Visar inlägg med etikett Michaela Watkins. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Michaela Watkins. Visa alla inlägg

fredag 24 november 2017

Brigsby Bear (2017)


Brigsby bear är en gullig dramakomedi med mer djup och färre klichéer än förväntat. Det är Dave McCarys första långfilm och Kyle Mooney som spelar huvudpersonen James har skrivit manus. Filmen handlar om hur den tjugofemårige James kommer hem igen till sin riktiga familj efter att blivit bortrövad av ett par i foliehattar cirka 25 år tidigare. James har levt ett liv instängd i en bunker ute i öknen då hans nya föräldrar lurat i honom att luften utanför är giftig. Som förströelse har James under hela sin uppväxt tittat på tv-serien Brigsby bear om en superhjälteteddybjörn som åker omkring i rymden och olika dimensioner och slåss mot sin nemesis. Tv-serien finns förstår inte utan det är hans nya pappa Ted Mitchum som spelar in programmet åt sin "son".



Detta var en av flera American Independent jag blev sugen på att se och den sågs i slutet av festivalen. Det är en snäll film, en gullig film. James är givetvis helt ovan med det mesta i det moderna samhället, som till exempel att strömmen är på  dygnet runt. Hos paret Mitchum stängdes generatorn ner varje kväll. När James får reda på att Brigsby bear inte var en riktig tv-serie och att alla hans kompisar på internet inte fanns, utan det var paret Mitchum som agerade bakom knapparna för att upprätthålla en fasad ställs han givetvis inför något av en livskris.

Jag gillade stämningen i filmen och jag uppskattade verkligen att de inte gjorde löje av James. det hade kunnat bli något som liknar lyteskomik i överflöd om manusförfattarna hade varit oaktsamma. Visst han ser saker för första gången men han är inte så klichéartat korkad eller knasig som man kunde fruktat. Istället är de flesta runt honom schyssta och välmenande personer. Det kändes skönt efter flertalet filmer på festivalen där allt är konfliktfyllt.



Filmen har dock en svag sekvens. Det är när hans biologiska familj får problem med honom och pappan sänder honom till psykvården. Filmen tar inte hand om detta på ett bra sätt. Konsekvenser och framför allt uppföljning av denna handling tappas bort. Som vi alltid sa i Buffypodden, man kan visst det visa hemska eller problematiska saker i showen, frågan är hur det behandlas i showen och vilka konsekvenser handlingarna får. När James kommer hem igen är alla glada. Hade väntat mig någon form av signal om att föräldrarna insåg sitt misstag och tog ansvar för det.



Filmen dräller av kända namn i större eller mindre biroller. Självaste Luke Skywalker Mark Hamill spelar Ted Mitchum. Han ser precis ut som den åldrande Luke från episode 7 och han får mig att tänka på episode 4 med uterummet i hans bunker. Den snälla och teaterintresserade polisen spelas av Greg Kinnear som med ett pipskägg ser precis ut som Mark Hamill. Det var en effekt som knappast kom till av en slump. James psykolog spelades av Clare Danes i en lite roll. Regissören McCary måste ha goda kontakter i Hollywood. Han har tidigare arbetat som manusförfattare och regissör på SNL.



Vid sidan av de kändare ansiktena gillade jag skarpt de tre yngre förmågorna; Kyle Mooney som James, Ryan Simpkins som James syster Aubrey och Jorge Lendeborg Jr i rollen som kompisen Spencer.

Allt som allt var detta en mysig och härlig film. Jag såg den sent under festivalen när jag började bli utmärglad på grund av mycket jobb och sena filmkvällar däremellan. Jag nöjde mig med denna film och skippade de två återstående den kvällen.

Jag ger Brigsby bear tre tv-seriefantaster av fem möjliga.

Betyg: 3+/5











torsdag 21 november 2013

In A World... (2013)



Eva Longoria: Is that what you think, you stupid slapper?

In a world... är skriven och regisserad av skådespelerskan Lake Bell. Första gången jag såg henne var som Sally Heep i tv-serien Boston Legal. Nu har hon då gjort sin första långfilm och det är ett inte helt oävet första försök. Filmen passar väl in i American Independent-facket som en ganska gullig dramakomedi.

Bell spelar själv huvudrollen som Carol en voice coach som tragglar sig fram i Hollywood. Hennes självupptagne pappa Sam är en av de mest kända rösterna för filmtrailers. Ni vet den där mörka rösten som med allvarlig ton mässar: In a world...where... Sam spelas av den lustige Fred Melamed och den uppmärksamme kommer ihåg honom som antagonisten i bröderna Coens A serious man.

Pappa Sam t.h., styvmor Jamie t.v.
Carols syster Dani spelas av den på årets filmfestival så ofta återkommande Michaela Watkins. Dani är gift med Moe spelad av Rob Corddry (han med det svårstavade efternamnet). Som en konkurrent om jobb och filmens charmör ses Ken Marino i rollen som Gustav. Till slut har vi Demetri Martin som den snälle ljudproducenten Louis.

Filmen tar fart då Carol mer eller mindre av en slump får chansen att göra rösten till en trailer och med den gör succé. Helt plötsligt kastas hon nu in i konkurrensen om de stora jobben som berättarröst för trailers. Hon ställs nu mot sin egen far och den uppåtgående stjärnan Gustav. I krig, kärlek och i Hollywood finns inga regler och allt är tillåtet!


Filmen är en bagatell, men den har en supertrevlig känsla och den är bara kul att se. Man tar absolut inte med sig allt för många funderingar efter den är slut. Men det är också okey ibland. Detta är en lagom film som kan ses som en avlastning bland lite mer komplexa filmer på festivalen.

Det är också kul med cameos av flertalet kända skådespelare. Vi ser Eva Longoria, Geena Davis, Cameron Diaz och den väldige Jeff Garlin flimra förbi. Jag gillade också den ironiska piken mot The hunger games. LOL, kanske öppet mål men kul ändå.

In a world where women ususally don't get the job, maybe she can set the score right? (Läs den raden med en basröst och med tonen från amerikanska trailers...)

Jag ger In a world... tre "kvinnor kan" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Om visningen: Jag såg filmen tillsammans med Johan Sq och det var som vanligt mycket trevligt. Vi har sett både sämre och bättre filmer ihop på festivalen jämfört med denna, men den ligger nog på övre halvan i alla fall. Filmen avnjöts på Park, aj jag får ont i rumpan bara att tänka på den biografen. Till höger om mig satt en vuxen tjej / yngre kvinna som tittade på sin smart phone om och om igen. Den sablans mobilen lyste ju upp halva biografen kändes det som. Hon hängde dock med i alla skämten och skrattade gott åt dem på rätt ställe. Hon hade ett härligt smittande skratt så jag förlät henne snabbt för fipplandet med mobilen.

Syster Dani (Michaela Watkins) t.h.

söndag 17 november 2013

Afternoon Delight (2013)



Första söndagen på festivalen bjöd på tre filmer, tre American independents, tre kvinnliga regissörer. Först ut var Afternoon delight. Rachel (Kathryn Hahn) och Jeff (Josh Radnor) är drygt trettio och glöden har slocknat. De lever sitt förortsliv i utförsbacke. Rachels spralliga kompis Stephanie (en förtjusande Jessica St. Clair) föreslår att de ska ta med sig sina män och gå på "nudie bar". Väl där dricks det lika mycket som kinderna flammar på de ovana besökarna. Jeff bjuder sin fru på en lap dance och Rachel får tjugoåriga McKenna (Juno Temple) i knät. En gnista och något börjar glöda i Rachels ögon. Dagarna efter söker Rachel upp McKenna och en oväntad vänskap inleds. McKenna är "emellan boenden" och Rachel vill rädda henne från gatan och det onda livet. Nu startar filmen... McKenna bjuds in till hemmet under täckmantel som Rachels nya "nanny" till den lille sonen. Jeff som oroligt undrar vad strippan gör i deras gästrum. McKenna som frankt berättar för Rachel och Stephanie att hon inte bara dansar, hon är en "sex worker " också.  LOL. Tala om kulturkrock.


Juno Temple är en väldigt intressant skådespelerska. Hon är absolut inte ful, men jag finner henne heller inte speciellt attraktiv. Men hon har något som nästan är obeskrivbart, något häxartat. Och då tänker jag inte på att hon varit naken i två av de filmer jag sett henne i (Killer Joe och denna). Visst hon har visat sig vara modig i sina val. Men hon har något där bakom fasaden som jag skulle vilja lära känna mer.

Jag fann denna film bitvis mycket bra. Den hade en ton och stämning som var lite underlig. Mer hotfull än vad jag väntat mig. Var det ens meningen? Är detta en svart drama eller en komedi? Båda genrerna bubblar upp till ytan vid olika tillfällen. Komplext. Mycket av filmens humoristiska inslag ges av Rachels psykoterapeut Lenore, fantastiskt spelad av humoristen Jane Lynch.


Filmens bästa scen är då McKenna kommer hem och finner Rachel i säng. Hon kände sig lite vissen. Den unga amazonen övertalar den äldre att få ta hand om henne. Hon inleder med att smörja in fötterna i någon kräm och sedan går det över till en sensuell massage av mage och framsidan. Spänningen byggs upp i scenen tills den är så påtaglig att den skulle kunna skäras med kniv, tills Rachel med ett ryck kastar sig upp i sittande ställning och skjuter iväg McKenna som en projektil år sidan. Dunk, huvudet slår i väggen. Ingen av kvinnorna säger ett ord om vad som hänt. Vad hände? Inget och allt. Efter den scenen vill Rachel följa med och titta på när McKenna besöker en av sina reguljära kunder...


Filmens upplösning kommer efter ett ganska brutalt svek av Rachel mot McKenna som underspelas fantastiskt väl i filmen. En så viktig sekvens hade aldrig tillåtits göras så obemärkt i en film med större budget. Kudos.

Afternoon delight var sannerligen en intressant film, men den tände inte på alla cylindrar till slut. Mycket bra trots att en del saknades. Men den kan rekommenderas.

Jag ger Afternoon delight tre koscher-Amandas av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg filmen med Vanessa, Johan Sq, hans bror Henrik samt Johan. Visningen var inte slutsåld men ganska mycket folk var där. En lustig detalj var att en tjej bakom oss skrattade så att hon gjorde snarkljud, precis som filmens huvudperson. Blev lite extra krydda med den effekten.