Under capricorn (1949)

"Under capricorn" anses allmänt som en av Hitchcocks svagaste filmer och jag kan förstå varför. Filmen är i första hand tämligen tråkig även om det finns två rent filmtekniskt intressanta långscener i filmen.

Skådespeleriet av Ingrid Bergman, Joseph Cotten, Michael Wilding och framför allt Margaret Leighton är godkänt till bra. Leighton gör filmens villain och hon framför sin elakhet på ett sublimt sätt. Ingrid Bergman spelar en gravt alkoholiserad, deprimerad och hunsad kvinna och är faktiskt bra i rollen, hon är snäppet bättre i denna film jämfört med "Spellbound" och "Notorious" skulle jag säga.

Filmen är ett sentimentalt romantiskt drama om för mig ganska oengagerande personer och situationer. Det är en typ av drama där den stora kärleken mellan två av ödet sammanfogade personer hotas av ett yttre hov, denna gång av två yttre faktorer. Filmen bygger på att du som åskådare känner starkt för paret Sam och Henrietta Flusky. När Hattys barndomsbekant Charles Adare flyttar till Sydney rör han upp känslor och blottlägger skam, ångest och skuld från tidigare i paret Fluskys liv. Den andra yttre faktorn är den falska "väninnan" till Hattie, parets ungar hushållerska Millie.

Två tekniskt briljanta långa tagningar och Ingrid Bergmans vassa leverans av en lång monolog i den andra av de två långa scenerna räddar filmen från det ensligaste betyget. Detta är inte bottenskrapet från Hitchcock om man jämför med några av hans allra första filmer, men den är inte långt ifrån.

Jag och Frans är splittade om denna film. Lyssna på vår diskussion om filmens eventuella förträfflighet på Shinypodden, hittas här.

Betyg: 2/5

Shadow of a Doubt (1943)

Hitchcock var intresserad av den amerikanska idylliska småstaden när han kom över till Amerika i slutet av 30-talet. Och vad som händer när man släpper in ren ondska i denna idyll utforskas i den välkända Shadow of a doubt.

Tonårsdottern Charlotte "Charlie" Newton och hennes familj får besök av morbrodern "Uncle Charlie". Han är charmerande och världsvan, och både mor och dotter avgudar honom, men bakom masken döljer sig en man med ett allt annat än rent samvete.

Jag gillar filmen och dess teman, framför allt på ett rent intellektuellt plan. De två sidorna av "Uncle Charlie" matchas filmen igenom av en massa dubbletter; av personer, scener, aspekter, situationer och så vidare. Det är otroligt häftigt att se Hitchcocks ratta storyn bakom kulisserna.

Frans, som sett filmen flera gånger förr, ser en aspekt av filmen där naiviteten och aningslösheten hos folket i den lilla idylliska staden utmanas av en ondska som frammanad av en uttråkad och drömmande tonårstjej. Lyssna på veckans avsnitt av Shinypodden säsong 6 för mer om Frans', och mina, tankar om filmen.

Även om filmen är en guldklimp för en analyserande hjärna fann jag den lite kall och distanserad. Detta är ju både en psykologisk thriller och Hitchcocks första film-noir. Som vanligt umgås jag inte med obekymrad lätthet med film-noiren som genre.

Jag älskar Teresa Wrights insats som unga Charlie men är inte lika imponerad av Joseph Cotten. Jag förstår att han var castad emot den type han var känd för, och det kan ha varit en häftig grej för den samtida publiken, men jag inga sådana insikter med mig in i titten.

Filmen får dock självklart ett positivt betyg och jag anser att detta är en film alla som är intresserade av Hitchcocks bör se, en av mästarens mest intressanta filmer hittills.

Betyg: 3/5

The Third Man (1949)

Spoiler alert, spoilers beware!

Den tredje mannen är en av de filmer som man kanske borde skämmas att man inte sett om man ska kalla sig filmintresserad! När sedan Frans teasade om att den beskrev ett fruktansvärt brott blev jag nyfiken och med det den lilla sparken i rumpan som jag behövde för att ta mig an filmen. Frans nämnde den i den pågående säsongen av Shinypodden om Hitchcock. Det är relevant då denna film känns som att den lika gärna kunde vara en film från spänningsmästaren. Filmen bygger på en roman av Graham Greene och stilen påminner en hel del om min favorit John Le Carré också.

Detta är en film noir som lever på stämning och suspense. Holly Martins anländer till Wien just efter andra världskriget för besök hos sin vän Harry Lime. När han väl anlänt får han veta att Harry blivit dödad i en trafikolycka, överkörd av en lastbil. Holly låter sig inte övertygas, om vad är oklart, och börjar utreda mordet. det dyker upp en dödlig kvinna, några skumraskfigurer med dunkel bakgrund och en brittisk militärpolis och gentleman i ett.

Jag var inte speciellt imponerad av filmen under dess inledning, men den tog sig allt mer desto längre den pågick och mot slutet hade jag fått en stor respekt för den. Jag tror att det är en film som vinner på flera återtittar. Efter första titten lever den inte upp till ryktet som en av världens bästa filmer. Den tredje mannen måste kanske ses tre gånger?

Skådespeleriet är bra, med extra plus på Trevor Howard och Orson Welles. Jag var inte helt övertygad av Joseph Cotten i huvudrollen eller Alida Valli som femme fatale. Men i hennes fall kan det lika gärna varit manus fel. De försöker få henne mystisk och svårfångad. de lyckas men oklart om det lyckas på rätt sätt...

Jag är inte alltid observant på filmmusik. Men om den är extra bra lägger jag märke till den och den kan då höja filmer mycket. Motsatsen gäller också. I denna film spelas ledmotivet på ett stränginstrument om och om igen och den lilla trudelutten är kul. tyvärr jazzar artisten iväg med bisarra utsvävande crescendon under speciellt spännande scener och då stör musiken rejält istället. Ett sådant exempel sker efter 1:07:45 för de som vill kolla själv.

En liten detalj som var kul var när jag efter 44:45 plötsligt såg en kattsvans vaja bredvid Anna, som vid tillfället sitter i sin säng. Jag hade inte sett katten tidigare. senare i filmen har katten en liten men avgörande betydelse...

En annan liten kul detalj är att man ser hur irriterad prästen är vid Harry Limes andra begravning. Han kastar irriterat sand på kistan och marscherade bestämt iväg. Vid första begravningen var han mer engagerad...

Som avslutning måste jag rapportera om att Frans kommentar var fullständigt korret. Brottet som begåtts var vedervärdigt.

Jag ger Den tredje mannen tre män av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Citizen Kane (1941)

Charles Foster Kane: You know, Mr. Bernstein, if I hadn't been very rich, I might have been a really great man.

Den film som mest självklart skulle vara med i projekt Decennier var filmen Citizen Kane från 1941. Den brukar omnämnas som den bästa filmen genom tiderna och den har vi flera tillfällen vunnit Sight and Sounds omröstning som görs var tionde år. Citizen Kane vann åren 1962, 1972, 1982, 1992, 2002. De enda år den inte legat på plats etta var 1952 och 2012 (tvåa).

Jag var dock lite varlig inför titten. Jag hade hört flera vänner som inte alls gillade den. "Den är tråkig!" verkade vara den allmänna åsikten. Jag hade verkligen inte läst speciellt mycket om filmen före jag såg den, men av det lilla jag läst såg jag någon som skrev att antingen älskar man den eller så hatar man den. Det passade ju in, då filmkritikers verkar älska den och vanligt fölk verkar tycka att den är eländigt tråkig.

Charles Foster Kane: I don't think there's one word that can describe a mans life.

Jag hade också en förväntning om att filmen skulle ha ett mycket svårtytt mysterium. Vad betydde Charles Foster Kanes sista ord i livet? "Rosebud". Jag var nyfiken på om jag kunde tolka detta mysterium bättre än tidigare generationers filmtittare. Nu visade det sig att det var inget mysterium för oss tittare, utan filmens handling, dvs journalisten i filmen försöker förstå vad Rosebud betydde, men vi ser vad det betyder, både rakt upp och ner och symboliskt. Mer om det nedan.

Jag startade filmen vid tre tillfällen i veckan som gick och de två första försöken att se filmen slutade med att jag somnade från filmen. Men ack den som ger sig så lätt. Till slut tog jag mig igenom den något förvirrande och ärligt talat inte speciellt bra inledningen.

Underbarnet Orson Welles har gjort "allt" i denna film; manus, regi, spelar huvudrollen och ansvarade för klippningen. Welles fick något som än idag är mer eller mindre unikt då han fick full kontroll av precis allt rörande denna film. Han kunde då ta ut svängarna helt obehindrat och tillsammans med sin fotograf gjorde han saker på film som aldrig setts förr. Han var mycket kreativ och hittade på hyss med allt från filmvinklar och kamerateknik till hur historien berättades. Saker vi åskådare ska fokusera på visas i ljus och annat i mörker. Ljussättning och kameravinklar visar också vilka som är onda respektive goda.

En av de saker han gjorde var att inleda med Kanes död och sedan följa upp det med en lång sekvens i form av ett tillbakablickande nyhetsinslag om Kane och hans liv. Sedan startar filmen "på riktigt", och den nyfikne journalisten börjar gräva i Kanes liv. Vi åskådare har under hela filmen stöd av att vi sett nyhetsinslaget och vi kan lättare hänga med i berättelsen. Welles hoppar också hej vilt i tiden, som en annan Tarantino (fast det förstås är tvärt om). Handlingen presenteras i allt annat än en rak linje.

Under andra halvan av filmen växer den konstant och det blev en mäktig upplevelse till slut. Vi får följa en extremt narcissistisk människas uppgång och fall. Jag påmindes om och om igen om hur lik själva grundstoryn är med den i Al Pacino's film Scarface. Citizen Kane behandlar dock en mer intressant människofigur och jag kan redan nu säga att jag ser hellre om Citizen Kane än Scarface då Charles Foster Kane är mer intressant än Tony Montana.

Susan: I don't know many people.
Charles Foster Kane: I know too many people. I guess we're both lonely.

Citizen Kane är otroligt sorglig. Och betydelsen av Rosebud är nyckeln till varför den är så sorglig. Om du trots att filmen funnits i drygt 70 år känner dig känslig för spoilers får du sluta läsa här. Kane säger Rosebud första gången när han hittar prydnadssaken som påminner honom om hans mor och det trygga hemmet från när han var liten. Det är en sådan där snöglob med vatten som  det snöar i om man skakar på den. Rosebud står för namnet på firman som gjort den kälke som han leker med den dag då hans föräldrar lämnade bort honom. Det är ju snögloben han håller i handen när han ensam och åter igen övergiven dör och då det sista ordet yppas.

Hela hans liv kämpar han för att folk runt honom ska älska honom. Precis som hans fru anklagar honom för så vill eller kan han bara ta emot dem på hans egna villkor och alla lämnar honom till slut. Nej, jag drabbades ganska rejält över det sorgliga i historien och det gör filmen djup och rejält tuggmotstånd.

Leland: That's all he ever wanted out of life... was love. That's the tragedy of Charles Foster Kane. You see, he just didn't have any to give.

Alla filmens finesser i teknik och filmskapande kan jag inte urskilja även om det är mycket konstiga vinklar och lustiga djupperspektiv i bilderna. Detta gör inte en film speciellt mycket bättre. Jag kan snarare tycka att en film där teknikaliteter allt för mycket sticker ut kan sänka en bra handling eller karaktärer.

Till slut må jag säga: "Äntligen har jag sett Citizen Kane." Älskade jag den? Eller hatade jag den? Svaret blev faktiskt mitt emellan. Jag blev fascinerad av den, jag blev berörd, men jag tycker inte att det är världens bästa film. Jag känner mig nyfiken och lite kittlad av filmen efter första titten. Det kan kanske bli fler tittomer vad det lider.

Jag ger Citizen Kane tre principer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movies - Noir har också skrivit om filmen en gång i tiden, se här.

Idag tar han sig an en lite roligare sak, en komedi tror jag bestämt det blir, se här.