The Lady Eve (1941)

The Lady Eve är en screwball comedy som jag länge velat se. Den är omtalad i filmpoddar och i texter om film. En film man bör ha sett kändes det som.

Vi ser Barbara Stanwyck och Henry Fonda som lurendrejaren Jean och den rike arvtagaren Charles. Dessa två gnabbas sig fram till varandras hjärtan.

Jean är tillsammans med sin pappa the Colonel (Charles Coburn) kör en scheme där de lurar rikingar på pengar på lyxkryssningar. Charles är arvtagaren till ett känt ölmärke men bryr sig mest om exotiska ormar, så som rika unga män så ofta gör.

På väg hem från Sydamerika hamnar Charles i klorna på Jean. Det blir en lustig dans med en "battle of the sexes" som leder till att han vill fria men Jean avslöjas som en hustler och the jig is up. Charles lämnar en förkrossad Jean bakom sig.

Men sagan är inte slut här. Väl i land gör Jean nya försök och nästlar sig in i Charles rika familj genom att tala med brittisk överklassaccent och den sinnrika förklädnaden: en litet ändrad frisyr! Allt är möjligt i filmens underbara värld. Trots att Charles butler genast ser att Lady Eve är Jean vill Charles inte höra på det örat och dansen är igång igen.

Man kan sannerligen inte klaga på manus av Preston Sturges (också regi). Den har alla element som ska vara med i en screwballkomedi. Detta skulle kunnat vara den perfekta filmen, men jag har ganska svårt med Henry Fonda. Är han inte totalt fel för rollen? Han saknar charmen och glimten i ögat  som en bråkstake som Cary Grant har i massor. Fonda är i princip lika torr som han var i valfri film med John Ford. Tänk till exempel på hans roll i The Grapes of Wrath. Där passar hans naiva, moraliskt klanderfria och passiva personlighet perfekt. 

Dessutom gillar jag inte Sturges humor när den går över till ren och skär slapstick. Fonda ramlar över möbler, blir dränkt av spilld soppa och snubblar sig ner i poolen. Det är inte endast en liten scen man han slå ifrån sig, utan det sker om och om igen filmen igenom.

Trots poddkompisen Carls förtjusning över Barbra Stanwyck blir jag inte lika betuttad. Ibland kan man "ärva" en förtjusning för en skådespelare men icke så denna gång. Hon är kompetent men hon sätter inte mitt hjärta i lågor.

Istället är det birollerna, framför allt pappan "Colonel" Harrington spelad av Charles Coburn som är roligast att beskåda.

Handlingen är fånig men det behöver inte betyda att filmen är dålig eller inte fungerar, se bara på hur mycket jag gillar Bringing Up Baby. Det blir svagt när skådespelarna är tråkiga och saknar nödvändig charm. Och när kärleksduo inte talar till mig blir en handling som är så over the top ytterligare en svaghet. 

Samtidigt var filmen ett bra val för vår Screwball Comedy podd. Den är en av de kändaste i genren och Preston Sturges är en regissör och manusförfattare man bör ha koll på.

Betyg: 2/5

Lyssna gärna på Shinypodden Screwball Comedy-säsongen där jag och Carl snackar om denna film tills vi blir sjösjuka. Avsnittet släpptes den 29:e juni, 2026.

Easy Living (1937)

Easy Living är en klassisk Screwball Comedy med förvecklingar, battle of the sexes, parodi över de rika och en allmän kaotisk stämning i filmen.

Preston Sturges som manusförfattare kanske imponerar mer på Carl än mig. Han må har empati för folket men jag är inte helt överens med hans fallenhet för slapstick comedy. Regissören Mitchell Leisen har såklart också en del av hur det blev.

Filmens lågvattenmärke är i alla fall scenen på lunchrestaurangen kallas The Automat med en stumfilmsera osande scen där alla slåss mot alla och folk halkar omkring på mat som kastats på golvet. Får mig att tänka på tidiga Charlie Chaplin eller Bröderna Marx.

Ray Milland spelar John Ball Jr sonen till en av New Yorks rikaste bankmän. Men han vill inte börja jobba på pappas bank utan ska klara sig själv som en annan Sullivan. Han jobbar på The Automat. Där träffar han Mary Smith spelad av Jean Arthur. Hon har redan stött på pappan John B. Ball, spelad av Edward Arnold, och av honom fått en dyr päls endast för att reta upp den bortskämda frun. 

Edward Arnold är mycket festlig filmen igenom. exakt varför han skrker ut all sin dialog är högst oklart men det blir lite kul till slut. Ray Milland gjorde dock inget starkt intryck på mig. Han är för mig känd för sin soll i The Lost Weekend.

Filmens stora behållning är dock Jean Arthur som spelar sin Mary Smith på ett mycket naturligt och smakfullt enkelt, "understated". Alla birollsfigurer med pappan i spetsen spelar över rejält. Detta gör att Mary Smith står ut som en majestätisk fyr i dimmorna. Jean Arthur är en av flera mycket starka skådespelare under denna säsong av Shinypodden.

Det roligaste inslaget stod Luis Alberni i rollen som den italienska hotellägaren Mr. Louis Louis för. Han gör ett ljuvligt karaktärsmord på en småfifflande italiensk-amerikan i New York. Han påminde mycket om Roberto Bengini i Down By Law. Trevliga minnen.

Filmen må vara en klassiker men för mig den nådde inte upp i den övre halvan av filmer under Screwball Comedies-säsongen. Jean Arthurs skådespel och dominans i filmen är det jag tar med mig. 

Betyg: 2,5 / 5 

Lyssna på avsnitt 3 av den nya säsongen av Shinypodden, Screwball Comedy-podden. Hittas där poddar finns.

The Palm Beach Story (1942)

Preston Sturges hysteriska screwball comedy The Palm Beach Story med Claudette Colbert och Joel McCrea i huvudrollerna.

Storyn är kanske inte så väsentlig, värdet ligger i detaljer, biroller och en vass dialog. Men här möter vi Gerry (Claudette Colbert) och Toms (Joel McCrea) med sin orimliga uppfinning att bygga tak på städer och använda taket som flygplats. Gerry lämnar Tom och åker tåg ner mot The Palm Beach för att fixa pengar till hans projekt. På resan träffar hon på världens rikaste man J. D. Hackensacker III spelad av Rudy Vallee. Tom jagar efter och så blir det förvecklingar.

Filmen är fasligt ojämn. Jag har tre favoritsekvenser men överlag är filmen inte superstark. Jag gillar scenerna när Gerry möter the Weenie King, tågresan när hon reser med the Ale and Quaile Club där hon möter Hackensacker, samt scenen i den exklusiva modebutiken då Hackensacker köper kläder åt Gerry. Scenerna på tåget påminner mig om Some like it hot och scenen i butiken påminner såklart om Pretty Woman. Denna film har ändå något när två så bra filmer kopierar från denna.

Även om jag gillade Claudette Colberts insats som Gerry kunde jag inte undgå att fantisera om att casta om henne med Marilyn Monroe. Joel McCrea är dock väldigt tråkig. Oavsett om hans roll är skriven så blev han oändligt tråkig att titta på. I hans roll skulle jag tänka mig Cary Grant. Det hade varit något!

Egentligen är kanske filmens inledande "titles sequence" mest intressant. Under förtexterna ser vi en hel film i snabbrepris som det känns. Det verkar vara en annan screwball comedy där två identiska kvinnor kämpar om en man. Den slutar dock med att mannen och en av kvinnorna gifter sig, Tom och Gerry. Förtexterna avslutas med "And they lived happily ever after... or did they?". Kul ide att sätta upp slutet av denna film då det visar sig att Gerry har en tvilling. Och att Tom också har en tvilling och att dessa tvillingar gifter sig med Hackensacker och hans syster respektive. Ett par blir tre par! Only in the screwball comedies.

Kul att ha sett. Två gånger till och med. Tänkte ge den en trea efter första titten men nu efter en omtitt inom kort tid ger jag den en tvåa, helt ok.

Betyg: 2/5

Lyssna på Shinypodden där jag och Carl har ett längre samtal om filmen. Hittas här.

Sullivan's Travels (1941)

[discussing a prior 'serious' film]
LeBrand: It died in Pittsburgh.
Hadrian: Like a dog!
John L. Sullivan: Aw, what do they know in Pittsburgh...
Hadrian: They know what they like.
John L. Sullivan: If they knew what they liked, they wouldn't live in Pittsburgh!

Nästa film jag prövade var den klassiska komedin Sullivan's travels. Filmen inleds med en mycket bra och rolig scen som får mig att få väldigt höga förväntningar inför resten av filmen. Många kända moderna filmer har lånat från eller hänvisat till denna film är helt klart. Bland annat har favoritfilmen The Player lånat det lustiga citatet "But with a little sex in it!" Och bröderna Coens film Oh brother where art thou? har till och med lånat namnet på sin film från den påhittade filmen som John Sullivan vill göra i denna film. Jag kände direkt att detta var filmhistoria och jag satt mig rakryggad i fåtöljen och tittade intresserat vidare.

Sullivan's travels handlar om John Sullivan, en superkänd regissör i Hollywood som gjort flera storsäljare. När cheferna väntar sig en ny lättsam film överraskar han alla med att istället vilja göra en "seriös" film om de fattiga som förlorat allt i den stora depressionen. Han vill göra en film som ska heta Oh brother where art thou? För att bättre kunna berätta sin historia vill han klä ut sig som en luffare och går ut på vägarna med endast 10 cents på fickan. Filmbolaget väljer att skicka en buss full med förnödenheter, fotografer, assistenter och en läkare att följa Sullivan i hasorna. Efter att skakat av sig sina förföljare möter Sullivan filmens fagra dam, en ung Veronica Lake i rollen som en aspirerande skådespelerska. Här ser man tydliga kopplingar med David Lynch's Mulholland dr.

Filmen utvecklas på et tokroligt sätt men med en knorr mot slutet tar den fart i tangentens riktning, och kopplingarna till bröderna Coens film blir än mer tydliga. Coens har i princip tagit koncepten med denna film och kokat ihop en egen historia på samma ingredienser.

Sullivan's travels är en fars och den lånar en hel del från stumfilmskomedierna. Vissa scener känns som tagna ur en chaplinfilm. Men i Chaplins fiolmer är den fysiska humorn endast ett komplement till hans innerliga historier och karaktärsframställan. Den rent fysiska humorn med att dratta på ändan är jag inte speciellt svag för då den ska stå på egna ben. Karaktärer och personkemi är viktiga delar som kan väga upp fars.

Vad som finns i Sullivan's travels i överflöd bra scener med kvick dialog. Speciellt mellan Sullivan och hans betjänt och assistent. Betjänten står för den lilla vett och sans som återfinns i filmen. Den sista viktiga delen i en komedi som också fuskar lite inom det romantiska är givetvis kärleksparet, deras karaktärer och den ack så viktiga personkemin mellan dem. Jag tycker tyvärr att detta kanske är bland det svagaste med denna film. Jag fann dem inte oemotståndliga. Båda skådespelarna i huvudrollerna, Veronica Lake och Joel McCrea, är helt ok men inget mer. Lake är bättre än McCrea om något. En lustig detalj är att hon födde ett barn en månad efter filmen filmats klart. Jag såg aldrig att hon var rund om magen, men det kan skönjas i bilden nedan tror jag.

Sullivan's travels är en klassiker och som sådan var det kul att ha sett den. Det är extra kul att så många filmer som jag gillar hänvisar till denna film om Hollywood. Vid sidan av de jag redan nämnt har Woody Allen vid flera tillfällen haft hänvisningar till denna film och många många fler. Tyvärr föll jag inte för kärleksinslaget och mycket av den fysiska komedin gick mig förbi. Det jag tar med mig i fickan som bra saker är en stor del av dialogen och själva handlingen med twist och allt.

Släpp ut mig

Filmen innehåller en hög grad av samhällskritik och den är inte nådig mot John Sullivan som tror sig kunna förstå den fattige luffaren från sin höga vita häst. Det är först när han i verkligheten hamnar på samhällets botten han börjar inse vad han gjort och vad han borde göra.

Sullivan: Tere's a lot to be said for making people laugh. Did you know that's all some people have?

Jag ger Sullivan's travels tre filantroper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Idag har Movies-Noir tittat på en annan film från 40-talet. Kolla själva. Är det Rio Bravo? Nej, dummer.