The Hunger Games (2012)

May the odds be ever in your favor.

Den tredje månadsträffen med Filmspanarna hölls i lördags. Efter en hel dags flyttande tog jag mig ner till Gamla Stan för en träff med vännerna. Precis som förra gången har vi sett en gemensam film och denna gång föll valet på fenomenet "The hunger games". Efter Harry Potter kom Twilight, och nu The hunger games.

Filmen beskriver en grym framtidsversion där de kuvade distrikten måste låta två ungdomar delta i en dödlig tävling varje år. Folkmassorna tvingas titta på denna blandning av dokusåpa och gladiatorspel. Eftersom filmen fått 11-årsgräns var jag lite tveksam till om detta var en film som bara riktades till den yngre publiken, eller om det var en "vuxen" film. Jag funderade på att ta med min 12-åriga systerdotter på filmen, men jag avråddes av Hilda. "The hunger games" är inte blodig eller skrämmande på grund av synligt våld, men den beskriver hemska saker.

Stjärnskottet från "Winter's bone" Jennifer Lawrence spelar huvudrollen Katniss Everdeen. Hon är helt klart bra, men hennes insats här är mer slätstruken än den i filmen från 2010. Även de två manliga huvudrollsinnehavarna är ganska bleka och filmen lider av detta. De roligaste karaktärerna och bästa skådespelarinsatserna är bland dem som inte deltar i spelet. Woody Harrelson spelar en före detta vinnare av spelen och han gör sin levnadsglade och livströtte cyniker väldigt bra. Stanley Tucci gör ju sällan en dålig roll nu för tiden och han är kul som programledare till spelen.

Jennifer Lawrence som Katniss Everdeen

I rollen som värdinna för Katniss och Peeta ses Elizabeth Banks. Jag kände inte ens igen henne på grund av allt smink och peruken. Vid sidan av själva spelen är miljön och människorna i Capitol det som jag mest kommer ihåg från filmen. Det är som en ständigt pågående Pride-festival med spektakulära kostymer, smink och frisyrer. Inte för att det är något fel med det...

En sminkad Elizabeth Banks som Effie Trinket

I slutändan var "The hunger games" ganska otillfredsställande. Jag fick inte en så stark känslomässig kontakt till Katniss och Peeta som jag borde. Hela filmen är första delen av en trilogi och slutet kändes rumphugget eller extremt amerikanskt. Om det bara är slutet av den första delen av tre kan det kanske funka, men på egna ben kändes det avkortat. I filmen antyds en spirande motståndsvilja och jag antar att de efterföljande delarna kommer handla om hur distrikten slår tillbaka mot det vulgära Capitol med dess dekadenta överklass.

Upproret kommer?

Det största problemet med "The hunger games" är att den är som avritad med karbonpapper från den japanska filmen "Battle Royale" från år 2000. Författarinnan Suzanne Collins har tydligen sagt att hon inte kände till "Battle Royale" när hon skrev sin bok. Jag finner det mycket osannolikt. Den japanska filmen hade ett unikt innehåll och stil. Bara det faktum att det var barn som spelade sin ålder gjorde intrycket så mycket starkare. Den amerikanske filmen är mer "glassig" på något sätt. Sen är "Battle Royale" mer blodig helt enkelt.

Från inledningen av filmen Battle Royale

Battle Royale

När jag såg "The hunger games" kunde jag inte undvika att jämföra den med "Battle Royale" och när den senare visade sig vara den starkare filmen så blev min upplevelse av "The hunger games" inte så maxad. Samtidigt är den bra gjord och filmen har några brännande sekvenser. Scenen när Katniss lillasyster Prim går fram mot scenen och rättar till blusen i svanken fick mig nästan att börja gråta.

Om någon av mina bloggvänner också började gråta av den scenen kan du kontrollera själv. Fiffi, Sofia, Jessica och Joel har också sett filmen.

"The hunger games" är en perfekt matinéfilm och med rätt inställning kommer många ungdomar och unga vuxna finna denna film mycket underhållande. Jag känner mig givmild idag och ger "The hunger games" tre härmskrike-broscher av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Welcome, and happy Hunger Games!