The Limey (1999)

Wilson: You tell him, you tell him I'm coming. Tell him I'm fucking coming!

Inför årsbästalistan för 1999 var det dags att plocka tre osedda från hyllan och kolla om de kunde slå sig in på listan i sista sekund. Egentligen är det ganska osannolikt eftersom de flesta filmerna på sådana listor är favoriter som legat till sig, jäst och utvecklats i sinnet.

Den första jag testkörde var Steven Soderberghs The limey. Mr Soderbergh är frustrerande ojämn. Han blandar vilt mellan filmtyper och genrer. Hans filmer är också mycket ojämna. The limey hade jag hört en hel del bra om. Den kom ut året efter Out of sight och året före Traffic och Erin Brocovich. The limey var i bra sällskap runt 1998-2000 kan lugnt säga. Tyvärr kommer denna film inte ens i närheten av någon av de nämnda filmerna.

The limey är en lågmäld, stämningsfylld hämndfilm med en arg pappa på jakt efter sin dotters mördare. Terence Stamp spelar den brittiske gangstern som på gamla dar åker till Los Angeles för att hämnas sin 25-åriga dotters mord.

Jag antar att filmen blir ganska meningslös om man inte gillar Terence Stamp i denna film och det gjorde inte jag. Han spelar över orimligt mycket i de scenerna där han ska vara ledsen eller arg. Ridå.

Istället stjäl Peter Fonda hela filmen. Han spelar en musikproducent, en övervintrad och sönderknarkad 60-talshippie, dvs han spelar i princip sig själv. Detta görs med en stor portion glimten i ögat och man får en känsla av att Fonda och Soderbergh haft mycket kul med den karaktären.

Nej, detta funkade inte för mig. Som thriller eller action är den alldeles för tam. Som stämningsfilm är den också vek, se då hellre om Out of sight istället.

Jag ger The limey två hämnare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Henkes Best of Sophie Zelmani

Jag har hängt med Sophie Zelmani ända sedan hennes andra album Precious burden (1998). Jag tror att det var låten Black day som fångade mitt intresse... Men jag kommer faktiskt inte ihåg.

En kanske säger att hennes musik är enformig. Kanske, kanske inte, men jag älskar låtarna och det blev hela 35 stycken som jag ville ha med på detta blandband. Jag försökte skapa den ultimata låtordningen, men tvingades att ge upp efter elva låtar. Resten kommer i den ordningen de hamnade i när jag hällde ut dem på golvet.

Mina favoritskivor är nummer två till fyra; Precious burden, Time to kill och Sing and dance. Det kanske är för att jag lyssnade så mycket på henne runt de åren. Bästa låten varierar givetvis från stund till stund men just nu, och en bra tid tillbaka också för den delen, är Oh dear.

Här är i alla fall min lista. Mycket nöje.

Spotify-listan

Henkes best of Sophie Zelmani (1995-2014)
1. Oh dear
2. Black day
3. So long
4. I'm the rain
5. Gone with the madness
6. Once
7. Breeze
8. I love you
9. Love on my mind
10. Gone so long
11. Fire
12. Leaving
13. Happier man
14. Curtain fall
15. Time to kill
16. Hard to know
17. Why
18. If I could
19. I'd be broken
20. Dreamer
21. I can't change
22. Going home
23. The ocean and me
24. Wind took my sail
25. To be forgiven
26. Sing and dance
27. Fade
28. Losing you
29. It knows
30. Bitter kind
31. Aftermath
32. Song of the night
33. Time
34. Goodbye
35. So long - Aranjuez version


Spela blandbandet efter min ordning, eller släng på shufflet. Ge den några lyssningar. Ni kommer börja skönja det ljuvliga och efter en tre fyra lyssningar kommer era egna favoriter att börja omfamna er... Ha de!

Sophie Zelmani, Södra Teatern, Stockholm (2014)

Sophie Zelmani, Södra Teatern, Stockholm, torsdagen den 20:e mars 2014

Imorgon kommer jag lägga ut min Henkes Best of Sophie Zelmani, 35 underljuvliga toner från den spröda Sophies hela karriär. Efter nio studioalbum har hon nu lämnat Sony och startat egen musikförlag. Hon har också släppt en samlingsskiva med namnet Going home och för den skivan hade hon en liten exklusiv release-konsert för den på Södra teatern härom månaden.

Jag och Lars-Ola gick nyfikna till konserten. Vi hade lyckats få tag på ganska bra platser på rad fyra som efter ett visst letande visade sig vara rad fem då första raden heter Rad 0. Konserten hade en mycket intim känsla. Jag har ju sett henne live en 5-7 gånger vid det här laget men jag tror aldrig att hon har pratat så mycket som denna gång. Hon verkar dock fortfarande lida av svår scenskräck vilket är lite överraskande då hon som alltid får ett kraftigt gehör så fort hon öppnar munnen.

Sophie var i alla fall "sprallig" och det gamla vanliga bandet med Lasse Halapi i spetsen var där. Konserten var inte supertajt rent tekniskt men det gav den bara en än mer intim känsla. Detta var en "one off" show. Sophie inbjöd till och med publiken att önska låtar en kort bit in i showen och efter många tillrop valde de att spela en icke repeterad version av Fire. Efter halva låten, precis före den blir så bra bröt hon av låten och mumlade att hon inte kunde texten. Udda inslag som älskas av oss som sett henne genomföra kliniskt perfekta shower men det är ju inte det som är målet alltid.

Denna gång hade hon bytt Hunters-stövlarna mot högskaftade boots, och som alltid var hon tjusigt klädd, skjorta, hängslen, för stora gubbyxor i gabardin, slips, en hatt.

Tyvärr har jag inte hittat någon info om set-list för kvällen. Hon spelade i alla fall några favoriter. Det var kanske inte den bästa konsert jag sett med henne, men långt från den sämsta heller.

Imorgon blir det Henkes Best of-tajm.

Captain America: The Winter Soldier (2014)

Nick Fury's car: Air conditioning is fully operational.

Film är bäst på bio! DET har jag alltid sagt... Sugen att se film på bio drog jag iväg en fråga till Jojje om den nya Captain America-filmen. Jag tyckte förvisso att första filmen var otroligt dålig, men samtidigt är det klart att man vill se alla filmerna från Marvel-universummet. När de dessutom hänvisade till The winter soldier-filmen i avsnitt 17 av Marvels Agents of SHIELD ville jag se den på direkten.

My gosh vilken ride detta var. Jag njöt till fullo av denna filmen. Tvåan är ljusår bättre än ettan. När den första filmen var snustorr i brist på humor och helt utan glimten i ögat var denna nästan i samma nivå som The Avengers sköna stämning. Av alla Marvel-filmer är detta den film som mest påminner om seriens kronjuvel - The Avengers. Till och med kaptenen själv Steve Rogers har lite distans till sin roll... Jag gillar också att denna film utspelas i nutiden. Jag tyckte att det inte alls funkade med honom i andra världskrigseran. Där kanske trogna läsare av serieboken har mer att hämta, jag har inte läst en rad ur förlagan. Denna gång kändes det som att den vanvettigt fåniga skölden fick lite mindre plats...

Jag gillade humorn i denna film. Det visar sig att det var bröderna Russo som regisserat filmen, några av snubbarna bakom den roliga tv-serien Community. Via den serien har de sannerligen bevisat att de har god koll på samtida popkultur. Precis som med Joss Whedon passar det nog bra att ta sig an Marvels alster med den bakgrunden och intresset. En liten kul detalj var att Russo's tog med Abed (Danny Pudi) i en cameo-roll. Hatten av.

Jag gillade också att vi se så mycket av kroppen, stjärten, ljuvligheten... Samuel L Jackson. Scarlett Johansson är också med! Det var bra att vi får lite mer samarbete mellan "hämnarna", den gode kaptenen är inte karismatisk nog att axla en hel film ensam. Bland the Avengers är Iron man nummer ett, såklart. Sen kommer Hulken i Mark Ruffalo's skepnad. Sedan Black Widow tätt följd av Thor. Hawkeye känner jag inte än och sist kommer Captain America. Men här i denna film får han alltså hjälp av den undersköna fröken Johansson. Det är ju nästan lika mycket hennes film som Steves.

Denna film är nog den tredje bästa från Marvel-serien. Bäst är The Avengers och tvåa är den första Iron Man.

Skurkarna i filmen var dock inte lika övertygande. The winter soldier var långt från en ny Bane. Ganska trist skådespelare också om jag får säga så. Däremot tycker jag att en mycket skrynklig Robert Redford gör vad man kan förvänta sig från honom.

Måste nämna några ord om actioninnehållet också. Det är för mycket! Det är för mycket! Filmen har mycket bra actionscener men ofta är de lite för långa. Eftersom dessa filmer inte har några överraskningar då det gäller våra hjältars väl och ve blir dessa scener utan "stakes" och de saknar den potentiella nerv som krävs för att det ska bli spännande på riktigt, a la Game of thrones. Den klart bästa actionscenen i denna film var den när Nick Fury blir attackerad av onda män. Den scenen brann det till lite i faktiskt. Speciellt om man sett avsnitt 17 precis före...

Tack Jojje för en trevlig filmkväll. Gött fika före och sen en underhållande bombastisk actiondängare. Vi gick lyckliga ut från bion efter suttit kvar under hela eftertexterna och sett båda extrascenerna.

Jag ger Captain America: The winter soldier fyra Hydra-huvuden av fem.

Betyg: 4/5

Kolla nu också in vad Jojje tyckte, gillade han Scarletts läderklädsel eller vill han hämnas på mig för ett dåligt filmval? (Ouch, en riktigt dålig Jojjenitoism...)

Escape Plan (2013)

Rottmayer: Have a lovely day... asshole!


Ibland är man sugen på en hjärndöd actionrulle. Ibland blir man överraskad över att även gamla tjommar kan leverera!

Tänk vilken favorit Arnold Schwarzenegger var när vi växte upp i Skövde på 80-talet. Jag och Mr Magic citerade Arnolds bästa citat till leda... "I'll be back", "He had to split", "Stick around", "Give those people air" och favoriten "You're a funny guy Sully, I like you, that's why I'm going to kill you last". Dessa one liners var roliga nästan bara för Arnolds brytning och hans sätt att leverera replikerna. Självklart är kontexten de uttalas i också viktig. De måste höras och ses!

Nu för tiden känns det kanske inte lika fräckt att heja på Arnold längre! Hehe. Men han överraskade en hel del med den solida actionrullen The last stand som kom för ett år sedan. Nu slog jag mig ner i rummet för att se Arnold och Sly i filmen Escape plan. Jag hade ganska låga förväntningar på filmen. Jag var mest intresserad av att se hur gubbarna performade i denna film och jag måste tillstå att jag blev positivt överraskad. Filmen i sig är inte nydanande. Det är en actionthriller som det går tretton på dussinet av. Men den är ganska spännande och speciellt vissa fängelsescener gav mig rysningar av klaustrofobi. Jag tänker speciellt på de små glasburarna de hamnade i i specialfängelset. Det liknar den som Hannibal Lector satt i, eller rummet som Loki var inlåst i i den senaste Thor-filmen. Men här var de mycket mindre och det kändes helt omöjligt att fly från dem. Nu blev denna film som en blandning av Lock up, Flykten från Alcatraz och Water world.

Elak kille till vänster

Filmen har överraskande många kända skådespelare i diverse biroller och alla sköter sig bra. Vincent D'Onofrio, Amy Ryan, Sam Neill, Vinnie Jones, "50 Cent" (Curtis Jackson) och Jim Caviezel som en elak kille är ett bra gäng, om än inte från A-listan. Trots allt lyfts filmen av Sly och the Arnold. Kul att se dem ihop. Det funkar över förväntan, även om vissa one liners känns lite trötta. Samma element som jag älskade förr känns nu lite fåniga ibland. Eller är det jag som blivit gammal? Skulle dagens ungdom kunna gilla dessa one liners? Nä knappast, men så är inte dagens ungdom som den en gång var. De unga av idag är så mycket äldre än vad vi var. Om ni förstår vad jag menar.

Mark Ruffalo look alike, fast tjockare

Lagom spänning, lagom action och ett lagom klaustrofobiskt slut ger ett lagom bra betyg. Jag ger Escape plan två svindåliga jobb av fem möjliga.

Edit 22/4: efter ett kvartssamtal med Fiffi om betygsskalan insåg jag att jag måste jacka ner betyget på denna film ett snäpp. Den var ju godkänd och kul för stunden, men inte mer. Betyg 2 är då det korrekta betyget. Uppdateras härmed.

Betyg: 2/5

The Quiet Roar (2014)

Filmspanarträffarna, dessa sköna möten då vi tillsammans ser film på eftermiddagen och sedan strövar i egenvald takt till favorithaket för en bit mat och några bägare mjöd. Det är det sociala som är det viktiga, inte själva filmen i sig. Vi har infört ett roterande schema där var och en får chansen att välja film. En del tar det ansvaret seriöst, en del väljer bara på måfå som det verkar. En del väljer storfilmer som folk vill läsa och skriva om, en del väljer obskyra filmer som "ingen" hört talas om. Jag välkomnar en blandning av film som vi tar oss an. Det hade inte varit kul att bara se filmer lik första filmen Safe house, en generisk actionthriller.

Men samtidigt är det inte så vanligt att jag personligen kommer iväg på "riktig" bio nu för tiden. Jag ser allt som oftast film och serier hemma i filmrummet. Därför är min privata önskan att vi borde allt som oftast välja "stora" filmer som gör sig bäst på stor duk. Jag vill också att vi som filmbloggarkollektiv ska välja filmer som många läsare är intresserade av. De smala och "creddiga" filmerna kan vi gärna skriva om i sampostningar eller projekt som Decennier eller liknande.

Att vi, Filmspanarna, skulle vara någon slags "uppfostringsklubb" vänder jag mig det kraftigaste emot. Vi ska spegla de filmer vi gillar, inte ett smalt udda perspektiv av filmer som vi normalt sett inte skulle valt att se.

I helgen hade Joel valt film. Han annonserade sitt val med utropet "Prettovecka med Filmspanarna!". Here we go again... tänkte jag. Jag hade ju mycket hellre sett någon av de större filmerna som går på bio just nu. Som sagt, jag går ju inte så ofta på bio. Senaste filmen jag såg utanför filmspanaraktiviteter var i februari och då sågs American hustle. De trogna läsarna av denna blogg vet hur det gick.

Denna månad var jag extremt nära att skippa den gemensamma filmen och se någon av de filmer jag var mer sugen på... Men Fiffi bannade mig för att vara trångsynt och jag ville inte göra Joel besviken. Jag valde att se denna svenska film för att inte skapa sneda blickar i gruppen. Jag knöt handen i fickan helt enkelt. Man vet ju aldrig, det kunde bli detta årets Hotell som Fiffi sa. Yeah, right...

The quiet roar heter filmen. Pretentiöst bullshit är vad den är. Filmen hämmas av tydliga tecken till efterapning av Ingmar Bergmans mest dystra och obegripliga dramer. Va fan, har inte den karln förstört tillräckligt mycket redan?

Men detta är trots allt inte en film som är så dålig att man blir förbannad. Den var snyggt filmad och i stora partier väldigt stämningsfull. Nej, den var bara totalt meningslös. Nu kommer den säkert hyllas av en massa finkritiker som vill vara smartare än vad de är. De kommer hylla den för dess djup och dess själasökande huvudperson. Existentiellt dravel som utlovar ett djup som inte finns där. Jag sökte efter någon djupare mening i filmen men under ytan fanns intet.

Jag hade svårt att känna en uns av engagemang av historien eller personerna. Jag föll in i ett dvalliknande tillstånd där min upplevelse av filmen närmast kan beskrivas med dess innehåll. Planlösa obegripliga scener, den ena efter den andra. Vackra men regntunga och dystra norska berg. En gammal tant som stirrar. En vacker ung kvinna som av någon oförklarad anledning hatar sig själv, sin man och sina två söner. Hon är olycklig! Det är det enda vi får veta. Varför? Skit samma. Vad har karaktären för drivkrafter? Vad lär hon sig, hur utvecklas hon? Allt oförklarat. Det är inte lätt att göra djupa filmer som ger åskådarna något att fundera på. Och att bara göra en obegriplig film och sedan paketera den som ett djupt existentiellt drama är lurendrejeri. Detta skriker likt ett "loud roar": pretto, PRETTO, PRETTO!

Följande saker tänker jag då jag tänker tillbaka på filmen... Den unga kvinnan var söt och hon hade en lustig frisyr. Varför pratade de om att terapin skulle leda henne till olika rum och sedan visade de bara ett rum? Filmen gav mig vibbar av både 70-tal och 2010-tal, men varför ledde denna mix ingenstans? Vad var meningen med det anakronistiska greppet? Varför ta med sådan saker i sitt bildspråk utan att ge det mening? Vad tusan tänker finansiärerna av denna film? Blåsta? Varför började en lampa brinna, och varför följdes den scenen inte upp? Är apelsin gott? Var det dova ljudet som lät som en häftig brand ett "quiet roar"? Var den unga kvinnans oförmåga till kommunikation ett "quiet roar"? Kan man bli mer pretto än de som gjort denna film? Spelade båda sönerna av pojkar eller var den ena en flicka? Flera av spanarna imponerades av ljudmixen och den var bra. Att filmen barmhärtigt nog bara var 75 minuter. Var var rosamarkeringen när man behövde den...?

The quiet roar kan säkert gå hem hos den rödvinspimplande kultureliten i Stockholms innerstad. Låt dem ha den och för dem kommer denna film säkert funka. Jag hade hellre sett något mer popkulturellt istället. Då hade jag kunnat vänta med att välja att inte se denna film tills den kommer på SVT någon tisdagskväll i höst...

Jag ger The quiet roar två prettofilmer av fem möjliga.

Betyg: 2/5 

Jag misstänker att det kan bli ganska varierande betyg på denna film från mina bolggande vänner. Vilka är tystlåtna och vilka vrålar ut sina åsikter?
Fiffi
Sofia
Jojje
Markus och Erik (podd)
Johan eller Carl eller båda
Jimmy

We're The Millers (2013)

This is not a smidge of pot! You got me moving enough weed to kill Willie Nelson, man!

Nu ska vi prata lite simpel amerikansk komedi. Anti-pretto kan man kanske säga. Pretto så att det står upp över öronen blir det på onsdag istället. Jag såg We're the Millers med Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och Emma Roberts häromveckan. Hemma i mitt fina filmrum, kan tilläggas. Det var tredje gången gillt jag skulle se den. Första gången var nere på Malmö filmdagar, filmbranschens egna lilla filmfestival som några av oss inom Filmspanarna blev inbjudna till. Jag tänkte se den som första film på onsdagen men det slutade med att jag tog sovmorgon istället. Den andra gången den kom upp var då min kompis Frans var på besök. Vi var sugna på en inte allt för komplex film och startade upp denna road trip-komedi. Det var klart från och med första scenen att detta inte var en film för Frans. Han gillar nog inte den humorn. Nej, om man ska underhålla den gamle schackmästaren måste det tydligen till en film som My fair lady istället!

Tredje gången gillt alltså. Ensam och "mogen" för en simpel komedi med sex- och knarkskämt så långt ögat når satt jag mig ner i fåtöljen. Jag gillade den!  Den var kul och underhållande. Gav den mig något existentiellt att tänka på, eller något moraliskt dilemma att brottas med? Nej, absolut inte! Bra det! Den var samtidigt lite småmysig med hjärtat på rätt ställe och lite vågad med en del roliga skämt, av sorten "under bältet". Den är ungefär lika bra som Last Vegas och har ungefär samma sorts humor fast med en touch av Ett päron till farsa. Alla dessa är mycket, mycket bättre än Hangover-filmerna om man tänker på andra och tredje delarna.

I komedier som denna är karaktärerna och skådespelarna av central betydelse. Till det är givetvis manus tämligen viktigt. Detta har lyckats bra i denna film, om man nu tar den för vad den är. En simpel komedi, that's it. Jag tycker Jennifer Aniston kan vara lite smålustig i komedier. Ok, hon är ingen Anna Kendrick eller Amy Adams. Hon spelar i en lägre division, men jag har inga problem med henne. Hon passade dock inte som strippa.

Jason Sudeikis är en kul kille. Inte lika skrikigt överspel som från en Steve Carrell eller Vince Vaughn, men kul på ett lite sansat sätt. Bäst var nog Emma Roberts och Will Poulter som spelade låtsasbarnen. Speciellt Poulter var kul och en helt ny bekantskap för mig. En hysterisk birollskaraktär spelades av Kathryn Hahn som vi såg som Rachel i filmfestivalens Afternoon delight. Hon är kul. Vi ser också Castle's rödhåriga dotter lite malplacerad i denna film. Ed Helms gör en liten roll, liksom för att ge filmen lite stjärnglans i skådespelarlistan. Men är han så himla rolig egentligen?

Nej, om du vill ha en lättsmält komedi som "bara" underhåller kan du mycket väl ge We're the Millers en chans. Jag ger den tre "knarksmugglare är inte samma sak som knarklangare" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Community - Season 1 (2009-2010)

Efter ivrigt påhejande från killarna i Har du inte sett den?-podden blev jag nyfiken att ge Community chansen. Med Johan i spetsen pratade de om serien som om den vore brons, silver och guld. Framför allt skulle serien vara överfull av popkulturella referenser.

Jag har nu sett första säsongen och jag kan meddela att det var till belåtenhet. Nej, det är inte den bästa serien jag har sett, men den är mycket, mycket bättre än många andra serier som rullar i tablåerna.

Egentligen var jag insåld på serien redan efter första avsnittet då det tungt refererade till favoritrullen The Breakfast Club. Och redan efter några få avsnitt kände jag att detta var karaktärer som man kan lära känna och trivas med.

Som navet i gruppen ser vi Jeff Winger. Han är ok men kanske inte favoriten. Han är mer som Ted i How I met your mother, han är navet i gruppen som driver handlingen framåt och förankrar galenskaperna i en lite tryggare grund. En av seriens lustigaste figurer, kanske denna series motsvarighet till Sheldon Cooper, är Abed Nadir. Hur kan man misslyckas med karaktären som är streetsmart, har autism och är snabb som vinden? Bland killarna är otroligt nog den gamle favoriten Chevy Chase den som sticker ut som svagaste kortet. Visst, han har sina ljusa stunder under säsongens gång, men det känns lite som att han är lika sorgligt malplacerad som hans karaktär Pierce är. Eller så är det ett tecken på briljant manus och skådespeleri från honom som gör att jag känner som jag gör...

Sen har vi the ladies... "Big boobs, medium boobs and black boobs". LOL, jag höll på att kissa på mig av skratt när Señor Chang efter ett helt läsår refererade till dem med den summeringen.

Medium boobs - Britta. Hipstertjejen med  höga ideal och medelmåttiga engagemang som Jeff blev betuttad i från första scenen. Jag gillar henne. Hon är ok och lite udda för en kvinnlig karaktär i en serie som denna vilket alltid piggar upp lite. De övriga två är kanske inte lika unika.

Black boobs - Shirley, frånskild proud mama med två små pojkar hemma. Hon har många av säsongens roligaste kommentarer och små instick. Hon är som ett IV dropp som matar serien med injektion efter injektion av humor. Också en bra balans till den lite buffliga och hysteriska humorn som Pierce levererar.

Till sist har vi big boobs - min favorit Annie. Hon är underbar! Kan tilläggas att hon har anatomiskt proportionerliga "big boobs". Alison Brie är snyggast, men framför allt otroligt rolig i drifterna med sin karaktärs oskuldsfullhet som före detta nördig plugghäst som krossats under sina egna och andras förväntningar. Hennes resa via psyket till att bli en "hottie" ger underlag för otal permutationer av komiska situationer. Speciellt scenerna mellan henne och Dean Pelton var extra vederkvickande. Ett av säsongens roligaste avsnitt är S01E11 "The politics of human sexuality". Med dess vassa och fyndiga dialog och tjejernas plot för att hjälpa Annie i hennes uppdrag att inför studenterna demonstrera hur man applicerar en kondom på en anatomiskt korrekt penisattrapp var det en höjdpunkt.

Community har inte svävat upp till toppen av humorserier (än), men den ligger på en hög höjd och svävar lite under toppskiktet. En extra skjuts uppåt fick serien i och med avsnittet S01E23 "Modern warfare", det med en paintballtävling på campus. Studiegruppen diskuterar Jeff och Brittas relation vilket tröttar ut Jeff och han går ut till sin bil för en liten lur. När han vaknar är hela campus ödelagt med tydliga tecken på en furiös kamp. Avsnittet övergår här till en blandning av alla action/överlevnadsfilmer man sett. Där finns Battle Royale, Die Hard, Pulp Fiction och så vidare, och så vidare, allt i en färgglad mash up. Otroligt kul avsnitt och den episoden jag har överst i minnet från säsong 1.

Jag kommer definitivt se vidare på denna serie.

Betyg: 4/5

Filmspanarna Tema #19: Science Fiction

När vi diskuterade filmspanartema på senaste träffen hade jag ett frikort på grund av tidigare rättsskandal där jag varit på den olyckliges sida. Nu när jag fick chansen ville jag att vi äntligen skulle ta oss an alla filmtemans moder - science fiction. Jag lyckades undvika en upprepning av uppror och försvunna omröstningar och temat var satt. Trodde jag då i alla fall. Filmspanarnas smartaste och mest beläste science fiction-kännare, vår egna Sofia höjde sin ljusa stämma och undrade hur temat skulle begränsas. Skulle det gälla science fiction i rymden undrade hon. När Sofia höjer rösten från sin varma macka utan skinka där borta i hörnet, då ska man normalt sätt lyssna noggrant. Berusad av framgången med att fått igenom mitt förslag hörde jag dock inte. Vadå begränsa? Nej, nej utropade jag självsäkert. Vadå rymden tänkte jag, där är väl alla science fiction-filmer? Dummer. Nåja, hur gör man med en film som Eternal sunshine of the spotless mind då? Eller Back to the future, Brazil, Children of men eller Her? Jämmer och elände! Bomber och granater! Varför begränsade vi inte temat? Vad har jag gjort? Damn me!

Nåväl, låt oss begränsa oss då... Inga animerade likt Akira eller Wall-E. Inga superhjältefilmer likt The Avengers. Inga apokalypsdystopier likt The Road Warrior. Inga komedier likt Innerspace eller Men in black. Inga idédrivna science fiction från vår "verklighet" likt Primer. Nej låt oss säga att det ska vara "klassisk" science fiction i rymden! Däremot får det vara både "realistiska" eller "fantasy"-sorten. Fast ni vet ju ändå vilken av dem jag föredrar.

Men vänta nu. Hur blir det då? Hur blir det med den och den och den? DEN måste ju vara med. Fan, låt oss ta science fiction som inte alls är i rymden. Hur ska det annars gå? Det finns ju en massa bra filmer som måste vara med. Allt snurrar, rymden, inte rymden, rymden, inte rymden. Jag ser i syne, allt blir dubbelt. Ok, that settles it. I'll make two damn lists. What's this god damn? Tingeling.


***********************************************************

Topp 10 science fiction "Inte rymden"

***********************************************************


10. Metropolis
Vi startar och slutar denna lista i samma punkt i sann sci-fi anda. Allt startade kanske med denna 20-talsklassiker. Fantastisk idédriven sci-fi med scenografi och ett bildspråk som satt sina spår i hela filmhistoriken.



Maria: "We shall build a tower that will reach to the stars!" Having conceived Babel, yet unable to build it themselves, they had thousands to build it for them. But those who toiled knew nothing of the dreams of those who planned. And the minds that planned the Tower of Babel cared nothing for the workers who built it. The hymns of praise of the few became the curses of the many - BABEL! BABEL! BABEL! - Between the mind that plans and the hands that build there must be a Mediator, and this must be the heart.



9. Another Earth
Ett ypperligt exempel på att idédriven sci-fi kan göras utan stor prodkuktion eller budget. Denna sci-fi-pärla är gjord med egna penga, egen kamera och vissa scener är skjutna hemma hos en av skaparnas mamma!



Rhoda Williams: If you met yourself, what would you say?
John Burroughs: Hey, you up for a video game? Probably beat me. What would you say?



8. Donnie Darko
DD blew my mind när den kom till oss under det så sci-fi-klingande året 2001. Tidsresor och möjligheten att ändra på framtiden. Klassiska frågor för sci-fi.



Donnie: Every living thing follows along a set path. And if you could see your path or channel, then you could see into the future, right? Like, uh... It's a form of time travel.
Prof. Kenneth Monnitoff: Well, you're-you're contradicting yourself there, Donnie. If we were able to see our destinies manifest themselves visually, then we would be given a choice to betray our chosen destinies.



7. I, robot
Självklart måste jag ha med något från Isaac Asimovs magnifika framtidsvision. Denna film är helt ok.



Susan Calvin: I don't understand. Alfred wrote the Three Laws. Why would he build a robot that could break them?



6. The Thing
Sci-fi kan vara lite läskigt också. Mer om det nedan. Det finns självklart en under-genre med skräckfilm inom sci-fi men denna är så bra och ikonisk att den passar in på denna lista ändå.



MacReady: If it takes us over, then it has no more enemies, nobody left to kill it. And then it's won.



5. The Abyss
Är vi ensamma i universum? Vi tittar upp mot stjärnorna men i detta gravt underskattade epos från James Cameron ska vi faktiskt titta ner i djupet efter besökarna. Den smöriga filmen på denna lista. OBS, se hellre den långa versionen. That version make sense.



Lindsey Brigman: I know how alone you feel... alone in all that cold blackness... but I'm there in the dark with you. Oh Bud you're not alone... Oh, God. You remember that time - you were pretty drunk, you probably don't remember - but the power went out in that little apartment we had on Orange Street? We were staring at that one little candle, and I, I said something really dumb like, that candle was me, and like every one of us is out there alone in the dark in this life... and you just, you just lit up another candle and you put it beside mine and said "No! See, that's me. That's me"... and we stared at the two candles, and then... well, if you remember any of this, I'm sure you remember the next part. But there *are* two candles in the dark. I'm with you. I'll always be with you Bud, I promise that.



4. Twelve monkeys
Dystopia, tidsresor och en kamp mot klockan. Bruce Willis i Terry Gilliams finaste film. Ok, slänger väl ut ett hedersomnämnande till Brazil också!



Dr. Kathryn Railly: Cassandra in Greek legend, you recall, was condemned to know the future but to be disbelieved when she foretold it. Hence the agony of foreknowledge combined with the impotence to do anything about it.



3. The Matrix
Vissa filmer ändrar på filmhistorien. Reklamkampanjen var bara en fråga: What is the Matrix? Jo, the Matrix är en sjusärdeles häftig mind blowing actionrulle. Hela trilogin är bra, men första filmen sticker ut som banbrytande.



Morpheus: This is your last chance. After this, there is no turning back. You take the blue pill - the story ends, you wake up in your bed and believe whatever you want to believe. You take the red pill - you stay in Wonderland and I show you how deep the rabbit-hole goes.



2. The Terminator
En tidig James Cameron. Från tiden när han fortfarande levde och gjorde bra film. Sene dog han och filmbolagen ersatte honom med en ond replica. Tidsresa och dystopi igen. Arnold. I'll be back. Terminator 2: Judgement day i släptåg. Det var bättre förr!



Kyle Reese: What day is it? The date!
Cop in Alley: 12th... May... Thursday...
Kyle Reese: WHAT YEAR?



1. Blade runner
Ah, den enda filmen som kan utmana ettan från nästa lista om titeln min favoritfilm alla kategorier... Vi återkommer till influenserna från Metropolis. Los Angeles i en inte allt för avlägsen framtid. Tårar som försvinner i regnet.



Batty: I've seen things you people wouldn't believe. Attack ships on fire off the shoulder of Orion. I watched C-beams glitter in the dark near the Tannhauser gate. All those moments will be lost in time... like tears in rain... Time to die.






******************************************************

Topp 10 science fiction "Rymden"

******************************************************


10. Outland
Rymden-listan inleds med "cowboys in space". Och det kommer mer av den varan senare i listan! Sean Connery som en klassisk "sheriff i den farliga staden utan hjälp i kamp mot onda män". Fast detta sker ute på en rymdstation! Ganska bra rulle som kan rekommenderas till sci-fi nörden.



Rudd: You're supposed to protect us! You're the police! It's your job! Where are your men?
Marshal William T. O'Neil: My men? My men are shit.



9. Solaris
Självklart måste Stanislaw Lem's mästerliga bok vara med i denna lista på något sätt. Jag har bara sett den nyare filmversionen, den med George Clooney gjord av Steven Soderbergh. Den är ganska bra. Romanen och idén bakom filmen är av yppersta sci-fi klass. Och skrämmande.



Chris Kelvin: Why haven't you come home? What happened here? What did you find?
Gordon: Who are you representing, exactly?
Chris Kelvin: I represent the last effort to recover this mission before they abandon this ship and everyone on board.
Gordon: Until it starts happening to you, there's really no point in discussing it.



8. Starship troopers
En annan härlig gubbe med en skön syn på framtiden är allas vår favoritholländare i Hollywood, Paul Verhoven. Hans filmadaption på Starship Troopers är pure fun. Nuke the bugs!



Jean Rasczak: Come on you apes. You want to live forever?



7. 2001: a space odyssey
Den klassiska Stanley Kubrick-filmen från 1968 måste ha en plats på en lista som denna. Filmen är vacker och mystisk. Den gäckar mig. Jag har sett den tvenne gånger och fler ska det bli.



HAL: I'm afraid. I'm afraid, Dave. Dave, my mind is going. I can feel it. I can feel it. My mind is going. There is no question about it. I can feel it. I can feel it. I can feel it. I'm a... fraid. 



6. The fifth element
Tycker du att sci-fi är tråkigt, oromantiskt och bistert. Nehedå. I denna film skriker färgerna nästan lika mycket som en speedad Chris Tucker och vi bjuds på en fantastiskt mysig liten kärlekshistoria. Ni vet det femte elementet. Gary Oldman gör en av sina patenterade bad guys och Bruce Willis trivs i blonderat hår och orange linne.



Leeloo: Leeloo Dallas mul-ti-pass.
Korben Dallas: Yeah.
Leeloo: Mul-ti-pass.
Korben Dallas: Yeah, multipass, she knows it's a multipass. Leeloo Dallas. This is my wife.
Leeloo: Mul-ti-pass.
Korben Dallas: We're newlyweds. Just met. You know how it is. We bumped into each other, sparks happen...
Leeloo: Mul-ti-pass.
Korben Dallas: Yes, she knows it's a multipass. Anyway, we're in love.



5. Moon
Betyg fem till filmen på femte plats. David Bowies son visade sig kunna göra bra film! Moon är en liten stor sci-fi med en briljant Sam Rockwell i huvudrollen. Hrm. Kevin Spacey lånar ut sin röst till den HAL-liknande datorn. Hrm.



GERTY: I hope life on Earth is everything you remember it to be.



4. Star Wars: Episode V - The Empire strikes back
Den ursprungliga franchisen för rymdeposar som så blivit så illa tilltygad av de nyare tidigare filmerna att man nästan glömmer av den. Men Star Wars var coolt en gång i tiden. Och Episode V var den mörkaste och bästa av dem alla. And, god damn you, George, Han Solo shot first!



Darth Vader: Obi-Wan never told you what happened to your father.
Luke: He told me enough! He told me *you* killed him!
Darth Vader: No. *I* am your father.
Luke: No. No. That's not true. That's impossible!
Darth Vader: Search your feelings, you *know* it to be true!
Luke: [anguished] No! No!



3. Serenity
Ah, där är den ju. Filmen som kom efter serien som vi älskade så men som dog allt för tidigt men återuppstod i Mary Parents beskyddande famn. Serenity. Cowboys in space! And horses.



Trade Agent: You all are Browncoats, eh? Fought for independence? Petty thieving ain't exactly soldiers' work.
Capt. Malcolm Reynolds: War's long done. We're all just folk now.



2. Aliens
Space marines. James Cameron i sitt esse. Krigsfilm i rymden. En awesome kick ass Ripley. Alla älskar Pvt Hudson. Gorman, Vasquez, Drake. Där är så många favoriter. Vi gillar inte Burke, usch. En av de bästa filmerna ute där. I promise.



Ripley: They cut the power.
Hudson: What do you mean, "*They* cut the power"? How could they cut the power, man? They're animals!

Hudson: That's it man, game over man, game over! What the fuck are we gonna do now? What are we gonna do?



1. Alien
Den bästa filmen alla kategorier tror jag faktiskt. Skådespelarensamblen är makalöst bra. Spänningen, manuset och dialogen. Den svettiga skräcken. Ovissheten. Alien. God damn it! Awesome!



Ripley: This is Ripley, last survivor of the Nostromo, signing off.


**********************************************************


Japp, det var det. Listor i massor. Fripp21 out.

Vad har då mina fellow filmspanare hittat på ute i rymden? Kolla här:
Sofia, Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm
Jojjenito - om film
Movies-Noir
Jimmy, Except fear
Flmr - en sorts Steffo
Johan, Filmitch