Filmspanarträffarna, dessa sköna möten då vi tillsammans ser film på eftermiddagen och sedan strövar i egenvald takt till favorithaket för en bit mat och några bägare mjöd. Det är det sociala som är det viktiga, inte själva filmen i sig. Vi har infört ett roterande schema där var och en får chansen att välja film. En del tar det ansvaret seriöst, en del väljer bara på måfå som det verkar. En del väljer storfilmer som folk vill läsa och skriva om, en del väljer obskyra filmer som "ingen" hört talas om. Jag välkomnar en blandning av film som vi tar oss an. Det hade inte varit kul att bara se filmer lik första filmen Safe house, en generisk actionthriller.
Men samtidigt är det inte så vanligt att jag personligen kommer iväg på "riktig" bio nu för tiden. Jag ser allt som oftast film och serier hemma i filmrummet. Därför är min privata önskan att vi borde allt som oftast välja "stora" filmer som gör sig bäst på stor duk. Jag vill också att vi som filmbloggarkollektiv ska välja filmer som många läsare är intresserade av. De smala och "creddiga" filmerna kan vi gärna skriva om i sampostningar eller projekt som Decennier eller liknande.
Att vi, Filmspanarna, skulle vara någon slags "uppfostringsklubb" vänder jag mig det kraftigaste emot. Vi ska spegla de filmer vi gillar, inte ett smalt udda perspektiv av filmer som vi normalt sett inte skulle valt att se.
I helgen hade Joel valt film. Han annonserade sitt val med utropet "Prettovecka med Filmspanarna!". Here we go again... tänkte jag. Jag hade ju mycket hellre sett någon av de större filmerna som går på bio just nu. Som sagt, jag går ju inte så ofta på bio. Senaste filmen jag såg utanför filmspanaraktiviteter var i februari och då sågs American hustle. De trogna läsarna av denna blogg vet hur det gick.
Denna månad var jag extremt nära att skippa den gemensamma filmen och se någon av de filmer jag var mer sugen på... Men Fiffi bannade mig för att vara trångsynt och jag ville inte göra Joel besviken. Jag valde att se denna svenska film för att inte skapa sneda blickar i gruppen. Jag knöt handen i fickan helt enkelt. Man vet ju aldrig, det kunde bli detta årets Hotell som Fiffi sa. Yeah, right...
The quiet roar heter filmen. Pretentiöst bullshit är vad den är. Filmen hämmas av tydliga tecken till efterapning av Ingmar Bergmans mest dystra och obegripliga dramer. Va fan, har inte den karln förstört tillräckligt mycket redan?
Men detta är trots allt inte en film som är så dålig att man blir förbannad. Den var snyggt filmad och i stora partier väldigt stämningsfull. Nej, den var bara totalt meningslös. Nu kommer den säkert hyllas av en massa finkritiker som vill vara smartare än vad de är. De kommer hylla den för dess djup och dess själasökande huvudperson. Existentiellt dravel som utlovar ett djup som inte finns där. Jag sökte efter någon djupare mening i filmen men under ytan fanns intet.
Jag hade svårt att känna en uns av engagemang av historien eller personerna. Jag föll in i ett dvalliknande tillstånd där min upplevelse av filmen närmast kan beskrivas med dess innehåll. Planlösa obegripliga scener, den ena efter den andra. Vackra men regntunga och dystra norska berg. En gammal tant som stirrar. En vacker ung kvinna som av någon oförklarad anledning hatar sig själv, sin man och sina två söner. Hon är olycklig! Det är det enda vi får veta. Varför? Skit samma. Vad har karaktären för drivkrafter? Vad lär hon sig, hur utvecklas hon? Allt oförklarat. Det är inte lätt att göra djupa filmer som ger åskådarna något att fundera på. Och att bara göra en obegriplig film och sedan paketera den som ett djupt existentiellt drama är lurendrejeri. Detta skriker likt ett "loud roar": pretto, PRETTO, PRETTO!
Följande saker tänker jag då jag tänker tillbaka på filmen... Den unga kvinnan var söt och hon hade en lustig frisyr. Varför pratade de om att terapin skulle leda henne till olika rum och sedan visade de bara ett rum? Filmen gav mig vibbar av både 70-tal och 2010-tal, men varför ledde denna mix ingenstans? Vad var meningen med det anakronistiska greppet? Varför ta med sådan saker i sitt bildspråk utan att ge det mening? Vad tusan tänker finansiärerna av denna film? Blåsta? Varför började en lampa brinna, och varför följdes den scenen inte upp? Är apelsin gott? Var det dova ljudet som lät som en häftig brand ett "quiet roar"? Var den unga kvinnans oförmåga till kommunikation ett "quiet roar"? Kan man bli mer pretto än de som gjort denna film? Spelade båda sönerna av pojkar eller var den ena en flicka? Flera av spanarna imponerades av ljudmixen och den var bra. Att filmen barmhärtigt nog bara var 75 minuter. Var var rosamarkeringen när man behövde den...?
The quiet roar kan säkert gå hem hos den rödvinspimplande kultureliten i Stockholms innerstad. Låt dem ha den och för dem kommer denna film säkert funka. Jag hade hellre sett något mer popkulturellt istället. Då hade jag kunnat vänta med att välja att inte se denna film tills den kommer på SVT någon tisdagskväll i höst...
Jag ger The quiet roar två prettofilmer av fem möjliga.
Betyg: 2/5
Fiffi
Sofia
Jojje
Markus och Erik (podd)
Johan eller Carl eller båda
Jimmy
