A Beautiful Mind (2001)

Jag gillar ju historier om matematik och matematiker, och historien om John Nash som kämpar med psykisk sjukdom men senare i livet får upprättelse och till och med nobelpriset är lika spännande som den om Alan Turing och han kodbrytarmaskin. Turing behandlades nyligen i filmen The imitation game och även om den bakomliggande historien är spännande behöver inte filmen bli bra. Jag var mer sval inför The imitation game än vissa andra, host*Halo*host.

Det ligger i sakens natur att dessa filmer är BOATS och det är ofta tyvärr ett litet problem. Det blir ofta så formuläriskt och stelt. Filmen om John Nash, A beautiful mind, bjuder på ytan inte några nya grepp som BOATS. Den startar när han är helt ny på universitetet och slutar på galan i Stockholm. Egentligen handlar filmen dock bara sekundärt om hans forskning och idéer. Den handlar mest om hans paranoida schizofreni. Inom detta område är filmen både innovativ och lekfull. Jag gillar de bitarna av filmen.

Alla inblandade skådespelare är bra. De kända namnen är Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ed Harris, Paul Bettany, Adam Goldberg, Judd Hirch och Christopher Plummer. Ingen av dem stod dock ut så mycket att filmen definieras av dem. Filmen är regisserad av Ron Howard vilket brukar borga för superstabilt men inte riskabelt eller nyskapande.

Som matematiker fick alltså Nash sitt erkännande till slut. Jag älskar filmens bästa scen då hans kollegor visar honom sin respekt med att lägga ner sina pennor vid hans plats i universitetets kafé. Det är någon sorts tradition som lever där. En stor del av filmen utspelas i universitetsmiljön och det är en miljö jag gillar i filmens värld (också). En bra film i den miljön är Wonder boys. En bra bok i den miljön som jag gärna skulle se filmatiserad är Donna Tartts The secret history.

Åter till A beautiful mind. Jag kände till att Nash var en nobelpristagare och ju längre in i filmen vi kom desto mer såg jag fram emot hur de skulle behandla detta. Jag tycker att scener då pristagare får veta att de vunnit är det bästa med priset. Ni vet det där samtalet från någon från akademin i fråga. Medaljutdelningen och festen är givetvis också kul, men att få se när pristagaren får informationen är spännande. Tyvärr fumlar filmen med detta moment. Det blir en halvmesyr med en "vetting" före priset annonseras. Trist då jag verkligen såg fram emot en "tear jerker" scen där.

Detta är en helt ok film, bland de bättre BOATS om en historisk person jag sett på ett tag nu, men den är inget mästerverk. Den blev ju oscarsnominerad i alla möjliga kategorier. Akademin är verkligen svag för BOATS-filmerna. Som om de inte kan skilja på filmen och personen/gärningen som filmen beskriver.

Jag ger A beautiful mind tre låtsaskompisar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

2 Days In Paris (2007)

Jack: This isn't Paris. This is hell.

Ojojoj, vilken film. Svallande känslor av igenkänning. Mer om det lite längre ner. Filmen var först och främst lite överraskande för mig. Jag trodde att det skulle vara en renodlad komedi. Istället förstår jag nu varför den nämns i samma meningar som Linklater's Before sunrise och Before sunset. Och den kopplingen görs uppenbarligen av fler skäl än att Julie Delpy spelar den kvinnliga huvudrollen i alla dessa filmer. Denna film har hon dessutom både skrivit och regisserat vid sidan av att spela huvudpersonen.

Men anledningen till att filmerna är besläktade är att precis som i Before-filmerna handlar 2 days in Paris om en man och en kvinna som går omkring i en stor stad, Paris, och pratar och pratar och pratar. Delpy spelar Marion och Adam Goldberg spelar hennes sambo Jack. Hon är fransyska, med allt vad det innebär, och Jack är amerikan, med allt vad det innebär. Det franska folket framställs som kaotiska, frispråkiga, sexfixerade, lättsamma, opålitliga och inte så lite annoying.

Marion och Jack bor i New York och de är nu på väg hem från en semester i Venedig. På vägen stannar de två dagar i Marions lägenhet i Paris. Där träffar de på hennes karismatiska familj och lever några dagar i hennes "gamla liv", dvs träffar hennes familj och vänner i en miljö som är självklar för henne men helt ny för honom. Dessutom träffar de en eller fem av hennes gamla pojkvänner. Jack utsätts för en hel del må jag säga.

Just detta med att som sambo åka hem till den andras familj, låt säga hennes sommarhus, och där utsättas för allt det nya samtidigt som sambon tycker att "allt ju är som det brukar" kan jag känna igen mig i. Även om man inte är svartsjuk av sig kan gamla band och hennes gemensamma historik med den ena kufen efter den andre verka hotfullt. Det finns en liknande känsla i scenen då Ben Stillers Gaylord träffar på hans flickväns före detta pojkvän suveränt spelad av Owen Wilson i Meet the parents.

Den andra känslan av igenkänning jag fick gäller Marions personlighet. Jag har en väninna som är fransyska och jag skrattade gott åt flera scener där Marion var så lik min väninna. De är inte lika på allt, men där finns en underbar lätthetskänsla som båda har. Lite rycka på axlarna och viljan att ha kul och inte grubbla för mycket. Det är nog framför allt kul att vara kompis med sådana människor, men givetvis kan jag förstå att det kan finnas två sidor av myntet.

Deply tar verkligen ut svängarna i sitt porträtt av Marion. Jag ser bland kommentarerna på imdb flera inlägg från fransyskor och fransmän som inte alls skriver under på bilden av de sexuellt frigjorda liv som Deply målar upp. Det verkar nästan som att de tror att hennes film på något sätt skulle representera alla fransmän och fransyskor. Encroyable! Jag tycker i alla fall att Marion är störtskön och det är en person som jag skulle vilja lära känna och hänga med. Dessutom påminner hon mig utseendemässigt om en tjej jag kände för länge sedan i Uppsala.

Filmen är mycket rolig, men lika ofta som jag skrattade högt fastnade skratten som en klump i halsen. Marions föräldrar spelas av Deplys föräldrar vilket ger en extra krydda. Både pappan och mamman verkar vara helt galna om de är det minsta lika dem som visas upp i filmen. När Julie skriver, regisserar, skådespelar och har med sina föräldrar i rollerna som hennes föräldrar är det ju lätt tänkt att denna film kan vara lite åt det självbiografiska hållet. Om det egentligen är Julie vi ser på duken, bara lätt förklädd med namnet Marion, vet jag inte men så är det antagligen.

Under bilden kommer jag diskutera en sak om slutet av filmen som är en spoiler för er som inte sett filmen. Läses på egen risk.

Spoiler alert!!

Slutet? Jag har sett slutet tre gånger för jag fattade inte riktigt vad som hände där. Jack och Marion har sitt bråk. Början på slutet som det verkar, men det hon säger i voice over är att hon trots allt nått en punkt i livet då hon inte klarar av ett break up till, och att den hon har nu ändå är bättre än alla alternativ. Något sådant. Sedan ser man dem dansa ute på gatan i folkvimlet vid en kvarterskrog. Nu råkar jag veta att i uppföljaren 2 days in New York är Marion ihop med en annan snubbe (Chris Rock). Det verkar som att en del ser det som att Marion och Jack gör slut i slutet av denna film, men gör de verkligen det? Jag uppfattar det som att de fortsätter att vara ihop. Och så håller jag tummarna...

I vilket fall så älskar jag denna film nästan lika mycket som Before-filmerna. Denna film är mer överdriven än sina föregångare, men den håller sig inom gränserna för vad som är acceptabelt. Jag gillade Jack, det gjorde inget att han var lite butter och vresig - igenkänningshumor där också. Jag avgudar Marion, vilken frejdig och sprallig tjej! Jag skrattar åt kaoset med hennes föräldrar, nickar småleende åt alla hennes träffar med före detta pojkvänner och jag förundras över den närgångne killen på tunnelbanan.

Jag ger 2 days in Paris fyra känslor av fem.

Betyg: 4/5

Jack: Um, so what's the deal, man?
Marion: What?
Jack: That guy was looking at you like you were a big leg of lamb. It's like he had the fork and the knife and the bib.
Marion: I am a big leg of lamb.
Jack: I know, but you're my leg of lamb. How do you know him?
Marion: Well, we met many years ago, and we had a little thing. I think I gave... I gave him a blowjob. No big deal.
Jack: Really? A blowjob's no big deal?
Marion: Oh, I'm sorry.
Jack: I'm all right.
Marion: No I mean, it's no big deal in comparison to what's going on in the world. You know, there's George Bush, the war in Iraq, there's Avian flu and then there's a blowjob. You know what I mean?
Jack: Right, right.
Marion: In consideration, it's...
Jack: Nice transition.
Marion: It's a pretty minor event. Don't you think?
Jack: I would actually say it's not a minor event... if you wanna start talking in the grander political scheme of things. If you think about it, it was a blowjob after all, that brought down America's last chance at a healthy democracy.

How To Lose A Guy In 10 Days (2003)

You can't lose something you never had.

Detta är en ganska skön romantisk komedi med Kate Hudson i huvudrollen. Jag har varit betuttad i henne sen jag såg "Almost famous", en av förra årtiondets bästa filmer. Miss Hudson är kanske inte en ny Katharine eller Audrey men hon har en glöd som jag gillar. Hon är vacker, smart och stark. Denna filmen är något av en modern "screwball comedy". Det är det vanliga scriptet: en orimlig "set-up", en massa förvecklingar och till sist en stor kris med ett lyckligt slut. Häl!

Filmen är egentligen ganska dålig, men det är något speciellt med Kate i denna film. Hon spelar över en aning i vissa scener, men med vetskapen att flera av de mest hysteriska scenerna är improviserade gör att jag roas än mer av föreställningen. Man kan se hur förvånade medspelarna ibland ser ut, speciellt hunken Matthew McConaughey. Han är inte en favvis hos mig men här är han bra, han levererar en del roliga gester och miner. Han spelar helt klart (?) denna roll med en stor portion självdistans. Jag roades ganska mycket av "How to lose...", och frågan är om den ska får det bra betyget? Ja! Kate Hudsons charm och den sensationellt snygga klänningen hon har i slutscenerna får mig att smälta.

Betyg 3/5