To Be or Not to Be (1942)

Sista filmen i Screwball Comedy-podden var en svår nöt att knäcka. Här har vi en film som täcker över två genrer som lätt kan kännas som oförenliga. Vi har en förvecklingskomedi med misstagna identiteter och annat härligt, men den är också ett krigsdrama om en teatergrupp mestadels bestående av judar i Warszawa under nazistockupationen under 1940-talet. 

Filmen inleds och avslutas mer som ett drama än en komedi. Men under stora delar av andra halvan är den dock en renodlad komedi. Om man vill att en film ska ha en konstant tonalitet är denna film en utmaning. Humor kan vara en förlösande och ibland nödvändig omväxling i riktigt tunga dramer. Men det är inte fallet i denna film. Här är det mer som två olika filmer, en komedi och ett drama med samma manus som gär parallellt, ibland ser vi lite av den ena och ibland lite av den andra och så växlar det så lite fram och tillbaka.

Tja, det är en svår balansgång. En film som Taika Waititis Jojo Rabbit försöker sig också denna balansgång och lyckas så väl även att den är en av de roligaste och sorgligaste filmerna jag sett de senaste 20 åren. To Be or Not To Be är måhända mer känd i filmhistorien, men den kommer inte upp i den nivån.

Precis som i Chaplins The Dictator avslutas To Be or Not To Be med en innerlig monolog. Monologer som jag tar med mig långt efter filmen rullat klart. 

Carole Lombard är filmens stjärna i huvudrollen som den modiga Maria Tura, och Jack Benny är mycket bra i rollen som hennes avundsjuka och lite svartsjuka make Joseph Tura. Paret Tura emot hela den nazistiska maskinen. Felix Bressart som Greensboro får inte mycket speltid tills hans slutmonolog. 

Filmen påminner mig om senare alster som tv-serierna Hemliga armén och dess spoof ’Allo ’Allo hemliga armén, samt Tarantinos Inglourious Basterds och Bob Fosses Cabaret från 1972.

Helt klart en bra film, innerlig, om än lite svårplacerad genremässigt. Jag skulle inte i första hand kalla den för en Screwball Comedy. Eller?

Betyg: 4/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl fasas över krigets hemskheter. Avsnittet släpptes den 13:e juli, 2026.

Design for Living (1933)

Nu har vi kommit till det sista avsnittet av Screwball Comedy-podden med två filmer av den mästerlige regissören Ernst Lubitsch.

Vi inledde med Design for Living från 1933. Det var året före The Hays Code slog igenom, dvs den självpåtagna etiska censuren Hollywood la på sig sig i den stora moralpanikskälvan. Koden låg som en våt filt över Hollywood 1934-1968 då New Hollywood äntrade scenen och befriade oss.

Filmen är en adaption av en teaterpjäs av Noël Howard och manus av Ben Hecht.

Reklamkvinnnan Gilda stöter på den fattige konstnären George och den likaledes fattige manusförfattaren Tom på ett tåg i Frankrike och det leder till ett flera år långt triangeldrama. Både Tom och Charles blir förstå förälskade i Gilda och hon älskar båda männen lika mycket, någon höjer kanske på ögonen över denna kärlekstrio men detta var som sagt pre-code. Happy times.

Gilda hinner också med att coacha fram båda männen till storartad karriärer inom måleriet och manusförfattandet respektive. I bakgrunden vankar den äldre mannen Max fram och tillbaka sugen på Gilda han också

I rollerna ser vi Miriam Hopkins, Fredric Marsh (som vi såg i I Married a Witch), Gary Cooper och favoriten Edward Everett Horton från Holiday bland annat.

Filmen är svår att förstå sig på. Den är ganska energilös under en lång period men tar lite fart i slutet. Både George och Tom spelas som omogna tonårsgrabbar på ett osympatiskt sätt. Max funkar hyfsat bra men han spelar en tråkig karaktär, den rike industrimannen som endast åtrår Gilda som en trofé han kan visa upp på sina affärsmiddagar. Miriam Hopkins blir filmens räddning. 

Trots den lite sega inledningen och de udda valen i hur de två manliga huvudrollerna spelas är filmen lite gullig och småmysig. Den påminde mig lite då och då om den franska sextiotalsfilmen Jules et Jim.

Kul att ha sett en screwball till från eran före the code, men den var tyvärr en av de svagare filmerna i poddsäsongen. det är sedan gammalt att manus, dialog och skådespelare måste vara bra för att filmen ska bli bra, kod eller ej.

Betyg: 2/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl förundras över kvinnans tålamod. Avsnittet släpptes den 13:e juli, 2026.

I Married a Witch (1942)

I Married a Witch är något så ovanligt som en övernaturlig fantasyfilm som också är en Classic Screwball Comedy. Filmen är inte en av de klassiska i genren men vi tyckte att det var kul att ha med denna udda fågel.

Krutpaketet Veronica Lake spelar huvudrollen som häxan Jennifer som hemsöker den stackars Mr. Wooley och hans ättlingar genom århundraden. Alla mr. Wooley spelas av Fredrik March. Jennifers pappa Daniel blev också uppbränd på bålet och de båda söker hämnd.

Eftersom detta är en komedi och screwball blir det givetvis förvecklingar då en love spell hamnar fel och Jennifer blir som förälskad i den aktuelle Mr. Wooley. Låt lustigheterna börja.

Jag kan förstå att filmen inte anses som en av tungviktarna bland Classic Screwball Comedy. Den är rent filmiskt inte speciellt märkvärdig. Men den är underhållande som tusan.

Jag gillar humorn mestadels via en mycket kvick och lite sprallig Lake och via Cecil Kellaway som spelar pappan, häxa han också. Eller heter det warlock kanske? Nja, trollkarl blir det väl på svenska ändå. Han är elak ut i fingerspetsarna, men på ett charmigt sätt. Mycket glimten i ögat.

Regissören René Clair gör ett ok jobb men rent filmmässigt är det nog specialeffekterna som sticker ut mest. Efter att Jennifer och pappan eldats på bålet är de fast under en ek tills de blir fria när eken brinner ner. Då blir de små rökmoln som åker omkring och gör hyss. När de vill gömma sig slinker de ner i tomma flaskor. de kan givetvis växla mellan rökmoln och lämpliga människokroppar. Det låter kanske inte så spännande som specialeffekt men det funkar bra och var till och med lite imponerande för en film från tidigt 1940-tal.

Filmens behållning är till sist Veronica Lake. Hon har en skön stil och energi.

Betyg: 3/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film tills vi blir sjösjuka. Avsnittet släpptes den 29:e juni, 2026.

Ball of Fire (1941)

Ball of Fire är en mycket charmig screwball comedy med inslag av ren komedi, romantik och gansterfilm. Mästerregissör Howard Hawks har med ett fjäderlätt handlag jonglerat alla bollar i Billy Wilders utmärkta manus.

Filmens "ball of fire" är Sugarpuss O'Shea. Vilket underbart namn på vår kvinnliga huvdkaraktär. Som taget från en Bond-film! Hon är förträfflig spelad av Barbara Stanwyck. Dr. Bertram Potts blir blixtförälskad i Sugarpuss. Han spelas av den något lite mer torre Gary Cooper.

Cooper spelar också huvudroll i den kända western High Noon och där spelar han mycket återhållsamt och utstrålar en stramt hållen energi. Han ger samma vajb i denna film och det blir kanske mitt största frågetecken med filmen. Men det är klart att jag kanske jämför för mycket med Cary Grant i rollen som påminner lite om hans Dr. Huxley i Bringing Up Baby. Jag tror att det var något vi diskuterade i podden.

Men här får vi i vilket fall dras med Gary Cooper, och desto mer jag tänker på filmen desto mer gillar jag kontrasterna mellan honom och Stanwyck. Dr. Potts är ledaren av en grupp av professorer som är "inlåsta" i ett gammalt mansion i New York City. De sammanställer en encyklopedia över all mänsklighetens kunskap, modell "gammal gubbe". Vi drar på smilbanden när Dr Potts försöker avkoda för tiden modern slang. Bedårande gulligt.

Supgarpuss är flickvän till notorisk gansterboss Joe Lilac (Dana Andrews). Hon behöver ligga lågt några dagar och nästlar sig in hos Dr. Potts och hans festliga kollegor. Kvinnlig fägring är allt för krävs för att de ska vakna upp ur akademins dimmor. Dr Potts får en puss rakt på munnen och faller pladask. Såklart, det är ju så det ärpå film från denna era. De övriga blir också sugna på den unga damen, men lite mer av den platoniska sorten. Det blir som en variant av den kända sagan, men här skulle den istället kallas Snövit och de sju kåta dvärgarna.

Filmen är ljuvligt obekymrad av verklighetsförankring eller pekpinnar. Men det är en film som knappast ens skulle tänkas kränka någon idag, bara en sådan sak! Det är helt enkelt en skön romantisk screwballkomedi från Hollywoods storhetstid. Rekommenderas starkt. Kvalitetstid!

Betyget får bli en stark trea.

Betyg: 3,5/5

Lyssna på Skinypodden och Henkes och Carls Classic Screwball Comedy-säsong. Avsnittet publicerades den 6:e juli, 2026.

The Lady Eve (1941)

The Lady Eve är en screwball comedy som jag länge velat se. Den är omtalad i filmpoddar och i texter om film. En film man bör ha sett kändes det som.

Vi ser Barbara Stanwyck och Henry Fonda som lurendrejaren Jean och den rike arvtagaren Charles. Dessa två gnabbas sig fram till varandras hjärtan.

Jean är tillsammans med sin pappa the Colonel (Charles Coburn) kör en scheme där de lurar rikingar på pengar på lyxkryssningar. Charles är arvtagaren till ett känt ölmärke men bryr sig mest om exotiska ormar, så som rika unga män så ofta gör.

På väg hem från Sydamerika hamnar Charles i klorna på Jean. Det blir en lustig dans med en "battle of the sexes" som leder till att han vill fria men Jean avslöjas som en hustler och the jig is up. Charles lämnar en förkrossad Jean bakom sig.

Men sagan är inte slut här. Väl i land gör Jean nya försök och nästlar sig in i Charles rika familj genom att tala med brittisk överklassaccent och den sinnrika förklädnaden: en litet ändrad frisyr! Allt är möjligt i filmens underbara värld. Trots att Charles butler genast ser att Lady Eve är Jean vill Charles inte höra på det örat och dansen är igång igen.

Man kan sannerligen inte klaga på manus av Preston Sturges (också regi). Den har alla element som ska vara med i en screwballkomedi. Detta skulle kunnat vara den perfekta filmen, men jag har ganska svårt med Henry Fonda. Är han inte totalt fel för rollen? Han saknar charmen och glimten i ögat  som en bråkstake som Cary Grant har i massor. Fonda är i princip lika torr som han var i valfri film med John Ford. Tänk till exempel på hans roll i The Grapes of Wrath. Där passar hans naiva, moraliskt klanderfria och passiva personlighet perfekt. 

Dessutom gillar jag inte Sturges humor när den går över till ren och skär slapstick. Fonda ramlar över möbler, blir dränkt av spilld soppa och snubblar sig ner i poolen. Det är inte endast en liten scen man han slå ifrån sig, utan det sker om och om igen filmen igenom.

Trots poddkompisen Carls förtjusning över Barbra Stanwyck blir jag inte lika betuttad. Ibland kan man "ärva" en förtjusning för en skådespelare men icke så denna gång. Hon är kompetent men hon sätter inte mitt hjärta i lågor.

Istället är det birollerna, framför allt pappan "Colonel" Harrington spelad av Charles Coburn som är roligast att beskåda.

Handlingen är fånig men det behöver inte betyda att filmen är dålig eller inte fungerar, se bara på hur mycket jag gillar Bringing Up Baby. Det blir svagt när skådespelarna är tråkiga och saknar nödvändig charm. Och när kärleksduo inte talar till mig blir en handling som är så over the top ytterligare en svaghet. 

Samtidigt var filmen ett bra val för vår Screwball Comedy podd. Den är en av de kändaste i genren och Preston Sturges är en regissör och manusförfattare man bör ha koll på.

Betyg: 2/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film tills vi blir sjösjuka. Avsnittet släpptes den 29:e juni, 2026.

Midnight (1939)

Midnight är en frejdig screwball comedy med Claudette Colbert som manic pixie dreamgirl Eve, Don Ameche som den ungerske Tibor och John Barrymore och Mary Astor som det rika paret George och Helene Flammarion. Filmen saknar sannerligen inte stjärnglans.

Filmen är regisserad av Mitchell Leisen som också regisserade Easy Living. Manus är skrivet av samarbetspartners Billy Wilder och Charles Brackett som skrev hela sexton filmer ihop, bland andra The Lost Weekend och Sunset Boulevard. Dynamit.

Colbert är charmig. Likt Agatha Christies tidigaste hjältinnor räds hon ingeting. Hon anländer Paris utan en spänn i fickan. Tänker sig ett jobb som dansös men hittar istället Tibor och hans taxi. Istället för att bli dansös nästlar hon sig in på de rikas fester vilket leder till en helg på herrskapet Flammarions magnifika sommargods. Med i leken har vi också Helenes osmidige uppvaktare Jacques (Francis Lederer).

Det blir "love at first sight", förvecklingar, snabb dialog och dråpliga situationer. 

Även om filmen är charmig har den vissa svagheter. Kärleksrelationen mellan Eve och Tibor, som hela premissen bygger på, är inte speciellt väl grundad. Man får veta mer via handlingen och dialogen att de är intresserade av varandra än att vi ser dem bli förtjusta i varandra. För övrigt är detta också mer en förvecklingskomedi än en romantisk komedi.

Vidare tycker jag att båda charmörer i filmen, Tibor och Jacques, är osköna. De agerar som om Eve inte har något att säga till om då det gäller kärlksförhållandena. Tidsdaterat som tusan. Till sist ger alltid de bästa filmerna i denna genre mig något mer att tänka på, det finns alltid ett djup av något slag. Midnight finner jag ganska platt och lite tråkig.

Favoritterna i filmen är John Barrymore och Mary Astor, de spelar sina karaktärer med en behaglig distans, med glimten i ögat och med perfekt tajming.

Betyg: 2,5/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film ända in till mitt i natten.

His Girl Friday (1940)

His Girl Friday är en otrolig screwball comedy, men det är en film med två sidor. En bra och en, om inte lite mindre bra, så ialla fall förbryllande. Filmen är regisserad av mästaren Howard Hawks så att detta är extraordinärt är inte förvånande.

Å ena sidan är dess dialog något utöver det vanliga. Här får vi nästan definitionen av kulsprutedialog ,om det nu är ett uttryck. Skådesplearna Cary Grant och Rosalind Russell spelar det skilda paret där han vill få tillbaka sin exfru, precis samma grundhandling som i The Awful Truth för övrigt. 

Här spelar Cary Grant Walter Burns, chefsredaktör på en tidning, och Rosalind Russell spelar Hildy Johnson, hans bästa reporter som efter skilsmässan bestämt sig för att pensionera sig, gifta sig med en tråkmåns (spelad av Ralph Bellamy) och bli hemmafru.

Inledningsscenen då Hildy kommer in på redaktionen, och blir hyllad av alla före detta kollegor, för att berätta för Walter att hon ska gifta sig är en av genrens om inte filmhistoriens mer notabla inledningsscener. De gnabbas, ger varandra den ena vassa kommentaren efter den andra och allt går i en rasande fart. Jag blir blown away över hur de lyckas leverera en så vass och snabb dialog samtidigt som de levererar små menande blickar och alla möjliga känslor i ett finlirets skådespeleri som borde varit omöjligt i det tempot över huvud taget.

Walter har nu i princip en eller två dagar på sig att övertyga Hildy att stanna i stan, dumpa Bruce och komma tillbaka till Walters famn. Vid sidan av att de enligt genrens underliggande struktur är som gjorda för varandra är Hildy först och främst en journalist och det är det hon skulle sakna mest som hemmafru till Bruce. Detta vet Walter och det ver vi i publiken.

Det är en ljuvlig dialog som bjuder lika mycket på humor som drama. Och filmen har en del drama att bjuda på. Är den malplacerad eller adderar den ett djup till filmen som man inte väntar sig av en screwball comedy?

Därför att, å andra sidan visar denna film upp journalistgillet från dess mest cyniska sida. Filmen ska vara en komedi men den innehåller ändå en nyhetsstory om en förmodad oskyldig man som ska avrättas i den elektriska stolen dagen efter och hans flickvän som tar livet av sig genom att hoppa ut genom ett fönster på tredje våningen i desperation över pojkvännens öde. Det är inte riktigt vad man väntar sig i enkla komedier.

Det är väl helt enkelt så att detta är allt annat än en enkel komedi. Den har "layers".

Detta var andra gången jag såg filmen och jag var blown away båda gångerna. Men den har dock ett litet snäpp upp till de bästa i genren, mest på grund av dess två tonaliteter som inte riktigt gifter sig perfekt.

Filmen får fyra gnabbandes kärlekspart av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl går in på djupet om denna komplexa film.

The Awful Truth (1937)

The Awful Truth kan vara den fulländade klassiska Screwball Comedy-filmen. Den perfekta regissören för genren i Leo McCarey, de perfekta manliga huvudrollsinnehavarna i Cary Grant och Ralph Bellamy och framför allt Irene Dunne, det perfekta valet för den kvinnliga huvudrollen. 

Filmen har en otrolig dialog. Det är såklart svårt att beskriva i en revy, den måste ses och upplevas. Här når vi en höjdpunkt för "the battle of the sexes". Cary Grant spelar exmaken Jerry som vill få tillbaka exfrun Lucy spelad av giganten Irene Dunne trots att hon just har förlovat sig med Ralph Bellamys Oklahoma Dan. Eftersom detta är en klassisk Screwball Comedy vet alla, exakt alla inblandande i produktionen och vi åskådare, att de egentligen hör ihop. Det krävs dock en hel del gnabb och förvecklingar innan de två ska få varandra igen.

Viña Delmar skrev manus vilket hon fick en oscarsnominering för. Detta var dock endast en starpunkt för den otroliga dialogen filmen igenom. Regissören Leo McCarey ville att dialogen skulle improviseras i stunden. Han överrakade skådespelarna med nyskriven dialog utan möjlighet för trygghetssökande skådisar att repetera den. 

För att detta skulle funka tog han in Irene Dunne som filmens ankare och stödhjul. Nästan 40 år gammal hade hon livserfarenheten och tryggheten att hålla igång showen. Cary Grant och Ralph Bellamy var endast drygt 30 år vardera och framför allt Cary Grant hatade att improvisera. Filmhistoriker kan berätta att hans spelstil före Leo McCarey var så välrepeterad att den ofta blev stel och robotaktig. Här kastades han in i ett arbetssätt som han inte alls gillade. Det var dock denna Cary Grant som slog igenom hos den amerikanska publiken och det var detta som gjorde honom till den största skådespelaren i sin tid. 

Leo McCareys regisserande är top notch. Cary Grant spelar sin Jerry perfekt (mot sin vilja). Han är inte pajig som hans förvirrade Dr Huxley i Bringing Up Baby eller frenetiskt nervös broder från den galna familjen i Arsenic and Old Lace. Han är heller inte lika hård och beräknande som i His Girl Friday. Här spelar han tämligen "au naturell" men ändock med glimten i ögat. Han och Irene Dunne har en fantastisk personkemi.

Irene Dunns är perfekt för rollensom Lucy. Hon är den vuxne i rummet och hon lindar småpojkarna med lätthet runt sitt lillfinger. Hon utstrålar elegans och hög social status vilket står i kontrast med filmens handling och dialog. McCarey valde henne för att nyttja kontrasterna mellan de tre världar rollfigurerna representerar. Hon är fantastisk i rollen som Lucy.

Den tredje karaktären är nästan lika viktig för helheten skulls. Det är filmens "chump" Dan Leeson. Han spelas till perfektion av Ralph Bellamy. Han är lika naiv och godtrogen som helt fel ute med Lucy. Att han ens kunde tro att hon skulle trivas på hans gård ute på prärien i Oklahoma bland oljetornen är en av filmens grundläggande hinder för "det rätta paret". Bellamy spelar sin "Oklahoma" Dan till perfektion.

Detta var första gången jag såg filmen och jag blev helt blown away. Jag vågar mig på att ge den högsta betyget redan efter första titten. Detta var en mycket trevlig "new discovery".

Betyg: 5/5

Lyssna på avsnitt 3 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Easy Living (1937)

Easy Living är en klassisk Screwball Comedy med förvecklingar, battle of the sexes, parodi över de rika och en allmän kaotisk stämning i filmen.

Preston Sturges som manusförfattare kanske imponerar mer på Carl än mig. Han må har empati för folket men jag är inte helt överens med hans fallenhet för slapstick comedy. Regissören Mitchell Leisen har såklart också en del av hur det blev.

Filmens lågvattenmärke är i alla fall scenen på lunchrestaurangen kallas The Automat med en stumfilmsera osande scen där alla slåss mot alla och folk halkar omkring på mat som kastats på golvet. Får mig att tänka på tidiga Charlie Chaplin eller Bröderna Marx.

Ray Milland spelar John Ball Jr sonen till en av New Yorks rikaste bankmän. Men han vill inte börja jobba på pappas bank utan ska klara sig själv som en annan Sullivan. Han jobbar på The Automat. Där träffar han Mary Smith spelad av Jean Arthur. Hon har redan stött på pappan John B. Ball, spelad av Edward Arnold, och av honom fått en dyr päls endast för att reta upp den bortskämda frun. 

Edward Arnold är mycket festlig filmen igenom. exakt varför han skrker ut all sin dialog är högst oklart men det blir lite kul till slut. Ray Milland gjorde dock inget starkt intryck på mig. Han är för mig känd för sin soll i The Lost Weekend.

Filmens stora behållning är dock Jean Arthur som spelar sin Mary Smith på ett mycket naturligt och smakfullt enkelt, "understated". Alla birollsfigurer med pappan i spetsen spelar över rejält. Detta gör att Mary Smith står ut som en majestätisk fyr i dimmorna. Jean Arthur är en av flera mycket starka skådespelare under denna säsong av Shinypodden.

Det roligaste inslaget stod Luis Alberni i rollen som den italienska hotellägaren Mr. Louis Louis för. Han gör ett ljuvligt karaktärsmord på en småfifflande italiensk-amerikan i New York. Han påminde mycket om Roberto Bengini i Down By Law. Trevliga minnen.

Filmen må vara en klassiker men för mig den nådde inte upp i den övre halvan av filmer under Screwball Comedies-säsongen. Jean Arthurs skådespel och dominans i filmen är det jag tar med mig. 

Betyg: 2,5 / 5 

Lyssna på avsnitt 3 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

My Man Godfrey (1936)

My Man Godfrey är en av de mest kända Screwball Comedies från eran. Tyvärr föll den mig inte på läppen. 

William Powell i rollen som Godfrey var filmens behållning. Han spelar en Ivy League utbildad finansman från en "old money"-familj i Boston. Efter några dåliga affärer har han hamnat på sniskan och valt att hänga med de bostadslösa i ett av New Yorks mindre faschionabla områden.

Historien startar när Godfrey blir en bricka i spelet mellan två systrar i New Yorks socitet. Pappan i familjen har gjort sig en förmögenhet som industriman, "new money". Den äldre systern är någorlunda normal, men dryg och elak. Den yngre systern fattar genast tycke för Godfrey men beter sig sedan filmen igenom som en bortskämd sexåring med fejkade gråtattacker och simulerade avsmimmningar för att få sin vilja igenom. "The wacky rich"...

Det är svårt att tycka att någondera av systrarna är charmiga om jag ska vara ärlig. 

Äpplena faller inte långt från trädet och i detta fall är det mamman som är superspåning och totalt ocharmigt "tokig". Hon underhåller sig med en blodigel till artist som endast hänger i den rika familjens hus för att han där inte behöver försörja sig själv.

Familjens överhuvud är filmens charmigaste karaktär och dessutom godhjärtad rakt igenom, trots sin stoga överviktiga mage och hans jobb som industrimagnat.

Carole Lombard spelar den yngre dottern Irene. Jag fann tyvärr inte Godfrey och Irene som ett kärlekspar trovärdiga eller speciellt charmiga. På Criterion Collection-utgåvan finns några outtakes där skådespelarna säger repliker fel och avbryter tagning. Då ser man hur charmiga de egentligen är, när de pratar normalt och inte i sina "teaterröster". Bläh, då är det för sent. Det är så jag hade velat att de skulle prata filmen igenom.

Lombard och Powell var gifta mellan 1931 och 1933. De var överens om att bryta upp i en "bra" skilsmässa". Tre år efter denna film gifte sig Lombard med självaste Clark Gable och de blev något av Hollywoods royalty. Hon dog tyvärr i en flygplansolycka redan 1942. Mycket tragisk historia. Trots att Gable gifte om sig två gånger efter Lombard ville han ändå att bli begravd med Lombard vilket också skedde enligt hans önskan. 

Tyvärr blev jag inte betuttad i Lombard. Hennes spelstil i denna film gick mig helt över huvudet. Däremot var Powell bra som förväntat. Filmen rör runt i klassfrågor mitt under brinnande magnifik depression. Men den fattige mannen från gatan (Godfrey) är ändock en rikemanson från Boston så det är lite svårt att skönja något tydligt politiskt budskap i filmen. 

Lyckligtvis hade vi en mycket bättre film som kmpanjon i avsnittet... The Thin Man (revy från 2013).

Betyg: 2,5/5

Lyssna på avsnitt 2 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

Arsenic and Old Lace (1944)

"Chaaaaarrrge!"

Detta är en helt sjuk film. Bonkers!

Tio år efter Capra drog sitt strå till stacken för att skapa screwball comedy-genren, gjorde han en film som vid första anblicken kunde ha förstört samma genre. 

Detta är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Bonkers!

Bonkers (adjective), meaning: very eccentric, foolish, or irrational. 

Det första jag tänker är att det är hatten av och en respektfull blinkning till en så crazy film. Samtidigt påminner den mig mycket om Hitchcocks The Trouble With Harry från 1955. Det är en film som jag blev tipsad om av den store Frans. Vid första titten förstod jag ingenting. När vi senare körde Hitchcock-podden blev det en omtitt och då föll polletten ner och jag älskade filmen. Till slut. Jag gissar att samma sak kan hända med denna film.

Filmens par är charmigt om än frusterande. Mortimer Brewster spelas av ikonen Cary Grant och hans Elaine Harper spelas av Priscilla Lane som vi såg i Hitchcocks lite bortglömda Saboteur från 1942. Paret är mysiga ihop under de förtvivlat få scener de har tillsammans. Tyvärr försvinner Priscilla Lane under stora delar av filmen inte minst då Mortimer hela tiden kör över henne och skriker åt henne att gå tillbaka till sitt hus. Det känns som att halva skämtet med denna film är att den så kända Cary Grant ska göra så många tokiga saker som möjligt. Han grimascherar och tittar in i kameran stup i kvarten.

Filmen känns begränsad och lite instängd och det beror till stor del på att den är en filmatisering av en känd teaterpjäs, precis som Hitchcocks kända Rope från 1948 var. 

Och precis som med teaterpjäsen är alla biroller mycket viktiga. De mordiska men bedårande systrarna Abby och Martha är underhållande, men favoriterna är ändå "Teddy Roosevelt", Jonathan och Dr. Einstein. 

Karaktären Jonathan som sägs likna Boris Karloff spelades av honom själv på Broadway samtidigt som filominspelningen pågick och han fick inte "ledigt" att spela rollen i filmen också. Det hade varit bad-ass. Istället blev det Raymond Massey som faktiskt liknar Karloff så det blev helt ok. Dr. Einstein är filmens roligaste figur och han spelas av den korte giganten Peter Lorre. 

Tänk så många ikoniska roller Lorre haft. Skurken i Fritz Langs M (1931), skurkarna i Hitchcocks The Man Who Knew Too Much (1934) och den underskattade Secret Agent (1936), plus att han deltog i klassikers som The Maltese Falcon (1941) och Casablanca (1942) samt som Le Chiffre i  tv-serien Climax! avsnittet Casino Royale (1954).

Här spelar Lorre en hantlangare och hobbyplastikkirurg åt den criminally insane Jonathan som vid det här laget ser ut som Frankensteins monster. 

En annan favorit är såklart Mortimer och Jonathans broder som identifierar sig som USAs president Teddy Roosevelt. Det visar sig att alla i familjen Mortimer är galna. Stackars Mortimer. Teddy är underhållande i varje scen han dyker upp i. Chaaaaarrrge!

Betyg: 3,5/5

I'm the son of a sea-cook!

Lyssna på avsnitt 1 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

It Happened One Night (1934)

"Behold the walls of Jericho."

It Happened One Night är en av de mest kända screball comedies och en mycket tidig sådan. Jag läste någonstans att den är så tidig att den inte ens behövde förhålla sig till genren, den snarare definierar den. Detta är kanske en del av förklaringen till att den hade så stora framgångar på oscarsgalan i februari 1935. Filmen vann "the big five"; bästa film, regi, manus (adapted), manliga samt kvinnliga huvudroll. 

Vi gick ut hårt och inledde med denna film i Screwball Comedy-podden och jag hade ofrivilligt mycket höga förväntningar på Frank Capra i registolen och Clark Gable och Claudette Colbert i huvudrollerna.

Filmens inledning är allt annat än perfekt. Den startar svagt och introduktionen av våra hjältar är vinglig. Är Ellie Andrews (Colette Colbert) en spoiled brat? Är hennes pappa Mr Andrews (Walter Connolly) en tyrann? Är Peter Warne (Clark Gable) ett asshole?

Filmen blir bättre ju längre in i filmen vi kommer. Bussfärden är ganska underhållande med hitch-hiking scenen som stand out.

Men det är i tredje akten som filmen blommar ut och fyller ut kostymen såsom en screwball comedy... En kvick och underhållande dialog, förvecklingar och the battle of the sexes.

Peter Warne är något av en dryg jävel hela filmen igenom. Detta kan funka bra med rätt skådespleare men jag vet inte om Clark Gable är den mannen, oavsett om han vann oscar eller ej. Han är lite för stel och jag blir aldrig förförd av honom så för mig blev detta ingen fullträff. Claudette Colbert har vi tidigare sett i Drums Along the Mohawk från 1939 och The Palm Beach Story från 1942. Hon är mysig och gör ett bra jobb om än inte spektakulärt.

Jag tror att screwball comedies är beroende av att ha ett charmigt leading couple. I denna film blir Peter och Ellie som ett par mer och mer charmiga allt eftersom och slutet av filmen är bra men det känns ändå som för lite, för sent. Det kan såklart ha att göra med att man inom filmbranschen ännu inte hade hunnit förfina konceptet för denna typ av romantiska komedier än...

Betyg: 3/5

"Let them topple!"

Lyssna på avsnitt 1 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

The Palm Beach Story (1942)

Preston Sturges hysteriska screwball comedy The Palm Beach Story med Claudette Colbert och Joel McCrea i huvudrollerna.

Storyn är kanske inte så väsentlig, värdet ligger i detaljer, biroller och en vass dialog. Men här möter vi Gerry (Claudette Colbert) och Toms (Joel McCrea) med sin orimliga uppfinning att bygga tak på städer och använda taket som flygplats. Gerry lämnar Tom och åker tåg ner mot The Palm Beach för att fixa pengar till hans projekt. På resan träffar hon på världens rikaste man J. D. Hackensacker III spelad av Rudy Vallee. Tom jagar efter och så blir det förvecklingar.

Filmen är fasligt ojämn. Jag har tre favoritsekvenser men överlag är filmen inte superstark. Jag gillar scenerna när Gerry möter the Weenie King, tågresan när hon reser med the Ale and Quaile Club där hon möter Hackensacker, samt scenen i den exklusiva modebutiken då Hackensacker köper kläder åt Gerry. Scenerna på tåget påminner mig om Some like it hot och scenen i butiken påminner såklart om Pretty Woman. Denna film har ändå något när två så bra filmer kopierar från denna.

Även om jag gillade Claudette Colberts insats som Gerry kunde jag inte undgå att fantisera om att casta om henne med Marilyn Monroe. Joel McCrea är dock väldigt tråkig. Oavsett om hans roll är skriven så blev han oändligt tråkig att titta på. I hans roll skulle jag tänka mig Cary Grant. Det hade varit något!

Egentligen är kanske filmens inledande "titles sequence" mest intressant. Under förtexterna ser vi en hel film i snabbrepris som det känns. Det verkar vara en annan screwball comedy där två identiska kvinnor kämpar om en man. Den slutar dock med att mannen och en av kvinnorna gifter sig, Tom och Gerry. Förtexterna avslutas med "And they lived happily ever after... or did they?". Kul ide att sätta upp slutet av denna film då det visar sig att Gerry har en tvilling. Och att Tom också har en tvilling och att dessa tvillingar gifter sig med Hackensacker och hans syster respektive. Ett par blir tre par! Only in the screwball comedies.

Kul att ha sett. Två gånger till och med. Tänkte ge den en trea efter första titten men nu efter en omtitt inom kort tid ger jag den en tvåa, helt ok.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där jag och Carl har ett längre samtal om filmen. Hittas här.

Mr. & Mrs. Smith (1941)

Mr. and Mrs. Smith är en av få komedier, och kanske den enda screwball comedy'n, som Alfred Hitchcock gjorde. Storstjärnan och familjevännen till familjen Hitchcock Carole Lombard ville att han skulle regissera henne i filmen. Hitch har sagt att han inte förstod sig på personerna som filmen handlade och jag kan bara hålla med. Det går inte. Även om Carole Lombard gör ett bra jobb är de två övriga manliga huvudrollerna spelade av Robert Montgomery och Gene Raymond slätstrukna och menlösa.

Filmens stora problem är att den inte är speciellt roligt för det mesta och för en komedi är det allvarligt. Den är kompetent gjord men det sprakar inte om karaktärerna eller dialogen som det brukar göra i de bästa filmerna ur genren. Manus är direkt svagt då författaren glömmer helt av att etablera paret Smiths förhållande och därmed saknas "stakes" i filmen. Jag bryr mig inte speciellt mycket om hur det går för paret.

I säsongens fjärde avsnitt behandlar vi denna svaga Hitchcock-film. Det känns som att det fanns fler roliga historier att prata om från inspelningen än från själva filmen. Carole Lombard var en frisk fläkt. Tyvärr blev detta hennes näst sista film då hon dog i en flygolycka 1942 endast 33 år gammal.

Lyssna på vårt poddavsnitt för denna film här.

Betyg: 2/5

En så kallad "screwball comedy"

"Jojje"-spaningen, pariserhjulet

Lombard regisserar Hitchcock för hans cameo