Sophie Zelmani, Stockholm 2025

Sophie Zelmani, Cirkus, onsdagen den 19:e februari, 2025

Detta var elfte gången jag såg Sophie Zelmani live. Hon har blivit mindre blyg på scenen de senaste åren och konserterna har därmed en anna känsla än de jag såg förr. Då, från mitten av 00-talet och framåt sa hon knappt ett ord och konserterna fick en mystisk aura där musiken berättade historier och det låg magi i luften. Jag kunde önska att hon skulle vara mer öppen på scenen, men nu när hon pratade mellan nästan varenda sång under första halvan av konserten drog jag tillbaka min önskan. Inte för att det hon sa var trist men det drog ner på tempot och hon är fortfarande inte en artist som håller publiken i ett järngrepp. 

Det är mer att hon bjuder in publiken att gå och kissa under konserten och oroliga frågor om alla mår bra. Förr i tiden kom hon istället alltid ut till bordet med signerade cd-skivor till salu och hälsade på publiken efter spelningen. Det gjorde hon inte denna gång (såvitt jag såg i alla fall). Det var bättre förr helt enkelt. Överraskningen!

Konserten tog sig rejält under andra halvan och jag blev euforisk några gånger mot slutet. Det drog igång på riktigt en eller två låtar före hon bjöd upp Dregen och dottern (?) Etta Zelmani att köra en cover av hennes Alway you, sjungen på svenska mestadels. Gissar att det var en sång från förra årets Så Mycket Bättre. Nej, jag har inte sett den säsongen... TV4.

Hon hann också med att sjunga sjunga en cover på en låt av Peo Thyrén som satt i publiken lite till vänster om oss. Han såg nöjd ut. Hon körde Will You Run Away With Me som är en svensk version av Noices Vi Rymmer Bara Du Och Jag från albumet Det Ljuva Livet. Jag kände knappt igen melodin i det långsamma tempot. 

På tal om covers gjorde hon också Dylans Most Of The Time som hon spelat in på något soundtrack. Inför låten var det prat där hon kallade Dylan för hennes "husgud". Sophie passade också på att hylla Leonard Cohen. Hon kastade ut frågan till publiken om vad vi tyckte om Dylan, och fick spridda mumlanden tillbaka. "Bara sådär?" blev hennes blyga konstaterande. Lustig sekvens.

Senare körde hon två publikens val som hon gjort på konserterna sedan 2019 då jag och David såg henne på Konserthuset i Norrköping. Första låten var någon från första skivan och den andra var Fire, den sista låten på albumet Time To Kill. Det är en otroligt bra låt men tyvärr avbröt hon framförandet innan det bra slutet.

Jag har följt Sophies karriär från och med andra skivan Precious Burden från 1998. Fan vad tiden går, hörrni.

Andra bra låtar under konserten var Going Home, Dreamer, I Can't Change, If I could, Precious Burden och Aftermath. Hon spelade som vanligt min absoluta favoritlåt Oh Dear, och nämnde att den är en låt hon är så fäst vid att hon inte kan ta ut den från setlistan. Tyvärr var det den mycket sämre live-version som bandet kört de senaste många åren. Det är den version där tempot bryts i mitten och vi får ett långt gitarr-plockande från Lasse. Jag gillar inte denna version, trots att jag nästan alltid i övrigt när Lasse och bandet gör utsvävningr som bryter låtarnas vanliga sound.

Showens höjdpunkt för mig kom under extranumret om tre låtar. Det inleddes med The Lord och en helt magisk trumpet dök uppf rån intet. Vid sidan av de vanliga vapendragarna Lasse Halapi, Peter Koronen och Thomas Axelsson hade de med sig den unge Albin Grahn som spelade elpiano och trumpet. "The Amish Man" som vi kallade honom. The Lord var magisk. En försiktig trumpet tog mig tillbaka till studenttiden i Uppsala och Comas galna trumpetlir. Att denna trumpet passade så otroligt bra in i Sophies musik borde inte ha varit en överraskning men den kom som ett slag mitt i solar plexus. Golvad. Av lycka.

Och så kom så tredje och sista låten i extranumret, en förlängd version av So Long (Aranjuez version) med ett avslutande segment med trumpeten. Ståpäls! 

Spelade in slutet, kolla nedan och få en liten, liten vajb av hur det kunde låta på Cirkus, men gör sig inte lika på på video som i verkligheten...

Setlist: Nope, ingen setlist har loggats.

Men jag hittade dessa låtar på youtube hos Lasse Sten. Tack Lasse.

Happier Man:

Här är Oh Dear i en version som är sådär...

Några bilder från mig.

Inledningen, allt är fortfarande möjligt...

Dregen och Etta Zelmani

Sophie njuter av bandet, snart trumpet!

Bonus: Oh Dear (studioversionen)

Sophie Zelmani, Uppsala (2022)

 

Sophie Zelmani på Uppsala Konsert & Konferens, måndagen den 29:e september, 2022

Första konserten i höstas gick jag på med min systerson Måns, precis som några veckor senare då vi såg The Cure ihop. Men denna gång var det den sökande och drömmande Sophie Zelmani vi såg på scenen. 

 Vi har ganska bred musiksmak, Måns och jag, för om man funderar lite kan man knappast påstå att Sophie Zelmani och Robert Smith har jättemycket gemensamt, förutom melankolin förstås.

Konserten hölls på Uppsala Konsert & Kongress, en byggnad som byggts upp av gubbarna i deras anletes svett efter jag flyttat från Uppsala i mitten av nittiotalet. Det är ett stort fint multikulturellt center med flera scener utspridda på våningsplanen. Det var två om inte tre parallella aktiviteter under kvällen vi var där. Vi leddes in i en mediumstor sal, en renodlad konsertsal med schyssta stolar som tog en sådär 500 besökare.

Jag hade förvarnat Måns om Sophies blyghet på scenen, men nu visade det sig snart att hon tydligen kommit över detta drygt 25 år in i karriären. Bättre sent än aldrig! 

Hon pratade en massa emellan låtarna och hade en skön jargong med bandet och framför allt med hennes musikaliske samarbetspartner Lasse Halapi. Jag måste ha sett henne live snart tio gånger och jag har aldrig sett henne på detta glada humör. Kul var det i vilket fall.

Efter en tågresa från Solna till Uppsala mötte Måns upp vid tågstationen. Därefter intog vi middag på en belgisk restaurant i centrala Uppsala. Trots ivrigt spanande såg jag tyvärr inte till Hercule Poirot, allas vår favoritbelgare.

Vi hade platser på första raden i mitten av högra halvan. Det var mitt framför basisten Thomas Axelsson. Senast jag såg Zelmani var med David i Norrköping våren 2019 då vi satt på första raden i mitten och jag lånade ut min mobiltelefon till Sophie då hon behövde hjälp med att komma ihåg texten till en av låtönskningarna från publiken. Också denna gång tog Sophie önskningar och spelade två obskyra låtar. Trots Måns ivriga påhejande lät vi ett par i mitten vara dem som hjälpte Sophie denna gång. De önskade låten som de spelat på deras bröllop. Sophie blev rörd och nästan generad när de berättade. Det blev passande för konserten med detta ömma ögonblick. 

Både jag och Måns var mäkta imponerade av hur snabbt Lasse spelade några toner från varje låt som ropades ut som för att hjälpa Sophie att välja bland alla förslag. Han behöver tydligen inte ens tänka för att hitta låtarna från deras drygt 25 åriga musikskatt. Musikaliskt geni. 

Sophie släppte nyligen ett nytt album, som inhandlades signerade både på vinyl och cd efter konserten. Hon spelade flera låtar från den nya skivan men också en massa gamla kända låtar. Hennes allra bästa sång ”Oh dear” skreks ut när publiken fick chans att önska men då antydde Sophie att den kanske skulle komma senare i setlistan och mycket riktigt kom de ut med en kraftigt uppdaterad version av låten i extranumret. En intressant detalj var att Axelsson spelade något slags specialinstrument, en combo av bas och gitarr, med tre bassträngar och tre elgitarrsträngar under låten. Trummisen Peter Korhonen var som vanligt mycket njutbar.

Under sista låten före extranumren, den ljuvliga "I can't change", klev Sophie ner från scenen och tackade oss alla för att vi kommit. Oss på första raden tog hon till och med i hand. Det var mysigt.

Tyvärr har inte setlistan från vår konsert kommit upp på internet men jag använder låtlistan från några shower senare på samma turné. Jag tror att alla låtar utom de två önskelåtarna bör vara samma på varje show, det är så hon brukar ha det. Jag har uppdaterat till de två önskelåtar vi fick höra ur minnet.

För mig var denna konsert mycket lyckad mest för att Sophie pratade så mycket med oss i publiken. Rent låtmässigt var det inte den bästa jag sett. Det känns som att hon, Lasse och bandet var lite mer kreativa med utsvävande live-versioner förr i tiden.

Efter konserten stannade vi till vid det lilla bordet med skivor och t-shirts till salu. Efter några minuter kom Sophie och Lasse ut och signerade skivor och småpratade med oss fans. De gör alltid så efter showerna och det är mysigt och känns ganska så intimt faktiskt. Tidigare tillfällen har jag pratat med Lasse om att de borde släppa live-shower på skiva men de har inte nappat på detta (än). Jag köpte en LP och två cd-skivor och lyckades till slut olyckligtvis förnärma Sophie angående omslaget på nya skivan. Oj.

Ungefärlig setlist:

1. Moonlight
2. Gone with the madness
3. This is the place
4. What if
5. Sunrise
6. Going home
7. Mirage
8. Dreamer
9. The world ain’t pretty (med allsång initierad av Sophie)
10. Happier man
11. The Lord
12. Fade
13. If I could
14. One man’s kiss
15. Do you remember
16. Stay with my heart (önskad av publiken)
17. Always you (önskad av publiken)
18. I will be there
19. So long
20. I can’t change 

Encore: 

21. Oh dear
22. Everywhere

Veckan låt

Den tionde artisten som råkade få plats på min topp 10 just nu är svenska Sophie Zelmani. Hon är en enigmatisk och skygg singer songwriter som trots scenskräcken dyker upp på en konsertscen nära dig allt som oftast. Hon slog igenom med debutalbummet "Sophie Zelmani" från 1995. Låten "I'll remember you" användes i avsnittet "Angel" i första säsongen av Buffy.  

Hon skriver all sin musik själv och samarbetar musikaliskt med gitarristen och låtarrangören Lars Halapi som också är den musikaliska ledaren för hennes band. Det är soft musik vi pratar om här. En del låtar är lite ösigare men de flesta är introverta och fragila.

Jag kommer inte ihåg hur jag upptäckte henne, men det var i och med hennes andra album "Precious burden" från 1998 i alla fall. Och jag har lyssnat på hennes musik kopiöst mycket sedan dess! Perfekt musik för natten eller långa road trips bland annat. 

Sophie är blyg men hon spelar ofta live och jag har sett henne minst sju gånger. Det är inte helt ovanligt att hon och Lars kommer ut och pratar med publiken och signerar album efter showerna. Senast var tillsammans med David nere i Norrköping våren 2019, före apokalypsen. Det var då Sophie lånade min mobiltelefon för att läsa texten på en av hennes mer obskyra låtar som någon i publiken hade önskat sig... Happier times.

Jag väljer en låt från "Precious burden" och en av de första som satt sig i hjärnan på mig, den ack så sköna "So long". 

Sophie Zelmani, Norrköping (2019)

Sophie Zelmani på Hörsalen, Norrköping fredagen den 3:e maj 2019

Jag har sett Sophie Zelmani en massa gånger, snart tio gånger skulle jag gissa. Tyvärr har jag inte exakt koll. De senaste gångerna har hon varit bra men jag har inte känt samma nyhetens behag. Men nu kom det sig att det passade bra att ta chansen att se henne live igen. Systersonen David har fyllt år och Zelmani med band spelad på lilla Hörsalen i Norrköping där systern med familj bor. Jag bjöd därför med David på konsert. Det är sådant man får göra som musikintresserad morbror.

Och döm av min förvåning när konserten var den bästa med henne på länge. Jag var jätteglad och David var lyrisk. Jag hade förvarnat David om att Sophie var blyg och privat och inte pratade så mycket mellan låtarna, men det var helt fel denna gång. Hon var både pratsam och extremt personlig i sina anekdoter. Mycket överraskande.

Jag hade hängt på låset när biljetterna släpptes så vi satt i mitten på första raden. det var suveränt men lite skrämmande när ho stack fram mikrofonen för att publiken skulle sjunga med i "hiten" Going home. På denna turné tar hon uppenbarligen önskningar från publiken och den första låten som hon snappade upp från hojtandet var The Lord från Everywhere. Det är en låt hon sällan spelar, om en någonsin Bandet startade låten men Sophie avbröt dem och förkunnade att hon behövde hjälp med texten. Kan någon googla fram den frågade hon. Med klumpiga fingrar lyckades jag googla fram den och hon fick låna min mobiltelefon med sångtexten. Mycket nervigt. Jag insåg direkt att skärmen kommer låsas och mycket riktigt, efter första versen var telefonen låst. Vad har du för pinkod frågade hon från scen. Kul liten incident.

Bandet med gitarristen, producenten och arrangören Lars Halapi (med humor) i spetsen var som vanligt mycket bra. Hon kör med samma gäng som alltid, Thomas Axelsson (trebarnsfadern) på bas och Peter Korhonen (fiskare) på trummor. Ny i bandet för i år var den unge göteborgaren Albin Grahn på klaviatur, gurka, percussion och trumpet. Han var mycket bra. Flera av låtarna i den ovanligt långa konserten (hela 24 låtar) spelades i nya versioner. Vid några tillfällen var det endast Sophie och Lars på scenen ibland fokuserade de på Albins trumpet. Jag var mycket nöjd med denna sida av Sophie Zelmani live, en utveckling jämfört med tidigare års shower.

Låtlista:

1. No Room For Dealing

2. To Know You

3. Going Home

4. I Pray

5. There Is Love

6. Happier Man

7. Wait For Cry

8. Got To Stop

9. Mirage

10. Sunrise

11. Giving God A Plan

12. Only a Miracle

13. Who I Am

14. Fade

15. The Lord (första låten önskad av publiken)

16. I'm The Rain (andra låten önskad av publiken)

17. If I Could

18. Once

19. Dreamer

20. Oh Dear

21. I Can't Change

Encore:

22. Everywhere

23. Not With You

24. So Long

   

"Vilken pinkod har du?"

Henkes Best of Sophie Zelmani

Jag har hängt med Sophie Zelmani ända sedan hennes andra album Precious burden (1998). Jag tror att det var låten Black day som fångade mitt intresse... Men jag kommer faktiskt inte ihåg.

En kanske säger att hennes musik är enformig. Kanske, kanske inte, men jag älskar låtarna och det blev hela 35 stycken som jag ville ha med på detta blandband. Jag försökte skapa den ultimata låtordningen, men tvingades att ge upp efter elva låtar. Resten kommer i den ordningen de hamnade i när jag hällde ut dem på golvet.

Mina favoritskivor är nummer två till fyra; Precious burden, Time to kill och Sing and dance. Det kanske är för att jag lyssnade så mycket på henne runt de åren. Bästa låten varierar givetvis från stund till stund men just nu, och en bra tid tillbaka också för den delen, är Oh dear.

Här är i alla fall min lista. Mycket nöje.

Spotify-listan

Henkes best of Sophie Zelmani (1995-2014)
1. Oh dear
2. Black day
3. So long
4. I'm the rain
5. Gone with the madness
6. Once
7. Breeze
8. I love you
9. Love on my mind
10. Gone so long
11. Fire
12. Leaving
13. Happier man
14. Curtain fall
15. Time to kill
16. Hard to know
17. Why
18. If I could
19. I'd be broken
20. Dreamer
21. I can't change
22. Going home
23. The ocean and me
24. Wind took my sail
25. To be forgiven
26. Sing and dance
27. Fade
28. Losing you
29. It knows
30. Bitter kind
31. Aftermath
32. Song of the night
33. Time
34. Goodbye
35. So long - Aranjuez version


Spela blandbandet efter min ordning, eller släng på shufflet. Ge den några lyssningar. Ni kommer börja skönja det ljuvliga och efter en tre fyra lyssningar kommer era egna favoriter att börja omfamna er... Ha de!

Sophie Zelmani, Södra Teatern, Stockholm (2014)

Sophie Zelmani, Södra Teatern, Stockholm, torsdagen den 20:e mars 2014

Imorgon kommer jag lägga ut min Henkes Best of Sophie Zelmani, 35 underljuvliga toner från den spröda Sophies hela karriär. Efter nio studioalbum har hon nu lämnat Sony och startat egen musikförlag. Hon har också släppt en samlingsskiva med namnet Going home och för den skivan hade hon en liten exklusiv release-konsert för den på Södra teatern härom månaden.

Jag och Lars-Ola gick nyfikna till konserten. Vi hade lyckats få tag på ganska bra platser på rad fyra som efter ett visst letande visade sig vara rad fem då första raden heter Rad 0. Konserten hade en mycket intim känsla. Jag har ju sett henne live en 5-7 gånger vid det här laget men jag tror aldrig att hon har pratat så mycket som denna gång. Hon verkar dock fortfarande lida av svår scenskräck vilket är lite överraskande då hon som alltid får ett kraftigt gehör så fort hon öppnar munnen.

Sophie var i alla fall "sprallig" och det gamla vanliga bandet med Lasse Halapi i spetsen var där. Konserten var inte supertajt rent tekniskt men det gav den bara en än mer intim känsla. Detta var en "one off" show. Sophie inbjöd till och med publiken att önska låtar en kort bit in i showen och efter många tillrop valde de att spela en icke repeterad version av Fire. Efter halva låten, precis före den blir så bra bröt hon av låten och mumlade att hon inte kunde texten. Udda inslag som älskas av oss som sett henne genomföra kliniskt perfekta shower men det är ju inte det som är målet alltid.

Denna gång hade hon bytt Hunters-stövlarna mot högskaftade boots, och som alltid var hon tjusigt klädd, skjorta, hängslen, för stora gubbyxor i gabardin, slips, en hatt.

Tyvärr har jag inte hittat någon info om set-list för kvällen. Hon spelade i alla fall några favoriter. Det var kanske inte den bästa konsert jag sett med henne, men långt från den sämsta heller.

Imorgon blir det Henkes Best of-tajm.