Midnight Special (2016)

Jag hade höga förväntningar på Midnight special, så höga att jag till och med väntade in en bra kväll så att jag kunde se den under bästa möjliga förutsättningar. Jag menar det var ändå Jeff Nichols nya film och jag brukar gilla och ibland till och med älska hans filmer, se tex Take shelter, Mud eller Shotgun stories. Dessutom hade Jojje hyllat den. Jag har förvisso inte läst hans text än, men jag hade sett hans uppdaterade header på bloggen.

...och filmen höll upp riktigt bra. Det är en science fiction-film, vilket jag gillar, men den är lågmäld och smal. Det är en indiefilm. Idén är inte lika intellektuellt stärkande som de i filmer som Ex machina, Another Earth eller Her. Nej den är mer influerad av filmer som Close encounter of the third kind, Arrival och kanske lite serien Stranger Things.

Som vanligt i Jeff Nichols filmer har Michael Shannon en stor roll i filmen. Här spelar han den viktiga rollen som pappan till den lilla pojken. Visst, han är riktigt bra. Shannon är en rejäl och seriös skådespelare, som tagen från teaterscenen. Men hur många filmer i rad kan Nichols ha med honom, Michael Shannon, innan det blir tradigt? Vill man som publik inte ha lite variation i alla fall? Det känns kanske orättvist mot de båda men jag börjar känna en viss fatigue över den combon vid det här laget. Joel Edgerton i rollen som kompisen var minst lika spännande att följa. Inga andra jämförelser men är han inte lite lik den där Sam Worthington?

Barnet i filmen, han med ljuset i ögonen, spelas av Jaeden Lieberher och han är helt ok. Jag störde mig inte på honom men han gav heller inte något extra. Samma sak med Kristen Dunst i rollen som mamman. Var helt neutral, vilket kanske ska ses som positivt för jag brukar sällan gilla henne. Men tänk om vi fått se Amy Adams eller varför inte Jessica Chastain i rollen som Sarah istället! Oh la la.

Filmen största behållning blev istället Adam Driver i rollen som analytikern. Jag hade hållit mig så ospoilad att jag inte ens visst om att han, Paterson, skulle vara med här. Det blev en positiv och sprudlande överraskning! Damn, han är bra i allt han gör nu för tiden. Hoppas han inte hoppar på allt för många projekt så att man tröttnar på honom för snabbt.

Handlingen i Midnight special då? Jo, men jag gillade den. Inledningen var bäst, och även om slutet inte på långa vägar var dåligt så lovade kanske filmen lite mer i början än vad den levererade. Detta är ett vanligt problem med filmer i sci-fi-genren. Men den är mycket fint filmad med några otroligt snygga scener och stämningen i filmen är påtaglig hela vägen. Filmen har ett magiskt skimmer över sig och den maffiga, ofta dova och hotfulla musiken i bakgrunden gör sitt till för att få oss åskådare att tänka på ond bråd död. De relativt sett få specialeffekterna som finns funkade överlag mycket bra. Filmen hänger sig kvar i huvudet och rumlar runt. Jag tror att den kan växa med tiden och den kräver kanske en omtitt vad det lider.

Jag ger Midnight special fyra parallella världar av fem möjligt.

Betyg: 4/5

Cold in July (2014)

Ibland kommer det skurar av filmer på samma tema, eller så kommer de, som nu, i par. På kort tid har jag sett två små amerikanska indiethrillers. Först ut (för mig) var den stora överraskningen Blue ruin. Nu handlar det om filmen Cold in July. Jag tror att det var hos Fiffi jag först såg något om den.

Dexter?

Filmerna har en hel del gemensamt, våldsamma hämndfilmer från amerikanska södern bland vanligt folk. Men det finns också en hel del olikheter om man studerar filmerna lite närmare. Tonen i filmerna är väldigt olika. Blue ruin är mer seriös och mycket mer jordnära, grundad i en verklighet man kan ta på och förnimma. Cold in July är en mer extrem film men också lite mer "lattjo". Våldet är mer coolt än skrämmande. Brotten som begås är mer bestialiska än realistiska. Brottet i Blue ruin kunde hända här och nu medan brottet i Cold in July är som tagen från en thrillerroman (twistat och på något sätt "konstruerat" är känslan jag får). Våldet i Blue ruin är slarvigt, blodigt och groteskt. Våldet i Cold in July är pang pang och tuffa "cowboys med rykande revolvrar". Sista scenen i Cold in July är mycket långt från någon scen i Blue ruin. Den är helt orealistisk vilket förtar lite av närvarokänslan.

Cold in July lever mycket på sina tre mycket kända åskådare, medan Blue ruin inte har ett enda ansikte jag känner igen. I dagens film har vi en trio av bad asses. Först och främst huvudpersonen spelad av Michael C Hall som gav oss Dexter. Här är han en vanlig man men under filmens gång tycker jag ändå att jag påminns om Dexter lite då och då. Det är något i ögonen! Tala om att Dexter var hans livs roll. Jag kommer aldrig kunna se Michael C Hall som någon annan än Dexter tror jag. Favoriten är annars Don Johnson som är riktigt bad ass i denna film. Till sist har vi hårdingen Sam Shepard som alltid är ett bad ass. Mycket bad ass blev det i denna film. Och i denna revy!

Hockeyfrillan!

Det finns mycket att gilla med Cold in July. Skådespeleriet och rollfigurerna är underbara. Stämningen är skön, man sugs lätt in i världen den utspelas i. Detta är en modern western skulle jag vilja säga, på tal om definitionen av westerns. I denna film, som ofta i westerns, är det svart och vitt. Några karaktärer är goda de andra är onda. Det är "with us, or against us" i sin puraste form.

Förändringen av stämningen i filmen är också intressant. Den ändras gradvis under filmens gång. Inledningsvis är den mer skrämmande och man tror att det ska bli en mörkblå isande film (mer lik Blue ruin för övrigt), men efter att Sam Shepards karaktär introducerats ordentligt transformeras filmen till en varmare orangeröd film. Då börjar filmen mer påminna mig om filmen Killer Joe, en annan favorit från de senaste åren. Ganska intressant att de lät filmen utvecklas så. Får hoppas att detta var planerat...

Jag har redan via sociala medier hunnit diskutera Cold in July och Blue ruin  med vänner, och det är genomgående så att man håller den man såg först som starkare av de två. Så kan det mycket väl vara och så är det för mig med. Och även om jag håller Blue ruin som starkare, var jag dock så förtjust i denna film att den får fyra "betting practices" av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Fiffi tyckte inte att detta var kallt, hon tyckte filmen var het, läs hennes revy här.

Tuffa killar

Mud (2012)

Galen: [to Ellis] So you get your heart broke? Don't walk around with a shit look on your face. Get back in there, get your tip wet. You hear me?


Om visningen: Jag såg fram emot surprise-filmen. Det är alltid spännande vilken film man ska få se. Normalt sett brukar de inte förannonsera vilken film det är utan man får reda på det först när filmen startar. Helt i blindo alltså, mycket najs. Detta år var det dock full med planscher på den amerikanska filmen Mud utanför Park. Jag började ana oråd. Det var ju en film som vi alla hade sett i samband med Malmö filmdagar i höstas. Dessutom är den redan släppt på blu-ray så filmen är tillgänglig lite överallt. När Ivanov presenterade filmen, också ett avsteg från rutinerna, beslutade vi oss således för lämna visningen och gå och äta middag istället. Detta hade annars blivit en korv mellan visningen och nästa film.


Mud beskrev som en "gothic south movie" vad det nu betyder. Den handlar om white trash-människor sa någon. Jag vet inte jag, jag tyckte den handlade om vita fattiga men i grunden redliga och ärbara människor som lever sin liv vid och på Mississippifloden. Förutom de oärliga och stygga männen som kommer för att döda förstås. Oavsett beskrivning är detta en jätte-jättebra film!

Filmen handlar om den 14-årige Ellis (Tye Sheridan) som upptäcker det fantastiska och det brutala med att bli förälskad. Han uppvaktar en några år äldre flicka och de har en fin kväll tillsammans. Platoniskt förstås. Senare blir hon den första av många flickor som raserar hans värld genom att ge honom kalla handen och dissa honom totalt, denna gång dessutom inför en hånskrattande publik. Ellis ser också sina föräldrar glida från varandra och mamman (Sarah Paulson) vill skiljas från Senior (Ray McKinnon). Är äkta kärlek omöjlig?

En båt i ett träd? Only in the movies...

I denna fragila ålder och sinnesstämning hittar Ellis och hans bästa kompis Neckbone (Jacob Lofland) en mystisk man som lever på en sandö ute i floden. Han lever dessutom i en flodbåt som fastnat i kronan på ett högt träd. De träffar Mud (Matthew McConaughey). Pojkarna är misstänksamma som barn bör vara men en långsamt spirande vänskap tar fart mellan Ellis och Mud. Dynamiken mellan Sheridan och McConaughey är lysande i denna film som till stor del lever på fantastiska skådespelarinsatser och en suverän stämning.

Mud berättar att han är på flykt undan rättvisan då han dräpt en man som tagit och slagit hans livs kärlek Juniper (Reese Witherspoon). Mud berättar för en förhäxad Ellis om sin livslånga kärlek för Juniper och hur hon är hans soul mate. Mud skulle kunna dö för henne, och han kommer antagligen också göra just det. Ellis lapar i sig av den bitterljuva historien. När Mud berättar att Juniper är i den närbelägna staden och väntar på att Mud ska komma och hämta henne så att de kan fly iväg tillsammans bestämmer sig Ellis att han och Neckbone måste hjälpa Mud. Ellis känner att Mud och Junpier måste lyckas. De måste bevisa att det går!

Ellis beslutsam

Filmen är långsam, välspelad, och ljuvlig. Den har ett magiskt skimmer över sig. En båt uppe i trädkronan? Mud som bara finns ute på ön utan någon båt? Är allt en saga, en verklighetsflykt, en allegori för livet? Filmen har premiär på svensk bio om en vecka och jag kan verkligen rekommendera den för er som gillar bra amerikansk film. Regissören Jeff Nichols har tidigare gjort två filmer och hans förra film Take shelter var ännu bättre och mer intensiv.

Not 1: Elliis i Tye Sheridans skepnad är kanske den hårdaste i betydelsen tuffaste 14-åring jag sett på film. Han backar inte en millimeter och det är tydligt att han uppfostrats till att "stand his ground".

Not 2: Tänker du dig att se filmen för att den söta och gulliga Resese Witherspoon är med i filmen? Glöm det, hon är här nästa svår att känna igen. Ser rejält sliten och nedgången ut. Hon var dock till och med än mer sliten och svart innanför skalet än vad det yttre gjorde gällande.

Ja, tänk du på vad du gjort, sister.

Not 3: Fortfarande inte övertygad att du vill se filmen? Jag har bara ett svar till dig: Matthew McConaughey! Han går från klarhet till klarhet och här gör han sin Mud så bra att jag inte kan se någon annan skådespelare spela den rollen. McConaughey är nu officiellt på min man crush lista. Oscarsnominering i sikte?

Not 4: Michael Shannon spelade galen i Take shelter, och han spelar Galen i Mud.

Not 5: Skulle filmen inte slutat lite annorlunda, lite tidigare?

Jag ger filmen Mud fyra välförtjänta drömmar om ett bättre liv av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Blev mina filmbloggarvänner lika förtjusta i denna film som jag eller tyckte de att den var smuts? Jojjenito, Fiffi, Sofia. Johan, Erik och Markus från podden Har du inte sett den? har också sett den. Länk kommer senare.

Sam Shepard är med - alltid bra

Black Hawk Down (2001)

Super 6-1 is down. We've got a bird down in the city.

"Black Hawk Down" är den bästa krigsfilm jag sett! Närvarokänslan är otrolig och det gör filmen ännu mer dramatisk. När filmen dessutom beskriver en verklig händelse blir anspänningen total.

Jag hade läst boken med samma namn före jag såg filmen för första gången. Boken är också helt otroligt spännande och intressant. Författaren Mark Bowen har genom intervjuer och militärt material återskapat så bra det går vad som hände i Mogadishu det ödesdigra dygnet hösten 1993. Journalisten Bowen har bland annat fått lyssna på all radiotrafik mellan de amerikanska enheterna under hela slaget.

Filmen visar slaget ur de amerikanska soldaternas synvinkel. Filmen behandlar medvetet inte de politiska, sociala eller geografiska aspekterna av konflikten. Kultursnobbarna på DN gav filmen dålig kritik för att den inte tog upp detta ämnet. Hur besynnerligt! Bowen behandlar frågorna lite mer i sin bok och han spekulerar i om vad som hände i Somalia under tidigt 90-tal kan ha en direkt koppling till Al Qaida och terrordåden under 90-talet som kulminerade i 9/11 och USAs intåg i Afghanistan.

Filmen är regisserad av mästaren Ridley Scott. Detta är ett av hans lyckade projekt. Filmens foto är spektakulärt, speciellt inledningsscenerna i en kall blå ton. Under slaget lyser filmen av en febrigt varm gul ton. Filmens cinematograf är mycket riktigt Kieslowski's gamle fotograf Slawomir Idziak. Till slut tycker jag att filmmusiken också är "top-notch". Den är komponerad av Hollywood-veteranen Hans Zimmer.

Skådespeleriet är inte det primära i en film av detta slag, som spelas som om den vore dokumentär. Ridley Scott har dock samlat ett stjärnspäckat gäng; Eric Bana, Tom Sizemore, Ewan McGregor, Orlando Bloom, Josh Hartnett, Sam Shepard, William Fichtner med flera.

Filmen får betyg fem!

Betyg: 5/5