The Bishop's Wife (1947)

Det närmar sig juletid och då brukar suget efter att kolla på julfilmer infinna sig. Nu blev det en gammal klassiker med Cary Grant och Loretta Young i huvudrollerna. Det är en lätt vemodig romantisk komedi, långsamt berättad som filmerna var förr.

Det är enkel handling. Biskopen Henry Brougham (David Niven) är stressad och pressad inför bygget av en ny dyr katedral. Hans fru Julia (Loretta Young) lider av att hennes make är sur och tråkig och längtar tillbaka till tiden när han var en enkel präst i ett fattigare kvarter. De var lyckliga istället. Henry ber till guden om att få vägledning om bygget och Julia ber om att det ska bli bättre mellan henne och Henry. Och då dyker ängeln Dudley (Cary Grant) upp.

Filmen är en komedi men också något av ett romantiskt drama. Dudley blir snabbt Henrys assistent och ängelns lättsamma och charmerande sätt utmanar Henrys vresiga präst. Den äktenskapliga lyckan riskerar att falna. Dudley blir dotterns favorit, likaså sekreterarens och hushållerskans. Henry fick lite mer än han bad om om man säger så. Mot slutet manipulerar Dudley Henry till att göra rätt istället för det som han tror sig måste när det gäller bygget. Alla glada och nöjda. Slut.

Men filmen utforskar också hur Dudley blir förälskad i Julia vilket inte besvaras och han måste lämna människorna åt sitt öde och flyga vidare till nästa uppdrag. Lite vemodigt som sagt.

Cary Grant är ett mirakel i sig. Han har en stark personlighet på duken, jag gillar honom. David Niven är lustig i denna film, han spelar sin biskop med en brittisk "stiff upper lip", och hans "straight guy" mot Grants charmör blir helt enkelt kul. Loretta Young var väl helt ok, och detta var nog första gången jag såg henne i något. Hon var kanhända lite blek om nosen, men ok.

Däremot gillade jag de tre större birollerna Monty Wolley som den jovialiske professorn, James Gleason som den talförde taxichauffören Sylvester och Gladys Cooper som den stränga Mrs Hamilton, hon med alla pengarna som Henry behöver för bygget.

Denna film nämns ofta i samband med listor över de bästa julfilmerna men den handlar inte om julen egentligen, men den utspelas om vintern sent på året så den är i rätt tid i alla fall. Den får inte höga poäng inom julkänsla, men den är mysig och snäll. Perfekt om man vill sjunka ner i fåtöljen och se något som lindrar själen.

Betyg: 3/5

Murder by Death (1976)

Murder by death är en kriminalkomedi som skulle kunna vara en blandning av en Mel Brooks-film med ett Agatha Christie-mysterium. Världens fem kändaste detektiver bjuds in till en weekend med en middag och ett mord. Det är den mystiske och excentriske Mr Twain som bjudit in och alla fem med sällskap anländer av ren nyfikenhet, och kanske en liten del fåfänga. Nu visar det sig att värden har arrangerat en och annan överraskning för sina gäster, modell livsfarliga. Hur ska det gå? Vilka överlever och vilka inte? Låt mysteriet och skämten starta.

David Niven och en smokin hot Maggie Smith spelar paret Dick och Dora Charlston. Dick är en playboy och detektiv som lever på sin frus pengar. Någon som sett The thin man-filmerna? Nick och Nora Charles! Peter Sellers spelar den kinesiske polisen Sidney Chang (baserad på karaktären Charlie Chan). Sen har vi den världsberömde franske, ehhh belgiske, detektiven Milo Pernier spelad av James Coco som på något underligt sätt påminner mig om Hercule. Med sig har han medhjälparen Marcel spelad av James Cromwell. Från San Fransisco anländer Sam Diamond som en annan Sam Spade. Till sist har vi den Miss Marple-liknande Jessica Marbles.

Det är en härlig samling detektiver som alla baseras på litterära förlagor. Dessutom ser vi författaren Truman Capote som Mr Twain, en underhållande Alec Guiness som den blinde butlern Bensonmum samt Nancy Walker som den dövstumme kökshjälpen.

Den berömde dramatikern och pjäsförfattaren Neil Simon har skrivit manus och detta är verkligen en ljuvlig komedi för de intellektuella. Det är dialogdrivet och spelat med ett allvar som bör hyllas. Den skådis som ballar ur mest med överdrivet skådespeleri är givetvis Peter Seller med en "lustig" dialekt. Men i stort är detta en mycket trivsam komedi där jag mest sitter och ler, med några små skratt då och då. Mysteriet är givetvis superkomplicerat och överdrivet, precis som det ska vara i en spoof-film som denna och till det får vi en twist eller tre mot slutet.

Himla kul detta. Jag ger Murder by death tre fallande statyer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Death on the Nile (1978)

Death on the Nile var given att se inför 1978-listan, inte minst efter att Filmitch nämnt Peter Ustinov som hans favorit-Poirot och att jag samtidigt kollar på David Suchet i rollen som Poirot i tv-serien. Även om jag inte kommit fram till denna historia i Suchets serie än kan jag mycket väl jämföra deras tolkningar av den franske... ehhh, belgiske detektiven.

Ustinov är imponerande med sin gigantiska kroppshydda men jag håller Suchets tolkning som den starkare. Han har en mjukare framtoning och ett mer eftertänksamt anslag som passar mer med bilden av Poirot som jag har i huvudet. Ustinovs Poirot är brysk och på gränsen till aggressiv mot alla på båten efter mordfallet. Hans ton under förhören skulle aldrig vara aktuellt för Suchet känner jag. Det ska bli kul att jämföra filmerna när jag kommer fram till säsong 9 av serien... Den gick under 2003-2004.

I dagens film från 1978 syns en hel hög med kända skådespelare. David Niven är underbar i rollen som Colonel Race, helt klart filmens behållning. Angela Landsbury spelar den amerikanska författarinnan Otterbourne och hon spelar över något groteskt. Usch. hennes dotter spelas av Olivia Hussey som vi givetvis känner igen som den mörka skönheten Rebecca i filmen Ivanhoe som "alltid" gick vid jultider förr i tiden. Vi har Lois Chiles i rollen som den elaka Linnet. Henne känner vi som Holly Goodhead i Moonraker som kom ut året efter denna. Bette Davis och en yngre Maggie Smith är bra i rollerna som den gamla rika damen och hennes hunsade tjänarinna. Eller hunsade och hunsade. De har en knasig relation som går ut på att båda spyr galla över varandra mest hela tiden. Till sist måste jag nämna Mia Farrow som spelar en falsk lögnare med kluven tunga, en opportunist som inte drar sig för något för att få hämnd på sin motståndare...

Jack Warden spelar den schweiziska Dr. Bessner. Han pratar tyska och med tysk brytning. Mycket lustigt. Kan också nämna att Poirot i denna film pratar mer franska än vad han gör i serien, än så länge i alla fall. Det är kul inslag. Filmen har mycket humor varav mycket av den utgår från Poirots nedvärderande reaktioner på medpassagerarna och deras återkommande utfall mot den "franske" detektiven. Det är enkla men effektiva skämt om Poirots ursprung.

Jag ger Death on the Nile tre små gråa celler av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Bond, but not quite: Casino Royale (1967)

Sir James: It's depressing that the words "secret agent" have become synonymous with "sex maniac."

Ännu en gång har jag nu sett "James Bond" spela kort mot Le Chiffre. Denna gång var det baccarat som i boken. Casino Royale är en kaotisk och totalt ostrukturerad spoof på de riktiga bondfilmerna. Den är en tydlig föregångare till Austin Powers. Det är synd att den är så rörig och upphackad. Filmen är regisserad av en hel hög med regissörer som tog en del var. Filmen hänger inte ihop, och den är med sina drygt två timma på tok för lång.

Det är synd därför det finns också en hel del kul scener i denna film och framför allt en hel del kul dialog. Redan efter fyra riktiga bondfilmer fanns det tillräckligt mycket att skämta om. I denna film har James Bond adlats och dragit sig tillbaka. Han är en proper engelsman med stiff upper lipp som lever i celibat! MI6 har hållit hemligt att Bond pensionerat sig och skickar ut den ena efter den andra kopian i fält. Alla dessa dubbelgångare drar nytta av Bonds status och lever de lever inte i celibat. När så nästan alla agenter ute i fält blivit dödade eller bortförda måste Bond återgå i tjänst. Han ställs mot Le Chiffre och hjärnan bakom allt Dr Noah.

Det första som slår mig är vilket spektakulär rollista filmen har; David Niven, Peter Sellers, Woody Allen, Orson Welles, Jacqueline Bisset och John Huston. Det är även med två skådisar från de riktiga filmerna Ursiula Andress från Dr No spelar Vesper Lynd och Vladek Sheybal, ni vet Kronsteen från From Russia with love spelar Le Chiffres hantlangare.

David Niven är riktigt bra och han spelar Bond med ett stort allvar vilket ger en del mycket roliga scener. Peter Sellers spelar Evelyn Tremble, en av James Bond 007 dubbelgångarna. Han är ganska kul, bland annat slänger han in några rader med indisk brytning som om han tränade inför det efterföljande årets film The Party. Woody Allen som Bonds brorson Jimmy Bond tillika Dr Noah är bitvis mycket rolig, speciellt första scenen vi ser honom i som påminner om hans egna tidiga komedier. Woody gör här en roll som mycket väl kan ha influerat Rick Moranis när han gjorde sin roll Dark Helmet i Spaceballs.

De roligaste delarna var i början av filmen, speciellt scenerna uppe i Skottland när Bond (Niven) åker dit för att gå på M's begravning och stöter på hans sugna änka och hans elva döttrar, ålder 16-19 år. Några var ju adopterade. Daddy liked the fillies... LOL. Och vi får veta vad M står för! Bond verkar tro att det är hemligt men alla säger det hela tiden - McTarry.

Nästa bit som är bra är när Bond återkommer till MI6 head quarters. Han kommer in på kontoret och möter Moneypenny och utbrister att hon ser ut precis som vanligt! Det visar sig vara Moneypenny's dotter. Och det framgår med all tydlighet att Bond och Moneypenny inte haft ett platoniskt förhållande (som i de riktiga filmerna) och på det viset fortsätter det. Med en ratio på ett kul skämt på 10 försök går filmen på.

Den tredje delen som jag tyckte var kul var den om Bonds dotter Mata Bond. Dotter till Mata Hari och James Bond. Filmens behållning är tjejerna. De är alla läckra och Moneypenny, Mata Bond och Goodthighs skulle alla lätt kunnat platsa i en riktig bondfilm. Jaharå. Den tristaste bruden i denna rulle var Ursula Andress. Så hon skulle inte passa i en riktig bondfilick?

De borde gjort filmen både kortare och tajtare och om de tagit bort några onödiga sekvenser så hade detta kunnat bli riktigt kul. Nu var det bara halvkul. Musiken var dock riktigt nice komponerad av självaste Burt Bacharach. Nej, nu orkar jag inte skriva mer om den här filmen. Fyll ut kommentarsfälten med detaljer som jag glömt att skriva...

Jag ger Casino Royale två fusk-Bond av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Sir James Bond

Moneypenny

Jimmy Bond / Dr Noah

Vesper Lynd /James Bond 007

Le Chiffre

Mata Bond

Evelyn Tremble / James Bond 007

Giovanna Goodthighs

Bond och Moneypenny i en färgglad korridor

Dr Noah's lair

Moneypenny testar ut kandidater för fler James Bond 007

Trailer (fan made)

Trailer

Trailer

A Matter Of Life And Death (1946)

Yes, Mr. Farlan, nothing is stronger than The Law in the Universe, but on Earth nothing is stronger than Love.

The Archers - den legendariska brittiska filmduon från 40- och 50-talen: Michael Powell och Emeric Pressburger. De gjorde filmer som var före sin tid, lekfulla, charmiga och utmanande. Filmspotting gjorde just en filmmarathon på flera av deras mest kända filmer och jag blev nyfiken.

"A matter of life and death" är en mycket romantisk saga. Filmen handlar om vad kärlek är, hur bevisar man den? Vad är vårt liv på jorden, vad händer efter? Vad är engelskt, vad är franskt och vad är amerikanskt?

En ung och "dashing" David Niven spelar Peter Carter, en flygare under slutet av andra världskriget. På vägen hem från bombuppdrag över Tyskland skjuts hans plan sönder och med det även hans fallskärm. Han ringer in till flygkontrollen hemma i England och får prata med June, en ung amerikanska. Inledningen av filmen, deras samtal är filmiskt guld. Den orubbliga brittiska torra humorn firar triumfer. Peter har förlikats med sitt öde. Hans plan brinner och hans fallskärm är förstörd av kulregnet. Han ska hoppa. June blir såklart bestört. Vad menar han?

Yes June, I'm bailing out. I'm bailing out but there's a catch, I've got no parachute.

Filmen klipper till när Peter sköljs upp på en engelsk strand. Han har överlevt (?). Det visar sig att "Conductor 71", den franske adelsmannen från 1700-talet missat att hämta in Peter till den andra sidan. Conductor 71 står för filmens komediinslag, och han är otroligt fransk, "quelle fantastique" skulle man kunna säga. Mycket underhållande.

Peter träffar sin June och de faller pladask för varandra. När Conductor 71 kommer för att hämta Peter, för att rätta till sitt misstag, vill Peter inte förja med. Resten av filmen handlar om dragkampen om Peters liv, och den efterföljande rättegången på andra sidan. På Peters sida står hans June och doktor Reeves som behandlar Peter för hans hallucinationer och huvudvärk i verkligheten. Åklagare är ingen mindre än Abraham Farlan - den förste amerikan som dödades av engelsmännen i det amerikanska frihetskriget.

Detta är en fantasieggande och romantisk film. Specielaeffekterna är givetvis gammalmodiga, men det gör inget. Allt passar in i sagan. Till skillnad från "The wizard from Oz" är verkligheten i färg och den andra sidan i svart vitt. Filmens inledning är jättebra och slutet är så fantastiskt ett slut bara kan vara 1946, året efter ett världskrig avslutats. Hoppfullt.

I've fallen in love with her. Her accent is foreign, but it sounds sweet to me. We were born thousands of miles apart, but we were made for each other.

"A matter of life and death" får fyra röda rosor av fem.

Betyg: 4/5