Secret Agent (1936)

Veckans film i Shinypodden är Secret agent. Som uppföljare till den kändare The 39 steps är den lite orättvist i skuggan av föregångaren för detta är en mycket njutbar liten spionthriller. Filmens stora styrkor är en stjärncast med idel fantastiska skådespelarinsatser och en mycket skön stämning i filmen. Relationerna mellan huvudpersonerna är komplexa vilket de inte brukar vara i Hitch filmer från denna era.

Författaren och gentlemannen Brodie återvänder hem från första världskriget och upptäcker att han blivit rekryterad av militära säkerhetstjänsten. Som cover har säkerhetstjänsten spridit informationen att han dött i kriget! Brodie skickas på uppdrag till en schweizisk skidort för att söka reda på och lönnmörda en illvillig fiendespion. Med sig på uppdraget får han kollegan Elsa som ska uppträda som hans fru och den sydländske lönnmördaren The General som ska stå för det mer slabbiga handhavandet av mördandet.

Vi ser John Gielgud, Madeleine Carroll och Peter Lorre som den brittiska spiontrion. Percy Marmont och Robert Young fyller ut galleriet. Filmens styrka är etablerad!

Filmen är störtskön och har härliga James Bond-vibbar blandat med brittisk gentlemannaanda och så lite romantik, storpolitik och spänning. En komplett film från Hitchcock från hans brittiska period pre-Hollywood.

I poddavsnittet diskuterar jag och Frans både Hitchcocks hantverk och mysteriet i sig och om hur karaktärerna i dramat förändrar inställning till sina uppdrag under filmens gång. Peter Lorre både underhåller och förfärar oss i lika delar. Vi kommer in på scener på tåg och förfäras dessutom över att den brittiska militären offrade sina egna i filmens klimax.

Detta var en stor positiv överraskning!

Jag ger Secret agent tre paralleller till Bond av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Länk till inlägget på Shinypodden, gå in här för att prenumerera, lyssna eller kommentera.

On set

Bioannons tidning 23:e oktober 1936

The Man Who Knew Too Much (1934)

Veckans Hitchcockfilm är The man who knew too much från 1934. Detta är filmen Hitchcock själv gjorde en remake på 1956, och då med Jimmy Stewart i huvudrollen. Men nu fokuserar vi alltså på den första "brittiska" versionen. Det är också något av en milsten för Hitchcock. En del menar på att detta är den första "riktiga" Hitchock-filmen. Då menar de säkert att det är hans första riktiga hit inom den genre hans kom att bli känd för. Den är också rent tekniskt klanderfri. De flesta tidigare filmerna är antingen rena experiment, lärostunder för den blivande mästaren eller filmer i genrer eller på grundmaterial som inte passade honom.

Jag fann filmen mycket njutbar. Det känns som ett klart steg framåt. En stor del i det är att jag hade glädjen att se den på min Criterion Collection-utgåva vilken blivit restaurerad och versionen var klockren. Många av de filmer vi tidigare pratat om i Shinypodden har haft mer eller mindre problem med bild eller ljud. Vi pratar om detta och många andra saker i veckans poddavsnitt.

Jag gillar framför allt känslan i filmen. Det är en thrillerkomedi skulle jag säga. Det blir aldrig riktigt nervpirrande men filmen bjuder på en hög mysighetsfaktor istället. Jag lät mig dras med och förkunnade ett högt betyg i podden, tror det var 3,5/5. Nu när jag skriver denna text känns det lite högt kanske. Men detta kommer säkert bli en trend under denna poddsäsong då det är enkelt att gilla en film som man sätter sig in i så fullfjättrat som vi gör i och med poddningen.

Jag har läst om filmen på nätet och i diverse böcker. Dessutom har den fina Criterion Collection-utgåvan en uppsjö av extramaterial. Där finns en intressant intervju med Guillermo del Toro där han förkunnar sin kärlek för Hitch och berättar om hur Hitch var en inspiratör till att han själv blev regissör (trailer för segmentet).

Det mest intressanta intressanta extramaterialet var nog en intervju av Pia Lindström med Hitchcock. Pia är dotter till Ingrid Bergman och hon har känt Hitchcock sedan hon var liten. Intervjun gjordes för amerikansk TV 1972. På skivan ligger också ljudupptagning från den famösa intervjuveckan mellan Truffaut och Hitchcock. Det är intressant men täcks också in av intervjuboken jag har liggandes bredvid sängen nu för tiden. Den korta filmen om restaureringen var också intressant. Däremot var jag besviken på kommentarspåret med filmhistorikern Philip Kemp. Han var torr som fnöske och pratade inte om speciellt intressanta saker. Jag kollade bara på den första halvtimmen och stängde sedan av.

Allt som allt blir filmen mycket mer intressant när man tar sig an filmen ur så många perspektiv. Hur effektivt Hitchcock introducerar filmens huvudkaraktärer, hur han arbetar med kameran, om filmens shoot-out under sista akten och hur den kopplas till "The Sidney Street siege", en verklig händelse i London 1911. Det är underbart att grotta ner sig i detaljerna!

I podden, hittas här, pratar vi om många aspekter som finns att fundera på. Lyssna på avsnittet för bövelen!

Jag ger The man who knew too much tre prickskyttar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Peter Lorre

Leslie Banks och Nova Pilbeam

Spioner och en man som visste för mycket.

Actionscen - slåss med stolar!

Humoristisk scen i inledningen

Hitch's cameo

Behind the scenes

Holländsk filmposter

The Maltese Falcon (1941)

Sam Spade: We didn't exactly believe your story, Miss O'Shaughnessy. We believed your 200 dollars. I mean, you paid us more than if you had been telling us the truth, and enough more to make it all right.

Jag förstår inte varför jag har så svårt med film noir! Vad kan det vara? Jag har nu prövat ännu en välkänd och hyllad film noir utan att bli speciellt övertygad. Denna gång var det The Maltese Falcon, andra 40-talsfilmen som vi skriver om gemensamt inom Decennier.

Film noir... vad brukar de innehålla? Ett mysterium, ett brott, en femme fatale som med kvinnlig list virar hjälten runt sitt lillfinger, en hjälte, tuff eller anti verkar inte ha betydelse, en vass dialog och en massa "feeling". Jag ser att ingredienserna är där men jag berörs väldigt lite. Jag tycker att The Maltese falcon pendlande mellan tråkig och irriterande. Inte en speciellt upplyftande filmupplevelse alltså.

Jag får inte riktigt känn på varför jag inte tycker om Humphrey Bogart i huvudrollen som Sam Spade. Bogart är ju en ikon, men jag har inte sett honom i så många filmer. Jag väntade mig att han skulle vara mycket bra, men var han verkligen det? Han går omkring med sina byxor uppdragna till naveln och han inte är speciellt tuff trots att manus och stämning i filmen får mig att tro att han egentligen ska vara just det. Hans skådespeleri har jag också svårt med. Han är "all over the place", underspelar vissa scener för att sedan slänga in grimaser och utbrott som om han vore galen. Skådespelarens eller regissörens fel? Totalt sett blir hans karaktär mer löjeväckande än cool i mina ögon. Nej, jag gillar det inte!

Då var det helt annorlunda när jag såg John Wayne för första gången som vuxen. Filmerna jag såg var Stagecoach och Rio Bravo som ingick i ett western-tema jag körde före bloggens era. The Duke är också en ikon, men jag hade trots det en förväntan om att han skulle vara löjeväckande. Men ack så otroligt fel jag hade, han är stenhård, bra och cool rakt igenom. Därför trodde jag på något sätt att ikonen Bogart på samma sätt skulle visa sig överträffa mina förväntningar. Nu blev det dock omvänt denna gång.

I denna film noir finns en tydlig femme fatale, men hon lyckas inte linda den olycklige helt runt sitt lillfinger. Är det kanske därför som Spade uppfattas som cool av filmälskare? För att han genomskådade Mary Astor's Brigid O'Shaughnessy? Men det som skaver mest i Sam Spades relation till Miss O'Shaughnessy är att det mot slutet verkar som att Spade skulle vara förälskad i henne. Han dumpar henne i och för sig, men några scener mot slutet spelas som om han vore förälskad. Obegripligt. Jag köpte inte för en sekund att Spade skulle vara förälskad i O'Shaughnessy. Hela den grejjen kändes som en konstruktion tagen rätt ur luften av regissör och manusförfattare. Eller är det jag som missade då relationen byggdes upp?

Men hur är det då med den noiriga känslan? Jo, den finns kanske där lite grann i alla fall i form av en kvick dialog. Men i övrigt är detta nästan som ett kammarspel då nästan hela filmen utspelas i en fyra-fem rum. Hela tiden dessa interiörer som inte ger filmen någon specifik känsla av tid eller rum.

Det fanns några kul biroller där Peter Lorre verkligen sticker ut på ett bra sätt. Han räddar filmen från totalt haveri. Peter Lorre, ja ni kommer ihåg den ondskefulle från Fritz Lang's M! Han!

Till sist brukar jag metoden att bedöma filmer efter hur min upplevelse var då jag såg filmen. Jag bedömer dem inte efter historiskt viktighet, eller hur många topplistor den ligger på eller om den har fått högt betyg på imdb (8,2 i detta fall). Och i min bok fallerade denna film rejält. Jag var aldrig spänd, jag kände inte för någon av karaktärerna, jag var inte det minsta intresserad av den otroligt simpla och intetsägande storyn och jag fångade inte någon speciell känsla från filmen. Det blev ett stort "jaha" med den upplevelsen. Och då blir det inte ett högt betyg, eller hur?

Jag ger The Maltese falcon två ovärderliga statyer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Detta var ett av Movie-Noir's filmval. Hoppas att han hittade den noiriga känslan bättre än vad jag gjorde.

Vad kan då Jojjenito ha tyckt om denna? Hittade han guld under den svarta ytan?

M (1931)

 

Johan skrev lite om sin upplevelse med La grande illusion. Han hade satt sig ner och tittat på den utan att veta någonting om filmen. Jag har tagit mig an de flesta av filmerna i projektet på samma sätt än så länge. Jag hoppas varje gång att jag ska sugas in i filmen och bli hänförd. Nu har jag dock sett tre filmer i rad från 30-talet som jag inte alls fattat storheten i. Jag hade kanske för stora förhoppningar på dessa filmer efter den stora framgången med 20-talsfilmerna där nästan alla på ett eller annat sätt överraskade mig positivt? Dessutom är de flesta filmerna i detta projekt taggade som klassikers i det allmänna filmmedvetandet. Klart att förväntningarna är höga.

M var lyckligvis den bästa av de tre första 30-talsfilmerna, men jag var länge mycket frågande till vad det var jag såg. Lang var tydligen motståndare till ljudfilmen, talkies. Men efter ett drygt års uppehåll med filmskapande blev M hans första talkie. Den behandlar två för tiden aktuella frågor. Just runt 1929-30 terroriserade en barnamördare den tyska staden Stuttgart. Inspirerad av de händelserna handlar Lang's film om en pedofil som har ihjäl barn samt polisens jakt på honom. En annan viktig vinkling är allmänhetens reaktioner och frågan om vigilanter, dvs medborgare som tar lagen i egna händer och straffar kriminella utanför samhällets struktur.

Att detta var en tidig talkie syntes tydligt. Filmen har ingen score, ingen musik alltså. Dessutom är den ljudlös i flera scener, som om Lang inte klarat av eller brytt sig om att lägga in bakgrundsljud från trafiken, fotsteg eller liknande. Jag störde mig inte på det ojämna ljudet, men det var en intressant iakttagelse tyckte jag.

Filmen är ganska brutal i sin handling, även om man inte får se någon av brotten i bild. Men bilderna på små flickor i sjuårsåldern som lockas med godis eller leksaker och leds bort av den onde mannen är tuffa nog. Jag antar att filmen i sig var bra för att "utbilda" föräldrar om att barnen inte får följa med den okände mannen... Nu för tiden tror jag att barn i den åldern vet detta.

Österrikaren Peter Lorre spelar den psykopatiske barnamördaren. Väldigt bra. Han är helt klart filmens behållning om vi tittar till skådespelarinsatserna. Hans ögon, oj, mycket intressant ansikte. Han spelar Hans Beckert, en man med en svart demon inom sig, en dark passenger som tvingar honom att döda. Herr Beckert erkänner i filmens bästa scen att han inte kan sluta döda och att han hemsöks av offrens och deras mödrars demoner. Han jagas av demonerna dag och natt och får frid endast när han dödar. Han dödar för att få frid men skapar då ännu en demon som hemsöker honom. En omöjlig spiral... Beckert är som Dexter Morgan fast ond!

Efter jag sett filmen började jag lyssna på kommentarspåret på Criterion Collection-utgåvan och det verkade som en intressant lyssning. Två filmteoretiker pratade om Fritz Lang och hans film. De grottar ner sig i symboliken, klockan, skuggorna, osv. Men det var torrt och lite trist. Jag stängde av efter en kort stund.

Vad tyckte jag då? Jo men, jag är absolut glad att jag tog mig tid att se filmen. Det är kanske den film från 30-talet som jag flest gånger gått och tänkt att jag "borde" se någon gång. Men jag tycker bara att den var helt ok, inget mer. Vissa scener i filmen var bra och den tog sig mot slutet. Det är den bästa av de tre först sedda från 30-talet, även om  konkurrensen inte varit så hård än så länge. Vi får hoppas på bättre tur nästa helg!

Jag ger M två förtvivlade mödrar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movies-Noir har studerat ett annat monster för denna söndags blogginlägg.

I mars 2023 såg jag om filmen och gav den då betyget 3/5 mest på grund av den starka inledningen och det starka slutet. Jag och Måns pratade om filmen i Shinypodden Filmskolan.