Jag hade besök av en gammal god vän och efter middagen blev det film, en sextiotals film som kommer senare på bloggen. Efter avnjuten film hamnade vi en mycket intressant konversation om betygen och närmare bestämt relativa betyg kontra absoluta betyg. Japp, min gode vän är också teknisk fysiker och intresserad av matematiken i betygssystemet. Jag vidhåller att ambitionen är att ha betyg som håller värdet över tiden, men visst kan jag som operfekt människa låta mina betyg glida på skalan ibland. Här vill jag påminna er om min sneda betygsskala innebär att den gamla skolans trea överlappar tvåan i min skala bara för att ge utrymme för att kunna differentiera mellan de bra filmerna, dvs trea i mittbetyg skulle snarare motsvara en svag fyra i en symmetrisk betygskala. Samtidigt är det lurigt eftersom tycke och smak också rör på sig. Ta till exempel St Elmo's Fire som jag och Steffo pratade om häromveckan, den var bra då, men hur står den sig nu?
Nåväl, i min konversation med Per förtydligade jag att femmorna i mitt betygssystem är vikt åt de personliga favoriterna, de filmer som jag känner i magen är "Henke-filmer". Det ska ganska mycket till för att en film ska få femma efter första titten. Det är långt från unikt, men många filmer som får en stark fyra är kandidater att uppgraderas vid senare tillfälle efter de setts om. Men ibland kommer man över filmer som trots att de inte passar in i den gängse bilden över hur en femma ska va ändå slår sig in där.
Persona. Jag blev mycket fascinerad av filmen och ser den som ett mäterverk samtidigt som jag inte blev underhållen på ett sätt som jag ofta blir av de filmer jag ger ett högsta betyg. Om du inte sett Persona kommer kanske följande text inte ge så mycket och framför allt vara mycket spoilerrik. Läs vidare efter eget omdöme.
Jag såg Persona under perfekta förhållanden en söndagsmorgon. Jag hade vaknat med en dundrande huvudvärk och efter ett mycket irriterande telefonsamtal var jag på ett rasande risigt humör. Perfekt för den svenska svårmodens fader Bergman. Bibbi Andersson spelar sjuksköterskan Alma som tar hans om den kända skådespelerskan Elisabet Vogler, spelad av den mästerliga Liv Ullman. De två kvinnorna spenderar en sommar i en sommarstuga vid havet. Vågar man gissa att det är på Bergmans Gotland?
Elisabet har gått in i väggen eller något. Hennes symptom är att hon slutat prata. Hon nickar och skakar på huvudet så helt avstängd är hon inte. Alma pratar för dem båda då hon antagligen känner sig "tvingad" att prata, ni vet hur tryckande det kan bli när det är tyst mellan två personer. Alma pratar och pratar, vilket leder till mer och mer personliga utläggningar.
Alma berättar om sina svagheter i form av dåligt självförtroende och inre demoner (det är ju ändå en Bergman-film!). Hon anser sig inte räcka till som sjuksköterska, hon är osäker på sig själv som mor, hon brottas med tanken att hon inte älskar den man hon ska gifta sig med och hon berättar lustfyllt om ett gruppsex hon varit med om på stranden.
Mäktig film! Det verkar som att folk ser handlingen som ett mysterium. Jag surfade lite på internet efter titten. För mig är det helt självklart vad filmen går ut på. Visst, jag kanske har fel, men precis som i forskning inom teoretisk fysik är det så att ser man en enkel lösning på det man studerar då är det allt som oftast den sanna lösningen... Jag ser en enkel förklaring av filmens händelser och idé. Då är det antagligen så.
Det är klart att Alma är Elisabets persona. De är samma person och Alma är där för att synliggöra Elisabets inre monolog för oss åskådare. I slutet av filmen smälter Bergman till och med samman deras ansikten. En annan scen är tillsammans med en man och båda kvinnorna är med i bild men den spelas som att det är en scen mellan man och hustru, endast två personer.
Det är Alma som ifrågasätter sig själv, sitt liv, sina val och sina svagheter. En intressant scen är när Alma blir så arg att hon nästan häller en kastrull med kokande vatten över Elisabet. Hur långt i kampen mot de inre demonerna har du kommit om din inre persona nästan vill ta livet av dig? Tunga saker. Elisabet skriker till och visar med ett av de få orden att hennes gräns är nådd. Hon tar ställning på ett sätt där som verkar ganska sunt.
Båda skådespelerskorna är otroligt bra. Bibbi Andersson med all dialog (monolog) vilket måste vara mycket svårt. Hon känns aldrig falsk eller teatralisk för en sekund. Encroyable. Och sedan Liv Ullman som bara har sin kropp och ansiktsuttryck att tillgå. En ännu större bedrift skulle jag vilja påstå. Magnifique.
Nåväl, denna Bergman-film var en fröjd för hjärnan. Jag känner inte att jag älskar den med magen som jag ofta gör med mina "femmor", nu är det mer intellektet som stimulerats. Men detta är en älskvärd film, en prestation av stora mått.
Jag ger Persona fem livskriser av fem möjliga.
Betyg: 5/5
PS, Roger Ebert har skrivit om filmen och han har en mycket vacker beskrivning av den svenska sommarnatten: In a Swedish summer, night is a finger drawn by twilight between one day and the next, and soft pale light floods the room.
Imorgon kommer ännu en svensk film, i en sambloggning med Fiffi.
Christian har idag tagit sig an en annan legendarisk regissör.
