Arsenic and Old Lace (1944)

"Chaaaaarrrge!"

Detta är en helt sjuk film. Bonkers!

Tio år efter Capra drog sitt strå till stacken för att skapa screwball comedy-genren, gjorde han en film som vid första anblicken kunde ha förstört samma genre. 

Detta är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Bonkers!

Bonkers (adjective), meaning: very eccentric, foolish, or irrational. 

Det första jag tänker är att det är hatten av och en respektfull blinkning till en så crazy film. Samtidigt påminner den mig mycket om Hitchcocks The Trouble With Harry från 1955. Det är en film som jag blev tipsad om av den store Frans. Vid första titten förstod jag ingenting. När vi senare körde Hitchcock-podden blev det en omtitt och då föll polletten ner och jag älskade filmen. Till slut. Jag gissar att samma sak kan hända med denna film.

Filmens par är charmigt om än frusterande. Mortimer Brewster spelas av ikonen Cary Grant och hans Elaine Harper spelas av Priscilla Lane som vi såg i Hitchcocks lite bortglömda Saboteur från 1942. Paret är mysiga ihop under de förtvivlat få scener de har tillsammans. Tyvärr försvinner Priscilla Lane under stora delar av filmen inte minst då Mortimer hela tiden kör över henne och skriker åt henne att gå tillbaka till sitt hus. Det känns som att halva skämtet med denna film är att den så kända Cary Grant ska göra så många tokiga saker som möjligt. Han grimascherar och tittar in i kameran stup i kvarten.

Filmen känns begränsad och lite instängd och det beror till stor del på att den är en filmatisering av en känd teaterpjäs, precis som Hitchcocks kända Rope från 1948 var. 

Och precis som med teaterpjäsen är alla biroller mycket viktiga. De mordiska men bedårande systrarna Abby och Martha är underhållande, men favoriterna är ändå "Teddy Roosevelt", Jonathan och Dr. Einstein. 

Karaktären Jonathan som sägs likna Boris Karloff spelades av honom själv på Broadway samtidigt som filominspelningen pågick och han fick inte "ledigt" att spela rollen i filmen också. Det hade varit bad-ass. Istället blev det Raymond Massey som faktiskt liknar Karloff så det blev helt ok. Dr. Einstein är filmens roligaste figur och han spelas av den korte giganten Peter Lorre. 

Tänk så många ikoniska roller Lorre haft. Skurken i Fritz Langs M (1931), skurkarna i Hitchcocks The Man Who Knew Too Much (1934) och den underskattade Secret Agent (1936), plus att han deltog i klassikers som The Maltese Falcon (1941) och Casablanca (1942) samt som Le Chiffre i  tv-serien Climax! avsnittet Casino Royale (1954).

Här spelar Lorre en hantlangare och hobbyplastikkirurg åt den criminally insane Jonathan som vid det här laget ser ut som Frankensteins monster. 

En annan favorit är såklart Mortimer och Jonathans broder som identifierar sig som USAs president Teddy Roosevelt. Det visar sig att alla i familjen Mortimer är galna. Stackars Mortimer. Teddy är underhållande i varje scen han dyker upp i. Chaaaaarrrge!

Betyg: 3,5/5

I'm the son of a sea-cook!

Lyssna på avsnitt 1 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

It Happened One Night (1934)

"Behold the walls of Jericho."

It Happened One Night är en av de mest kända screball comedies och en mycket tidig sådan. Jag läste någonstans att den är så tidig att den inte ens behövde förhålla sig till genren, den snarare definierar den. Detta är kanske en del av förklaringen till att den hade så stora framgångar på oscarsgalan i februari 1935. Filmen vann "the big five"; bästa film, regi, manus (adapted), manliga samt kvinnliga huvudroll. 

Vi gick ut hårt och inledde med denna film i Screwball Comedy-podden och jag hade ofrivilligt mycket höga förväntningar på Frank Capra i registolen och Clark Gable och Claudette Colbert i huvudrollerna.

Filmens inledning är allt annat än perfekt. Den startar svagt och introduktionen av våra hjältar är vinglig. Är Ellie Andrews (Colette Colbert) en spoiled brat? Är hennes pappa Mr Andrews (Walter Connolly) en tyrann? Är Peter Warne (Clark Gable) ett asshole?

Filmen blir bättre ju längre in i filmen vi kommer. Bussfärden är ganska underhållande med hitch-hiking scenen som stand out.

Men det är i tredje akten som filmen blommar ut och fyller ut kostymen såsom en screwball comedy... En kvick och underhållande dialog, förvecklingar och the battle of the sexes.

Peter Warne är något av en dryg jävel hela filmen igenom. Detta kan funka bra med rätt skådespleare men jag vet inte om Clark Gable är den mannen, oavsett om han vann oscar eller ej. Han är lite för stel och jag blir aldrig förförd av honom så för mig blev detta ingen fullträff. Claudette Colbert har vi tidigare sett i Drums Along the Mohawk från 1939 och The Palm Beach Story från 1942. Hon är mysig och gör ett bra jobb om än inte spektakulärt.

Jag tror att screwball comedies är beroende av att ha ett charmigt leading couple. I denna film blir Peter och Ellie som ett par mer och mer charmiga allt eftersom och slutet av filmen är bra men det känns ändå som för lite, för sent. Det kan såklart ha att göra med att man inom filmbranschen ännu inte hade hunnit förfina konceptet för denna typ av romantiska komedier än...

Betyg: 3/5

"Let them topple!"

Lyssna på avsnitt 1 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Mr Smith Goes To Washington (1939)

Jefferson Smith: I wouldn't give you two cents for all your fancy rules if, behind them, they didn't have a little bit of plain, ordinary, everyday kindness and a little looking out for the other fella, too.


Jag valde att avsluta 30-talssvepet med klassikern Mr. Smith goes to Washington. Detta är en film som gått på tv många gånger. Jag vet för jag har minnesfragment av en svettig James Stewart med luggen hängandes ner i pannan. Detta var första gången jag satt mig ner för att se hela filmen. Jag lyckades nästan, tror att jag bara slumrade till en liten stund i mitten.

Nederlagest brittra ögonblick

Filmen har tre huvudkaraktärer; Jefferson Smith (James Stewart) en nyligen tillträdd senator, ung, naiv och idealistisk, Clarissa Saunders (Jean Arthur) en cynisk assistent luttrad av det politiska spelet i Washington och så de amerikanska idealen om ärlighet, sanning och frihet.

Där! Idealen.

Det är klart att denna film är bra. Jimmy Stewart är da real shit. Det är klart att filmen är intressant med dess skolbokspedagogik över hur den amerikanska demokratin borde fungera, men också baksidan på densamma, dvs hur den missbrukas av kapitalet och onda tjocka män. Filmen borde visas i amerikanska skolor varhelst lobbyister har vunnit för mycket terräng. För mig är detta viktiga saker som sätter filmen i rätt kontext och ger en fond för det som är bra i filmen.

Det är jobbigt att läsa ur en bok 24 timmar i sträck...

Men min överraskande upptäckt vid denna titt var Jean Arthur och hennes bittra miss Saunders. Hennes namn står överst i rollistan och det med rätta. Mr Smith är mer en idé än en riktig person. Hans tafatthet och förvirring i början är ett medel för att locka oss åskådare att se tillbaka på en renare och mer oskuldsfull version av det politiska spelet. Den värld som statyer och inristade citat kommer från. Det är miss Saunders som förankrar filmen i verkligheten, den smutsiga politiska myllan, den med daggmaskar i. Hon är lika bra som cynisk, som berusad, som förälskad och som beskyddande. Hon gör filmen bättre.

Fantastiska Jean Arthur

Jag saknar dock den där riktiga skjutsen bland känslostormar som skulle får mig att kapitulera inför filmens storhet. Nu blir filmen en ikon, en film som jag är glad att jag sett ordentligt och en film som jag mycket väl skulle kunna se om, både för Stewarts och Arthurs insatser.

Men ändå, det kanske är så att det är jag som är för cynisk och bitter så att jag inte charmas av denna charmiga film. Men nej, jag blev ju medryckt i äventyret i förra filmen (Rödmiren) så jag är nog inte helt avstängd ändå!

Jag ger Mr. Smith goes to washington tre filibusters av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movies-Noir går ut med en bang. Han skriver om två filmer idag, först en gammal westernklassiker och senare under dagen en film med två favoritskådisar, varav en är Jean Arthur som jag hyllar ovan...