Ball of Fire (1941)

Ball of Fire är en mycket charmig screwball comedy med inslag av ren komedi, romantik och gansterfilm. Mästerregissör Howard Hawks har med ett fjäderlätt handlag jonglerat alla bollar i Billy Wilders utmärkta manus.

Filmens "ball of fire" är Sugarpuss O'Shea. Vilket underbart namn på vår kvinnliga huvdkaraktär. Som taget från en Bond-film! Hon är förträfflig spelad av Barbara Stanwyck. Dr. Bertram Potts blir blixtförälskad i Sugarpuss. Han spelas av den något lite mer torre Gary Cooper.

Cooper spelar också huvudroll i den kända western High Noon och där spelar han mycket återhållsamt och utstrålar en stramt hållen energi. Han ger samma vajb i denna film och det blir kanske mitt största frågetecken med filmen. Men det är klart att jag kanske jämför för mycket med Cary Grant i rollen som påminner lite om hans Dr. Huxley i Bringing Up Baby. Jag tror att det var något vi diskuterade i podden.

Men här får vi i vilket fall dras med Gary Cooper, och desto mer jag tänker på filmen desto mer gillar jag kontrasterna mellan honom och Stanwyck. Dr. Potts är ledaren av en grupp av professorer som är "inlåsta" i ett gammalt mansion i New York City. De sammanställer en encyklopedia över all mänsklighetens kunskap, modell "gammal gubbe". Vi drar på smilbanden när Dr Potts försöker avkoda för tiden modern slang. Bedårande gulligt.

Supgarpuss är flickvän till notorisk gansterboss Joe Lilac (Dana Andrews). Hon behöver ligga lågt några dagar och nästlar sig in hos Dr. Potts och hans festliga kollegor. Kvinnlig fägring är allt för krävs för att de ska vakna upp ur akademins dimmor. Dr Potts får en puss rakt på munnen och faller pladask. Såklart, det är ju så det ärpå film från denna era. De övriga blir också sugna på den unga damen, men lite mer av den platoniska sorten. Det blir som en variant av den kända sagan, men här skulle den istället kallas Snövit och de sju kåta dvärgarna.

Filmen är ljuvligt obekymrad av verklighetsförankring eller pekpinnar. Men det är en film som knappast ens skulle tänkas kränka någon idag, bara en sådan sak! Det är helt enkelt en skön romantisk screwballkomedi från Hollywoods storhetstid. Rekommenderas starkt. Kvalitetstid!

Betyget får bli en stark trea.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på Skinypodden och Henkes och Carls Classic Screwball Comedy-säsong. Avsnittet publicerades den 6:e juli, 2026.

His Girl Friday (1940)

His Girl Friday är en otrolig screwball comedy, men det är en film med två sidor. En bra och en, om inte lite mindre bra, så ialla fall förbryllande. Filmen är regisserad av mästaren Howard Hawks så att detta är extraordinärt är inte förvånande.

Å ena sidan är dess dialog något utöver det vanliga. Här får vi nästan definitionen av kulsprutedialog ,om det nu är ett uttryck. Skådesplearna Cary Grant och Rosalind Russell spelar det skilda paret där han vill få tillbaka sin exfru, precis samma grundhandling som i The Awful Truth för övrigt. 

Här spelar Cary Grant Walter Burns, chefsredaktör på en tidning, och Rosalind Russell spelar Hildy Johnson, hans bästa reporter som efter skilsmässan bestämt sig för att pensionera sig, gifta sig med en tråkmåns (spelad av Ralph Bellamy) och bli hemmafru.

Inledningsscenen då Hildy kommer in på redaktionen, och blir hyllad av alla före detta kollegor, för att berätta för Walter att hon ska gifta sig är en av genrens om inte filmhistoriens mer notabla inledningsscener. De gnabbas, ger varandra den ena vassa kommentaren efter den andra och allt går i en rasande fart. Jag blir blown away över hur de lyckas leverera en så vass och snabb dialog samtidigt som de levererar små menande blickar och alla möjliga känslor i ett finlirets skådespeleri som borde varit omöjligt i det tempot över huvud taget.

Walter har nu i princip en eller två dagar på sig att övertyga Hildy att stanna i stan, dumpa Bruce och komma tillbaka till Walters famn. Vid sidan av att de enligt genrens underliggande struktur är som gjorda för varandra är Hildy först och främst en journalist och det är det hon skulle sakna mest som hemmafru till Bruce. Detta vet Walter och det ver vi i publiken.

Det är en ljuvlig dialog som bjuder lika mycket på humor som drama. Och filmen har en del drama att bjuda på. Är den malplacerad eller adderar den ett djup till filmen som man inte väntar sig av en screwball comedy?

Därför att, å andra sidan visar denna film upp journalistgillet från dess mest cyniska sida. Filmen ska vara en komedi men den innehåller ändå en nyhetsstory om en förmodad oskyldig man som ska avrättas i den elektriska stolen dagen efter och hans flickvän som tar livet av sig genom att hoppa ut genom ett fönster på tredje våningen i desperation över pojkvännens öde. Det är inte riktigt vad man väntar sig i enkla komedier.

Det är väl helt enkelt så att detta är allt annat än en enkel komedi. Den har "layers".

Detta var andra gången jag såg filmen och jag var blown away båda gångerna. Men den har dock ett litet snäpp upp till de bästa i genren, mest på grund av dess två tonaliteter som inte riktigt gifter sig perfekt.

Filmen får fyra gnabbandes kärlekspart av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl går in på djupet om denna komplexa film.

Howard Hawks festival

Häromveckan var Carl på besök. Vi skulle se två Howard Hawks-filmer i min privata biosalong. Först ut var det The big sleep. På den amerikanska dvd-utgåvan finns lustigt nog två versioner av filmen, dels den från 1946 som gick upp på bio, dels originalversionen från 1945. Filmbolaget väntade med att släppa filmen och valde att spela om en del scener då de var oroliga den inte höll måttet. Vi var sugna på att se denna av oss båda osedda version.

Det började med att jag såg om den vanliga versionen från 1946 på fredagskvällen. Jag hade bara diffusa minnen från filmens handling sedan första titten, men en tydlig bild över vad jag tyckte om den rent känslomässigt.

Trots att jag såg om filmen var handlingen lika galet komplicerad och höljd i dunkel som jag uppfattade den första gången. En del av filmens charm ligger i den beslöjade och svåråtkomliga storyn. Mycket av det diffusa kommer från att en massa folk ingår i storyn som vi inte får se alls eller knappt i bild. Det gäller att hänga med i dialogen och föra anteckningar för att få ihop det helt själv!

Bogart och Bacall är väl helt ok i filmen, men jag är inte ett stort fan av någon av dem. Istället tycker jag att Martha Vickers som lillasystern Carmen är filmens behållning. Jag hade också uppfattat att 1945-versionen skulle ha fler scener med henne.

Hoppar fram till lördag eftermiddag och Carl dök upp. Med snacks i skålarna slog vi oss ner för att se 1945-versionen. Båda versionerna är lika långa men men har bytt och spelat om flera scener. En stor skillnad i 45:an är ett längre parti i mitten av filmen där allt stannar upp och Bogart och poliserna pedagogiskt går igenom allt som har hänt i en scen fylld av exposition. Denna scen gjorde att handlingen klarnade rejält, men det känns bra att de klippte bort den då filmens mystik försvann till stor del med all denna övertydlighet.

Tyvärr visade det sig att jag hade missuppfattat det där med fler scener med lillasyster Carmen. Istället var det fler scener om henne och vad hon gjort som menades. Det var attans synd. Däremot hade Bogart och Bacall hunnit gå och gifta sig mellan tagningarna och Hawks valde att spela om flera scener dem emellan då han tyckte att Bacall var mer självsäker och naturlig i sitt skådespelande. Detta var också ett bra beslut.

Efter titten såg vi också på en kort dokumentär där en filmvetare gick igenom skillnaderna mellan versionerna vilket var mycket givande. Bacalls agent hade bland annat drivit på för att spela in nya scener med henne. Tydligen tyckte man att hennes insats i 45-versionen riskerade att krossa hennes karriär! Nja, jag vet inte om det var en så stor skillnad i  hennes insats, men de nya klippen var i alla fall bättre, om något. Bland annat tror jag att den lustiga scenen när hon kliar sig på knät inne i Bogarts kontor kommer från 46-tagningarna. Och det är ju en av filmens roligaste scener!

Jag gillade också hur Bacall ligger ner i framsätet båda gånger Bogart kör henne i sin bil:

Det var kul att se 45:an även om den inte var lika bra som den vanliga bioversionen från 46, speciellt då vi med hjälp av dokumentären fick se in bakom kulisserna.

Efter filmen lagades och avnjöts vegetarisk pasta med rödvin.

Resten av kvällen vigdes åt Hawks klassiska western Rio Bravo. Till skillnad från The big sleep som Carl sett en massa gånger hade han inte sett denna en endaste gång, och därför blev det en bra avrundning på vår lilla endagars Howard Hawks-festival.

Jag tyckte nog att The big sleep var snäppet bättre när jag såg den för andra gången, men den får fortfarande en trea av mig igen i vilket fall. Versionerna är inte dramatiskt skilda i kvalitet, men 46:an är ändå klart bättre. Carl var mer generös och ger filmen 4,5/5.

Rio Bravo är en favorit som jag numera har sett så många gånger att den inte överraskar mig längre. Fortfarande en femma dock. Carl verkade hyfsat road av filmen. det var svårt att avgöra under titten! Han ger den 3,5/5. Kan den kanske växa vid en omtitt?

Det var mycket trevligt att se dessa Hawks-klassikers med en annan filmnörd. Tack Carl för ett trevligt lördagshäng.

To Have and Have Not (1944)

Jag gillar verkligen Howard Hawks filmer men tyvärr har flera av de jag nu sett inför 52 Directors inte kommit upp i den nivå som jag vant mig vid från honom. To have and have not har Humphrey Bogart och Lauren Bacall i huvudrollerna. Detta var den första av fyra filmer de spelade i mot varandra. Det är meta men av intresse då de gifte sig med varandra året efter denna film. Bacall var tjugo då hon spelade in denna film, Bogart 45 år.

Jag är inte ett stort fan av Bogart, jag har aldrig förstått vad som är grejen med honom. Det är kanske lite konstigt men jag finner honom alltid ganska tråkig och närmast oförarglig. Detta trots att han har varit med i ett antal bra filmer där Casablanca och The big sleep sticker ut. Bacall är också mycket riktigt den klart mest intressanta karaktären i To have and have not.

På tal om Casablanca så är denna film en "poor man's" Casablanca. Det är som en rip off av Michael Curtiz' film från 1942. Howard Hawks var kanske en regissör som tog kända förlagor och gjorde egna versioner av dem? Hans mästerverk Rio Bravo (1959) ska ju till exempel enligt "the internets" vara ett svar och reaktion på Fred Zinnemanns High Noon (1952).

To have and have not bygger på en roman av Hemingway. Den utspelas under andra världskriget på den franska ön Martinique i Västindien. Bogart spelar en avmätt amerikansk kapten på en fiskebåt som försöker hålla sig utanför den lilla konflikten. Med sig på båten har han en försupen bifigur som spelas av Walter Brennan, som senare dök upp som den försupen bifiguren Stumpy i Rio Bravo. Samtidigt som den franska motståndsrörelsen behöver hjälp av Bogey dyker en förförisk ung dam upp och rör upp känslor. Ta-da, Lauren Bacall!

Finns det någon nerv mellan Bogart och Bacall? Kanske, ser den inte speciellt tydligt. I handlingen händer det nästan ingenting, sen åker de båt, Bacall sjunger en sång med pianisten och så är det slut. Ganska bra gjort, inte tråkigt, men långt ifrån spännande. Helt ok skådespelarinsatser, men långt från upprymmande. Mellanmjölk.

Betyg: 2/5

I Was a Male War Bride (1949)

Howard Hawks I was a male war bride med Cary Grant och Ann Sheridan i huvudrollerna var på pappret helt rätt, men detta var en film som jag inte alls kom överens med. Jag fann manuset helt outhärdligt och skådespelarprestationerna lyckades inte rädda filmen manuset trots bra insatser från de två i huvudrollerna.

Filmen bygger på en autobiografi skriven av en belgisk soldat som gifte sig med en amerikanska under andra världskriget och sedan fick problem när han skulle åka över till USA då systemet (processen) var gjord för manliga soldater som gifte sig med kvinnor under andra världskriget. Det finns en kul romantisk komedi här under ytan där förvecklingarna med switchade könsroller driver humorn. Med Cary Grant i huvudrollen skulle man också få till lite metahumor med alla kvinnors favorit i en annorlunda roll, lite som George Clooney i The descendants.

Men tyvärr så förstör manuset hela upplevelsen. Ann Sheridans Lt Gates beter sig som ett asshole mot sin käresta Cpt Rochard. Hon är nästan lika vidrig mot Rochard som Faile mot Perrin i The Wheel of Time, och det är en relation som jag verkligen inte är ett fan av.

Det orimliga ligger i det faktum att Gate är totalt illojal mot Rochard och till och med flera gånger utstuderat elak mot sin make. I en situation där de som ett par får en massa ovanliga utmaningar på grund av reglerna runt inresetillstånd till Amerika, agerar hon illojalt och i slutändan lika illa mot honom som vissa andra. Det är varken roligt eller romantiskt att titta på. Det hade varit precis lika illa om det varit mannen som betett sig så vansinnigt mot kvinnan. Det har inget med könen att göra, det har att göra med hur de två personerna i ett par beter sig emot varandra.

Filmen inleds med en lång del där Gates och Rochard blir förälskade. Även denna del känns som helt oärlig, men den passar in i hur "screw ball comedies" ofta är i alla fall. Att de snarare motverkar varandra och är elaka mot varandra verkar vara kutym i denna typ av filmer. Det känns inte speciellt naturligt, men jag köper den delen lite bättre, som del av en etablerad filmgenre. Det är efter de gift sig som manus helt spårar ut.

Jag hade hoppats på en klassiker i samma nivå som Howard Hawks bästa romantiska komedier, men detta var en fruktansvärd besvikelse.

Betyg: 2/5

"Behind the scene"-bild, mycket bättre känsla

Twentieth Century (1934)

Detta är en så kallad "screwball comedy", och "pre-code" dessutom, så jag såg fram emot något underhållande och kanske lite uppfriskande vågat. Men ack, jag fick istället gamla könsroller och pappa-skämt som har åldrats EXREMT dåligt. Slutresultatet är inte speciellt roligt. För att ni ska kunna förstå hur jag tycker om filmen kan jag nämna att de farsartade sekvenserna var filmens minst svaga partier. Ouch.

Det är en högst ironisk skröna om en hyperteatralisk teaterchef och hans mest framgångsrika skådespelerska. Tur att det är ironi i alla fall? John Barrymore spelar den äldre demonregissören Oscar Jaffe som uppenbarligen tror sig ha rätten att göra vad han vill mot och med alla sina kvinnliga skådespelerskor. Han behandlar alla som skit förutom dem han vill ligga med, dem behandlar han som än mer skit.

Hans donna är den korkade och talanglösa Lily Garland som spelas av Carole Lombard. Hennes karaktär heter egentligen Mildred men Oscar döper om henne mot hennes vilja. Et av många övergrepp på henne. Tyvärr skapar hon inte mycket sympati hos mig heller. Det är inte så speciellt intressant att se två korkade individer, vara en är en psykopat, i en romantisk komedi. Jag köper inte relationen för fem öre.

Så fort något går emot Oscar beter han sig som en barnunge och spelar över som den teaterapa han är. Han tror att om han bara uppför sig med yviga gester kommer han få sin vilja igenom. När hans kärleksintresse inte längre vill vara inlåst på hotellrummet hotar den egoistiske och i högsta grad svartsjuke Oscar med att ta livet av sig. Lyckligtvis struntar hon i hans fånerier, men såvitt jag uppfattade fick han aldrig lära sig den läxa han så mycket behövde. Fanns det några konsekvenser av hans handlande så missade jag dem. I så fall får jag stå med skammen i hörnet ett tag.

Det finns ganska lite att älska i denna film. Manus är svagt överlag även om det finns sekvenser som är roliga för att de är så knasiga. Oscars överdrivna sätt att föra sig är oftast tröttsamt men då och då lite kul.

En stark etta!

Betyg: 1,5/5

Gentlemen Prefer Blondes (1953)

Maître d: Henry Spofford lll and valet.

Så har vi kommit till den välkända Gentlemen prefer blondes. Sexikonerna Marilyn Monroe och Jane Russell spelar två "show girls" i denna romantiska komedi. Marilyn får spela den korkade blondinen som vanligt...

Lorelei Lee: Yes. You're one of the Olympic athletes.
Olympic athlete: I'm the only 4-letter man on the team.
Lorelei Lee: You should be ashamed to admit it. No, don't say another word. No, don't say another word.

Jag erkänner villigt att jag inte fattar de mest intrikata detaljerna i skämtet ovan. Att det handlar om någon form av missförstånd är klart.

Marilyn spelar dum på ett övertygande sätt. Men även denna karaktär har "layers":

Lorelei Lee: I can be smart when it’s important, but most men don’t like it.

Hon visar på oanade färdigheter och drar till och med en limerick! Jeff Cannata skulle säkert godkänna den:

There was a fellow named Sidney
Who drank till he ruined a kidney
It shriveled and shrank
But he drank and he drank
He had fun doing it, didn't he?

Marilyn är charmig som vanligt och hon överskuggar Jane Russell med hästlängder.

En av filmens bästa sekvenser är Marilyns show där hon framför "Diamonds are a girl's best friend". Alla älskar det framträdandet. Madonna till exempel. De har lite samma dna.

Historien är dumkul, hela tiden på gränsen till allt för fånig. Det är förvecklingar varav några orimliga sådana, samt givetvis lite av den obligatoriska farsen men filmen har en kvick och ofta underfundig dialog och överlag charmiga skådespelare. Jag gillar filmen. Marilyns Lorelei Lee fick avsluta filmen med en sanning:

Lorelei Lee: Don't you know that a man being rich is like a girl being pretty? You wouldn't marry a girl just because she's pretty, but my goodness, doesn't it help?

Betyg: 3/5

PS, lesbiskt bröllop? Nä, det tror jag inte på.

Only Angels Have Wings (1939)

Only angels have wings blev en stor överraskning för mig trots att jag egentligen borde vetat bättre. För Howard Hawks! Filmen är riktigt bra, den är innerlig och den har ett stort hjärta. Bonnie Lee stannar i en liten stad i Sydamerika där Geoff Carter leder ett litet gäng med piloter so flyger posten över ett farligt bergsmassiv dagligen.

Bonnie Lee förfäras, och jag med henne, över hur kallsinniga Geoff och hans piloter blir när en av de yngre piloterna krashar och DÖR. Jag hinner bistert konstatera att jag har issues med manus, innan filmen bevisar att jag dragit förhastade slutsatser. Manus är lysande i denna film! Varje känsla och tanke jag haft under filmens inledning besvaras under filmens gång. Men filmen målar inte med en bred pensel, det är små detaljer, kommentarer, blickar och hur Hawks placerar skådespelare och deras interaktioner som berättar hela historien. I en tid när man ofta ser historier berättade via bombastiska actionsekvenser är det en fröjd att för omväxlings skull se en film som berättar sin historia med små medel, med ett fjäderlätt handlag.

Cary Grant är otroligt bra och han ger Geoff en tyngd och auktoritet. Från dagens Hollywood är det såklart George Clooney som man mest kommer att tänka på. Men Grant är helt klart med orienterad mot komedi även om han klarar både drama och humor lika bra. Jean Arthur som Bonnie Lee klarar sig bra. Jag är inte familjär med henne men tyckte ändå att hon stod upp tillräckligt bra mot Grant så att deras relation fungerade. Filmen blev dock snäppet mer spännande när paret MacPherson introducerades. Bat är den duktige piloten med en mörk hemlighet. Hans fru Judy spelas av "Gilda" själv, Rita Hayworth! Quelle spectaculaire! Rita har bara en liten biroll, wow, konstnärligt val!

Nej, detta var väldigt bra och spännande. En helgjuten film där alla delar i produktionen känns riktigt genomtänkt. Eller, ok själva specialeffekterna får tas för vad de är, filmen är ändå från 1939. Mycket av dialogen sker inne på "flygarhotellet" och filmen är nästan något av ett kammarspel, men som sådant är den mycket bra.

Betyg: 4/5 

Monkey Business (1952)

Monkey business är en screwball comedy av Howard Hawks med Cary Grant och Ginger Rogers i huvudrollerna. Marilyn Monroe i en mindre biroll stjäl dock var och varenda scen hon är med i. Filmen påminner häftigt om Hawks mästerverk inom genren - Bringing up baby med Cary Grant och gudinnan Katharine Hepburn i huvudrollerna.

I båda filmerna spelar Cary Grant en disträ forskare som blir dominerad av kvinnorna runt sig. Ginger Rogers spelar hans fru i Monkey business och även om hon gör bra ifrån sig är hon ingen Katharine Hepburn. Monkey business kompenseras dock av Marilyn i en biroll. Hon är gravt underskattad som komedienn och skådespelerska.

Filmen är otroligt underhållande och skrattet lurar bakom hörnet mest hela tiden. Mycket av det roliga kommer ur att skådespelarna bjuder på sig själva. Cary Grant som var en av dåtidens största stjärnor bjuder på sig själv och spelar pajas filmen igenom. Det är en fin gräns han vandrar på men han lyckas att hålla sig på rätt sida. Man kommer lätt att tänka på George Clooney som vår tids Cary Grant. De har samma aura. Clooney bjuder också på sig själv på ett fint sätt.

Det är dock Marilyns korkade blondin Miss Laurel som tar hem priset. Rollen är uppenbarligen skriven för henne och drar nytta av hennes berömmelse. Hon bjuder på sig själv och jag upplever det som att hon spelar rollen med en stor och varm glimt i ögat. Sådant gillar jag som ni vet.

Scenen när Cary Grants Dr. Barnaby kommer in på kontoret en morgon och Marilyns Miss Laurel visar en av hans tidigare produkter (förbättrad nylonstrumpa) är helfestlig och sprakar av de två stjärnornas agerande. Dialogen är givetvis sylvass också.

Mycket underhållande och väldigt charmigt.

Betyg: 4/5

Marilyn visar upp något... "The Info-1 Acetate Project"

Rio Lobo (1970)

I jakten på kandidater från 1970 stötte jag på en film med en trio indikatorer som var intressant. Rio Lobo är en western (1), med John Wayne (2) i huvudrollen regisserad av Howard Hawks (3). Vad kunde detta vara då? Hawks gjorde 1959 Rio Bravo, den bästa western genom tiderna, och till det har han gjort komiska mästerverk som His girl Friday och Bringing up Baby. Rio Lobo påminner om Rio Bravo mer än bara i namnet. Man kan säga att både El Dorado och Rio Lobo är re-makes av Rio Bravo. Detta ska vara den lite mer humoristiska versionen och den har en del mycket lustiga scenen, men jag tycker nog att humorn i den i grunden seriösa Rio Bravo slår denna med hästlängder ändå.

Än en gång ställs The Duke tillsammans med en liten grupp kompisar mot ett gäng elaka revolvermän. Men det hade gått mer än tio år sedan Rio Bravo och kanske hade Hawks taggat ner lite på sina macho-ideal. Rio Bravo var Hawks förgrymmade svar på High noon som enligt Hawks hade en hjälte som var oamerikansk i och med att han bad folket i staden om hjälp mot de elaka männen. En amerikansk hjälte och sheriff skulle klara biffen själv verkar han ha tyckt. Här i Rio Lobo ställs Wayne igen mot fiender och är numerärt underlägsen men denna gång kommer faktiskt stadens "vanliga" män till hjälp. En utveckling i modern riktning.



Rio Lobo kommer dock inte i närheten av Rio Bravo. Wayne är blekare. Detta var en av de allra sista filmerna hans spelade där han skulle vara yngre än ha egentligen var. Senare filmer under sjuttiotalet spelar han sin egen ålder och såvitt jag kan bedöma var det ett bra beslut. Men framför allt är persongalleriet både bland medhjälpare och fiender svagare och filmen är lite sämre i allt; spänning, humor och relationer. Men att bli slagen av Rio Bravo är inte hela världen egentligen. Filmen är ganska bra trots allt. Den har en skön stämning och den flyter på bra.

En lustig detalj var att i en "smyga på vakterna och slå ner dem ljudlöst"-scen efter cirka 80 minuter fann jag mig sitta och tänka på Ridley Scotts Alien. Det var något med musiken som fick mig att drömma om Alien. Jag var tvungen att kolla upp detta och mycket riktigt... Jerry Goldsmith gjorde musiken till både Rio Lobo och Alien. Det är som att han testade vissa saker i musiken här som senare fått blomstra ut till fullo i Alien.

Jag ger Rio Lobo tre Bravos av fem möjliga.

Betyg: 3/5

El Dorado (1966)

El Dorado är en western jag varit nyfiken på sedan tidigare. Howard Hawks återförenas här med John Wayne i en historia som är förvillande lik den i favoritfilmen Rio Bravo. El Dorado kom ut bara sju år efter Rio Bravo och jag ställer mig mycket undrande inför varför Hawks ens gjorde denna film.

Precis som i Rio Bravo handlar El Dorado om hur fyra män med hjälp av en käresta försöker hålla ställningarna runt det lokala fängelset medan traktens rika man med en massa hyrda busar vill frita den som sitter inne i finkan. Det är en sheriff, en vän, en ung hetsporre och en ärrad veteran. En är alkoholiserad, blir mobbad av stadens invånare, super ner sig och nyktrar till. En liten kärlekshistoria på sidan.

Va tusan, exakt samma film ju!! Och ändå är El Dorado så otroligt mycket sämre. Ytterst intressant.

El Dorado har inget av den sköna stämningen som jag finner i Rio Bravo. Det beror säkert en hel del på manus men också mycket på skådespelarna. Dean Martin är överlägsen Robert Mitchum som Waynes vän. Angie Dickinson är extremt mycket bättre än Charlene Holt som kärleksintresset. Dickinsons Feathers var dessutom en mycket mer intressant karaktär att spela. Och även om James Caan är helt ok som den unge Mississippi har hans karaktär ingen chans mot Ricky Nelsons Colorado (alla dessa delstatsnamn!).

En annan skillnad som gör att El Dorado blir så mycket fattigare är paradoxalt nog att den försöker sig på en större historia. Filmen utspelas under ett år ungefär. Cole Thornton (John Wayne) dyker upp i staden först och återkommer ett halvår senare. Först då kan den riktiga handlingen ta fart. Rio Bravo är mycket tajtare och slösar ingen tid alls på set up.

I Rio Bravo är allt seriöst, trots att de till och med brister ut i skön sång i en scen. El Dorado kan inte tas på allvar. Det är lite farsartat här och där och jag får aldrig känslan att det är på allvar. De snackar mycket om att de är belägrade i fängelset, men ändå dyker olika budbärare och till och med Thorntons flamma Maudie upp i dörren i parti och minut. Dessutom ber Thornton den gamle räven Bull att smyga ut bakvägen flera gånger precis som att fienden inte lika gärna kunde ha bakdörren under uppsikt. Det är slarvigt skrivet manus som det som gör att hela känslan i El Dorado blir svagare än den i Rio Bravo.

John Wayne då? Han är ju med i båda filmerna och han spelar liknande roller i dem. Jag känner dock inte hans karisma lika mycket här i El Dorado. Jag tycker han spelar en ganska ointressant karaktär i Cole Thornton. Han stapplar omkring med en kula i ryggen och hela filmen verkar mer handla om ålderskrämpor än om tuffa män mot elaka banditer. Simplifierat? Javisst, men detta är inte såvitt jag kan bedöma en revisionistisk western utan just en sådan som lever på "tuffa män mot elaka banditer".

Western som genre kan vara bra, men det är en mycket delikat genre som inte tål dåligt skrivna manus eller att skådespelare eller regissör tar ledigt från att anstränga sig. El Dorado är ett sådant exempel. Howard Hawks skulle låtit sig nöja med Rio Bravo. If it ain't broke, don't fix it.

Jag ger El Dorado två trötta Dukes av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Big Sleep (1946)

The big sleep är en av de mest klassiska film noir och som sådan är det såklart kul att se den. Den är också känd som en av de filmer där kärleksparet Humphrey Bogart och Lauren Bacall spelade mot varandra. Mitt förhållande med film noir är komplext och snårigt... Ok, så blev då denna en av de film noir som jag älskar eller blev det en av dem jag inte alls förstår mig på? Någonstans mitt emellan skulle jag säga. Den tilltalade min hjärna mer än min mage efter första titten.

Detta är kanske en film som bör ses många gånger om för att till fullo uppskattas. Både Carl och Jennifer menar det i alla fall, och att man med fördel kan se om The big Lebowski mellan tittarna. Coens "film noir"-pastisch är också en goof på The big sleep.

The big sleep bygger på en roman av Raymond Chandler och dess story lika invecklad som en John Le Carré-roman. Jag tror att jag såg den "vanliga" omklippta versionen från 1946 även om min dvd var 109 minuter och varken 114 (bioversionen) eller 116 minuter (pre-release) som de två versionerna ska vara. Det kan tyckas att de två versionerna inte skiljer sig så mycket då deras löptid endast skiljer sig med två minuter men tydligen är det cirka 20 minuter som skiljer, saker som tagits bort och ersatts i bioversionen.

Filmbolaget gjorde två stora förändringar i det som blev bioversionen. För det första ville man ha mer av samspelet och personkemin mellan Bogart och Bacall på bekostnad av Martha Vickers lillasyster Carmen. Det tycker jag är riktigt trist då jag fann Carmen som den överlägset mest intressanta karaktären och skådespelaren i filmen. Carmen har tydligen en ännu större och mer skandalös roll i boken. Filmen kom ju fram under förbudstiden och Howard Hawks censurerade sig själv hårt på flera punkter för att passera de regler som Hollywood hade på sig på den tiden.

I Roger Ebert lysande text om filmen antyder han varför filmbolaget ville klippa om filmen... And Chandler later wrote to his publisher, "The girl who played the nymphy sister (Martha Vickers) was so good she shattered Miss Bacall completely. So they cut the picture in such a way that all her best scenes were left out except one. The result made nonsense and Howard Hawks threatened to sue... After long argument, as I hear it, he went back and did a lot of re-shooting."

Hmm, det känns som att jag skulle vilja se pre-release versionen!

Den andra stora skillnaden är att Bogarts Marlowe ger en längre scen med exposition där kriminalfallet förklaras för en förväntat förvirrad publik. Trots denna addition är filmen grumlig.

För mig var Carmen höjdpunkten men när jag läser om filmen på interwebben hyllas framför allt Bogarts och Bacalls personkemi och relation. Jag fann den inte så het utan bitvis ganska trist till och med. Dumma mig! Bogart kommer nog aldrig bli en av mina favoriter. Bacall har potential, hon var extremt ung när hon gjorde denna film, men jag har inte sett henne i några filmer förutom denna tror jag. Scenen som Jojjenito lyfter upp när Bacall vill klia sig på knät var en riktigt bra scen. En annan scen jag kommer att tänka på var i bilen på väg hem från ett farligt ställe där Bacall inte vet eller kan bestämma sig för hur mycket hon kan berätta för Marlowe (Bogart).

Hur faller filmen i smaken då det gäller dess film noirighet då? Jo, men den funkar bra. Den är verkligen rörig som attans och jag kan inte säga att jag hänger med i alla turerna. Vem dödade vem med vilket vapen och i vilket rum? De flesta frågorna kvarstår när filmen tagit slut. Enligt legenden såg Howard Hawks filmens framgångar som ett bevis på att publiken inte behöver förstå handlingen bara de får ett hett kärlekspar på duken, hårda repliker och härlig action. Något sådant... Fritt taget ur minnet. Jag köper att vissa filmer kan leva på magnetiska skådespelare med en grym personkemi och en i övrigt skön stämning. Men ofta kan faktiskt handlingen, speciellt då det handlar om en mysteriefilm och "vem gjorde det?"-plot, vara av betydelse!

Nåväl, det finns mycket att säga om denna film. Den är spännande på ett intellektuellt plan och den känns modern om man tänker på teman och karaktärer. Miljö, kläder och bilar är givetvis mycket daterade till 40-talet. Jag lägger speciellt märke till Bogarts lilla gulliga bil.

Jag får väl ta och göra som Carl och Jennifer föreslår och se om filmen några gånger. Den kanske kommer växa till en fullt utblommad favorit. Tills vidare nöjer jag mig med att ge den en "japp, rekommenderas!". Jag ger den tre bångstyriga döttrar av fem möjliga.

Betyg: 3/5 

Red River (1948)

Cherry: There are only two things more beautiful than a good gun: a Swiss watch or a woman from anywhere. Ever had a good... Swiss watch?

Howard Hawkes och John Wayne. Dessa två namn ihop betyder Rio Bravo för mig. Det är en suverän western och en klockren 5/5. Men den första av totalt fyra samarbeten mellan dessa två herrar inom westerngenren var Red River från 1948. Det blev också vår fjärde gemensamma film från 40-talet. Det står i filmens förtexter att den bygger på verkliga händelser men det är inget jag har kunnat verifiera efter lite sökande på internet. Låt oss tro att de menar att liknande händelser utspelades i västra USA i mitten av 1800-talet.

Handlingen är enkel för en film på dryga två timmar. John Wayne spelar Tom Dunson en ranchägare i Texas som på grund av fattigdomen där nere vill driva en gigantisk hjord av nötkreatur upp till Missouri för att få sälja dem till ett bra pris. Med sig har han sin adoptivson Matt Garth samt sin gamle vapendragare Groot. Övriga i gänget är cowboys från ranchen plus revolvermannen Cherry Valance. Under Macahianska vedermödor kämpar sig gruppen norrut tills osämjan och trycket från yttre faror gör situationen omöjlig och en klassisk uppgörelse seglar upp.

Red River är en vilda västern av gammalt snitt. Indianer är onda och hojtar när de attackerar oskyldiga vita. Männen bär pickadoller och sover under bar himmel. Sadeln blir givetvis till kudde. Kvinnor suktar efter de tuffaste männen och springer omkring i vildmarken i balklänningar. Principer och anseende är ibland viktigare än sunt förnuft.

Kärlek vid första ögonkastet

Denna film förvånade mig på flera plan. Dels blev jag ganska bestört under inledningen över hur kallhamrat Dunsons flickvän blev avpolletterad. Det var bistrare än vad jag väntat mig från en så gammal film. Sedan blev jag lite överraskad när en viss händelse sker i filmen. Jag trodde att mest kändaste namnet var filmens huvudperson men jag är inte så säker längre. Detta är en variant av den kända historien som utspelas på de sju haven. Till sist tyckte jag att det var riktigt spännande inför avslutningen faktiskt, jag visste inte alls hur det skulle gå. Filmen kändes väldigt enkelspårig länge, men eftersom den gjort några saker lite annorlunda än förväntat var jag inte säker på hur de skulle få till slutet. Det finns ju flera varianter på hur det kunde gå, där på gatan i Abilene. Vissa varianter skulle kanske vara med minnesvärda och göra filmen mer mörk.

Som det blev nu var detta en till hälften seg, till hälften underhållande gammal western i traditionell stil. Det var trist att våra hjältar inte tog den farliga vägen "mot Missouri" och utmanade de onda männen som man fick höra så mycket om under stora delar av filmen. Det blev liksom en pyspunka på filmen. Visst, vi fick en uppgörelse mot slutet men den var inte lika spännande som en shoot out mellan två gäng kunde varit. Jag tycker dessutom att den är på tok för lång och jag känner inte att John Wayne var så bra som han är i andra westerns jag sett (Stagecoach och Rio Bravo). Nu har jag sett två av Hawks-Waynes fyra western. Jag får väl ta och se de övriga två också antar jag, El Dorado (1966) och Rio Lobo (1970).

Jämför storleken på sina... pistoler

Filmens intressantaste skådespelare var istället Montgomery Clift, denna supersnygge yngling. Kolla bara hur elegant han hoppar upp på och kliver ner från hästarna! Denna mörkhårige snygging verkar ha varit en färgstark personlighet. Han dog i förtid naken på en säng i New York! En något diffus mini bio på imdb berättar om hans homosexualitet, vänskap med Elizabeth Taylor, psykisk sjukdom och alkoholism. Han var med i Härifrån till evigheten och Red River var han första film efter många år inom teatern.

Ok, slutord. Red River var helt ok. Lite tråkig, lite intressant. Jag ger Red River två revolvermän av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Movies-Noir och Jojjenito har också begivit sig ut på den långa färden. Tog de den säkra vägen till Abeline eller vågade de livet rakt upp i Missouri?

Uppvärmning inför Rio Bravo?