Midnight (1939)

Midnight är en frejdig screwball comedy med Claudette Colbert som manic pixie dreamgirl Eve, Don Ameche som den ungerske Tibor och John Barrymore och Mary Astor som det rika paret George och Helene Flammarion. Filmen saknar sannerligen inte stjärnglans.

Filmen är regisserad av Mitchell Leisen som också regisserade Easy Living. Manus är skrivet av samarbetspartners Billy Wilder och Charles Brackett som skrev hela sexton filmer ihop, bland andra The Lost Weekend och Sunset Boulevard. Dynamit.

Colbert är charmig. Likt Agatha Christies tidigaste hjältinnor räds hon ingeting. Hon anländer Paris utan en spänn i fickan. Tänker sig ett jobb som dansös men hittar istället Tibor och hans taxi. Istället för att bli dansös nästlar hon sig in på de rikas fester vilket leder till en helg på herrskapet Flammarions magnifika sommargods. Med i leken har vi också Helenes osmidige uppvaktare Jacques (Francis Lederer).

Det blir "love at first sight", förvecklingar, snabb dialog och dråpliga situationer. 

Även om filmen är charmig har den vissa svagheter. Kärleksrelationen mellan Eve och Tibor, som hela premissen bygger på, är inte speciellt väl grundad. Man får veta mer via handlingen och dialogen att de är intresserade av varandra än att vi ser dem bli förtjusta i varandra. För övrigt är detta också mer en förvecklingskomedi än en romantisk komedi.

Vidare tycker jag att båda charmörer i filmen, Tibor och Jacques, är osköna. De agerar som om Eve inte har något att säga till om då det gäller kärlksförhållandena. Tidsdaterat som tusan. Till sist ger alltid de bästa filmerna i denna genre mig något mer att tänka på, det finns alltid ett djup av något slag. Midnight finner jag ganska platt och lite tråkig.

Favoritterna i filmen är John Barrymore och Mary Astor, de spelar sina karaktärer med en behaglig distans, med glimten i ögat och med perfekt tajming.

Betyg: 2,5/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film ända in till mitt i natten.

The Palm Beach Story (1942)

Preston Sturges hysteriska screwball comedy The Palm Beach Story med Claudette Colbert och Joel McCrea i huvudrollerna.

Storyn är kanske inte så väsentlig, värdet ligger i detaljer, biroller och en vass dialog. Men här möter vi Gerry (Claudette Colbert) och Toms (Joel McCrea) med sin orimliga uppfinning att bygga tak på städer och använda taket som flygplats. Gerry lämnar Tom och åker tåg ner mot The Palm Beach för att fixa pengar till hans projekt. På resan träffar hon på världens rikaste man J. D. Hackensacker III spelad av Rudy Vallee. Tom jagar efter och så blir det förvecklingar.

Filmen är fasligt ojämn. Jag har tre favoritsekvenser men överlag är filmen inte superstark. Jag gillar scenerna när Gerry möter the Weenie King, tågresan när hon reser med the Ale and Quaile Club där hon möter Hackensacker, samt scenen i den exklusiva modebutiken då Hackensacker köper kläder åt Gerry. Scenerna på tåget påminner mig om Some like it hot och scenen i butiken påminner såklart om Pretty Woman. Denna film har ändå något när två så bra filmer kopierar från denna.

Även om jag gillade Claudette Colberts insats som Gerry kunde jag inte undgå att fantisera om att casta om henne med Marilyn Monroe. Joel McCrea är dock väldigt tråkig. Oavsett om hans roll är skriven så blev han oändligt tråkig att titta på. I hans roll skulle jag tänka mig Cary Grant. Det hade varit något!

Egentligen är kanske filmens inledande "titles sequence" mest intressant. Under förtexterna ser vi en hel film i snabbrepris som det känns. Det verkar vara en annan screwball comedy där två identiska kvinnor kämpar om en man. Den slutar dock med att mannen och en av kvinnorna gifter sig, Tom och Gerry. Förtexterna avslutas med "And they lived happily ever after... or did they?". Kul ide att sätta upp slutet av denna film då det visar sig att Gerry har en tvilling. Och att Tom också har en tvilling och att dessa tvillingar gifter sig med Hackensacker och hans syster respektive. Ett par blir tre par! Only in the screwball comedies.

Kul att ha sett. Två gånger till och med. Tänkte ge den en trea efter första titten men nu efter en omtitt inom kort tid ger jag den en tvåa, helt ok.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där jag och Carl har ett längre samtal om filmen. Hittas här.

The Maltese Falcon (1941)

Sam Spade: We didn't exactly believe your story, Miss O'Shaughnessy. We believed your 200 dollars. I mean, you paid us more than if you had been telling us the truth, and enough more to make it all right.

Jag förstår inte varför jag har så svårt med film noir! Vad kan det vara? Jag har nu prövat ännu en välkänd och hyllad film noir utan att bli speciellt övertygad. Denna gång var det The Maltese Falcon, andra 40-talsfilmen som vi skriver om gemensamt inom Decennier.

Film noir... vad brukar de innehålla? Ett mysterium, ett brott, en femme fatale som med kvinnlig list virar hjälten runt sitt lillfinger, en hjälte, tuff eller anti verkar inte ha betydelse, en vass dialog och en massa "feeling". Jag ser att ingredienserna är där men jag berörs väldigt lite. Jag tycker att The Maltese falcon pendlande mellan tråkig och irriterande. Inte en speciellt upplyftande filmupplevelse alltså.

Jag får inte riktigt känn på varför jag inte tycker om Humphrey Bogart i huvudrollen som Sam Spade. Bogart är ju en ikon, men jag har inte sett honom i så många filmer. Jag väntade mig att han skulle vara mycket bra, men var han verkligen det? Han går omkring med sina byxor uppdragna till naveln och han inte är speciellt tuff trots att manus och stämning i filmen får mig att tro att han egentligen ska vara just det. Hans skådespeleri har jag också svårt med. Han är "all over the place", underspelar vissa scener för att sedan slänga in grimaser och utbrott som om han vore galen. Skådespelarens eller regissörens fel? Totalt sett blir hans karaktär mer löjeväckande än cool i mina ögon. Nej, jag gillar det inte!

Då var det helt annorlunda när jag såg John Wayne för första gången som vuxen. Filmerna jag såg var Stagecoach och Rio Bravo som ingick i ett western-tema jag körde före bloggens era. The Duke är också en ikon, men jag hade trots det en förväntan om att han skulle vara löjeväckande. Men ack så otroligt fel jag hade, han är stenhård, bra och cool rakt igenom. Därför trodde jag på något sätt att ikonen Bogart på samma sätt skulle visa sig överträffa mina förväntningar. Nu blev det dock omvänt denna gång.

I denna film noir finns en tydlig femme fatale, men hon lyckas inte linda den olycklige helt runt sitt lillfinger. Är det kanske därför som Spade uppfattas som cool av filmälskare? För att han genomskådade Mary Astor's Brigid O'Shaughnessy? Men det som skaver mest i Sam Spades relation till Miss O'Shaughnessy är att det mot slutet verkar som att Spade skulle vara förälskad i henne. Han dumpar henne i och för sig, men några scener mot slutet spelas som om han vore förälskad. Obegripligt. Jag köpte inte för en sekund att Spade skulle vara förälskad i O'Shaughnessy. Hela den grejjen kändes som en konstruktion tagen rätt ur luften av regissör och manusförfattare. Eller är det jag som missade då relationen byggdes upp?

Men hur är det då med den noiriga känslan? Jo, den finns kanske där lite grann i alla fall i form av en kvick dialog. Men i övrigt är detta nästan som ett kammarspel då nästan hela filmen utspelas i en fyra-fem rum. Hela tiden dessa interiörer som inte ger filmen någon specifik känsla av tid eller rum.

Det fanns några kul biroller där Peter Lorre verkligen sticker ut på ett bra sätt. Han räddar filmen från totalt haveri. Peter Lorre, ja ni kommer ihåg den ondskefulle från Fritz Lang's M! Han!

Till sist brukar jag metoden att bedöma filmer efter hur min upplevelse var då jag såg filmen. Jag bedömer dem inte efter historiskt viktighet, eller hur många topplistor den ligger på eller om den har fått högt betyg på imdb (8,2 i detta fall). Och i min bok fallerade denna film rejält. Jag var aldrig spänd, jag kände inte för någon av karaktärerna, jag var inte det minsta intresserad av den otroligt simpla och intetsägande storyn och jag fångade inte någon speciell känsla från filmen. Det blev ett stort "jaha" med den upplevelsen. Och då blir det inte ett högt betyg, eller hur?

Jag ger The Maltese falcon två ovärderliga statyer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Detta var ett av Movie-Noir's filmval. Hoppas att han hittade den noiriga känslan bättre än vad jag gjorde.

Vad kan då Jojjenito ha tyckt om denna? Hittade han guld under den svarta ytan?