I'm Thinking of Ending Things (2020)

Missed opportunity! Damn, detta var nog en film jag hade kunnat uppskatta ganska mycket...

Men ack, jag var antagligen på helt fel humör när jag såg den för jag fattade ingenting! Jag fann den extremt sövande och alldeles för lång, olidligt lång. Jag hade mycket svårt att hålla mig vaken och med tanke på dess innehåll blev det som att driva in och ut i drömmar både när jag var vaken och sovande.

Som min bloggarkompis Jojjenito sa är det nog bättre när Charlie Kaufman endast skriver manus och låter någon mindre vrickad person regissera. När Kaufman gör både och blir det lätt allt för... "artistiskt". 

Här har han försökt sig på att filmatisera Iain Reids roman från 2016 med samma titel. Jag har inte läst boken men jag har förstått att den ansågs svårfilmad då mycket av boken är inre monologer och tankar hos Jakes flickvän. Det känns lite typiskt att Kaufman skulle falla just för denna bok...

Så vi får se Jesse Plemons, Jessie Buckley, Toni Colette och David Thewlis i en klaustrofobisk och tidsförvirrad saga om en ung asocial man som tar hem sin nya flickvän på middag hos föräldrarna.

Inget som syns på duken är äkta, men hela filmens handling finns där på duken. Den påminner mig om filmer som Lost highway och Mulholland Dr. men denna är ännu snårigare att ta sig igenom. Inte heller lika tajt filmad eller regisserad. Den är helt enkelt inte i samma klass som filmer från den gode Lynch.

Jag sov mig igenom delar av filmen och därför känns det orättvist att ge den ett lågt betyg, men det är kanske just därför den ska ha ett lågt betyg! Eller hur, va? Och nu när jag har dyrkat upp filmen känns det helt meningslöst att se om den, mysteriefilm som den är, så jag får helt enkelt logga denna under "missed opportunities".

Betyg: 2/5

Anomalisa (2015)

Charlie Kaufman är en av de mest spännande och galna manusförfattarna i Hollywood tycker jag. Det är inte så vanligt att jag väljer filmer på grund av vem som skrivit manus men Kaufman är åtminstone en av dem. Andra intressanta hjärnor är Spike Jonze, Alex Garland och Jeff Nichols. Kaufman har gjort favoritfilmer som Being John Malcovich, Eternal sunshine of the spotless mind och Synechdoche New York på sitt samvete. Alla dessa är jättebra och framför allt intellektuellt stimulerande. När dessutom hans nya film Anomalisa dök upp på andra plats på Michael Phillips topplista över 2015 års filmer blev jag än mer förväntansfull.

Anomalisa är en animerad "stop motion"-film lik Wes Andersons The fantastic Mr. Fox. Handlingen i dagens film är dock något mer vardaglig än den i Mr Fox. Huvudpersonen Michael (David Thewlis) är en författare till självhjälpsböcker på föreläsningsturné i Cincinnati. Vår huvudperson genomlider en livskris och känner sig avstängd från omvärlden. Han kan inte känna något och allt känns grått. Typ. På hotellet möter han dock ett ung kvinnlig beundrare, Lisa (Jennifer Jason Leigh) och han blir plötsligt nyfiken och lockad av henne.

Kaufmans galenskap kommer bäst fram i en mardröm som Michael har. Den är suggestiv och creepy. Filmen innehåller också en tämligen onödig nakenscen, som att han fyllde ut den något tunna storyn med något sensationellt upprörande. Jag var inte helt såld på scenen och tyckte att hela saken med att Michael förförde den unga kvinnan var lite äcklig. Fick allt för mycket vibbar av äldre man som tog för sig av en yngre beundrare. Inget olagligt men kanske inte helt coolt heller. Sen hjälper det ju inte hur filmen slutar heller.

Nej, jag hade kanske för höga förväntningar på denna film och den kom inte alls upp i Kaufmans vanliga nivå. Det var synd kan jag tycka. Som animationsprojekt var filmen dock ganska häftig. Det var annorlunda med dockorna som de spelade in filmen med. Eftersom annorlunda är bra borde filmen per automatik vara bra. Men fungerar det så verkligen? Frågan är om historien verkligen räckte för en hel långfilm? Hade denna film inte varit bättre om den bara varit hälften så lång?

Det jag gillade mest med filmen var hur tjänsteresans tristess beskrevs. Allt från flygresan, taxiresan (hysterisk) och hotellet intill minsta detalj med dörrkortet som bara fungerar ibland. Jag kände igen mig från egna resor. Det finns ju en anledning till att det kallas "hotelldöden".

Sen gillade jag det lilla frispel Michel fick under föreläsningen, när han helt plötsligt skriker ut arga ord mot USA, för att sedan fortsätta sitt tråkiga föredrag. Till sist var jag förvånad, road men ändock i slutändan lite trött på filmens stora gimmick. Ni som sett filmen fattar säkert vad jag menar?

Jag ger Anomalisa två tjänsteresor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Synecdoche, New York (2008)

Adele: Everyone is disappointing. The more you know someone, it just... This whole romantic-love thing, it's just a projection anyway, right?

Detta är kanske den konstigaste och mest svårbegripliga film jag någonsin har sett. Samtidigt kändes allt jag såg naturligt när jag såg den. Så fort jag tänkte på vad den handlade om fattade jag inget, men varje enskild scen var självklar och klockren. Filmen är som en undflyende dröm, så självklar när den dröms, så svårbegriplig samma sekund den passerat.

Detta är en film om döden, ensamhet och psykisk sjukdom. Det är inte en speciellt munter film, men den är så annorlunda att jag inte kan annat än hylla den för att den är ett unikum.

Filmen startar helt normalt. Philip Seymour Hoffman är teaterregissören Caden. Han är gift med konstnärinnan Adele (Catherine Keener) och tillsammans har de den fyraåriga dottern Olive. Snart inser vi dock att de har problem i äktenskapet och Adele vill ha ett break. Hon tar dottern och åker på utställning Berlin några veckor. Här ändras filmens struktur helt obemärkt. Tiden blir nu helt uppfuckad. Varje scen är naturlig men tidsuppfattning hos Caden och därmed oss är ur led. I och med den depression Caden kastas in i slutar hans tiduppfattning att fungera. Hazel (Samantha Morton) bjuder ut honom på dejt men Caden tackar nej pga att han är gift. Hazel viskar då att det var ett helt år sedan Adele lämnade honom. Caden svarar att det var en vecka sedan hon reste iväg.

Filmens regissör/manusförfattare Charlie Kauffman ger inga tydliga vinkar om när historien hoppat framåt i tiden. I en scen får vi veta att Caden och hans teatersällskap arbetat med hans nya uppsättning i 17 år. Det kunde varit några veckor lika gärna. Caden dejtar Claire (Michelle Williams) och i nästa scen har de varit gifta ett tag och har en dotter, Ariel. Caden kallar dottern för Olive. För Caden frös tiden när Adele och Olive lämnade honom.

I övrigt innehåller filmen den ena drömlika sekvensen efter den andra. Hazel köper ett hus som brinner. Ja, brinner. Hela tiden. Hon gifter sig senare med fastighetsmäklarens son som bodde i källaren på det brinnande huset. Jennifer Jason Leigh gör den manshatande lesbianen Maria med mycket stor inlevelse. Maria blir mentor och älskarinna till Olive som lärs upp att hata sin far. Flickan tatueras ursinnigt tills hela kroppen är täckt och hon går via exoticamodelleringen till prostitution. På hennes dödsbädd försöker Caden nå sin dotter, men Olive är uppbrunnen av hat mot bilden av sin far. När hon dör faller tatueringen av ett rosblad av hennes arm i form av ett svart rosblad...

Det jag mest hade hört om denna film är den stora teateruppsättningen Caden sätter upp och att han hyr skådespelare som spelar (i filmen) riktiga personer. I en gigantisk lagerlokal bygger han upp en kopia av stadsdelen han bor i. Han hyr skådespelare som spelar honom själv och alla i hans omgivning. När skådespelarna inte hinner med hyr han in nya skådespelare som spelar skådespelarna som spelar personerna. Typ. Dianne West anställs för att spela en städtant och det slutar med att hon spelar Caden och tar över regisserandet av teaterstycket. Den har aldrig premiär. Caden själv slutar som städtanten i kopian av den byggnad dit Adele flyttat när hon flyttat tillbaka till New York för många, många år sedan. Dianne West's karaktärer regisserar Caden att spela städtanten ända till slutet.

Handlar filmen om identitet? Cadens spindelnät av skådespelare som spelar riktiga personer är ett metaprojekt av stor proportioner som skulle kunna antyda det, men nej. Det handlar om en fragmenterad och sönderfallande verklighetsuppfattning. En drömlikt helvete för honom som startades när hans familj lämnade honom. Det är en dröm på film. En mardröm i många lager.

Jag blir galen. Detta är en brutal film. Tråkig javisst. Men också otroligt förunderlig. Om du bara kommer innanför dess skal är den köttigt berikande. Ärlig. "Brutal honesty" pratar Caden om och ja - det är det den är.

Jag ger Synecdoche, New York fyra mind fucks av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Hazel: The end is built into the beginning.