This Gun for Hire (1942)

Denna kom upp när Carl listade fem bra film-noirer i ett avsnitt av Filmskolan. Jag blev sugen och såg filmen en kväll kort därefter.

Detta är en typisk film-noir skulle jag våga gissa. Vi har en skurk, i detta fall patriotisk och godhjärtad, en förälskad polis och en "femme fatale" med betoning på fatale för en av våra olyckliga manliga huvudpersoner. Till detta en historia om utpressning, spioneri och ett eländigt företag som producerar giftgas för Japan under brinnande krig.

Veronica Lake spelar vår femme fatale Ellen. Hon är bra och det var kul att se henne. Hon är ett känt namn men jag har inte sett speciellt många filmer med henne. Filmen stjärna var dock Alan Ladd som Raven, den komplexa lönnmördaren med ett trassligt förflutet. Han var svårfångad, en ond och god komplex hjälte. Sen har vi förstås också hjälten på pappret polisen Crane spelad av Robert Preston. Han var ok i en ganska trist roll. Filmens roligaste inslag var den lömske industrimannen Gates lustfyllt spelad av Laird Cregar. Han gjorde det mesta av en viktig men tämligen liten roll. Ljuvlig.

I våra diskussioner om film-noir ska det vara med än poliser och bovar och det tycker jag sannerligen att denna film hade. Den har ett djup då vi har skurkar på olika nivåer och det finns sympatier hos lönnmördaren Raven. Alan Ladd spelar rollen till perfektion och ger ett mångfacetterat porträtt. 

Bra film-noir men inte en av de tyngsta eller mest kända.

Betyg: 3/5 

Lyssna på Shinypodden avsnitt "Filmskolan: The Hitch-hiker" där Carl och Henke tipsar Måns om fem bra film-noir vardera.

Sullivan's Travels (1941)

[discussing a prior 'serious' film]
LeBrand: It died in Pittsburgh.
Hadrian: Like a dog!
John L. Sullivan: Aw, what do they know in Pittsburgh...
Hadrian: They know what they like.
John L. Sullivan: If they knew what they liked, they wouldn't live in Pittsburgh!

Nästa film jag prövade var den klassiska komedin Sullivan's travels. Filmen inleds med en mycket bra och rolig scen som får mig att få väldigt höga förväntningar inför resten av filmen. Många kända moderna filmer har lånat från eller hänvisat till denna film är helt klart. Bland annat har favoritfilmen The Player lånat det lustiga citatet "But with a little sex in it!" Och bröderna Coens film Oh brother where art thou? har till och med lånat namnet på sin film från den påhittade filmen som John Sullivan vill göra i denna film. Jag kände direkt att detta var filmhistoria och jag satt mig rakryggad i fåtöljen och tittade intresserat vidare.

Sullivan's travels handlar om John Sullivan, en superkänd regissör i Hollywood som gjort flera storsäljare. När cheferna väntar sig en ny lättsam film överraskar han alla med att istället vilja göra en "seriös" film om de fattiga som förlorat allt i den stora depressionen. Han vill göra en film som ska heta Oh brother where art thou? För att bättre kunna berätta sin historia vill han klä ut sig som en luffare och går ut på vägarna med endast 10 cents på fickan. Filmbolaget väljer att skicka en buss full med förnödenheter, fotografer, assistenter och en läkare att följa Sullivan i hasorna. Efter att skakat av sig sina förföljare möter Sullivan filmens fagra dam, en ung Veronica Lake i rollen som en aspirerande skådespelerska. Här ser man tydliga kopplingar med David Lynch's Mulholland dr.

Filmen utvecklas på et tokroligt sätt men med en knorr mot slutet tar den fart i tangentens riktning, och kopplingarna till bröderna Coens film blir än mer tydliga. Coens har i princip tagit koncepten med denna film och kokat ihop en egen historia på samma ingredienser.

Sullivan's travels är en fars och den lånar en hel del från stumfilmskomedierna. Vissa scener känns som tagna ur en chaplinfilm. Men i Chaplins fiolmer är den fysiska humorn endast ett komplement till hans innerliga historier och karaktärsframställan. Den rent fysiska humorn med att dratta på ändan är jag inte speciellt svag för då den ska stå på egna ben. Karaktärer och personkemi är viktiga delar som kan väga upp fars.

Vad som finns i Sullivan's travels i överflöd bra scener med kvick dialog. Speciellt mellan Sullivan och hans betjänt och assistent. Betjänten står för den lilla vett och sans som återfinns i filmen. Den sista viktiga delen i en komedi som också fuskar lite inom det romantiska är givetvis kärleksparet, deras karaktärer och den ack så viktiga personkemin mellan dem. Jag tycker tyvärr att detta kanske är bland det svagaste med denna film. Jag fann dem inte oemotståndliga. Båda skådespelarna i huvudrollerna, Veronica Lake och Joel McCrea, är helt ok men inget mer. Lake är bättre än McCrea om något. En lustig detalj är att hon födde ett barn en månad efter filmen filmats klart. Jag såg aldrig att hon var rund om magen, men det kan skönjas i bilden nedan tror jag.

Sullivan's travels är en klassiker och som sådan var det kul att ha sett den. Det är extra kul att så många filmer som jag gillar hänvisar till denna film om Hollywood. Vid sidan av de jag redan nämnt har Woody Allen vid flera tillfällen haft hänvisningar till denna film och många många fler. Tyvärr föll jag inte för kärleksinslaget och mycket av den fysiska komedin gick mig förbi. Det jag tar med mig i fickan som bra saker är en stor del av dialogen och själva handlingen med twist och allt.

Släpp ut mig

Filmen innehåller en hög grad av samhällskritik och den är inte nådig mot John Sullivan som tror sig kunna förstå den fattige luffaren från sin höga vita häst. Det är först när han i verkligheten hamnar på samhällets botten han börjar inse vad han gjort och vad han borde göra.

Sullivan: Tere's a lot to be said for making people laugh. did you know that's all some people have?

Jag ger Sullivan's travels tre filantroper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Idag har Movies-Noir tittat på en annan film från 40-talet. Kolla själva. Är det Rio Bravo? Nej, dummer.