Första avsnittet av den sista fjärdedelen av terminen är här. Sommaren närmar sig!
Denna vecka har Henke och Måns besök av Greta.
Filmskolan diskuterar Dennis Hoppers Easy Rider från 1969 samt Tony Scotts Top Gun från 1986.
Under inledningssnacket omnämns också följande filmer; (500) Days of Summer, John Wick 4, Guardians of the Galaxy, Vol 3, Scott Pilgrim vs. The World, Knives Out, Kung Fu Panda 2, Spy och Pride & Prejudice.
Jag har funnit de tidigare Guardians-filmerna festliga men harmlösa. Långt från den dramatiska nivå som de bästa underserierna i MCU besitter. Guardians har varit de av MCU-filmerna som allra mest känns som filmad serietidning... Javisst, alla MCU är detta men de ligger trots allt på en skala.
Chris Pratts humor har alltid varit lite fånigare än humorn från de tunga huvudpersonerna i fas 1-3, och det kanske är den enkla anledningen till att jag hållit Guardians lite lägre på rankningen. Min Guardians-favorit är Karen Gillans Nebula och hon är den minst flamsiga av dem alla.
Förväntningarna var trots allt ovan ganska högt ställda inför den avslutande delen i trilogin. Men tyvärr blev resultatet minst sagt problematiskt. Filmen levererade på allt jag förväntat mig och en hel del därtill, varav mycket till dess nackdel. Filmen lider bland annat av problem som vi såg i Thor: Love and Thunder och andra som sågs i Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker.
Precis som i fjärde Thor-filmen är denna film tondöv. Den blandar drama som sticker i ögonen med tortyr av djurbebisar med flamsigheter och banaliteter. Jag fann det absurt hur James Gunn blandat tonaliteten genom filmen. Det är än värre här än blandningen mellan dystert cancerdrama och skojjerierna i Thor 4.
Det andra problemet är att den trots sina 150 minuter känns överfylld, likt SW 9. Den övergripande handlingen är enkel och rättfram, men varenda hjälte ska få sin tråd och till det försöker sig Gunn på något slags mäktigt slut som för att efterlikna Endgame. I mina ögon blev det en splittrad känsla som inte adderade till filmen. Dessutom måste man förtjäna starka känslor. Det Endgame lyckades med kom inte Guardians 3 i närhet av. Guardians är filmer på en mycket lägre dramatisk nivå helt enkelt.
Det var en bergochdalbana att se filmen, först uppåt, uppåt och sedan snabbt utförs. Jag skrattade, förfärades, ryste och grät innan jag hann registrera den osannolikt osmakliga blandningen. Sedan äcklades jag av alla onödiga "fake deaths" och till slut dränktes jag i sentimentalitet.
Ett tag i mitten trodde jag att Gunns skulle ha ballar nog att göra en mörk och dyster film av sin avslutningsfilm. Att han skulle våga ge oss en film med riktiga "stakes", det hade jag verkligen gillat. Men det var såklart att hoppas på för mycket.
Men nog med alla negativa grejer. De handlar trots allt om filmens tonalitet och övergripande struktur, men vi har ju en drös med härliga karaktärer också. Och det är de som står för värdena i filmen.
Mina favoriter var Nebula i första hand men också Rocket, Drax och Mantis. Som vanligt tycker jag att Groot är överskattad och att Gamora är extremt tråkig. Star Lord har jag svårt att ta på allvar och det blev inte lättare med Pratts lockiga hår... Ny frisör i produktionsteamet?
Skurkarna då? Där kan man finna roliga karaktärer, eller hur? Nja, huvudskurken var inte speciellt karismatisk eller skräckinjagande. Han var enerverande skrikig och jag önskade mest att någon skulle banka honom i huvudet. Det var kul att se Nathan Fillion igen, men han hade inte den roligaste karaktären att spela direkt.
Istället blir det med ett tungt hjärta jag lämnade biografen. Lylla, Teefs och Floor är dem jag kommer ihåg mest...
Betyg: 2/5
Det är alltid lite frustrerande med en film som typ "alla" älskar men du själv bara tycker är "ganska bra". Detta är en sådan film för mig. Vet inte om det är filmens undflyende handling, mina svårigheter för film noir eller om det är brödernas ibland vrickade humor som jag inte riktigt greppar.
I vilket fall så kan jag aldrig komma ihåg vad den handlar om trots att jag numera sett den minst tre gånger, antagligen fler. Men jag antar att handlingen är sekundär och det är känslan i filmen som är poängen med den.
Känslan jag får är splittrad. Jag gillar Walter (John Goodman) men han är jobbig som fan också. The Dude (Jeff Bridges) är tyvärr ganska ointressant i mina ögon, jag finner mig inte bli speciellt överraskad av honom då han är allt för mycket "one note".
Istället är det kanske bikaraktärerna jag ska ty mig till? Det var en positiv överraskning att Philip Seymour Hoffman har en så stor liten roll ändå. Det hade jag helt glömt. Sen tycker jag nog att Julianne Moore är rejält festlig som den totalt utflippade dottern till the Big Lebowski. John Tuturro spelar Jesus. Bra. Och till sist är Sam Elliot lika cool som vanligt.
The Big Lebowski har en identitet, det är klart i vilket fall. Den känns tidlös för mig även om den tydligen ska utspelas i samtiden dvs slutet av nittiotalet.
Jag gillar den en hel del, den är ganska bra.
Betyg: 3/5
För övrigt är det mysigt att höra när en som älskar filmen pratar om den och det kan man göra via Shinypodden där Carl pratar kärleksfullt om filmen. Lyssna på Shinypodden säsong 13, eller här.
Tentavecka för Filmskolan så vi växlar in lite pausunderhållning med Carl och Henke och bröderna Coen.
Vi har kommit fram till kultfilmen The Big Lebowski. Veckans trerätters består också av Robert Altmans The Long Goodbye samt Greg Mottolas Confess, Fletch.
Lyssna på oss i Shinypodden där poddar finns, eller här.
Trots att jag såg Lykke Li live på Cirkus så sent som i höstas blev jag nyfiken när det annonserades att hon skulle spela tillsammans med Radiosymfonikerna på fina Berwaldhallen. Det blev ett givet köp och jag bjöd med mig systersonen Måns också. Då detta var mestadels en popkonsert valde jag biljetter långt fram, mitten av rad 2. Jag hoppades på att Lykke skulle husera längst fram på scenen... Normalt sett på klassisk musik vill man sitta lite längre bak för den perfekta ljudupplevelsen samt att golvet är svagt sluttande så man får bättre översikt av hela orkestern.
Vi blev minst sagt snopna när Lykke intog plats långt bak på scenen, mitt i orkestern. Hon stod där bak hela showen oftast vänd 90 grader från publiken så kon kunde ha ögonkontakt med sitt vanliga band som också stod gömda av orkestern. Dessutom hade hon med sig två körtjejer som stod på sidan vid cellospelarna. Vi såg körtjejerna bättre än Lykke Li själv. Udda val sannerligen.
Precis som i höstas spelade hon hela den nya skivan Eyeye från start till slut för att avsluta med några låtar från de äldre skivorna. Den stora skillnaden från Cirkus var att dirigenten Hans Ek hade gjort nya arrangemang för musiken. Dessutom hade två låtar från hösten konsert tagits bort (Never gonna love again och Just like a dream), medan två lagts till (Deep end och Bad woman).
Det var uppenbarligen många fler som gillade konceptet för hon fyllde Berwaldhallen fyra konserter i rad under tre intensiva dagar.
Konserten var cool och häftig på många sätt då symfoniorkestern verkligen adderade till flera av låtarna, både från nya skivan och de äldre materialet. Men å andra sidan saknade jag Lykke Li själv. Oftast brukar hon stå långt fram på scenen och dominera showerna, hålla publiken i ett grepp med sin karisma och styrka på scenen. Nu var hon dold bakom dirigenten och symfoniorkesterns bröl.
Överlag var konserten kul just för den var annorlunda, men då vi trots allt satt för nära scenkanten och knappt kunde se stjärnan, blev showen inte riktigt en fullträff.
Set list:
1. No hotel
2. You don't go away
3. Highway to your heart
4. Happy hurts
5. Carousel
6. 5D
7. Over
8. Ü&I
9. I never learn
10. No rest for the wicked
11. Little bit
12. Deep end
13. Bad woman
14. I follow rivers
15. Possibility
16. Hard rain
OBS: Inspelning från konserterna sänds på P4 ikväll fredagen den 5:e maj kl 19.06-20.00, och på Berwaldhallen Play kan man se konserten ikväll.
Vivre sa vie är en löst sammanhållen kavalkad av 12 scener där vi får följa Anna Karinas Nana resa från en glad ung kvinna med framtidstro till att bli fast i hallickens grepp i prostitutionens kvicksand.
Filmen har ingen direkt handling och fokuserar mest på filosofiska dialoger mellan karaktärer som passerar revy i Nanas liv. Det är en "hängfilm" där man hänger med Nana och får inblick i hennes liv och inre, en "slize of life"-film så god som någon, utan mätbar form eller riktning. Detta är höjden av arty farty franskt bajsnödigt från en, förmodar jag, självgod Godard.
Danskan Anna Karina är förtrollande i huvudrollen. Hon är härlig på det sättet en person med karisma och glimten i ögat kan vara, inte endast för snygg på foton på ett "kliniskt" sätt. Jag gillar hennes energi. Hon var ett tag gift med Godard. Just under denna film höll de på att skilja sig och därför fick Nana gå ett hemskt öde till möte. Godard straffade kvinnan som valde att lämna honom kan jag tänka mig. Regissören som Gud.
De måste dock fixat till sin relation tillräckligt mycket för att kunna arbeta ihop igen. Hon spelade i senare filmer han regisserat. Aanna var med i sammanlagt åtta filmer av Godard inklusive Alphaville, Bande à part och Pierrot le Fou.
Denna films värde var att se Anna Karina, i övrigt var det pretto och inte så lite sövande. Jag nickade till ett antal gånger i mitten av filmen.
Betyg: 2/5
Filmen ingick i listan av filmer jag och Måns pratat om i Shinypodden Filmskolan, som hittas där ni hittar poddar, eller här.
I veckans avsnitt avslutar Henke och Måns den tredje delen av fyra för terminen. Vi avhandlar fyra filmer som Måns sett i kursen;
- Awaara (Raj Kapoor, 1951)
- Un condamné à mort s'est échappé ou Le vent souffle où il veut (eng. A Man Escaped) (Robert Bresson, 1956)
- Vivre sa vie: Film en douze tableaux (Jean-Luc Godard, 1962)
- Borom Sarret (Ousmane Sembene, 1963)
Dessutom omnämns tv-serien Ted Lasso, säsong 3.
Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.
Filmåret känns ganska svagt och en hel del filmer som konkurrerade om top 10 handlade om deprimerade personer, psykisk sjukdom och mer eller mindre intrikata självmord. Därför har jag aktivt kvoterat in underhållande filmer. Alla filmer på listan är starka favoritfilmer trots allt men ibland får man tänka som Greta och välja en underhållande film över en film som i vissa avseenden skulle kunnat setts som en bättre film. Men ändå inte, ty de kom inte med på årets lista...
Bubblare:
Sugen på att läsa fler topplistor från 2022? Kolla in dessa förtjusande bloggare:
Jojjenito om film
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Sugen på att lyssna på Shinypodden Special där Henke, Jojje, Carl och Niklas listar sina toppfilmer från året i ett synnerligen komplext matematiskt system som leder oss till Shinypoddens gemensamma vinnare av bästa film från 2022?
Shinypodden Special - Toppfilmer 2022, del 1
Shinypodden Special - Toppfilmer 2022, del 2
Jag var sugen att se denna då jag hört gott om Dreyers film Ordet. Dessutom såg jag hans stumfilm Le Passion de Jeanne d'Arc i mitt Decennierprojket. Och även om filmen inte blev en favoritfilm fullt ut hade den sannerligen en egen stil och den var minnesvärd.
Nu har jag så sett hans sista film, Gertrud, och den var också minnesvärd, men tyvärr av helt fel orsaker. Sällan har jag stött på en så tråkig film. Detta är filmad teater trots att det inte är filmad teaterscen. Vi har allt som oftast en statisk kamera som registrerar långa dialogdrivna scener. Detta hade kunnat varit bra om vi haft karismatiska skådespelare och en bra dialog men vi får intet av detta.
Dreyer har dessutom inte använt sig av någon av alla de möjligheter som ges av film som unikt media. Filmen är dödstråkig helt enkelt. Den hyllas för hans långa tagningar som det verkar, men för mig blir det tvärtom. Den är sämre på grund av dess tagningar.
I huvudrollen ser vi Nina Pens Rode som Gertrud och jag vet inte vad hon eller regissören tänkte sig med denna tolkning. Hon ser ut att spela rollen som i sömnen. Hon är stel i hela kroppen, rör sig som i slow motion och ser sällan de andra karaktärerna i ögonen. Det ser snarare ut som att karaktären är blind när hon konstant stirrar ner i golvet. Det blir extra svagt när hennes karaktär oavbrutet pratar om att kärleken är det enda som är viktigt i hennes liv. Men vi åskådare ser henne aldrig brinna för denna kärlek. Hon verkar avstängd. Besynnerligt!
Jag får en känsla av att Gertrud förväxlar förälskelse med kärlek, eller kanske lycka med kärlek. Hon väljer bort ett mer lyckligt liv för en kärlek som hon aldrig visar oss att hon är kapabel att känna. Med tanke på manus hade jag väntat mig en film där kärleken visats på duken och inte endast pratats om. Dreyer kanske hade någon slug tanke om avsaknaden av någon som helst hetta eller personkemi mellan "de älskande", men i så fall går det förbi mig fullständigt.
Nej, detta var bland det sämsta jag sett på mycket, mycket länge. Jag blir förvånad och lite förvirrad att filmen begåvats med en Criterion Collection-utgåva. Besynnerligt!
Betyg: 1/5
Lyssna på när Henke och Måns pratat om filmen i Shinypoddens Filmskolan, finns där poddar finns eller här.
Har Filmskolan nått rock bottom? Mycket möjligt. Vi kämpar oss igenom veckans filmer men piggar upp samtalet med fyra bonufilmssnack.
Måns och hans klasskompisar har sett Vittorio De Sicas italienska neorealistiska Cykeltjuven (Ladri di biciclette) från 1948 samt Carl Theodor Dreyers danska filmatisering av Hjalmar Söderbergs teaterpjäs Gertrud. Den filmen kom ut 1964. Dessutom rapporterar Måns om segmentet Storia di Caterina från italienska L'amore in Città från 1953.
För att piffa upp stämingen snackar vi också om:
- Happy Together (Wong Kar-wai, 1997)
- This Gun For Hire (Frank Tuttle, 1942)
- Cocaine Bear (Elizabeth Banks, 2023)
- American Psycho (Mary Harron, 2000)
Lyssna på avsnittet där poddar finns eller här.
