The Palm Beach Story (1942)

Preston Sturges hysteriska screwball comedy The Palm Beach Story med Claudette Colbert och Joel McCrea i huvudrollerna.

Storyn är kanske inte så väsentlig, värdet ligger i detaljer, biroller och en vass dialog. Men här möter vi Gerry (Claudette Colbert) och Toms (Joel McCrea) med sin orimliga uppfinning att bugga tak på städer och använda taket som flygplats. Gerry lämnar Tom och åker tåg ner mot The Palm Beach för att fixa pengar till hans projekt. På resan träffar hon på världens rikaste man J. D. Hackensacker III spelad av Rudy Vallee. Tom jagar efter och så blir det förvecklingar.

Filmen är fasligt ojämn. Jag har tre favoritsekvenser men överlag är filmen inte superstark. Jag gillar scenerna när Gerry möter the Weenie King, tågresan när hon reser med the Ale and Quaile Club där hon möter Hackensacker, samt scenen i den exklusiva modebutiken då Hackensacker köper kläder åt Gerry. Scenerna på tåget påminner mig om Some like it hot och scenen i butiken påminner såklart om Pretty Woman. Denna film har ändå något när två så bra filmer kopierar från denna.

Även om jag gillade Claudette Colberts insats som Gerry kunde jag inte undgå att fantisera om att casta om henne med Marilyn Monroe. Joel McCrea är dock väldigt tråkig. Oavsett om hans roll är skriven så blev han oändligt tråkig att titta på. I hans roll skulle jag tänka mig Cary Grant. Det hade varit något!

Egentligen är kanske filmens inledande "titles sequence" mest intressant. Under förtexterna ser vi en hel film i snabbrepris som det känns. Det verkar vara en annan screwball comedy där två identiska kvinnor kämpar om en man. Den slutar dock med att mannen och en av kvinnorna gifter sig, Tom och Gerry. Förtexterna avslutas med "And they lived happily ever after... or did they?". Kul ide att sätta upp slutet av denna film då det visar sig att Gerry har en tvilling. Och att Tom också har en tvilling och att dessa tvillingar gifter sig med Hackensacker och hans syster respektive. Ett par blir tre par! Only in the screwball comedies.

Kul att ha sett. Två gånger till och med. Tänkte ge den en trea efter första titten men nu efter en omtitt inom kort tid ger jag den en tvåa, helt ok.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där jag och Carl har ett längre samtal om filmen. Hittas här.

Foreign Correspondent (1940)

Tredje filmen under säsong 6 av Shinypodden Foreign correspondent var klart mer underhållande än förra filmen Rebecca som också kom ut 1940. De är väldigt olika, denna film en lättsam äventyrs-spion-thriller med romantik och humor. Rebecca är den tyngre och lite mer snofsigt trumpna filmen som läskar litteraturkritikerna mer.

Men det är klart att Foreign correspondent har fått stå i skuggan av Rebecca även om den faktiskt också fick flertalet Oscarsnomineringar, hela sex stycken. Under senare år verkar filmen fått ett uppsving och den har bland annat förärats en Criterion Collection-utgåva.

Filmen påminner om flera av Hitchcocks filmer från 30-talet om en oskyldig man som jagas av de onda och som samtidigt försöker ta reda på sanningen för att lösa problemet. Filmens "leading couple" Johnny och Carol spelas av Joel McCrea och Laraine Day. De är tyvärr ganska bleka även om det kan vara svårt att direkt sätta fingret på vad som fattas dem. Därmed blir filmens styrka handlingen och de för tiden imponerande specialeffekterna.

Flera scener är riktigt häftigt filmade och genomförda, dessutom snygga. Mordet på trappan till en stor byggnad med efterföljande jakt på mördaren genom ett hav av svarta paraplyer, scenen inne i väderkvarnen, flygkraschen samt klättrande på utsidan av Hotel Europe var alla riktigt najs.

En klart underhållande film som ändå har en bra bit kvar att bli en riktigt tung favorit. Om ni vill veta mer om filmen gå gärna in och lyssna på mitt och Frans snack om filmen i podden, där ni bland annat får höra vilken detalj från Hitchcocks eget frieri till Alma som han lät inspirera en scen i denna film. Ni finner podden här.

Betyg: 3/5

Ride the High Country (1962)

Ride the high country är en klart intressant liten western. Den handlar om två äldre ”law men” och en ung hetsporre som tar ett jobb att frakta guld från en gruvstad uppe i bergen ner till banken i en annan stad. Guldet som fraktas blir ett hett byte för mindre nogräknade element i gruvstaden. Vad huvudpersonen Steve Judd (Joel McCrea) inte vet är att hans kompanjon, och vän, Gil (Randolph Scott) också funderar på att stjäla guldet. Filmen berör heder, moral och etik. Detta är en tidig Peckinpah-film som berättas i ett långsamt tempo och den är inte lika våldsam som man väntar sig från honom.

En hel del av nerven i filmen kommer från dynamiken mellan Steve och Gil, men den mest intressanta delen är sub-ploten om Elsa Knudsen. Steve, Gil och den unge Heck (Ron Starr) passerar en bondgård på vägen upp mot bergen där Elsa (Mariette Hartley) bor med sin stränge och hysteriskt religiöse far. Elsa bestämmer sig för att haka på männen på resan upp till bergen eftersom hon har en ”fästman” där vid namn Billy Hammond (James Drury) som hon vill gifta sig med. Allt för att komma bort från sin far. När senare det visar sig att Billy och hans fyra bröder tänker sig att hon ska gifta sig med dem alla fem blir det problem. Filmen är oväntat skarp i vissa scener uppe i bergen. Men också blandat med en del humor i form av en alkoholiserad domare och en bullrig madam som chefar över de lokala prostituerade.

På vägen ner mot ”civilisationen” måste Steve och hans vänner både hantera bröderna Hammond och de interna slitningarna. Detta var Peckinpahs andra film och jag upplever att han fortfarande förfinar sin stil. Den är ganska underhållande men den når aldrig de riktigt höga höjderna.

Betyg: 2+/5

Sullivan's Travels (1941)

[discussing a prior 'serious' film]
LeBrand: It died in Pittsburgh.
Hadrian: Like a dog!
John L. Sullivan: Aw, what do they know in Pittsburgh...
Hadrian: They know what they like.
John L. Sullivan: If they knew what they liked, they wouldn't live in Pittsburgh!

Nästa film jag prövade var den klassiska komedin Sullivan's travels. Filmen inleds med en mycket bra och rolig scen som får mig att få väldigt höga förväntningar inför resten av filmen. Många kända moderna filmer har lånat från eller hänvisat till denna film är helt klart. Bland annat har favoritfilmen The Player lånat det lustiga citatet "But with a little sex in it!" Och bröderna Coens film Oh brother where art thou? har till och med lånat namnet på sin film från den påhittade filmen som John Sullivan vill göra i denna film. Jag kände direkt att detta var filmhistoria och jag satt mig rakryggad i fåtöljen och tittade intresserat vidare.

Sullivan's travels handlar om John Sullivan, en superkänd regissör i Hollywood som gjort flera storsäljare. När cheferna väntar sig en ny lättsam film överraskar han alla med att istället vilja göra en "seriös" film om de fattiga som förlorat allt i den stora depressionen. Han vill göra en film som ska heta Oh brother where art thou? För att bättre kunna berätta sin historia vill han klä ut sig som en luffare och går ut på vägarna med endast 10 cents på fickan. Filmbolaget väljer att skicka en buss full med förnödenheter, fotografer, assistenter och en läkare att följa Sullivan i hasorna. Efter att skakat av sig sina förföljare möter Sullivan filmens fagra dam, en ung Veronica Lake i rollen som en aspirerande skådespelerska. Här ser man tydliga kopplingar med David Lynch's Mulholland dr.

Filmen utvecklas på et tokroligt sätt men med en knorr mot slutet tar den fart i tangentens riktning, och kopplingarna till bröderna Coens film blir än mer tydliga. Coens har i princip tagit koncepten med denna film och kokat ihop en egen historia på samma ingredienser.

Sullivan's travels är en fars och den lånar en hel del från stumfilmskomedierna. Vissa scener känns som tagna ur en chaplinfilm. Men i Chaplins fiolmer är den fysiska humorn endast ett komplement till hans innerliga historier och karaktärsframställan. Den rent fysiska humorn med att dratta på ändan är jag inte speciellt svag för då den ska stå på egna ben. Karaktärer och personkemi är viktiga delar som kan väga upp fars.

Vad som finns i Sullivan's travels i överflöd bra scener med kvick dialog. Speciellt mellan Sullivan och hans betjänt och assistent. Betjänten står för den lilla vett och sans som återfinns i filmen. Den sista viktiga delen i en komedi som också fuskar lite inom det romantiska är givetvis kärleksparet, deras karaktärer och den ack så viktiga personkemin mellan dem. Jag tycker tyvärr att detta kanske är bland det svagaste med denna film. Jag fann dem inte oemotståndliga. Båda skådespelarna i huvudrollerna, Veronica Lake och Joel McCrea, är helt ok men inget mer. Lake är bättre än McCrea om något. En lustig detalj är att hon födde ett barn en månad efter filmen filmats klart. Jag såg aldrig att hon var rund om magen, men det kan skönjas i bilden nedan tror jag.

Sullivan's travels är en klassiker och som sådan var det kul att ha sett den. Det är extra kul att så många filmer som jag gillar hänvisar till denna film om Hollywood. Vid sidan av de jag redan nämnt har Woody Allen vid flera tillfällen haft hänvisningar till denna film och många många fler. Tyvärr föll jag inte för kärleksinslaget och mycket av den fysiska komedin gick mig förbi. Det jag tar med mig i fickan som bra saker är en stor del av dialogen och själva handlingen med twist och allt.

Släpp ut mig

Filmen innehåller en hög grad av samhällskritik och den är inte nådig mot John Sullivan som tror sig kunna förstå den fattige luffaren från sin höga vita häst. Det är först när han i verkligheten hamnar på samhällets botten han börjar inse vad han gjort och vad han borde göra.

Sullivan: Tere's a lot to be said for making people laugh. did you know that's all some people have?

Jag ger Sullivan's travels tre filantroper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Idag har Movies-Noir tittat på en annan film från 40-talet. Kolla själva. Är det Rio Bravo? Nej, dummer.