa Leo, Kevin Pollak och ett nytt ansikte för mig, Kerry Bishé.

"Red state" handlar om tre tonårskillar som blir lurade och kidnappade av en extrem religiös sekt "Five Points Church". Sekten leds av Pastor Albin Cooper, makalöst spelad av Michael Parks. De anser att världen är befolkad av syndares om måste förintas; homosexuella, pederaster, horbockar, äktenskapsförbrytare, folk som har sex för äktenskapet...

Filmen har ett tydligt politiskt budskap. "Five Points Church" är uppenbarligen en kopia av Westboro Baptist Church från Topeka, Kansas. Smith har sedan länge legat i fejd med WBC och denna film har inte lättat på stämningen kan man nog lugnt säga.

Filmen är väldigt olik Smiths tidigare alster. Den är tajt och driven till skillnad från ett mer makligt tempo i hans tidgare "slacker-movies". Handlingen förs framåt med ett obönhörligt tempo. Samtidigt har den ett långt parti i mitten där pastorn håller en lång predikan (eller vad det kan heta). Den scenen skulle kunna var tråkig, men nej. Spänningen byggs obevekligen upp, högre och högre. Pastorn talar till sin församling som också är hans familj (precis som det är i verklighetens WBC). Kvinnorna i församlingen kallar pastorn daddy och döttrarna (det finns bara döttrar, scary) kallar honom för grandpa. De vuxna i församlingen, ledda av Sara spelad av Melissa Leo, är helt fanatiska. Barnen, döttrarna (varför finns där inga söner?) är totalt hjärntvättade. Pastorn själv är lugn och saklig när han mässar inför sin familj. När han senare under polisens belägring av familjens ranch leder sina trupper i strid är han lika lugn. Men inte på ett stoiskt sätt utan på ett sätt som en gång för alla visar att han är spritt språngande galen.

Mot slutet händer några fantastiska saker. Kevin Smith har sedan gjort ett aktivt val hur han vill avsluta filmen. Jag vill inte spoila slutet för någon, men jag kan nämna att hur Smith avslutar filmen har skapat (än mer) debatt. Jag kan hålla med kritikerna om att slutet kunde behandlats annorlunda.

Jag kan bara uppmana alla med minst ett halvöppet sinne att se denna 88 minuters upprörande lilla historia. Glöm allt vad komedi heter och se till att inga barn är i närheten (filmen är våldsam). Sedan passar filmen som samtalsämne över både en och två flaskor rött vin. Filmen visar trots sin otroligt tydliga ståndpunkt två sidor av saken, faktiskt. Vilken sida står du på när den sista kula har avfyrats och dammet har lagt sig?

Filmen är verkligen intressant.

Jag inser att Kevin Smith har lyckats göra mig än mer imponerad över hans samlade verk. Jag är ett Kevin Smith-fan, och jag ger "Red state" fyra domedagspredikningar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

En kul anekdot om när Smith bjöd in WBC på en visning av "Red state" finns på imdb-sidans trivia.